Heelerträff! hos Catharina utanför Söderköping. Spår, uppletande, freestyle, en massa prat och lite fotande. Kul att se andra arbetande heelrar! Lera långt in på kroppen och bakom öronen!

Valpträff med några av Zumis valpar. Lilla Mika ur sista kullen är en kopia av Zumi, med den stora kärleken till ALLT men också till utseendet! Taito är nog ändå min favorit av valparna, som nu också blivit friröntgad

Agilityträningar med varierande resultat. Oftast är agilityn rätt frustrationslös, och vi har väldigt roligt. Ibland blir det mycket prestige och prestation och då blir det bara pannkaka. Det är tur att det inte är så ofta, för när det inte blir så är vi härligt samspelta.

Heelerbad i hagen vid BK. Norrie var väldigt förundrad över grejen med att bada, och när jag kopplade loss traskade han ner i vattnet och vadade runt, helt fascinerad av att man kunde gå i vattnet

Freestyletävlingar på två olika ställen. I Linköping gick det inget vidare med någon av hundarna, och det får nog delvis bekännas som förarfel på många sätt. Inte minst på grund av att föraren var dödsgenomtrött efter arrangerandet av tävlingen, och liksom inte brydde sig om hur det gick.

I Skarpnäck hade vi samlat ihop oss lite, och även om ingen av hundarna gick perfekt så fixade vi viktiga milstolpar! Zumi plockade sista uppflyttet för FD1 och Norrie höll ihop bra nog att få uppflytt i vår problemkategori (men vi fick för lågt på programmet, för en gångs skull). Till Skarpnäck åkte vi ihop med Karin med vovvar, som det också gick strålande bra för!

Bli gammal har jag också hunnit med. Hur firar man sin födelsedag om inte med rabarberkaka gånger två, vovvepromenader på gräsvägarna ute i Skorteby, och med agilityträning på kvällen? Alldeles strålande födelsedag, må jag säga

Filosofera med Ann-Sofie om det mesta hundrelaterat. Från avel till tävlingsnerver!

Fundera över vad det egentligen är som sätter käppar i hjulen på Ekipage Kortbening. Och som vanligt kommit fram till att jo, det är ju matte, och framför allt mattes nerver. Och prestationsångest. Och enorma förväntningar. På väg hem från agilityträningen igår fick jag en liten pik av CD-skivan jag stoppat i stereon. Den sjöng det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel för mig, och jag hajade till. Ja, för ganska exakt så är det ju. För mycket, för fort.

Wishing, wanting for something more
always better than I had before
who knew these dreams would come true

And I run the red, won’t stop at night
I don’t care for traffic lights
things ain’t moving quick enough for me

Back to the moment the very start,
from the very first day you had my heart
but I got to slow right down
slow it down

Zumi har skrivit shibahistoria. I lördags startade hon i klass 1 på Bro-Håbo BK, och alldeles balanserandes på gränsen till tokryck så höll hon ihop sig hela programmet igenom, tog sitt första uppflytt och vann klassen. Vi pratar alltså om Zumi, lilla rödtotten, mattes egensinniga prinsessa. Zumi, som i juli förra året vägrade göra något annat än vinka under hela programmet. Zumi.

Nu när jag har fått smälta det och inte längre tycker att det är jobbigt att det var Zumi och inte Norrie det gick bra för, så känns det här som den största segern någonsin. Jag har aldrig på allvar trott att Zumi någonsin skulle få en rosett som inte var från utställning, men nu hänger Hamsterkollektivets första freestylerosett härhemma och det är Zumi som har tagit den. Det är Zumi, alltid förbisedd och aldrig medräknad, som har visat att shibor, jorå, när de vill då kan de banne mig!

Hon öppnade lika starkt dagen efter och det kändes som att vi skulle kunna sätta programmet lika snyggt – tills det blåste in en bajspåse på plan. Ridå! Eftersom jag behöver ha Zumi så upptaggad att hon nästan är okontrollerbar så försvann ju all form av självkontroll hos det lilla djuret. Det blev bajspåseattack och frivarv. Vi fick en omstart, men hon går ju liksom inte att ladda om efter en sån upplevelse utan gick bara och spanade efter om det skulle dyka upp något mer roligt snart… Tur att sånt oftast inte händer på tävling, och hoppas att hon inte kommer ihåg det nästa gång

