My silent night

Posted on 22 Nov 2012 by Linnea

När man når en brytpunkt, när man känner att det bara inte längre fungerar, det är då man har alla möjligheter att ställa om sig. Jag och hundarna har haft vissa kommunikativa svårigheter på senare tid, vilket framför allt ställt till det mellan mig och Norrie som verkligen hamnat på kollisionskurs, ivrigt påhejade av Zumis fantastiska förmåga att bara bängla på och vara ivägen. När jag till slut kände att nej, det här är en destruktiv väg vi hamnat på och jag hittar inte ut ur den, så bad jag om hjälp från flera håll och fick en hel del tips. Och nu är vi på rätt väg igen.

Till att börja med har jag accepterat att jag inte riktigt orkar träna så mycket just nu. Istället går vi längre promenader, och på långturen på kvällskanten tar jag på mig hörlurar och lyssnar på Josh Woodward på låg volym för att inte hela tiden tjata på hundarna utan ha något annat att fokusera på. Det är fantastiskt skönt att gå i sin bubbla och bara andas och vara.

Vi fokuserar på kontakt och bus och uppletande och roligheter på övriga promenader när det faktiskt är lite dagsljus att tala om. Jag pratar tyst med hundarna när jag vill något och tvingar mig själv till ett lugnt och sansat kroppsspråk för att också hitta min lugna och sansade sinnesstämning. Ja, när vi inte busar och skrattar och har oss – då njuter vi bara av livet och väsnas så mycket vi vill!

Jag kände att jag hade kommit någonvart åt rätt håll när jag tog lunchpromenad idag, vrålhungrig och med tråktorrisar i fickan som jag vet att Norrie har låtit bli att ta på promenad tidigare och som gett upphov till ganska rejäla konflikter oss emellan. Självklart spottade han torrfoderkulor och verkade låg och lite ”borta” redan tidigt på promenaden…

…och jag flippade inte ur. Jag gullade lite med honom, erbjöd Zumi en godis, kastade godis till honom och snodde den sedan innan han hann ta den och helt plötsligt så hade jag precis den hunden som jag känner så väl vid min sida igen. Den glada, pigga, kontaktsökande, lite flamsiga och ständigt lika fantastiska lilla heelerpojken. För matte var den matte han kände igen, den glada, pigga, kontaktsökande och lite flamsiga matten.

Free me
Scrub away my calloused thoughts
Release me
Clean me
There’s water in the creek
And I will wash away my sad defeats and start
This all anew

My power of thought

Posted on 07 Sep 2012 by Linnea

Först vill jag skriva något om alla fina kommentarer med en massa bra tankar som ramlat in. Något om att det finns så mycket godhet och så mycket värme i världen. Något om glädjen i att mina tankar inte bara är mina, utan finns lite överallt. Hackspettar of the world, unite!

Jag inser också, hur lätt det är att vara en glädjeseriemördare. Många gånger har jag slängt ur mig saker om att shibor inte är lättmotiverade t ex, och säger en shibaägare det så uppfattas det nog som något av en sanning. Vem är jag att bestämma åt andra att de också ska tycka det?

Förvisso skulle jag inte med gott samvete rekommendera en urhund till någon som vill träna och tävla hyfsat aktivt. Inte för att alla shibor är svårmotiverade, eller självständiga, utan för att sannolikheten att få en shiba som är lättmotiverad och förig är ganska låg jämfört med t ex raser i vallhundsgruppen, och det kan kännas motigt att behöva jobba med grundläggande bitar kring motivation i flera år längre än kompisar med högmotiverade hundar. Men jag ska bli försiktigare med att hävda att shibor är på ett visst sätt, för jag kan rimligtvis aldrig uttala mig med säkerhet över en hel population.

Just nu sitter jag och funderar på när min känsla inför tävlingar vände från spänd förväntan till motvilja. Den starkaste känsla jag känner inför helgens tävlande är att jag inte vill. Gud så skönt det skulle vara att ta sovmorgon istället. Sova hela dagen, faktiskt. Inte göra någonting. Inte ens gå ur sängen.

Det är inte bara tävlingar som får det mottagandet, utan i stort sett allt just nu. Jag misstänker att det är en motreaktion på att det har blivit ganska mycket måsten i livet nu, och måstena får faktiskt inte bråka med mig innan jag gått upp.

