Efter ett långt gnäll för Ann-Sofie så fick jag lite förnyad energi som jag efter bästa förmåga försökte omsätta i praktik. Jag tror att vi eventuellt är något på spåret för att hjälpa Knorr att hantera sin frustration (och att överlag minska den eftersom det är frustrationen som ger skallen) även om jag såhär i efterhand kommer på flera saker jag gjorde fel. Hoppet är med andra ord inte helt förlorat, men jag tror att jag tänker tänka om en hel del. Jag har redan varit i den här situationen en gång tidigare, att ha försökt jobba bort skallen och bara eskalerat dem, och det fungerade ju redan då bättre att helt enkelt skita i dem för att de skulle minska i omfång och antal. Varför lyssnar man aldrig på sig själv?

Lika hopplöst som det känns att inte få ordning på attityden hos mig och Norrie, lika självklart har jag hittat precis rätt attityd hos Zumi. Gårdagens tävling gav högsta poängsumman hittills och hennes andra uppflytt. Zumi, omöjligheten, har verkligen totaltransformerats till glädjen och entusiasmen själv och det är jätteroligt att gå in på planen och känna att hon är med varje steg på vägen. Detta trots att det blev en ganska lång väntan uppe för att domarna diskuterade föregående ekipage! Tyvärr är det lite svårare att glädjas över hennes framsteg när det samtidigt känns som att jag hellre skulle se hennes attityd hos Norrie.

Det blir ju också en negativ spiral att jag oroar mig för skallen på plan och han märker att jag spänner mig och så börjar han skälla och sen blir det pannkaka. Det är inte värt det! Vi har inte roligt på planen när jag bara väntar på skall och han blir osäker. Vi tror ju inte på varandra såhär! Utförandet ska, om vi bortser från skallen, vara vårt starkaste kort, och därmed basta!

Torsdagen i omdömen, poäng och filmer finns på respektive hunds sida. Nu laddar vi om för att köra uppvisning på heelerträffen imorgon – och då ska attityden baske mig sitta där den ska. All världens förlorade socker, ni vet!

The door is swinging in the wind
It’s time to go and march on in
It’s time to show them what we’re all about

Efter helgens inte-så-superlyckade tävlingar i Norrie-hänseende så har jag funderat lite på hur jag ska hantera min torpedgalning till hund. Uppenbart är att approachen som Zumi har lagt fyra år på att lära mig, inte fungerar så bra Än en gång fascineras jag över hur extremt olika två hundar kan vara, och att det verkligen inte finns något universiellt Rätt Sätt™ att träna hund.

Något som står väldigt klart är att jag har hittat rätt metod för Zumi. Det finns alltid en ganska stor risk att hon slår över från nästan okontrollerad till fullständigt okontrollerad, men minsta snäpp mindre energi gör att hon inte riktigt orkar och vill – så vi satsar på att 50% av tävlingarna kommer att sluta med tokryck, och andra hälften förhoppningsvis går skitbra Idag fick hon träna ungefär två minuter, och jag slutade medan hon fortfarande var hysteripigg och studsade runt mig för att hon ville jobba. Äntligen kan jag låta henne törsta efter träning så som hon hela tiden har behövt!

Energimonstret jag har försöker jag tänka om och tänka rätt med. Idag innebar det att vi tränade i ungefär en och en halv timme, med fokus på tystnad och samling i allt han gör. Det innebar att han fick sitt torrfoder som belöning, och så o-spännande som möjligt. Vi bröt av med lekbelöningar någon gång ibland för att rasa ur lite energi, och jag tänkte efter ordentligt på hur jag berömde. Viska, prata tyst eller hålla käften verkar vara vad jag har att välja på, för då jobbar han lugnast och mest koncentrerat. Belöningar, reaktioner på ljud/skall och beröm ska allt vara väldigt lugnt och vänligt.