Med Norrie har jag gjort alla misstag man kan göra, tror jag. Till att börja med, så fick jag för mig på lördagen att han nog behövde samma behandling som Zumi – det vill säga nästan ingen uppvarvning, bara lockas med jättegott godis och så in och köra. Goddagens. Om den svårmotiverade, svårflörtade shiban var balanserandes på tokrycksgränsen av det, vad händer då med den lättmotiverade, högenergiska heelern kan man misstänka? Han spurtade sig igenom programmet och skällde ganska mycket, inte så det störde honom, men med den farten han höll så var det väldigt svårt att få någon större ordning på programmet och få flyt mellan rörelserna. Vi hade dock båda väldigt roligt, så även om det inte blev något uppflytt så var det i alla fall en bra upplevelse av tävlingssituationen.

Till dagen efter hade jag kommit fram till att jag skulle testa lite grejer jag funderade på att lägga in i programmet till klass 3. Efter gårdagen så hade jag också kommit fram till att jag skulle värma upp honom mer genomgående och se till att han hade mer lagom energinivå. Allt blev dock kapitalfel i mitt huvud någonstans innan klass 2 startade, och när jag kände att jag var hungrig så tänkte jag att det bara var nerver, och så tyckte jag att Norrie nog var lite loj så jag gjorde likadant som dagen innan med uppvärmning.

Ni kan föreställa er. Super-jätte-övertaggad heeler, som dessutom tycker att matte är lite underlig för att matte är hungerfrustrerad, och en så stor hink med skall att han till och med kom av sig under skällandet (eller snarare var frustrerad på mig och skällde av den anledningen) resulterade i vår absolut sämsta prestation hittills. När vi joggade av plan ville jag bara få vara genomjättebesviken. Det komplicerades lite av att jag behövde belöna Norrie, och Norrie var ju ändå pigg och glad och tyckte att det var helskojs att äntligen få kampa och busa lite. Man kan ju liksom inte vara nere med en ballong – eller med en liten heeler.

När jag fått fundera och känna efter lite efter programmet och det inte längre kändes fullt så dödsnedslående och halvpinsamt så kändes det mer som ett citat ur låten som dagens inlägg anspelar på.

But I could not recall
a more perfect fall
’cause when I looked up
into your eyes
it didn’t hurt at all

Det känns inte alls bra att ha gett Norrie en såpass dålig känsla på plan som gårdagen trots allt gav. Han tyckte att jag var konstig i min hungerfrustration och jag gav honom klart undermåliga instruktioner under programmet. Men när jag efteråt kampade och lekte med honom så insåg jag att precis som att han lever i nuet och tyckte att kampandet, det var attans skoj, så kan inte jag stanna kvar i känslan på plan så att det går ut över honom.

Tidigare på dagen hade jag pratat lite med en annan deltagare som tyckte att vårt program dagen innan hade sett fint ut, och samma person stannade till när jag hade kommit tillbaka efter belönandet och sa något i stil med ”Men det där var väl… bra?” vilket fick mig att skratta och jag uppskattade verkligen ansträngningen. Det kändes som att det kanske inte var det värsta som kunde hända ändå – och kan jag skratta åt det så är vi på rätt spår.

Jag skrev längre upp att det kändes motigt att Zumi tog fina poäng, och inte Norrie. Det grundade sig i att det trots allt är Norrie jag lägger mest energi på nu, och som jag tror mest på i högre klasser. Att då Zumi glider in och gör något sånthär gör att jag direkt tänker att andra tänker att det är fel av mig att fokusera mest på Norrie. Men efter att jag har funderat på det ordentligt har jag kommit fram till att jag gör helt rätt. Det är nämligen just det faktum att jag fokuserar mest på Norrie som gör att Zumi har gjort den här enorma utvecklingen. Det är också ett faktum att det inte gick såhär bra innan jag kortade in hennes program med nästan tjugo sekunder – hon kommer med andra ord ha väldigt svårt att hålla ut i de högre klasserna där det krävs längre program. Det är inte konstigt att Norrie även framledes kommer att få mest träning – det är så jag håller Zumi på tårna

Domarnas kritik gav mig väldigt mycket och jag har nu en mycket tydligare bild av hur jag vill att vårt program ska se ut. Jag vill fortsätta utmana mina nerver, så vi stannar i klass 2 tills det känns någorlunda stabilt, och plockar in de bitar som fungerar och är intressanta även för klass 3 redan nu. Vi plockar bort en del saker som inte kändes lika hundraprocentiga, och så sätter vi full fart med träningen med målet att ha flyt och ordning på oss till den 19:e! Jag har full tilltro till min hunds kapacitet, jag ska bara ge honom rätt förutsättningar för att prestera på topp. Jag hyser inga tvivel om att han kan ta oss till mina drömmars platser i framtiden – faktum är att jag är mer säker på det nu, än innan helgen!

