De flesta önskar att de hade haft modet att leva sitt eget liv, och inte anpassa det efter vad andra tycker.

I en artikel i, den förvisso komplett oseriösa tidskriften, Aftonbladet berättar en sjuksyster som jobbat på ett vårdhem om vad patentierna ångrade mest med sina liv. Det är förstås reklam för hennes bok, men artikeln slår mig som tänkvärd oavsett – för vad ångrar man mest i slutet av sitt liv? Jo, att man för ofta gjort som (man tror att) andra tycker att man ska göra. Lite träffande, med tanke på att bloggens senaste inlägg handlade just om oro för vad andra ska tycka.

Den ständigt lika kloka Sara påpekade i en kommentar att jag inte ska bry mig så mycket om vad jag tror att andra tycker och tänker, där tror är ett ledande ord. Jag ska nog försöka att vänta med panikandet tills någon faktiskt säger något – och jag inte bara tror att någon gör det Så, stärkt av denna klokheten anmälde jag till ett par freestyletävlingar. Inte till alla jag skulle vilja åka på, men det är en start.

Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Jag tror att de flesta hundsportare kan känna igen sig i ifrågasättandet. Vaddå hundsport? Vem som helst kan väl få hunden att göra didära tricksen? Och det är ju hunden som gör momenten, du behöver ju bara stå där och säga vad den ska göra!

Ja, precis. Så var det. Eller hur? Och levande djur är helt förutsägbara i alla aspekter av en tränings- och tävlingssituation.

Eller så är en hel del människor helt enkelt för korkade för att inse att det i häst- liksom hundsport rör sig om att en del av din ”utrustning” har egna känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar. En hockeyspelare har liksom inte problemet att skridskorna har en dålig dag, och fotbollen får inte för sig att bara rulla åt vänster just en viss match.

När det plötsligt handlar om en levande individ, med just känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar, så blir det för mig fullständigt fantastiskt att teamet häst-människa eller hund-människa kan prestera vid ett givet tillfälle. Dessutom sker allt förarbete inför prestationerna med samma förutsättningar – att båda i teamet måste förberedas lika minutiöst och på olika sätt. Det är inte du själv som är begränsningarna, det är vad du och din häst eller hund är kapabla till tillsammans. En elithäst eller -hund är inte en garanti för en elitprestation. Bara för att man får den där hunden eller hästen som ju kan det där så bra, så innebär det inte att man kan styra och förvalta det.

There is no I in team.

Gällande hälsa på ett lite bredare plan slogs jag av en insikt idag. Som ni säkert vet har jag en hel och en trasig hund, om man uttrycker det lite trubbigt. Norrie har hittills inte haft några större hälsomässiga problem mer än en lite strulig mage som är lätt att ta hand om på egen hand (och välja tugg som passar lilla magen bra), medan Zumi sällan hinner vara hemma i mer än en vecka innan hon går sönder på nya innovativa sätt. När jag idag satt och läste om melanom till följd av att vi plötsligt hittat leverfläcksliknande märken i ena ljumsken på Zumi, förstod jag plötsligt två saker – mitt problem att knyta an till Zumi, och obehaget jag känner inför att hälsoundersöka Norrie.

Vi börjar från slutet, med att inte vilja hälsoundersöka Norrie. Känslan av att ha en hund som oftast är hel, utan långa konvalescenttider och där man inte varje dag blir orolig för konstiga symptom är en enorm befrielse. När det blir dags för hälsoundersökningar säger jag potentiellt adjö till den lättnad jag känner i samband med Norrie – han kanske får både en patelladiagnos och ett par dåliga höfter, och då kan det ju till och med vara kört med freestylekarriären. Då blir Zumi den helaste (med fria höfter och armbågar, tjoho!), och hon är inte så mycket att hålla i handen helhetsmässigt

För att komma till Zumi och att jag haft svårt att knyta an till henne, så handlar det väldigt mycket om att hon har varit trasig av och till så många gånger. Jag har inte riktigt vågat tro på att hon blir särskilt gammal, trots att det varit oärftliga småsaker som hon varit trasig med, och vem vågar knyta an ordentligt till en hund som det känns som att man kanske kommer att förlora i förtid? Sen blir vi tightare när hon är frisk, och så blir jag lite avvaktande igen när hon går sönder. Och så har det hållit på. Jag hoppas att de här små fläckarna är ofarliga och att hon inte får problem med narkosen på tisdag – så kanske vi vågar bli ett team ordentligt.

