You’re Never Fully Dressed Without A Smile

Just nu är det lite mera upp och lite mindre ner, lite mindre stress och lite mera lugn. Det pendlar mycket fram och tillbaka nu – mycket hopp och förtvivlan, precis som man kan förvänta sig av de sista motiga vintermånaderna innan det äntligen, äntligen, äntligen blir vår.

Kanske, kanske är det på väg att bli vår nu? Idag värmde solen så jag kände mig överklädd i fleecetröja och gräset tittar fram på flera fläckar även om det allt har fått en hel del hjälp av fjärrvärmeledningarna under marken… Det bidrar, hur som helst, till att det är lite närmare till ett leende än tidigare. 🙂

2014-02-03 16.59.11

Jag var ensam ute på HU idag. Ja, hundarna var med förstås, men annars var det alldeles tyst och stilla. Det är få, så få dagar kvar av tiden på HU som vi känner det idag, så det gäller att passa på. Insikten slog mig att det i år inte blir någon vårsäsong på HU. Det spelar ingen roll hur fort snön töar bort från planerna i år, för de är inte “våra” längre. Jag har stort förtroende för planerna HUs styrelse har jobbat med, men det förändrar ju inte att våren inte blir som tidigare vårar. Det kändes lite sorgesamt, när jag tänkte på det.

Inlägg ska avslutas positivt, ni kanske minns? Jäpp. KF-träningen gick finfint, Norrieson var tämligen strålande, Zumi fick testa tunnel och spontant hopp över hinder och vågade till och med gå över balansen två gånger. Modigt för en liten shiba som tycker att det mesta som faller under “agility” är ganska äckligt.

Jag har också hämtat en tröjleverans från USA idag. Det här är min nya hundträningströja… 😉

Got My Mind Set On You

It’s gonna take time
A whole lot of precious time
It’s gonna take patience and time
To do it, to do it, to do it, to do it, to do it,
To do it right child

Jag har ett mål med året som är större än alla mål i form av pinnar och uppflytt och glädje på agilityplanen och fnitter i heelworken. Målet är att jag, i så stor utsträckning som möjligt, ska må bra. Både fysiskt och psykiskt.

Nu mår jag inte katastrofartat på något sätt, men det finns utrymme för förbättring. För bättre självbild, för mindre huvudvärk, för mindre stresskänslor, för större trygghet och för färre dalar och fler toppar.

Året har hittills börjat helt okej, med positiva steg. Jag chattar med och träffar en grupp hundfolk kring tävlingspsykologiämnet för att hitta lugn i tävlingssituationer. Jag tränar mig själv ett par gånger i veckan och märker att jag blir starkare. Jag och hundarna har haft flera riktigt fina träningspass och även mikropass hemma som ger resultat. Campushallen ska också börja med mental träning-pass som jag ska försöka gå på ganska ofta.

Små, små steg. Det kommer att ta tid och tålamod. Men jag hoppas på positiva små steg i år.

Friend Like You

Jag vet inte riktigt vad Vanliga Människor(tm) gör en lördagkväll, men jag var i ett dammigt ridhus och satt på en stol, klottrade på papper och tryckte på knappar i ett datorprogram.

Och dansade. Och sjöng. Och höll andan. Och skrek. Och jublade.

Konstiga saker att göra i ett ridhus, egentligen. Men vad gör en inte när en är omgiven av vänner att peppa och heja på och hurra för och känna med?

För mig är det väldigt viktigt att “höra till”. Jag har beskrivit det tidigare som att “vara en av de coola kidzen”. Varje gång jag stannar till och tittar på vilka jag tänker är “de coola kidzen” och vad de har gemensamt så ser jag samma saker – vänlighet, värme, klokskap och medmänsklighet. Det spelar ingen roll hur de coola kidzen presterar, för det är inte det som spelar någon roll. Det som spelar roll är hur coola kidz bemöter sin omgivning. Sin hund. Sina vänner. Sina medtävlande.

Linköping är fullt av coola kidz, kan jag konstatera efter helgen. Och med tiden, med tiden, med mindre prestationsångest och med mer glädje så kanske jag kan bli ett coolt kidz, jag också.

Dog Days Are Over

Nu vet jag vad som kommer efter den trötta, sega, svaga veckan. Inför bodypumppasset idag kände jag bara ooooovilja – BP är lite nedbrytande på så sätt att förbaske mig alla som tränar är smalare, snyggare, LÄNGRE och kör med tyngre vikter än jag. Inte ett pass om man vill smälta in lite, med andra ord, och det kändes så motigt, så motigt att gå till.

Uppenbarligen så lyckades jag ju kräla mig dit, och tur var det, för det var på passet jag upptäckte vad som är nästa fas.

Odödlighet.

Nä, men närapå. Plötsligt orkade jag! Inte bara samma vikter, utan mer vikter i nästan alla övningar (okej, inte utfall, men jag orkade fler utan vikt!). När passet var slut var jag skitnöjd och kände att jo, det är nu det händer. Nu ökar vi!