Allra först tänkte jag på Norrie. Det var fort gjort. Han struntar högaktningsfullt i vilken siffra klassen har, och eftersom jag inte skulle byta program till trean (haha, eller rättare sagt låt att ha ett program till…) så skulle inte prestationen bli svårare eller längre för honom i trean. Valet stod alltså inte och föll med stjärnan i ekipaget.

Utifrån kan valet kanhända synas enkelt. När jag satte upp målen för 2012 så hade jag aldrig några som helst planer på att vi skulle ha klarat av dem efter första tävlingsveckan, och jag hade därför inte heller några som helst tankar på att kunna flytta upp till klass 3. Första dygnet efter tävlingen var det dock just dit jag lutade, av nervrelaterade anledningar. Jag fungerar lite tvärtomigt mot många, och tycker att det nerv-mässigt skulle kännas bättre att starta i klass 3 eftersom det är den svåraste klassen och det därför skulle kännas okej att inte prestera på den nivån. Nu när vi på något vis lyckats ta uppflytt från tvåan så blir pressen att återigen prestera på samma nivå så mycket större.

Ju mer jag funderat, desto mer inser jag att vi, av just den anledningen och fler jag strax ska förklara, ska starta i klass 2 igen. Jag kan inte fly från nerverna hur länge som helst. Det är dags att ställa mig på plan med ett planerat program, stirra prestationsångesten i ögonen och ta mig samman. Jag hoppas på sätt och vis att vi inte tar uppflytt i klass 2 igen på ett tag, så jag får inse att det inte är så farligt att inte prestera varje gång. Jag börjar känna rätt känslor i tävlingssituationen – glädje över att få dela en fantastisk upplevelse med min älskade hund – och då är det ju dags att utmana min utveckling ordentligt.

Det finns fler saker jag ville flytta upp för att fly ifrån. Bland annat finns det en självklar risk att det jag har för ögonen när vi går in på planen inte är den fantastiska upplevelsen, utan rosetter och poäng till årets freestyleheeler (lite ologiskt med tanke på att Norrie är freestyleheelern, det finns inga fler tävlande ekipage just nu…). I trean skulle jag veta att det är en snöbolls chans i helvetet att prestera på den nivån, men i tvåan har vi ju (om än rätt oförtjänt) redan fixat 125 poäng om än inte några rosetter. Hur man än vrider och vänder på det, och hur gärna jag än vill slippa ta tag i nervproblemen, så är det alltså klass 2 vi ska starta i. Det är i klass 2 vi möter de största mentala svårigheterna, och det är ju för att utvecklas som vi ska tävla mer!

Ser man också till våra poäng på de två tävlingarna hittills så är utförande tyvärr vår svagaste kategori. Med 7,7 resp 7,6 poäng behöver vi definitivt jobba hårdare. Jag har fört upp antiskallträning på listan över saker att arbeta med, och jag ska låta bli att trampa på det lilla stjärnskottet nästa gång… Vi behöver också arbeta ännu mer på fasthållandet som var lite instabilt på senaste tävlingen. Tja, och ha ett program, så vi har en ärlig chans att få till flytet…

Nervös var jag. Konstigt vore ju annars, eftersom jag inte ens kunde titta på tävlingslistan på hundaktiv utan att vilja kräkas tidigare. Men jag var fysiskt nervös, snarare än psykiskt. Jag var inte rädd för att något skulle hända. Jag oroade mig inte över resultaten. Jag var inte ens rädd att någon skulle titta på och tycka att vi var fåniga, eller dåliga.

Norrie var först ut, eller först av mina och tvåa i startfältet. Vi fick inte världens bästa start eftersom jag råkade sätta honom med ryggen mot högtalaren vilket gjorde honom rätt ställd när musiken drog igång Så plötsliga musikstarter med musik bakom ryggen är något vi behöver träna på! Han travade lite tveksamt till mig och nosade lite i mattan under första rundningarna. Sen lossnade det, och vi flöt på! Jag insåg att jo, jag litar på att han jobbar, jag vet att han prioriterar jobb framför så himla mycket annat att jag vet att han reder ut det här. Och visst gjorde han! Vår dåliga timing och våra små missförstånd var helt och hållet förarfel, för jag har inte torrgått programmet nog. Norrie gjorde en toppeninsats!