Jag refererar alltid till Zumi som… Tja, Zumi. Zumi har nästan blivit ett begrepp för en hund som är väldigt svår att motivera, som inte har så mycket motor, som gör saker efter eget huvud etc. Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag bara ser och belyser hennes negativa sidor – och väldigt sällan lyfter henne. Jag tar ju för givet att hon ska vara träningsointresserad, att hon ska vara svårmotiverad, och att hon ska göra som hon själv vill.

Med Norrie låter jag mig själv tvivla på mitt eget omdöme, och tänker att en heeler kan väl inte duga till när det är aussie eller BC alla köper som vill vara seriösa med tävlande. Jag tänker mig att många skakar på huvudet åt min dumhet att inte skaffa ”en riktig hund” när jag nu vill träna och tävla, och tänker att dessa (inbillade!) personer kanske har rätt – man kanske inte kan komma någonstans med en heeler.

Av ovanstående anledningar har jag nu fyra mantran jag ska tvinga mig själv att upprepa varje dag. Ett för varje hund, ett för mig själv, och ett för min målbild. Jag kommer inte att skriva ut dem här (för att det känns pinsamt ), men ni kan ju alltid kräva att jag berättar dem när vi ses om ni är mycket nyfikna.

Idag har vi fått en leverans från Foderbilen! Eftersom de hade rea på rosa minigriiiiiiiisar så råkade jag beställa en handfull ihop med det vi egentligen skulle ha. Norrie har gått och spanat på bordet hela dagen, men matte har inte hittills delat ut någon gris. De har en tendens att gå sönder väldigt fort om han får ha dem själv nämligen.

Jag tänkte testa ett nytt foder, mest för att Acanan som de fått har så stora bitar och jag använder torrfoder som belöningsgodis numera. Små bitar ger fler belöningstillfällen per deciliter! James Wellbeloved Small Breed-serie har inte lika små bitar som Purina Pro Plan har, men innehållet känns mycket bättre.

Jag har börjat läsa Team Propirayas julkalender om tävlingspsykologi och inser mer och mer hur långt jag har kvar innan jag är redo för tävling. Blotta tanken på en tävlingsplats gör att jag mår illa igen, och min förbättring under det här året känns bortblåst. Trots idogt funktionärande så är jag fortfarande nervös – till och med nervös för att åka och titta på freestyle-SM.

Jag vill tävla. Jag vill verkligen – jag vill så mycket – men problemet är att jag också vill bevisa saker. Och då blir det plötsligt så ohyggligt mycket viktigare att lyckas. Jag vill bevisa att heelern är en bra freestyleras. Jag vill bevisa att jag kan träna en hund när Zumi motbevisar mig hela tiden. Jag vill bevisa att Norrie är fantastisk och inte bara ett brötmonster. Jag vill bevisa… mig själv. Jag vill duga. Räknas. Vara en av alla dem. Ni vet?

Vi började med en liten rak övning för att hundarna skulle få springa fort rakt fram mot synlig leksak. Eftersom ingen av dem gjort det förut direkt, så började vi med leksak utlagd med bara ett hinder emellan och ökade sedan till två och sen tre. Bom på backen för samtliga. Och redan under passets gång märktes att hundarna började tänka i termerna ”springa fort mellan hinderstöd = funzies” och bjöd på beteendet själva utan utlagd leksak vilket uppmuntrades Hindersug, here we come!

Efter den övningen gick vi raskt över till nästa. Bilden nedan var mest en tanke om hur man kunde bygga och vilka två vägar man kunde ta ganska enkelt. Eftersom det inte är superrutinerade hundar så körde vi bara det röda strecket, och med ett hinder – tunnel – upplopp med två hinder (fortfarande bom på backen).