När telefonen väcker mig imorgon så önskar jag att jag kunde känna mig lite pirrigt nervös. Att jag blev klarvaken direkt och kände åh, idag gäller det! Idag ska vi!. Det är ju inte fel på hunden, sällskapet eller tävlingsgrenen. Det är matte som strular. Hur stark är tankens kraft? Kan jag tänka mig till rätt inställning, månntro?

My up a hill and down a mountain, part 1

Posted on 13 Aug 2012 by Linnea

Vi har haft semester. I ett tidigare blogginlägg rapporterade jag lite från Tällberg och Dorotea, men nu är det onekligen läge att berätta om årets fjällsemester i Borga. Och vilken semester. Tre dagar med fina vänner, stora och små händelser, vackra turer och massa god mat.

Först tänkte jag börja med att räkna mina myggbett. När vi kom åter till Dorotea för en övernattning innan hemfärden hittade jag fem stycken. Fem myggbett på tre dagar utomhus i extremt myggtät miljö är ju onekligen gott resultat och ett vittne på hur mycket myggstift jag använde. Nöjd med detta stack jag iväg på agilityträning på HU här i Linköping igårkväll – utan myggstift, i tunna springbyxor.

Bara på benen har jag nu inte mindre än tolv (helt och hållet östgötska) myggbett. Bra jobbat, Linnea!

Nåja, tillbaka till fjällen. Vi kom upp sent på tisdagkvällen efter att ha hämtat Oscar och Matilda på världens minsta och hårdast brandade flygplats i Vilhelmina, och gjorde inte så mycket mer än att tippa i säng. Dagen därpå däremot, då tittade vi på vädret (regn) och på vädret enligt YR (uppehåll) och valde att lyssna på YR. Därför packade vi ett par väskor med mat, kameror, spritkök och annat smått och gott, och tog bilen till uppdämningen av Borgasjön vid foten av Borgahällan.

Målet var Borgahällans topp, som syns bakom informationstavlan. Inte en lång vandring, men en brant.

Vovvarna var pepp.

Norrie ledde vägen, förstås!

Det tog förstås inte lång tid innan han hittade vatten

Zumi hittade istället en sten.

Såhär högt kom vi.

…för sedan gick vädret från kasst till uselt, och vi kom fram till att naaaae, inte värt det i det här vädret.

Norrie stödde förslaget helhjärtat, för han frös trots täcke.

Hmpf. Det var ju inte som planerat, speciellt inte med tanke på att det fanns ytterligare skäl till att vi hade tänkt att klättra upp på just Borgahällan just denna dag. Nå – vi åkte hem, torkade, lagade mat och tog en liten paus, och sen gick vi istället ner till sjön.

Norrie var ett lyckligt sjöodjur.

Utsikten här var ju inte heller så tokig, direkt.

Vad var det då för speciellt med just den här dagen? Mjo, men såhära, att jag och Kalle har varit tillsammans i fem år, och för någon månad sedan kommit fram till att det ju onekligen vore ett rätt trevligt tillfälle att förlova oss. Så även om vi inte tog oss upp på hällan, så fick vi den åtminstone som utsikt

Eftersom 2013 för mig är ett för udda tal, så är planen att gifta oss 2014, förhoppningsvis på vår sjuårsdag eller någonstans däromkring Kalles ring behövde storleksförändras, så den finns inte på bild än.

Nå, the show must go on! Så vi åkte och kikade lite upp mot ett ställe vi hade som potentiellt vandringsmål. Det var attans fint där, och vandringen till den platsen kommer i nästa inlägg!

My bare necessities

Posted on 16 Jul 2012 by Linnea

Ett gott tecken på att det börjar samlas virtuell spindelväv över bloggen är att den uppenbarligen glömt vem jag är. Ni läser rätt, jag behövde uppge lösenord för att komma in idag, ingen autoinloggning inte. Jag misstänker att bloggen känner sig övergiven och att min tystnad inte är något mindre än ett svek.

Men. Det är ju så att det faktiskt inte händer så ohyggligt mycket. Eftersom större delen av universitetet har gått på semester och jag inte får träffa hundfolk, så kan man ju lugnt säga att jag inte har sådär jättemycket roliga händelser att rapportera kring. En liten social ljusglimt i mitt gråmulna november var en härlig grillkväll förra helgen som urartade till en nittiotalsrevival där Kalle mest såg ut att vilja dö lite när vi spelade Scatman. Kul hade vi!