Efter avslutat program blev det torkad lever och kamp med luddpipsvansbollen medan jag svarade minst fem gånger på hur det gått – bra, Norrie var jätteduktig, jag missade en del, känslan var bra men vi tar nog inte uppflytt. Det visade sig sedan att i pausen efter startnummer 23 (med cirka tio hundar kvar) så låg vi på andraplats och hade vårt uppflytt med marginal! Tyvärr var visst de bästa ekipagen sist, så vi ramlade ner från rosettplatserna 1-5 och hamnade till slut på en sjundeplats. Inga rosetter den här gången, med andra ord, men de var inte orangea, så jag sörjer inte så farligt.

Tävlingen flöt på rätt fort, så jag hann alldeles lagom varva ner Norrie, ge honom ett märgben, ta fram Zumi och rasta henne lite så började det dra ihop sig för att gå in mot uppvärmningen med henne. Vi värmde upp väldigt lite som vanligt, och hon kändes ganska pigg. Och vilken liten hjälte hon är! Hon jobbar så fint, så fint, trots att det märks framåt slutet att hon blir mer och mer tveksam till om det är värt det. När jag börjar skratta så kan hon inte låta bli att le lite själv och vi avslutar perfekt. Vackraste Zumihjärtat, nu ska vi jobba med motivation och mod så hon vågar fullt ut!

Zumi hamnade på en otroligt fin 14:e plats, med nästan 10 poäng mer än i somras. Vi missade uppflyttet med väldigt lite i en kategori, så jag har tänkt ordentligt på hur vi ska hamna helt rätt och få till så att freestylen verkligen är så kul att hon klarar ett program utan att bli less. Åh, finaste lilla shiban min

Jag missade ganska många ekipage efter Zumi, för att jag hade tappat bort bilnyckeln. Jag trodde att jag senast hade den i jeansen, och när jag bytt om till klänningen till Zumis program så trodde jag att jag tappat den. Mene… Efter idogt letande och frågande varenda människa, så insåg jag att jag gjort som vanligt – lämnat den i bagageluckelåset när jag öppnat bagaget för att inte råka låsa in den… Dagens pinsamhet!

Dagen var en seger på så många plan. Framstegen vi har gjort, inte bara de rent freestylemässiga, kan jag liksom inte ens mäta. Det är sjumilakliv. Och på torsdag får vi göra det igen!

Ann-Sofie fotade, så ni får till och med lite bilder på mattes viftande och på en Norrie som springer så fort att öronen floppar

Norrie fick springa med sned bom på hindren vilket innebar att han inte behövde hoppa alls utan kunde flyta på. De andra, lite större vovvarna hade pinnen upplagd på båda sidor, men där är vi inte riktigt än

Tisdag och onsdag kväll gick i freestylens tecken med koreografikurs och tävlingsträningskurs. Under koregrafikursen satsade vi mest på att schabbla runt med vårt program för klass 2, men såhär i efterhand har det börjat lossna och jag har fått en massa nya tankar kring saker som inte fungerade under kursen, och delar av programmet har tagit form! Norrie får en massa pluspoäng för hur duktig han var på att vara tyst under passiviteten. Under de här två kurstillfällena var han i stort sett gnisselfri och lugn. Skönt att få vila öronen!

Tävlingskursen gav i sin tur en massa nya funderingar, speciellt kring skällandet som jag har en lite ambivalent inställning till. Jag har testat att stoppa och lägga honom när han skäller till, men då eskalerade bara skallen för att han blev osäker på om han gjorde rätt över huvud taget. Det fungerar att belöna tätare, men det stressar mig lite för att jag känner att jag måste ”skynda att belöna” innan han skäller, och det är jobbigt att gå på helspänn. Den bästa metoden för tillfället verkar vara att träna svåra saker, och belöna lugnt, och då och då bryta upp med lekbelöning. Samtidigt vill jag inte fokusera för mycket på skallen, för då tappar vi mycket av glädjen i träningen, jag blir spänd och uppstressad och tycker att hela freestylen är jobbig. Vi tränar ju, trots allt, framför allt för att ha kul tillsammans.