Jag kunde placera leksaken i slutet av upploppssträckan, gå ihop med Norrie och lägga honom vid första hindret (sitt är det lite sisådär med ), gå fram förbi hindret och sedan köra övningen. Nöjd med plutten! Jag testade i och för sig inte att utmana honom med att leda honom annorlunda än rakt fram mot leksaken ur tunneln, men jag kände att det var för tidigt för såna stunts. Dessutom har jag inte funderat nog på hur min handling ska fungera, och att bara peka, vifta och hoppas känns lite… Tja, ogenomtänkt

Jag hade velat ha något av träningen filmat, men hade tydligen ansträngt telefonen under dagen som behövde mat och inte hade lust att filma. Ni får helt enkelt föreställa er hur det ser ut och låter när åtta kilo överentusiastisk heelerpojke springer bäbisagility inne på LHU

Jag passade också på att stoppa vovven genom släptunneln eftersom han fick en hangup på den sista gången vi sprang den i somras. Hangupen har med stor sannolikhet att göra med att jag råkade tackla in honom i sidan av den när vi krockade för att han sprang på sidan. Det tog ett par passager med lite höjt släp innan han släppt tanken på att det var bättre att springa brevid, men sen plöjde han hela släpet med glädje. TJOHO! Vi ska försöka springa släptunneln ett par gånger varje gång vi är ute där, med jackpottbelöning (läs: griiiiiiiiiiisbelöning) varje gång.

Vi avrundade med lite kontaktfältsträning, som i ärlighetens namn gick klart sisådär. En trött heeler utan kontroll på fötterna mest dråsade omkring över brädan. Söt var han i alla fall… Matte behöver nog tänka till mer kring kontaktfältsträningen för att få det riktigt bra. Åsa skickade en länk på saker man skulle fundera över, tusen tack för det!

Efter detta (i mina ögon) strålande agilitypass stundade en inte fullt så bra kväll då det verkar som att en av Norries kullbröder har problem med ena knät. Patella är ju tack och lov något som i de flesta fall går att operera med god prognos, och enligt ryktet finns det en mycket bra klinik i Söderköping just för patellaoperation, men det är klart att tankarna börjar snurra ändå. Borde jag helt vänta med vår bäbisagility tills han är ett år och kan patellakollas officiellt? Vilken typ av träning borde jag hålla på med tills jag vet? Bör jag packa in honom i bubbelplast med etiketten ”Do not open until March 3rd”? Många tankar med få svar, så om ni har några svar så tar jag gärna emot dem!

Jag har författat blogginlägg i tanken och varit fyndig och underfundig, men nu när jag sitter vid datorn efter intag av frukost-till-kvällsmat så har allting liksom bara runnit ur minnet. Och det är okej. Det är okej att vara sliten och trött och inte träna ibland.

Tack och lov så har den här gångna veckan varit väldigt exceptionell, och jag känner mig lättad att jag har två halvdagar kvar under torsdag och fredag. Jag kommer att ha tid att träna och umgås med Norrie ordentligt och dessutom att sova ännu lite mer än tidigare nätter (som jag snittat runt 7-8 timmar ändå). Underbart! Jag tror att jag tjuvstartar natten redan nu…

Malin, å sin sida, hävdar att det är svansen som charmen sitter i. För inte har Norrieplutt bara ett utmärkande drag, utan han har ju utöver öronen en härlig dubbelknut på svansen som gör att han aldrig viftar på den. Han vickar på den istället

Jag lutar dock åt att charmen sitter i, och kommer från, hans tredje utmärkande drag. Det är nämligen ett drag som man inte ser om man inte känner till det, och det gör det än lite mer speciellt. Jag tror bestämt att hans speciellaste särdrag är hans baktassar!

Hur många av er lägger märke till något speciellt med Norries baktassar? Om ni kikar på de två mittersta trampdynorna så tror jag att ni ser – de är nämligen ihopväxta längst ner och ser nästan ut som en klöv, omgiven av två vanliga små trampdynor och en stor. Klart en boskapshund ska ha klövar! Och klart att mattes lilla specialsparv inte kan ha normala baktassar

Words without a sound coming from your eyes

En liten terrorist med ögon direktkopplade till själen. En blick, ett öronflax, och jag vet vad han tänker. Vi läser och förstår varandra lika enkelt som självklart. Vi delar promenader, träning, kudde och skratt. Vi är ett ekipage, inte bara hund och förare.

It’s hard to say what it is I see in you
Wonder if I’ll always be with you
But words can’t say, and I can’t do
Enough to prove
It’s all for you