Förutom det så… Är det mest tomt. Eftersom min mage bestämde sig för att vi inte är BFFs i förra veckan så blev det inte så mycket hundträning heller, utan mest promenader. När Norrie tycker att matte är alldeles för tråkig kommer han med en leksak och morrar i takt med jämfotahoppandet mot mig. Vi har kampat sönder ännu en leksak…

Vi har promenerat en del, och eftersom jag varit så extremt fascinerad av att ha en hund som kommer på inkallning så har jag effektivt lärt honom att springa ut ungefär tio meter framåt, stanna och vända upp mot mig, vänta lite, om jag ropar/visslar komma dånandes; om inte springa vidare när jag närmat mig lite. Smart där, Linnea! Förutom den tabben så är jag väldigt glad över inkallningen på Norrie eftersom det är något jag aldrig fått till med Zumi som kommer när hon tycker att det passar. Sammanfaller det med att jag ropar så är det mer en slump

Norries snälla-ropa-på-mig-så-jag-får-Bollen-vändor har dock några positiva sidor. T ex kan man passa på att knäppa lite bilder på den lilla knorren när han ändå ställer upp sig!

Jag har nästan alltid en Bollen med mig ut, och det är med Bollen jag har tränat in inkallningsvisslingen. Vissling betyder oftast ”Bollen på väg” och gör att Norrie springer benen av sig för att få sin största bästa fantastiskaste skatt.

Norrie börjar också bli en riktig badboll. Vi har inte besökt några lämpliga vattenpölar djupa nog för en heeler att simma i (vilket i ärlighetens namn inte är så ohyggligt djupt…) men i vattengraven i Valla älskar han att få springa fram och tillbaka och hämta Bollen, och idag passade han på att bada fötterna i en fontän. Vatten är skojs!

Träningsmässigt har vi bara kört typ två pass slalom sen sist. Jag blev tämligen ödmjuk när vi satte ihop kanalen mer och jag insåg att Norrie inte har fattat att han måste bromsa, vilket innebär att han tar slalomet enligt varannanportarsmetoden. Jag är alltså återigen fast i att inte kunna springa med honom när han tar slalomet, utan bör hålla mig i nederkanten av det, och det hjälper inte heller alltid. Det är ju intressant att ha en hund som är för snabb för sin hjärna, men också ovant i alla sammanhang då Zumi alltid har varit precis tvärtom.

Det är på sätt och vis bra att träningspausa lite och fundera över sina motivatorer. Det gör det också lättare att se vad som är de största problemen, även om det för vår del tyvärr är något som jag ofta ser men inte hittills lyckats lösa. Självklart är det matten som är problemet, och mer specifikt mattens stora rädsla för att göra fel. Attityden är helt och hållet åt skogen in i minsta detalj, framför allt i freestylen som fortfarande är en gå-på-nålar-tänk-om-han-skäller-då-är-allt-förstört. Hur funkar det med en signalkänslig hund? Jorå, skitdåligt. Uppenbart är att jag inte kan lösa attitydproblemet själv, så frågan är vem man vänder sig till? Jag vill ju inte må så här, och jag vill inte bli så stressad och frustrerad över minsta detalj. Jag vill klara av att känna att vi är bra, att vi duger och att vi räknas utan att omedelbart plocka isär våra prestationer, hitta fel på dem och förvägra mig själv att någon gång ibland känna mig trygg i mitt eget värde.

My settlement

Posted on 25 Jun 2012 by Linnea

a conclusive resolution of a matter and disposition of it something settled or resolved; the outcome of decision making

Ibland kan det behövas en knuff i rätt riktning för att man ska ta sig i kragen och lita på sig själv. Den här gången kan man säga att snöbollen började rullas när Norrie började fnysa, frusta och hacka lite i förra veckan. Vi skulle nämligen ha åkt på fyskoll idag, och denna fyskoll skulle få bestämma vårt öde på agilityplanen. När då Norrie började låta lite konstigt så blev det ju tyvärr så att fyskollen fick ställas in, och när jag igår insåg att jag inte skulle få veta om min hund var hel eller inte så målade jag precis som vanligt upp ett skräckscenario och tänkte att det är lika bra att sluta med agilityn redan nu, för den inställda fyskollen var ju säkerligen ett tecken på att min hund var irreparabelt trasig.