Jag märker också att jag så lätt fastnar i att han måste vara uthållig. Han måste tränas på att gå hela program kontinuerligt. Han måste kunna koncentrera sig utan belöningar. Men… Det är ju inte riktigt sant. Har han bara rätt belöningsförväntan och tillräcklig kondition så kommer han att orka jobba en längre stund utan belöning också, även om vi inte gör det jämt.

Eftersom det är tävling snart, har Zumi mest fått flyta med och vara avundsjuk. Jag tror att det är den lämpligaste uppladdningen för henne, och hittills har hon svarat rätt bra på lockelsen. Förhoppningsvis har jag en övertaggad hund på måndag!

För att bryta av från den något intensiva freestyletrenden under tisdag och onsdag, så träffade jag agilitygruppen igen i torsdags för lite allébågslalom och några framåtövningar. Det är fint hur jag går in i varje övning i gruppen med en känsla av att det kommer att gå åt skogen, och får panik när det gör det… Torsdagens panik handlade främst om att Norrie inte hoppade, utan sprang runt, hindren på en helt vanlig framövning. Skrik, panik och nära tårar – inte för att han inte utför det som jag förväntade mig, utan för att oron att han skulle ha ont och inte ville hoppa grep mig omedelbart. Vi har ju kört framövningar förut!

…Vi har kört framövningar förut. Det som skilde sig det här gången var ju bara det faktum att han hade 30cm höga hinder, och inte bommar på marken, och jag över huvud taget inte talade om för honom vad han skulle göra. Såhär i efterhand kan min panik verka en liten smula överdriven, men det är ju å andra sidan alltid lätt att vara efterklok. De andra var ju förstås lite mindre panikslagna och föreslog att jag skulle köra samma sak men med lägre bommar så han kände igen övningen. Ja, då gjorde han ju förstås som tänkt…

Idag har det också blivit mycket hund. Vid halv nio imorse checkade vi in hos veterinären för ögonlysning för den lilla knorrhunden. Zumi fick hänga med och väga sig, och vovvarna ligger nu på 8,7kg (Zumi) och 7,4kg (Norrie). Hon var nog ganska lättad när hon fick gå till bilen igen utan att ha behövt någon undersökning!

Norrie skötte sig himla fint idag, vilket möjligen skulle kunna ha någonting med min egen sinnesstämning att göra. Ögonlysningen har jag aldrig oroat mig för, eftersom hans föräldrar är DNA-testade, och precis som jag trodde så var han alldeles fri. Bra med lite statistik till heelerklubben! Och jämfört med Zumi var han så grymt lätt att droppa ögonen på! När han kom ur bilen igen på parkeringen hemma så satt han och kiiiiiisade och tyckte att det var ganska skönt att komma in i ett dunkelt sovrum ett tag.

Jag stack iväg en liten sväng på veckomöte och åt ohemula mängder äpplekrans från Mohlins. Så ohemula mängder att jag inte var hungrig när jag kom hem igen vid lunch, utan packade in hundarna i bilen och gjorde Tornby osäkert. Norrie behövde följa med för att jag skulle prova ut ett BoT-nättäcke, och Zumi sa att hon ville följa med så då fick hon det. På Tornby hittade jag en skuggig, sval parkeringsplats under Hööks och drog in för att se hur många konhinder de kunde tänkas ha. Och tänka sig att de hade precis lagom många, och 20% rabatt på hundsortimentet! Fem konhinder fick följa med mig hem och jag har redan testat att ställa ut alla i trädgården och fnulat med avstånden för att få till ett bra cavaletti till Norrie, vilket visade sig vara svårare än jag trott! Sen råkade vi kanske köra lite rundningar också, innan vi tog en skön solpromenad över hygget.

Det bästa med konhindrena är att fem stycken plus bommar går ner i en blå IKEA-kasse modell liten! Nu ska här tränas hoppteknik och bakbensstyrka, kan ni tro!

Det känns att jag är lite stressad just nu, av tävlingarna som tornar upp sig och av tävlingsledarplanerandet. Jag har så ont om tålamod och varvar upp för så lite! Jag hoppas att det känns bättre och bättre ju närmare vi kommer tävlingen, så att tävlingsdagen bara handlar om glädje, och inte om nerver.

