One day

Well I don’t know much about holding back
I’ve never been one to sit down relax
Watch the world, let it pass me by
Keep on pushing till the day I die

Efter två dagar intensiv agilitykurs känns det ganska mycket som att ha blivit passerad genom en finmaskig sil. Eftersom jag också blir en hopplös pessimist när det händer så återkommer jag med att faktiskt reflektera över kursen, mig och hunden. Vi kan sammanfatta med att jag vill för mycket för fort och alltid känner en stark press att prestera, och att klass 2-banor än så länge känns helt omöjliga. Och att Norrie älskar sin grisboll. Jag måste nog skaffa fler, för det lär utlysas landssorg när den där går sönder om det inte finns en ny att ta till.

Bollbollbollboll

Vi kan istället prata om en freestyleträff med Anna. Ni vet hur vi freestylefolk är, att vi liksom inte kan lyssna på musik utan att någonstans fundera över om det är en bra freestylelåt? Och den plötsliga insikten att yes, här är den? Så var det för mig i veckan, att jag plötsligt hittade låten. Den är inte egentligen den mest optimala freestylelåten avseende tempoändringar och accenter och sånt – men den ger en underbar sinnesstämning till oss båda. Det är närmast magiskt. Så ska freestyle kännas!

And I thought
be still my heart
This could be a brand new start
with you

Foto: Anna Wass

Fötter

My green isle

Nu ligger jag en helg efter i mitt bloggande, och det är alltid lite motigt att blogga ”ikapp”. Det känns som att livet har lite för bråttom för bloggen ibland, men det brukar räta till sig förr eller senare.

Så. Förra helgen tog jag lite långhelg och åkte tillsammans med Åsa på äventyr i ett annat land. Ja, för mig var det ju ganska exotiskt även om det inte var så långt från Sverige – kosan styrdes till Åland. Inför helgen hade YR hotat med 38mm regn och allmänt kallt och blåsigt, så jag hade allt från gummistövlar till yllemössa med mig. Åland bestämde sig dock för att visa sig från sin allra finaste sida!

Nytt möter gammalt!

Strålande sol i dagarna tre, kan man säga. Det innebar att jag redan första dagen höll på att avlida i fleecefodrade leggings och ullklänning. ;) Efter en morgonpromenad blev det lite välbehövlig shopping så jag kunde klä mig i något lite svalare… Det blev också barbensdebut!

Vi åt lunch på ett eko-café som hade vegetarisk lasagne och helt sjukt gott surdegsbröd. Nom.

Sen passade vi på att svänga in på Alko också, framför allt för att handla Ålands-specifik öl men också för att kika igenom sortimentet av cider. Och nog fanns det sortiment på cider! Betydligt roligare än det på närmaste systemet här faktiskt, med sorter jag inte hört talas om tidigare. En hög fick följa med hem:

Vi bodde hos Åsas föräldrar som bjöd på fantastiskt gästfrihet och tillika mat! Jag som brukar sova ganska dåligt borta sov bra trots att Norrie mrrr-larmade någon gång ibland, vilket garanterat bidrog till mitt generella välmående under helgen. :)

Nå, varför drog vi egentligen på Ålands-äventyr? Jo, för att tävla agility, förstås! ;) Roligt och nyttigt att tävla i nya sammanhang, och för mig återigen lite exotiskt. Man kan lugnt säga att det var lite mindre startfält än jag är van vid – största klassen hade nog 13 starter och minsta fyra…

Dag 1 gjorde vi inte så mycket bra ifrån oss, med en tiofelare och två disk. Tiofelaren räckte dock till en tredjeplats och kontaktfälten i det loppet var toppenfina, så lite nöjd var jag ändå. :) Båda diskloppen var hopplopp, våra första i klass 2. Det första var bara kaotiskt men det andra gick rätt bra till slutet då jag höll i för bra och drog honom förbi ett hinder.

Norrie blev trött iaf, så det fick väl ses som en lyckad dag ;) För att vara en tävling med 1-3, SML, 1x ag och 2x hopp så blev det en ganska kort dag, vid 17 styrde vi tillbaka hemåt. Jag tog en skön, lugn kväll med en promenad nere vid (en av?) hamnarna där jag och Norrie satte oss på en sten en stund och njöt av solen, värmen och vattnet.

Dagen efter var vi på plats igen vid 08:30 och jag banvandrade min enda klass den dagen kl 9. Vid 9:30 var jag klar ;) Skönt avslut, kan man säga, för det loppet kom vi i mål med noll fel och segertid. Nå, nästan 14 sekunder under referenstiden och ungefär 20 sekunder snabbare än tvåan. Norrie däckade bredvid prispallen i väntan på prisutdelningen…

Eftersom hela tävlingen var slut lite före tolv och vi inte hade planer på att ta färjan förrän vid 19 åkte vi ut till Åsas föräldrars sommarstuga en sväng. Jag hade tyvärr lite ont i huvudet men det var som alltid underbart att se vatten. :) Någon gång i mitt liv ska jag bo vid vatten…

Jag hann med liiite mer shopping – nämligen typiskt åländskt bröd i form av hemvete och svartbröd. Hemvetet tog slut väldigt fort då Kalle också tyckte att det var supergott, men liiite svartbröd har jag kvar i frysen att ta fram och rosta. Mums! Jag handlade också en mer långsiktig minnessak – med vad, om inte Lilla My? :)

Kalle kommenterade att ”det där är ju du!”…

Ett par magiska dagar i ett magiskt, vackert land.

