De senaste två dagarna har gått i promenerandets tecken. Jag och vovvarna (Norrie lös, Zumi i koppel) har varit ute i skogen och gått så lite på stigar som möjligt. Norrie har glänst med att uppföra sig finfint lös och vara jättepepp på alla balans- och kroppskontrollsövningar jag kastat åt honom.

Zumi är dock den som glänst mest. Så glad, så pigg, och så modig! Lilla tösen som inte riktigt vet om att hon har en bakdel har fått lite lättare stubbar att stå med alla fyra benen på, och vågade till och med trampa upp med framtassarna på en fryst, prasslig presenning vi hittade i skogen idag. Modiga, modiga shiban! Att Norrie kunde klättra upp med alla tassar och balansera överskuggas liksom lite av Zumis framsteg

Båda vovvsen har också varit med på promenad ihop med Åsa, Signe, Lovis och Kaia. Zumi var överlycklig och försökte i koppel att paddla samtliga hundar i ansiktet, till inte samtliga hundars lycka Norrie fick efter lite panikande från matte spurta runt lös och skötte det faktiskt väldigt fint. Inte alltför mycket ohyfs, och mycket glatt springande ihop med Kaia. Jag märker att jag tar för givet att han ska vara som Zumi var i samma ålder, trots att han har någon form av förighet och faktiskt bryr sig om var matte är

Ikväll har vi både hunnit med att träna valpagility på HU och att bygga ihop vår soffa! Valpagilityn gick alldeles fint, och jag blir så glad över hur han läser mig. Så länge jag har koll på vart jag vill och tänker igenom min handling, så svarar han verkligen exemplariskt (utifrån förutsättningarna, förstås, som inte är så komplicerade än ). Sötaste korvhunden vad han kan! Även de avslutande freestylemomenten kändes helbra, han ville verkligen jobba trots att han var trött. Heja Sir Korvaton!

Åter till soffbygget. Vovvarna övervakade förstås, Norrie stundom från mitt knä eftersom han var för trött för att sitta själv

En soffa som kräver såhär mycket packmaterial kan ju inte vara annat än GINORMUS, eller hur? Ja, det är Norries öron som sticker upp nere till vänster…

Norrie bestämde att soffan var färdig ett tag innan matte och husse ansåg den färdig. Han mutade in det bästa hörnet och bäddade ner sig!

Äntligen färdig soffa! Ja, den var verkligen ginormus också… Vad tror ni, kommer jag också att få plats i den, eller kommer Zumi att lyckas expandera på hittills oanade sätt så att den blir fullsatt ändå?

Norrie har gett sitt seal of approval på den här soffan. *stämpla med tassen*

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Ungefär såhär såg gårdagkvällen ut, och större delen av dagen. Zumi sov, Norrie sov, och jag roade mig med mina nya stickringar. Allting har med andra ord gått bra med Zumis kastrering såhär långt, och hon är faktiskt ganska pigg, i stort sett som vanligt. Jag försöker tala om för henne att hon har strikta förhållningsorder, men jag misstänker att det inte riktigt går in. Hon har redan börjat försöka smyga sig nerför trappstegen utanför lägenheten så hon ska slippa bli upplyft och omkringburen…

Norrie har varit jätteduktig och försiktig med Zumi, med lite hjälp från matte när han blir lite väl glad. Han har vackert fått gå korta 5-10 minutersrastningar idag och framåt kvällskanten märktes det att det kröp i honom av otålighet så då tog vi en längre och raskare promenad medan Zumi stannade hemma och passade Kalle (eller om det var tvärtom, svårt att avgöra med de två ). Turen gick längsmed tvåånhalvan och sedan in på den nermörka femman. Det var underbart att stanna till en stund och bara lyssna på trafikbruset utanför skogen och ”centrera sig” lite. Jag har alltid så bråttom på promenader där jag har en bestämt slinga att gå, och behöver bryta hetsen framåt ibland.

Ja, sticka var det. Jag har fått hem ett set stickringar från Slöjd-detaljer som jag donat med. Tanken är att sticka tröjor till hundarna, för att tvinga mig bort från att sitta och vara uttråkad och stressad framför datorn. Det är inte i sig en dålig sak att sitta vid datorn, men jag märker att jag lätt blir uppstressad av att inte komma på något att göra men har svårt att slita mig. Stress är aldrig bra, så nu testar jag att distrahera mig lite med stickandet.

Den ganska långa tuben som syns en bit upp är ett minne blott. Jag är notoriskt bra på att underskatta mina hundars storlek och insåg när jag måttade att den till och med blev lite tight på Norrie. Så efter att ha repat upp trehundra varv så har jag under dagen kommit en bra bit på en tröja i storleken större, där jag använde den näst minsta ringen för att sticka kragen och porterade sedan över stickningen på den större ringen för att sticka kroppen. Jag har just passerat frambenshålen så nu är det bara att gasa på!