Med den bilden för ögonen gick vi på promenad vid lunch idag. Jag vet inte om det var något i regnet, eller något med luften, men plötsligt tittade jag på min hund som jag inte brukar titta på min hund. Jag tittade på helheten. Jag tittade på hur han använde hela sin kropp när han rörde sig. Jag tittade på hur lyckligt öronen fladdrade när han sprang, och hur han lätt balanserade och viktfördelade på en sten, och hur ögonen lyste och hur tungan gled på snedden när han fick springa riktigt fort. Och jag såg helt plötsligt min hund. Hela min hund. Inte bara en isolerad rörelse, eller en specifik kroppsdel. Hela Norrie.

Den Norrie jag såg idag, är inte en trasig hund. Den Norrie jag såg idag, när jag verkligen tittade, var en hyfsat välmusklad heeleryngling, med spänst i alla benen, glädje i blicken och häpnadsväckande kontroll på sin kropp. Den Norrie jag såg idag, har inte ont.

Det är dags att sluta tro det. Det är dags att börja lita på att jag har en rimlig bild av hans fysiska hälsa och inte behöva få det bekräftat var tredje månad.

Så nu har jag beställt agilityskor!

My life got in the way

Posted on 31 Maj 2012 by Linnea

Det är lite hopplöst, det där med att hinna med. Vi har ju hunnit med massor under tiden det har varit alldeles tyst här – bland annat att tävla i Tyresö där ingen i team Kortbening var på topp. Ingen i klassen var tydligen på topp eftersom vi slutade på en andraplats på våra dryga 22 poäng. Eftersom vi samåkte så hade jag inte tillräcklig möjlighet att självömka efter vår halvtaskiga prestation, så istället för att lägga ner freestylen och erkänna nederlag så har jag en programidé som känns som att den kan lösa en hel del av våra problem. Vi har dessutom en dryg månad till nästa tävling, så då borde vi hinna skrapa ihop oss och shejpa till våra prestationer!

Annat som har hunnits med är att springa en del agility. Just nu tar den till och med mer tid än freestylen, men det beror mycket på träningssällskapet, som både är grymt bra, peppande och ambitiöst. En träningsgrupp i freestyle igen, som för nästan två år sedan? Jatack! Jag och Karin har bokat in kl 19 på tisdagar i Ryd som fast freestyletid, men jag tränar gärna mer än så.

Idag har en ny invånare hittat till hamsterkollektivet. Det är inte en -bening utan en -hjuling, med andra ord: Välkommen min nya cykel!

Foto: Karl Mikaelsson

Varför skaffar man som 25-åring en ny cykel? Herregud, hon har ju bil? Jajemen! Men bilen är attans så opraktisk att ta till och från jobbet, och attans så onödig att ta till och från jobbet. Det har ändå under våren blivit att jag tagit bilen onödigt ofta eftersom min gamla cykel inte är sådär superoptimal för den typen av väg jag har till jobbet (platt, rak, asfalterad), men nuså får det banne mig bli ändring på det!

My lost sugar

Posted on 21 Apr 2012 by Linnea

Efter torsdagens tävling har mina framtidsplaner och förhoppningar för lilla svart känts som ett enda stort hån. Någonstans mellan bra idéer och total uppgivenhet har jag mestadels befunnit mig, och det är inte längre sådär superjättelätt att vara optimistisk. I mina tvivlande stunder hör jag bara en massa röster som säger du måste jobba med skallen du måste jobba med skallen du måste jobba bort skallen och det gör, och har gjort, att freestylen inte är så rolig som den borde.

Efter ett långt gnäll för Ann-Sofie så fick jag lite förnyad energi som jag efter bästa förmåga försökte omsätta i praktik. Jag tror att vi eventuellt är något på spåret för att hjälpa Knorr att hantera sin frustration (och att överlag minska den eftersom det är frustrationen som ger skallen) även om jag såhär i efterhand kommer på flera saker jag gjorde fel. Hoppet är med andra ord inte helt förlorat, men jag tror att jag tänker tänka om en hel del. Jag har redan varit i den här situationen en gång tidigare, att ha försökt jobba bort skallen och bara eskalerat dem, och det fungerade ju redan då bättre att helt enkelt skita i dem för att de skulle minska i omfång och antal. Varför lyssnar man aldrig på sig själv?