Efter ungefär en och en halv timme var han faktiskt såpass samlad att jag kunde peppa honom en smula! Han fick slutbelöna sig med att hänga i roadkillet medan jag pratade lite freestyle

Jag har under Norries uppväxt varit så fascinerad över att han har energi, och har varit så rädd att han ska tappa den. Rädd att han ska bli omotiverad, opepp, opigg och andra o-ord man kan komma på. Övertygad om att alla hundar är lika och att såsom Zumi är, så blir också Norrie. Jag börjar nu på något plan förstå att det kanske var en liten missuppfattning av läget, och att arbetsmoralen och förigheten hos den lilla kokopellen gör mina o-ords-rädslor lite irrationella. Norrie är inte typen av hund som måste vila en vecka inför tävlingar – Norrie är typen av hund som behöver ett rejält träningspass och en långpromenad samma dag, ungefär…

Watch your step and look ahead
Remember what the old man said
Failure is the aftermath of doubt

Allra först tänkte jag på Norrie. Det var fort gjort. Han struntar högaktningsfullt i vilken siffra klassen har, och eftersom jag inte skulle byta program till trean (haha, eller rättare sagt låt att ha ett program till…) så skulle inte prestationen bli svårare eller längre för honom i trean. Valet stod alltså inte och föll med stjärnan i ekipaget.

Utifrån kan valet kanhända synas enkelt. När jag satte upp målen för 2012 så hade jag aldrig några som helst planer på att vi skulle ha klarat av dem efter första tävlingsveckan, och jag hade därför inte heller några som helst tankar på att kunna flytta upp till klass 3. Första dygnet efter tävlingen var det dock just dit jag lutade, av nervrelaterade anledningar. Jag fungerar lite tvärtomigt mot många, och tycker att det nerv-mässigt skulle kännas bättre att starta i klass 3 eftersom det är den svåraste klassen och det därför skulle kännas okej att inte prestera på den nivån. Nu när vi på något vis lyckats ta uppflytt från tvåan så blir pressen att återigen prestera på samma nivå så mycket större.

Ju mer jag funderat, desto mer inser jag att vi, av just den anledningen och fler jag strax ska förklara, ska starta i klass 2 igen. Jag kan inte fly från nerverna hur länge som helst. Det är dags att ställa mig på plan med ett planerat program, stirra prestationsångesten i ögonen och ta mig samman. Jag hoppas på sätt och vis att vi inte tar uppflytt i klass 2 igen på ett tag, så jag får inse att det inte är så farligt att inte prestera varje gång. Jag börjar känna rätt känslor i tävlingssituationen – glädje över att få dela en fantastisk upplevelse med min älskade hund – och då är det ju dags att utmana min utveckling ordentligt.

Det finns fler saker jag ville flytta upp för att fly ifrån. Bland annat finns det en självklar risk att det jag har för ögonen när vi går in på planen inte är den fantastiska upplevelsen, utan rosetter och poäng till årets freestyleheeler (lite ologiskt med tanke på att Norrie är freestyleheelern, det finns inga fler tävlande ekipage just nu…). I trean skulle jag veta att det är en snöbolls chans i helvetet att prestera på den nivån, men i tvåan har vi ju (om än rätt oförtjänt) redan fixat 125 poäng om än inte några rosetter. Hur man än vrider och vänder på det, och hur gärna jag än vill slippa ta tag i nervproblemen, så är det alltså klass 2 vi ska starta i. Det är i klass 2 vi möter de största mentala svårigheterna, och det är ju för att utvecklas som vi ska tävla mer!