Nu ska jag gå och göra de sovande vovvarna sällskap ihop med min stickning

Usch, så jobbigt det är att inse sånt! Och vadskaandratycka och uschsåpinsamtdetärbarajagihelavärldensomharproblem duggar tätt i huvudet när den rara lilla hunden plötsligt drar lovar runt en annan hund på träningspassen. Snälla, snälla säg att även en söt och rar och förig och perfekt liten träningshund kan få knasinfall och hormonpåslag? Och att den söta, rara, föriga och perfekta lilla träningshunden kommer att bli just det igen – och inte vara såhär hela livet?

Ja, jösses. Den här veckan har det därför inte blivit någon veckoplanering. Det kändes strategiskt att inte sätta upp kraven på prestation (från mig, faktiskt) så högt, så vi inte blir osams. Därför är det bara ett träningspass inplanerat, imorgon, då vi ska flamsa runt och leka så mycket vi kan med de roligaste leksakerna vi kan hitta. Och kanske köra några starter, och kanske-kanske en liten smula freestyle om vovven känns på rätt håll, så att säga.

Sen jag beslutade att okej, jag låter skallen vara, så har jag nästan försökt trigga fram dem. Jag har kört långa repetitioner av t ex kretsa som brukar provocera fram skall fort, jag har kört skick runt tre träd på raken. Och Norrie är plötsligt knäpptyst. Vafan? Jag skulle ju härda mig lite här!

Idag har vi tagit en mörkerpromenad med pannlampa. Jag hann jaga upp mig ordentligt över att Norrie inte ville kampa, tills jag insåg att han aldrig har varit i en nermörk skog tidigare, och definitivt inte kampat med någon som samtidigt bländar honom. Så jag testade igen på motionsspåret, och då var det klös i den lilla hunden Vi får helt enkelt träna på att leka i beckmörker med matte med pannlampa, för det är säkert en viktig egenskap! hm.

När vi kom hem blev det vovveplågeri i form av kloklippning och bad. Efter ett totalt nervsammanbrott hos den lilla herren med tillhörande illvrål, insåg han att jag inte höll på att klippa av honom tassen (faktum är att klotången måste vara i kontakt med hunden för att detta ska inträffa…) och sen tog han resten av tassarna med mera lugn. Badet var helt okej, man fick ju godis!

Lilla blötdjuret mitt! Efter badet kampade vi och jagade varandra i lägenheten en stund.

När jag promenerade hem så kom jag till en mycket plötslig insikt. Freestylen är ingen glädje för någon av oss längre. Jag bara väntar på skall, och Norrie ger skall för att han blir osäker på om han gör rätt eller inte när matte spänner sig så, och ska hon snart bli oförutsägbar och kräva ett ligg? Så ska det inte kännas att träna freestyle.

Ironiskt nog, så har vårt skallproblem bara eskalerat vartefter jag har blivit hårdare och hårdare på att inte släppa igenom skall. Norries självförtroende i freestylen har bara minskat och minskat och skallen kommer inte av att han är uppvarvad längre, utan av osäkerhet. Så jag tänker göra en kovändning, och skita i skallen i en period och se om vi kan få tillbaka enbart de enstaka mer positiva skallen. Det må låta helt crazy, men just nu tror jag att självförtroendebristen i freestylen är den största skallkällan.

Just nu ligger mattes gosnos och relationsbygger i mattes knä. Sötmysen!

If you feel discouraged
That there’s a lack of color here
Please don’t worry, lover
It’s really bursting at the seams

Idag har jag varit hos sadisten, aka min massör. Det är närmast pinsamt när någon kan känna sig till min stressnivå, och jag har funderat sen massagen på hur jag ska jobba med min stress för att i längden må bättre. Och en nyckel är träning – och då inte hundträning utan fysträning. Jag vill också vara seriös med agilityn om Norrie funkar till det, och då måste matte vara i lika bra kondition som vovve. Så jag har tagit ett första steg, uppdaterar när jag vet om det blir som tänkt

Norrie har idag stadspromenerat och tränat freestyle på trädgårdstorget. Han var lite nosig men får godkänt – det var trots allt en mycket speciell miljö. På bussen hem vilade han lite, men väl hemma ville han träna ett pass till… Jag misstänker att han egentligen är en minikelpie.

Är det inte rätt ironiskt att jag håller järnkoll på mina hundar för att hitta stresstecken, när jag inte har någon koll alls på mig själv?