Lika hopplöst som det känns att inte få ordning på attityden hos mig och Norrie, lika självklart har jag hittat precis rätt attityd hos Zumi. Gårdagens tävling gav högsta poängsumman hittills och hennes andra uppflytt. Zumi, omöjligheten, har verkligen totaltransformerats till glädjen och entusiasmen själv och det är jätteroligt att gå in på planen och känna att hon är med varje steg på vägen. Detta trots att det blev en ganska lång väntan uppe för att domarna diskuterade föregående ekipage! Tyvärr är det lite svårare att glädjas över hennes framsteg när det samtidigt känns som att jag hellre skulle se hennes attityd hos Norrie.

Det blir ju också en negativ spiral att jag oroar mig för skallen på plan och han märker att jag spänner mig och så börjar han skälla och sen blir det pannkaka. Det är inte värt det! Vi har inte roligt på planen när jag bara väntar på skall och han blir osäker. Vi tror ju inte på varandra såhär! Utförandet ska, om vi bortser från skallen, vara vårt starkaste kort, och därmed basta!

Torsdagen i omdömen, poäng och filmer finns på respektive hunds sida. Nu laddar vi om för att köra uppvisning på heelerträffen imorgon – och då ska attityden baske mig sitta där den ska. All världens förlorade socker, ni vet!

My revolution

Posted on 11 Apr 2012 by Linnea

The door is swinging in the wind
It’s time to go and march on in
It’s time to show them what we’re all about

Efter helgens inte-så-superlyckade tävlingar i Norrie-hänseende så har jag funderat lite på hur jag ska hantera min torpedgalning till hund. Uppenbart är att approachen som Zumi har lagt fyra år på att lära mig, inte fungerar så bra Än en gång fascineras jag över hur extremt olika två hundar kan vara, och att det verkligen inte finns något universiellt Rätt Sätt™ att träna hund.

Något som står väldigt klart är att jag har hittat rätt metod för Zumi. Det finns alltid en ganska stor risk att hon slår över från nästan okontrollerad till fullständigt okontrollerad, men minsta snäpp mindre energi gör att hon inte riktigt orkar och vill – så vi satsar på att 50% av tävlingarna kommer att sluta med tokryck, och andra hälften förhoppningsvis går skitbra Idag fick hon träna ungefär två minuter, och jag slutade medan hon fortfarande var hysteripigg och studsade runt mig för att hon ville jobba. Äntligen kan jag låta henne törsta efter träning så som hon hela tiden har behövt!

Energimonstret jag har försöker jag tänka om och tänka rätt med. Idag innebar det att vi tränade i ungefär en och en halv timme, med fokus på tystnad och samling i allt han gör. Det innebar att han fick sitt torrfoder som belöning, och så o-spännande som möjligt. Vi bröt av med lekbelöningar någon gång ibland för att rasa ur lite energi, och jag tänkte efter ordentligt på hur jag berömde. Viska, prata tyst eller hålla käften verkar vara vad jag har att välja på, för då jobbar han lugnast och mest koncentrerat. Belöningar, reaktioner på ljud/skall och beröm ska allt vara väldigt lugnt och vänligt.

Efter ungefär en och en halv timme var han faktiskt såpass samlad att jag kunde peppa honom en smula! Han fick slutbelöna sig med att hänga i roadkillet medan jag pratade lite freestyle

Jag har under Norries uppväxt varit så fascinerad över att han har energi, och har varit så rädd att han ska tappa den. Rädd att han ska bli omotiverad, opepp, opigg och andra o-ord man kan komma på. Övertygad om att alla hundar är lika och att såsom Zumi är, så blir också Norrie. Jag börjar nu på något plan förstå att det kanske var en liten missuppfattning av läget, och att arbetsmoralen och förigheten hos den lilla kokopellen gör mina o-ords-rädslor lite irrationella. Norrie är inte typen av hund som måste vila en vecka inför tävlingar – Norrie är typen av hund som behöver ett rejält träningspass och en långpromenad samma dag, ungefär…

Watch your step and look ahead
Remember what the old man said
Failure is the aftermath of doubt

My revision

Posted on 01 Apr 2012 by Linnea

Sedan i torsdags har tankarna snurrat. Jag har pendlat mellan total hybris och någon form av mer jordnära perspektiv. Mycket har kretsat kring vilken klass vi ska starta i på Bro-Håbo-tävlingen, och när jag säger att jag har funderat på det, så innebär det att det tagit upp större delen av min kognitiva kapacitet de senaste dagarna.