Ser man också till våra poäng på de två tävlingarna hittills så är utförande tyvärr vår svagaste kategori. Med 7,7 resp 7,6 poäng behöver vi definitivt jobba hårdare. Jag har fört upp antiskallträning på listan över saker att arbeta med, och jag ska låta bli att trampa på det lilla stjärnskottet nästa gång… Vi behöver också arbeta ännu mer på fasthållandet som var lite instabilt på senaste tävlingen. Tja, och ha ett program, så vi har en ärlig chans att få till flytet…

Så. Igår var jag helt övertygad om att få veta att Norrie behövde opereras och stålsatte mig för att vinka adjö till tävlingssäsongen som jag ändå inte på allvar trott att vi skulle kunna utnyttja. Som moraliskt stöd (och guide! insåg att jag ju inte hittar…) tog jag med mig Anna som fått lyssna på en hel del av mitt nojande sen tidigare och kommit med en massa bra tankar kring just Norries knäppa kroppsbyggnad. Klockan 17 var det dags och brötmonstret visade sig från sin vackraste (läs brötigaste) sida med att morra och bruffbjuffa på alla ljud han hörde och människor han såg. Urghel och hurgel så äckligt! Skönt att veta att han är bara ljud och ingen verkstad, den lilla herrn, för som han låter kan man ju tro att han skulle äta upp hela kliniken levande.

Lilla herrn fick stå ut med en massa klämmande och kännande och pillande och petande, och led sig igenom det – knäpptyst Ingenstans verkade det göra ont eller kännas överdrivet jobbigt att bli tryckt på eller dragen i. Vi pratade mycket om knäna och lite om framstället och lite om kroppsbyggnaden i allmänhet, och jag försökte memorera alla grejer jag kunde göra för att stärka både fram och bak. Det var också skönt att känna att jag var rätt ute med de tankar jag själv haft och de råd jag fått av kloka personer i min omgivning gällande fysträningen, så framöver blir det sagosten, skritt- och travträning som blir huvudfokuset i fysträningen, men också konditionsbyggande med intervaller.

Norrie fick visa upp skritt och trav på motionsband vilket han tyckte var en himla klurig grej. Oj vad det tog på både huvud och kropp med några minuter på bandet! Jag får erkänna att jag onekligen är sugen på ett eget just för den jämna skritträningen, men å andra sidan går det ganska bra att skritträna ändå – man får bara gå långsamt

Marie tyckte att han var lite dåligt musklad bak, och jag håller med. Han såg något bättre ut innan viloperioden på grund av magstöket och den ömma armbågen, men han kan allt muskla på sig ytterligare lite mer än så. Det är lätt att tänka att om han bara kan springa lös så bygger han rätt muskler, men det är ju inte riktigt hela sanningen eftersom han går mycket i galopp och då inte behöver använda bak så mycket. Han rör sig lite trippigt bak och skulle kunna ta ut steget lite bättre, men verkar som sagt inte begränsad i rörelserna när det krävs mer påskjut och kraft. Han är smidig och stark som de flesta småhundar och kan från stillastående hoppa rakt upp i mitt knä medan han vrider sig ett halvt varv för att landa bättre. Så vi tänkte helt enkelt kasta mer muskler på den lite fjamsiga bakkroppen och se om knäna automagiskt blir lite hårdare

I slutänden så, hur gärna jag än vill säga att han har problem i rädsla att missa något, är det ju onekligen så att han inte uppvisar någon smärta eller svaghet. För att hitta vad han håller för får vi helt enkelt mjukt och försiktigt testa oss fram och hittar vi något som blir ett problem, ja, då får vi korsa den bron då. Under tiden fick vi som råd att ha så roligt som möjligt och att satsa framåt och uppåt. Så framåt, och uppåt, it is.

Jag schmajlade som en galen idiot när vi lämnade Norsholm. Lättnaden, insikten att det trots allt VAR samma Norrie som för en månad sedan, var helt överväldigande. Känslan av att han inte bara var en patelladiagnos och ett par kattmjuka framben var vad jag varit rädd för att känna. Det var som att jag blev fysiskt lättare av något som var helt mentalt.

Efter en sånhär maratonbloggpost vet jag precis vad jag vill skriva. Jag vill skriva tack. För alla kloka ord. För att jag fått vara super-emo och känslostormig utan att ni har suckat och klickat på ”sluta följa den här bloggen”. För att ni till och med orkat peppa super-emot och sedan hurrat när jag super-emoat mig färdigt och blivit lite mottaglig för alla kloka ord. För att ni tror på mig och Norrie (och Zumi!) även när jag själv inte gör det. För att ni litar på mitt omdöme, trots att jag tycker att det är konstigt att göra.