Resan ner är inte så spännande att berätta om, eftersom vi mest åkte bil. Så vi snabbspolar förbi morgonen och de första trettio milen tills vi kommer till Tanspots, tycker jag. Så, på plats möttes vi av tre stycken små heelerligister, varav en av dem var Norrie. De är tämligen lika för en som inte umgåtts nära rasen (shibor ser jag däremot skillnad på), men Norries svans är ett smidigt kännetecken – den är ganska hårt ringlad till skillnad från syskonens – så det var lätt att se vem som var vår plutt. Medan vi fikade lite och pratade med Maria (och jag fick uppmaningen att ta med Norrie överallt och utsätta honom för så mycket som möjligt!) så röjde de så mycket de kunde. Jösses vilken fart en liten kortbening kan få upp!

Innan vi åkte så fick vi också träffa de tre kvarvarande valparna ur O-kullen, Norries halvsyskon. De är drygt åtta veckor och oj vad Norrie har vuxit bara på de här två-tre veckorna! Han var tydligt större än sina halvsyskon trots att han inte är den största i sin kull.

Vi packade in oss i bilen och Kalle tog körandet eftersom jag hade lite lätt ont i huvudet. Jag fick alltså äran att ha Knorvlet i knät! Det tog ungefär fem-tio minuter, med lite bök och lite hässjande innan vi fått bra, sval temperatur i bilen och han hittat en bekväm sovställning, sen sov han till Borås Inget pip eller gnäll, bara lite bökande.

I Borås tog vi första pausen eftersom husse var lite glassugen och jag tänkte att Knorvlet borde behöva kissa då han nog inte kissade innan vi åkte. Tji fick jag, inget kissande där inte – däremot en hel del pussar och gos och en vovve som tätt följde matte.

Nästa stopp blev, efter en timmas sömn, i Bankeryd, hos arcolin. Då var det matte som verkligen behövde kissa! Knorvlet tyckte att det fortfarande var överskattat att kissa, så vi fikade och pratade med arcolin medan Norrie satt i knät och försökte stjäla min bulle…

Efter ytterligare en timmes sömn i bilen så anlände vi hemhem, alltså till mina föräldrar. Mamma hade utlovat tunnbrödswraps med lammkorv och kyckling mot att få träffa Norrie, så eftersom vi är lättmutade var det ett enkelt val. Här hann Knorvlet titta på katter och knorvla runt på gräsmattan och lite inne medans vi åt – men han skulle prompt fortfarande inte kissa!

Så – när jag tagit ratten för att rulla de sista två milen hem, så inser han förstås efter några minuter att NU, NUUU var han kissnödig! Så då var det bara att stanna och plocka ut Knorvlet och hitta Rätt Plats (som händelsevis var i ett dike) så kunde han äntligen kissa! Nöjd och glad slocknade han sedan igen och sov som en liten sten när vi anlände till Linköping. Såååå då fick han vackert vakna igen och åka arm in, där han nu har utforskat området (inklusive uteplatsen), ätit lite kvällsmat och slutligen tvärslocknat i sin bädd på mitt skrivbord.

Än så länge är jag inte nervös. Inte alls faktiskt. Jepp, det finns en risk för att jag förstör honom, men jag litar på att folk slår mig med en fleecefläta om jag nojar och oroar mig för honom. Våra två första mål är att etablera uteplatsen som ett toppenställe att kissa på, och att matte och husse har en aldrig sinande källa av lek, gos och godis.

My life is grounded in a firm routine of coffee, sleep and work
I am not boring, I just stick to what I know

Ikväll har jag lite svårt att få ihop orden på det sätt jag vill. Jag får nöja mig med att säga att jag märker att jag har tagit steg i rätt riktning de senaste månaderna. Att jag växer och att jag ser med tillförsikt på framtiden. Att jag oroar mig mindre och roar mig mer. Att dessa steg i rätt riktning verkar ha skett i alla de viktiga delarna i mitt liv – hundliv som jobbliv som privatliv.

Jag kan exemplifiera en sak som jag börjar göra rätt med. Idag var jag ute i Sturefors och promenerade med Zumi. Jag hade glömt att få med mig godis men tog en tur som avrundas med att gå i kanten av ett par fält och trots godisbristen så släppte jag henne. Vi busade och lekte med flätan och sprang ikapp, och när hon drog en egen liten runda så skrattade jag åt henne och kallade in henne med en nosdutt. Sen sprang vi lite till och sen kopplade jag upp.

Hm, jaha, och exemplet då? Ja, förlåt, jag fastnade i vår härliga promenad. Det exemplet ska visa är att jag äntligen, äntligen inte har samma press på Zumi och samtidigt mycket större tilltro till vårt förhållande. Jag blev inte irriterad när hon fick det där utmanande i blicken och drog runt på egen hand, utan kunde le och be henne att göra rätt – och när matte ler så gör Zumi rätt. Jag trodde på att hon kunde klara det, att vår relation var bra nog för att jag skulle kunna styra henne, och jag fick rätt.

Citat från Coffee av Josh Woodward