My norm

Idag har jag gjort såntdär som jag bara gör någon gång i halvåret. Ibland går Linnea på stan som en vanlig människa och handlar kläder som inte är funktionsstrumpor! Idag var just en sådan dag. Eftersom det varit gassande försommarvärme ett par dagar så har jag liiidit i mina thermoleggings och stickade klänningar, så det var hög tid att införskaffa något lite mer temperaturanpassat. Det blev en del, kan man säga.

Jag hade presentkort på både Lindex och New Yorker, och på Åhlens kunde jag helt enkelt inte motstå färgen på leggingsen. Ja, ni kan nog gissa ;)

På New Yorker blev det klänningar och kjolar. Färgglatt, svalt, och roligt. Sånt som kändes kul att ha på sig fick följa med hem!

Färgglada kläder kräver färgglada strumpor, eller hur? Vad nu det spelar för roll, egentligen, med tanke på att jag har skor jämt ändå. Men det är kul att veta att det är lite party på fötterna!

På Lindex hängde dagens favorit. De har ett eget märke som heter Holly & Whyte som är lite seglarinspirerat och av det märket är min älskade klarorange:a stickade klänning med trekvartsärm – och av det märket är också den här klänningen i orange och vitt. Sommar!

Jag kan inte fortsätta ha fleecefodrade leggings om jag inte ska smälta bort och försvinna om dagarna, så tunna och färgglada benfodral blev det också. Den här bilden innehåller dock också det som gav upphov till dagens rubrik – normer.

Vet ni hur många BH-modeller som hade extra vaddering, inbyggd, som inte gick att ta bort? Jag kan rapportera att av de färgglada modellerna så var det tre som inte hade det. Svarta och vita ”vanliga” BH:ar fanns utan vaddering, men alla som kändes mer… ungdomligt riktade, hade märkningar som ”bombshell” och ”air”. Först suckade jag bara lite, sen muttrade jag när jag insåg att jag inte hittade några färgglada utan vaddering. Sen blev jag rätt förbannad.

För vad innebär det här? Jorå, det meddelas till alla som ska köpa BH att du inte duger som du är. Oavsett storlek på BH så behöver du större bröst. Mer utfyllnad. Bättre push-up. Och när jag uttömt de färgglada modellerna utan vaddering så lutade jag åt att ändå plocka med och prova en fin orange BH – med vaddering. Men så funderade jag lite. Växte ut genushäxehornen. Vägrade. Jag vägrar ställa upp på normerna som säger att du aldrig kan duga, att du alltid måste vara lite bättre. Jag vägrar! Och hur brutalsjukt är det inte att allt som är riktat till ungdomar är extra mycket så? Är det någon som fortfarande undrar varför så många unga mår dåligt? Hej, hallå, det här är vardagen för dem. En fullständig peppring av budskap om att du måste vara snyggare, smalare, ha större bröst och så vidare i all absurdum.

My astrologist

Jag har gjort det lätt för mig hittills, och bara lyft ekipage som jag inte nödvändigtvis känner mig ”hotad” av på grund av storlekskategori eller geografiskt avstånd. Men det vore oärligt av mig att inte lyfta personer som faktiskt tävlar i samma klasser (eller kommer att göra i framtiden), så idag vill jag lyfta på hatten för en förare som alltid är så himla rar med sin hund. Jag misstänker att det har en stor del i att de plockar cert på cert nu – vem vill inte jobba med en förare som verkligen älskar och avgudar sin hund och alltid är så himla full av kärlek till den, till och med om allt blir tok på ett träningspass? Det inspirerar! Just så, just precis så, vill jag att relationen till mina hundar ska se ut.

Foto: Nathalie Stärner

My summer nights

Nu. Nu äntligen. Jag vet att jag har skrivit det i flera veckor (kanske månader?), men nu. Äntligen. Idag har jag haft min första försommarkväll ute på LHU med den bästaste (om än något decimerade) träningsgruppen. Vi fikade, pratade, fikade, tränade heelwork, tränade freestyle och tränade agility. Knottet var mycket tystare i passiviteten så jag slapp lyssna på gnisselgnället konstant, Zumi var toklycklig och allting, allting, allting är nästan perfekt. Han var också tyst i arbete, för övrigt, knappt ett gnissel ens och inga skall över huvud taget. Vi körde korta grejer, men han var rejält i gasen och att han var tyst ser jag som ett kvitto på att det är min sinnesstämning mer än hans energinivå som är boven i gnisseldramat. Efter en sådan här kväll vill jag träna och tävla i precis allt, för efter en sånhär kväll finns det inget mellan oss och stjärnorna.