I know I’ve been distant
So detached and resistant
To the things that are perfect in my life

And it was you who made me see
You gave me hope, and set me free
And yeah, I know I’ve been a little slow
But hey, hey-ey-ey-ey-ey
I’m good to go

Min spontana känsla var att nu får både han och Zumi bli promenadhundar och så skiter vi i allt annat. Att jag inte orkade med att umgås i den kretsen jag gör längre med den vetskapen på pränt. Att jag inte orkade med skuldkänslorna.

Ett papper på Norries patellastatus påverkar så många fler än mig. Norries uppfödare och Norries föräldrars avelsvärde, Norries kullsyskon och ägare. Med det här pappret skapar jag stress och oro hos den yngre syskonkullen som inte kan patellakollas än. Och jag känner skuld för att jag gör det.

Det här pappret ändrar också allas syn på oss som ekipage. Det kommer att viskas. Det kommer att pratas. Det kommer att fördömas hur jag än väljer att göra. Ska hon verkligen tävla agility med honom? Ska hon verkligen tävla freestyle med honom? Ska hon verkligen göra den där övningen med honom? Ska hon verkligen låta honom gå där? Ska hon verkligen…? Hur ska jag någonsin orka med att träna och tävla med den känslan i bakhuvudet, att jag kanske i någons ögon förstör min hund – oavsett vad veterinären sa om träning och tävling?

Det här pappret ändrar egentligen ingenting för Norries del. Han hoppar steg i galoppen ibland med vänster bak – kanske för patellan, kanske för att han är kortbent. Han är stark i bakstället och visar ingen hälta eller smärta oavsett aktivitet. Han tar ut steget bra och kan utan problem skritta i jobbig terräng. Han är hel nog för ett vanligt, aktivt liv enligt planerna. Passande nog har vi en rehabtid nästa torsdag då jag kan få en ordentlig bild av hans fysiska form och planera hans fysschema, precis som planerat redan innan patellakontrollen.

Det här pappret ändrar inte heller på mina ambitioner ihop med Norrie. Men det ändrar på hur mycket jag vågar säga. Jag vågar inte säga att jag vill tävla SM i freestyle. Jag vågar inte säga att jag vill tävla agility. Och inte egentligen för Norries fysiska förutsättningar, utan för att även det kommer att viskas om. Pratas om. Hur kan hon vilja sikta så högt med en hund som inte är hel? Ingen hänsyn tar hon till hunden! Han kommer att få ont!

Om ett par veckor börjar vårt tävlingsår enligt planerna. Som det ser ut nu är det mycket tveksamt att jag följer det jag tidigare har planerat.

My hands are tied
My body bruised, she’s got me with
Nothing to win
Nothing left to lose

With or without you
With or without you
I can’t live
With or without you

You don’t have a clue
What it is like to be next to you
I’m here to tell you
That it is good
That it is true

Vår dag idag tog inte slut efter hopptekniksträningen. Efter lite omladdande hemma så pallrade vi oss tillbaka ut till LHU – denna gång för att Zumi skulle få spela en lite mer framträdande roll, och för att pyssla med freestylen lite mer. Jag kände att jag var i fel sinnesstämning när jag lade ankar vid ladan, och till en början kände jag mig onekligen lite grinig på de små tassmonstren. Zumi flamsade runt och Norrie småmuttrade och matte ville få lite ordning och reda bland koppel och tassar. Tack och lov så släppte irritationen igen ganska fort, och innan jag hann bli sur på riktigt på dem. Och jojk, vad roligt vi hade sen!