Effortless

Jag tror att det är förhoppningen om att vi är på rätt sida om den här vintern som gör att jag plötsligt har en massa ny energi. Det, eller bristen på sömn. 😉 Det är dygnsrytmomställning för tidiga jobbmorgnar igen och imorse kom jag upp redan vid halv sju som planerat (en wake up light är onekligen ganska effektiv!) – men jag somnade inte förrän efter midnatt…

Den nyfunna energin används framför allt till att planera och utföra planerna. Det är inte så stora omställningar och inga enorma ansträngningar, men små roliga saker som går att passa in i livet i stort utan alltför mycket vaselin och skohorn. Faktiskt så är det idel pärlband av små, trevliga saker, och ju fler små, trevliga saker jag gör, desto fler hinner jag med på något paradoxalt sätt.

Idag kom jag på att jag ju kan använda mina framtvingande datorpauser på två minuter per halvtimme vid datorn (programmet heter WorkRave om någon mer behöver påminnas om att ta en paus!) till att träna hund. Perfekta mikropass! 🙂 Det blev idel omvänt lockande i olika positioner för att tvinga hunden att tänka mer än bara “jamenjaggårhärgemigmatnu!!” och det faller väl ut såhär långt.

Vovven är mycket nöjd med tilltaget att träna i små duttar typhelakvällenjufaktiskt!

2014-01-07 18.21.23

2014-01-07 18.23.20

Det som känns skönast i livet just nu är att det känns som att det inte kräver så mycket ansträngning att hinna det jag vill. Jag behöver inte tumma på mängden sömn, på matteträning, på jobb, på hundar eller på hem för att hinna med.

Däremot behöver vi definitivt inte köpa mer vitpeppar…

2014-01-07 18.41.51

Get back

Jag undrar hur många år sedan det var jag började pilla på det som nu, sedan igår, är Svenska Lancashire Heelerklubbens hemsida. Ett och ett halvt? Kanske? Det var inte ursprungligen för SLHK jag började hacka, men den var inte intressant för de jag trodde kunde vilja ha den här typen av lösningar. Jag behöll det jag hade tagit fram då och fortsatte jobba med då och då för att det var roligt och utmanande, och efter ett tag satte jag lite heelerton på det hela. Tiden gick och det efterfrågades faktiskt en ny hemsida till SLHK, och tja, på den vägen är det kan man säga. Kul projekt! Skönt också att det aldrig kommer att ta slut 😉

I övrigt är det november. Jag försöker, så gott jag kan, att inte gråa ihop och sova bort allt mörker och regn och råkyla. Jag försöker, så gott jag kan, att hålla igång utan att ha ihjäl mig. Det är en svajig balansgång att hålla ångan uppe utan att ta sig vatten över huvudet när det blir mörkt och tungt ute. Jag tror att hemligheten är att försöka vara snäll mot sig själv och att försöka att se mjukare värden och att byta fokus en smula.

I heelworken är fokus just nu på precision och glädje i samma kombination, och det ser bättre och bättre ut. Vi ska tävlingsträna programmet i helgen i Karlstad, och jag känner mig ganska beredd på att diska oss om Norrie tycker att jag inte uppför mig – han gör det här för min skull, och då ska han vara glad rakt igenom. Det är egentligen ganska enkelt så. Jag försöker knyta upp alla konflikter i mitt hundliv och vinka adjö till dem. Vi kommer inte att komma någonstans på frustration som bränsle. Glädje är en så mycket starkare katalysator.

Get back, get back
Get back to where you once belonged
Get back, get back
Get back to where you once belonged

Roots before branches

I gotta have roots
before branches
To know who I am
before I know who I wanna be

Det har skrivits väldigt lite om heelwork i bloggen på länge. Dels har heelworken legat på lågvarv med i snitt ett träningspass i veckan, dels har fokuset i heelworken sett annorlunda ut än tidigare. Det har varit fokus på grunder. Fokus på trygghet i alla positioner. Fokus på delar, övergångar, precision, rätt energinivå och hög belöningsförväntan. Och jag skulle vilja säga att det allt har gett resultat.

Jag vet inte om jag egentligen har mod nog att lägga ut ett filmklipp från gårdagens genomkörning av programmet. Det är ju (ja, jag har räknat) sju skall i det, och en tappad position (han går ur mellan vid ett tillfälle). Så nej, vi är inte uppe i uppflyttskvalitet än, och det känns otäckt att lägga ut något som inte är perfekt. Men jag ser ju, trots allt, en stor utveckling i det här. Dels, mitt kroppsspråk, som är lugnt på ett helt annat sätt än jag tidigare har varit när vi kört heelwork. Dels, att grunderna börjar ge resultat. Det finns mer att jobba på, men med rätt belöningar har jag ändå fått ner frustrationerna hos honom ganska bra. Jag trodde inte att han skulle hålla ihop i två minuter utan att låsa sig i skall, men de här ströskallen är lätta att ta hand om (belöna upp momenten och ge honom tydligare signaler) och det är så ohyggligt skönt att han inte eskalerar längre. Skallen kommer inte av en konflikt, de kommer av belöningsförväntan och lite otydliga instruktioner från matte.

Jag tror att jag klarar av att gå in på planen i november och känna “nej, vi har inte uppflyttskvalitet än, men vi har många bra bitar och vi är på väg åt helt rätt håll“. Jag hoppas att jag klarar det.

There’s always a seed
before there’s a rose
The more that it rains
the more I will grow