Allra först tänkte jag på Norrie. Det var fort gjort. Han struntar högaktningsfullt i vilken siffra klassen har, och eftersom jag inte skulle byta program till trean (haha, eller rättare sagt låt att ha ett program till…) så skulle inte prestationen bli svårare eller längre för honom i trean. Valet stod alltså inte och föll med stjärnan i ekipaget.

Utifrån kan valet kanhända synas enkelt. När jag satte upp målen för 2012 så hade jag aldrig några som helst planer på att vi skulle ha klarat av dem efter första tävlingsveckan, och jag hade därför inte heller några som helst tankar på att kunna flytta upp till klass 3. Första dygnet efter tävlingen var det dock just dit jag lutade, av nervrelaterade anledningar. Jag fungerar lite tvärtomigt mot många, och tycker att det nerv-mässigt skulle kännas bättre att starta i klass 3 eftersom det är den svåraste klassen och det därför skulle kännas okej att inte prestera på den nivån. Nu när vi på något vis lyckats ta uppflytt från tvåan så blir pressen att återigen prestera på samma nivå så mycket större.

Ju mer jag funderat, desto mer inser jag att vi, av just den anledningen och fler jag strax ska förklara, ska starta i klass 2 igen. Jag kan inte fly från nerverna hur länge som helst. Det är dags att ställa mig på plan med ett planerat program, stirra prestationsångesten i ögonen och ta mig samman. Jag hoppas på sätt och vis att vi inte tar uppflytt i klass 2 igen på ett tag, så jag får inse att det inte är så farligt att inte prestera varje gång. Jag börjar känna rätt känslor i tävlingssituationen – glädje över att få dela en fantastisk upplevelse med min älskade hund – och då är det ju dags att utmana min utveckling ordentligt.

Det finns fler saker jag ville flytta upp för att fly ifrån. Bland annat finns det en självklar risk att det jag har för ögonen när vi går in på planen inte är den fantastiska upplevelsen, utan rosetter och poäng till årets freestyleheeler (lite ologiskt med tanke på att Norrie är freestyleheelern, det finns inga fler tävlande ekipage just nu…). I trean skulle jag veta att det är en snöbolls chans i helvetet att prestera på den nivån, men i tvåan har vi ju (om än rätt oförtjänt) redan fixat 125 poäng om än inte några rosetter. Hur man än vrider och vänder på det, och hur gärna jag än vill slippa ta tag i nervproblemen, så är det alltså klass 2 vi ska starta i. Det är i klass 2 vi möter de största mentala svårigheterna, och det är ju för att utvecklas som vi ska tävla mer!

Ser man också till våra poäng på de två tävlingarna hittills så är utförande tyvärr vår svagaste kategori. Med 7,7 resp 7,6 poäng behöver vi definitivt jobba hårdare. Jag har fört upp antiskallträning på listan över saker att arbeta med, och jag ska låta bli att trampa på det lilla stjärnskottet nästa gång… Vi behöver också arbeta ännu mer på fasthållandet som var lite instabilt på senaste tävlingen. Tja, och ha ett program, så vi har en ärlig chans att få till flytet…

My good to go

Posted on 16 Mar 2012 by Linnea

Efter en ciabatta med så mycket mozarella på att jag kände att vi borde öppna en italiensk ambassad här i Hamsterkollektivet är jag nu helt redo att skriva lite mer än igår. Huvudvärken har jag mutat lite med en tablett och jag har halvljummet översötat te att hälla i mig. Redo? Redo!