Zumi fick allmän modträning i form av att träna på att stå på bakbenen inomhus, snurra, spinna, rygga, gå slalom, gå mellan, rygga lite mellan etc. Sen testade jag lite idéer för om hon fortfarande är tveksam på bakbensståendet på tävlingen och de verkade fungera fint, så nu har vi till och med en backupplan mer än ”äh, vi löser det” om det skulle strula Hon fick också hänga på och gå en rallybana vilket hon tyckte var ganska skojigt sånär som på att hon var tvungen att gå lite väl nära matte i svängarna. Överskattat, faktiskt

Norrie fick framför allt passivitetsträning i form av vara-uppbunden-medan-matte-gör-saker. Jag lekte lite domare för ringträningen och så tränade jag med Zumi. Han skötte det okej, men inte helt bra, för han var gnälligare än han brukar. Trött heeler gnisslar, kan vi konstatera. Däremot glappade munnen förvånansvärt lite under freestyleträningen, trots att vi körde den svåraste övergången i programmet rent skallmässigt. I den övergången brukar skallen börja komma, men idag var det alltså ovanligt tyst (om än inte helt tyst varje gång)! Även det lilla korvdjuret fick traska lite rallybana och var lite brydd om varför man bara skulle gå förbi skyltarna utan att göra något med dem. Hallå, det står ju något på plan, och när det står något på plan så ska man GÖRA SAKER med det! Ann-Sofie var också snäll och klämde och kände lite på honom inför patellaundersökningen, och det gick fint. Han blir lättare och lättare att muta till vad som helst!

När vi sent omsider drog oss hem från LHU var det två rätt mosiga hundar jag stoppade in, och sedemera försökte lirka ur bilen. Ingen av dem reste ens på sig när jag öppnade bakluckan, och när Norrie insåg att det var vattenpölar på parkeringen och dessutom regnade så såg han ut att fundera på om han inte kunde sova i bilen inatt istället…

Det som slog mig under dagen, och slår mig såhär efteråt, är hur lätt det ändå har blivit att ha båda två med mig. Och hur mycket jag litar på var och en – hur långt vi har kommit tillsammans. Vi tränade idag både ihop med hundar vi inte tränat med på länge, och helt nya hundar, och jag tvekade inte ens på att träna med dem lösa. Zumi har verkligen landat i en helt ny uppmärksamhet för matte och är så sanslöst lättmotiverad. Zumi, som jag knappt kunnat ha lös ensam i skogen med köttbullar som belöning, kan träna lös bland andra hundar med lite torkad kyckling och torrfoder. Norrie, mattes lilla hormonherre, hängde nästan inte på alls när andra hundar skällde, och nöjde sig med något mrrr-bjuff när han tyckte att han behövde vakta lite. Han både lekte och tog godis om vartannat och börjar verkligen kännas i form för tävlingssituationer.

Vilka hundar. Vilken utveckling. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro för ett år sedan att kullen som snart skulle födas skulle föra med sig det här. Från en halv träningshund, till två!

Words can’t be that strong
My heart is reeling
This is that fresh
That fresh feeling

De senaste två dagarna har gått i promenerandets tecken. Jag och vovvarna (Norrie lös, Zumi i koppel) har varit ute i skogen och gått så lite på stigar som möjligt. Norrie har glänst med att uppföra sig finfint lös och vara jättepepp på alla balans- och kroppskontrollsövningar jag kastat åt honom.

Zumi är dock den som glänst mest. Så glad, så pigg, och så modig! Lilla tösen som inte riktigt vet om att hon har en bakdel har fått lite lättare stubbar att stå med alla fyra benen på, och vågade till och med trampa upp med framtassarna på en fryst, prasslig presenning vi hittade i skogen idag. Modiga, modiga shiban! Att Norrie kunde klättra upp med alla tassar och balansera överskuggas liksom lite av Zumis framsteg