Starships were meant to fly
Hands up and touch the sky
Can’t stop ’cause we’re so high
Let’s do this one more time

My glad you came

Nu är det dags igen. Dags att lyfta personer som gör fina saker. Det finns en person i min närhet som alltid är så klok, och som alltid får en att känna sig välkommen och sedd. Som frågar hur det är, som minns saker man sagt trots att man själv nästan glömt dem. En person som är en ständig inspirationskälla gällande allt från rättvis mat till hund-förarerelation. En person som inspirerar en att verkligen försöka förstå och se sina hundar och sina medmänniskor.

Plaskisagility

My favourite place on earth

Idag har vi i stort sett bott på uteplatsen. När man kan inleda dagen med frukost i solen i bara linne, då kan jag börja tro på att det kommer att bli sommar i år också. Vi har satt potatis och sått morot, timjan, basilika och persilja, och dessutom planterat ut det som var kvar av rosmarin- och timjanplantorna från gårdagens lammgrillning. Häcken är klippt, hundarna har ätit ben och allting är vattnat. Rabarberplantorna fullkomligt exploderar just nu, bilden är tagen för ett par dagar sedan och nu är det små skrynkliga blad överallt i pallkragen. Åh, fina fina vår!

Uteplatsen är som en liten skyddad oas – ute, men ändå mitt eget. Snart kommer syrenbladen slå ut ordentligt och då blir det sådär obegripligt grönt och lummigt. Och senare i sommar… Morötter! Potatis! Kryddor! Rabarberpaj!

My round and round

Time and time and time again
lather rinse and lather rinse
Out and in
My head is dizzy from the spin

Breaking up and breaking down
making up and making out
Round and round
I’ve learned to get up from the ground

Mina nerver ställer ofta till det för mig. Panikstressen slår till och äter sönder mig inifrån och så blir det bara pannkaka av allt. Det här kommer dock inte handla om mina dåliga sidor, utan om en styrka.

Jag kan vända ett skepp.

När jag har varit ledsen, arg och frustrerad så rinner det undan och lämnar plats för att ta ett nytt tag. Jag hamnar på marken många gånger med mina starka känslor, men jag har också lärt mig att resa mig upp igen. Resa mig upp, borsta av mig och göra om och göra rätt. Slaget är aldrig förlorat – det är bara temporär vapenvila.

Det är inte bra att vara sin egen enda fiende. Men med tiden blir nog slagen färre och fallen mindre. Tills dess, vänder jag mina skepp.

Plaskisagility

My up, up again

Yeah we up up up up above love
Yeah we up up up through the clouds
Yeah we up, yeah we up
Yeah we up, yeah we up

Det fina med humör är att de kan skifta. Det fina med att bestämma över sitt eget liv är att det går att fatta beslut som gör saker bättre. Viljans och tankens makt är stor, och med rätt hjälp och rätt stöd går det att komma någonstans.

Idag är en annan dag. Idag är jag en annan jag. Idag kan jag berätta om gårdagens agilityträning med positiva förtecken – vi hade roligt. Det var sol, det var plusgrader, det var gräs. Det var konhinder och sticky-skorna. Det var recipe for success helt enkelt.

DSC07960

Det finns mycket att jobba på. Typ uthållighet. Typ att svänga lite tidigare än fyra meter efter hindret. Typ att matte ska ge rätt signal på rätt ställen. Typ att inte ramma konerna. Och nu kan vi göra det. Nu kan vi börja träna ute, snart snart, på just det vi vill och behöver.

DSC07948

DSC07938

Leona rattade kameran och tog så himlahimla fina bilder!

Åsa rattade min telefon och fångade en kombination på film. Notera gärna mitt kropsspråk när han VÄLTER sista konen… :D Det blir en hel del vida svängar för att jag glömmer alla kommandon, men roligt, det var det verkligen.

Idag har vi traskat runt i fyrkanter på HU. Ja, med andra ord, så har vi tränat heelwork. Fokus är för närvarande på stabil position 1 i språngmarsch (och att få det att se ut som språngmarsch trots att han fortfarande travar) samt en bättre position 9 där han gärna glider framåt i rörelse framåt. Även sidoförflyttningar i position 5 jobbar vi vidare med. Vårt program består numera av pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 9 ryggande, pos 9 sidoförflyttning, pos 1 framåt språngmarsch, pos 1 framåt, pos 9 framåt. Förhoppningsvis uppfyller det domarönskemålen i ettan – det känns lite tråkigt med så långa sträckor med samma position, men krävs det så krävs det.

Vi har tills vidare lagt freestylen på hyllan. Jag tvivlar inte på att vi kommer att ta upp den igen, men inte förrän vi har fått ordning på oss i heelworken. Förhoppningen är att kunna ta rutiner från heelworken och föra över på freestylen, och eftersom jag är otåligt lagd börjar vi i den sporten Norrie tycker är enklast så vi fortast får resultat.