Så. Igår var jag helt övertygad om att få veta att Norrie behövde opereras och stålsatte mig för att vinka adjö till tävlingssäsongen som jag ändå inte på allvar trott att vi skulle kunna utnyttja. Som moraliskt stöd (och guide! insåg att jag ju inte hittar…) tog jag med mig Anna som fått lyssna på en hel del av mitt nojande sen tidigare och kommit med en massa bra tankar kring just Norries knäppa kroppsbyggnad. Klockan 17 var det dags och brötmonstret visade sig från sin vackraste (läs brötigaste) sida med att morra och bruffbjuffa på alla ljud han hörde och människor han såg. Urghel och hurgel så äckligt! Skönt att veta att han är bara ljud och ingen verkstad, den lilla herrn, för som han låter kan man ju tro att han skulle äta upp hela kliniken levande.

Lilla herrn fick stå ut med en massa klämmande och kännande och pillande och petande, och led sig igenom det – knäpptyst Ingenstans verkade det göra ont eller kännas överdrivet jobbigt att bli tryckt på eller dragen i. Vi pratade mycket om knäna och lite om framstället och lite om kroppsbyggnaden i allmänhet, och jag försökte memorera alla grejer jag kunde göra för att stärka både fram och bak. Det var också skönt att känna att jag var rätt ute med de tankar jag själv haft och de råd jag fått av kloka personer i min omgivning gällande fysträningen, så framöver blir det sagosten, skritt- och travträning som blir huvudfokuset i fysträningen, men också konditionsbyggande med intervaller.

Norrie fick visa upp skritt och trav på motionsband vilket han tyckte var en himla klurig grej. Oj vad det tog på både huvud och kropp med några minuter på bandet! Jag får erkänna att jag onekligen är sugen på ett eget just för den jämna skritträningen, men å andra sidan går det ganska bra att skritträna ändå – man får bara gå långsamt

Marie tyckte att han var lite dåligt musklad bak, och jag håller med. Han såg något bättre ut innan viloperioden på grund av magstöket och den ömma armbågen, men han kan allt muskla på sig ytterligare lite mer än så. Det är lätt att tänka att om han bara kan springa lös så bygger han rätt muskler, men det är ju inte riktigt hela sanningen eftersom han går mycket i galopp och då inte behöver använda bak så mycket. Han rör sig lite trippigt bak och skulle kunna ta ut steget lite bättre, men verkar som sagt inte begränsad i rörelserna när det krävs mer påskjut och kraft. Han är smidig och stark som de flesta småhundar och kan från stillastående hoppa rakt upp i mitt knä medan han vrider sig ett halvt varv för att landa bättre. Så vi tänkte helt enkelt kasta mer muskler på den lite fjamsiga bakkroppen och se om knäna automagiskt blir lite hårdare

I slutänden så, hur gärna jag än vill säga att han har problem i rädsla att missa något, är det ju onekligen så att han inte uppvisar någon smärta eller svaghet. För att hitta vad han håller för får vi helt enkelt mjukt och försiktigt testa oss fram och hittar vi något som blir ett problem, ja, då får vi korsa den bron då. Under tiden fick vi som råd att ha så roligt som möjligt och att satsa framåt och uppåt. Så framåt, och uppåt, it is.

Jag schmajlade som en galen idiot när vi lämnade Norsholm. Lättnaden, insikten att det trots allt VAR samma Norrie som för en månad sedan, var helt överväldigande. Känslan av att han inte bara var en patelladiagnos och ett par kattmjuka framben var vad jag varit rädd för att känna. Det var som att jag blev fysiskt lättare av något som var helt mentalt.

Efter en sånhär maratonbloggpost vet jag precis vad jag vill skriva. Jag vill skriva tack. För alla kloka ord. För att jag fått vara super-emo och känslostormig utan att ni har suckat och klickat på ”sluta följa den här bloggen”. För att ni till och med orkat peppa super-emot och sedan hurrat när jag super-emoat mig färdigt och blivit lite mottaglig för alla kloka ord. För att ni tror på mig och Norrie (och Zumi!) även när jag själv inte gör det. För att ni litar på mitt omdöme, trots att jag tycker att det är konstigt att göra.

I know I’ve been distant
So detached and resistant
To the things that are perfect in my life

And it was you who made me see
You gave me hope, and set me free
And yeah, I know I’ve been a little slow
But hey, hey-ey-ey-ey-ey
I’m good to go

LadyFrost > /dev/random

Inga planer, men ett steg – inte där än, men på väg

Etikettarkiv: Förändring