Båda vovvsen har också varit med på promenad ihop med Åsa, Signe, Lovis och Kaia. Zumi var överlycklig och försökte i koppel att paddla samtliga hundar i ansiktet, till inte samtliga hundars lycka Norrie fick efter lite panikande från matte spurta runt lös och skötte det faktiskt väldigt fint. Inte alltför mycket ohyfs, och mycket glatt springande ihop med Kaia. Jag märker att jag tar för givet att han ska vara som Zumi var i samma ålder, trots att han har någon form av förighet och faktiskt bryr sig om var matte är

Ikväll har vi både hunnit med att träna valpagility på HU och att bygga ihop vår soffa! Valpagilityn gick alldeles fint, och jag blir så glad över hur han läser mig. Så länge jag har koll på vart jag vill och tänker igenom min handling, så svarar han verkligen exemplariskt (utifrån förutsättningarna, förstås, som inte är så komplicerade än ). Sötaste korvhunden vad han kan! Även de avslutande freestylemomenten kändes helbra, han ville verkligen jobba trots att han var trött. Heja Sir Korvaton!

Åter till soffbygget. Vovvarna övervakade förstås, Norrie stundom från mitt knä eftersom han var för trött för att sitta själv

En soffa som kräver såhär mycket packmaterial kan ju inte vara annat än GINORMUS, eller hur? Ja, det är Norries öron som sticker upp nere till vänster…

Norrie bestämde att soffan var färdig ett tag innan matte och husse ansåg den färdig. Han mutade in det bästa hörnet och bäddade ner sig!

Äntligen färdig soffa! Ja, den var verkligen ginormus också… Vad tror ni, kommer jag också att få plats i den, eller kommer Zumi att lyckas expandera på hittills oanade sätt så att den blir fullsatt ändå?

Norrie har gett sitt seal of approval på den här soffan. *stämpla med tassen*

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Ungefär såhär såg gårdagkvällen ut, och större delen av dagen. Zumi sov, Norrie sov, och jag roade mig med mina nya stickringar. Allting har med andra ord gått bra med Zumis kastrering såhär långt, och hon är faktiskt ganska pigg, i stort sett som vanligt. Jag försöker tala om för henne att hon har strikta förhållningsorder, men jag misstänker att det inte riktigt går in. Hon har redan börjat försöka smyga sig nerför trappstegen utanför lägenheten så hon ska slippa bli upplyft och omkringburen…

Norrie har varit jätteduktig och försiktig med Zumi, med lite hjälp från matte när han blir lite väl glad. Han har vackert fått gå korta 5-10 minutersrastningar idag och framåt kvällskanten märktes det att det kröp i honom av otålighet så då tog vi en längre och raskare promenad medan Zumi stannade hemma och passade Kalle (eller om det var tvärtom, svårt att avgöra med de två ). Turen gick längsmed tvåånhalvan och sedan in på den nermörka femman. Det var underbart att stanna till en stund och bara lyssna på trafikbruset utanför skogen och ”centrera sig” lite. Jag har alltid så bråttom på promenader där jag har en bestämt slinga att gå, och behöver bryta hetsen framåt ibland.

Ja, sticka var det. Jag har fått hem ett set stickringar från Slöjd-detaljer som jag donat med. Tanken är att sticka tröjor till hundarna, för att tvinga mig bort från att sitta och vara uttråkad och stressad framför datorn. Det är inte i sig en dålig sak att sitta vid datorn, men jag märker att jag lätt blir uppstressad av att inte komma på något att göra men har svårt att slita mig. Stress är aldrig bra, så nu testar jag att distrahera mig lite med stickandet.

Den ganska långa tuben som syns en bit upp är ett minne blott. Jag är notoriskt bra på att underskatta mina hundars storlek och insåg när jag måttade att den till och med blev lite tight på Norrie. Så efter att ha repat upp trehundra varv så har jag under dagen kommit en bra bit på en tröja i storleken större, där jag använde den näst minsta ringen för att sticka kragen och porterade sedan över stickningen på den större ringen för att sticka kroppen. Jag har just passerat frambenshålen så nu är det bara att gasa på!

Nu ska jag gå och göra de sovande vovvarna sällskap ihop med min stickning