It’s clear as mud and nearly twice as thick
It’s out of reach and heavy as a brick
It’s quick to make a notion of your overgrown emotion
And it’s getting so much louder every day

Så. Igår var jag helt övertygad om att få veta att Norrie behövde opereras och stålsatte mig för att vinka adjö till tävlingssäsongen som jag ändå inte på allvar trott att vi skulle kunna utnyttja. Som moraliskt stöd (och guide! insåg att jag ju inte hittar…) tog jag med mig Anna som fått lyssna på en hel del av mitt nojande sen tidigare och kommit med en massa bra tankar kring just Norries knäppa kroppsbyggnad. Klockan 17 var det dags och brötmonstret visade sig från sin vackraste (läs brötigaste) sida med att morra och bruffbjuffa på alla ljud han hörde och människor han såg. Urghel och hurgel så äckligt! Skönt att veta att han är bara ljud och ingen verkstad, den lilla herrn, för som han låter kan man ju tro att han skulle äta upp hela kliniken levande.

Lilla herrn fick stå ut med en massa klämmande och kännande och pillande och petande, och led sig igenom det – knäpptyst Ingenstans verkade det göra ont eller kännas överdrivet jobbigt att bli tryckt på eller dragen i. Vi pratade mycket om knäna och lite om framstället och lite om kroppsbyggnaden i allmänhet, och jag försökte memorera alla grejer jag kunde göra för att stärka både fram och bak. Det var också skönt att känna att jag var rätt ute med de tankar jag själv haft och de råd jag fått av kloka personer i min omgivning gällande fysträningen, så framöver blir det sagosten, skritt- och travträning som blir huvudfokuset i fysträningen, men också konditionsbyggande med intervaller.

Norrie fick visa upp skritt och trav på motionsband vilket han tyckte var en himla klurig grej. Oj vad det tog på både huvud och kropp med några minuter på bandet! Jag får erkänna att jag onekligen är sugen på ett eget just för den jämna skritträningen, men å andra sidan går det ganska bra att skritträna ändå – man får bara gå långsamt

Marie tyckte att han var lite dåligt musklad bak, och jag håller med. Han såg något bättre ut innan viloperioden på grund av magstöket och den ömma armbågen, men han kan allt muskla på sig ytterligare lite mer än så. Det är lätt att tänka att om han bara kan springa lös så bygger han rätt muskler, men det är ju inte riktigt hela sanningen eftersom han går mycket i galopp och då inte behöver använda bak så mycket. Han rör sig lite trippigt bak och skulle kunna ta ut steget lite bättre, men verkar som sagt inte begränsad i rörelserna när det krävs mer påskjut och kraft. Han är smidig och stark som de flesta småhundar och kan från stillastående hoppa rakt upp i mitt knä medan han vrider sig ett halvt varv för att landa bättre. Så vi tänkte helt enkelt kasta mer muskler på den lite fjamsiga bakkroppen och se om knäna automagiskt blir lite hårdare

I slutänden så, hur gärna jag än vill säga att han har problem i rädsla att missa något, är det ju onekligen så att han inte uppvisar någon smärta eller svaghet. För att hitta vad han håller för får vi helt enkelt mjukt och försiktigt testa oss fram och hittar vi något som blir ett problem, ja, då får vi korsa den bron då. Under tiden fick vi som råd att ha så roligt som möjligt och att satsa framåt och uppåt. Så framåt, och uppåt, it is.

Jag schmajlade som en galen idiot när vi lämnade Norsholm. Lättnaden, insikten att det trots allt VAR samma Norrie som för en månad sedan, var helt överväldigande. Känslan av att han inte bara var en patelladiagnos och ett par kattmjuka framben var vad jag varit rädd för att känna. Det var som att jag blev fysiskt lättare av något som var helt mentalt.

Efter en sånhär maratonbloggpost vet jag precis vad jag vill skriva. Jag vill skriva tack. För alla kloka ord. För att jag fått vara super-emo och känslostormig utan att ni har suckat och klickat på ”sluta följa den här bloggen”. För att ni till och med orkat peppa super-emot och sedan hurrat när jag super-emoat mig färdigt och blivit lite mottaglig för alla kloka ord. För att ni tror på mig och Norrie (och Zumi!) även när jag själv inte gör det. För att ni litar på mitt omdöme, trots att jag tycker att det är konstigt att göra.

I know I’ve been distant
So detached and resistant
To the things that are perfect in my life

And it was you who made me see
You gave me hope, and set me free
And yeah, I know I’ve been a little slow
But hey, hey-ey-ey-ey-ey
I’m good to go

Den senaste tiden har jobbmässigt varit rätt tung. Det har liksom inte funnits så mycket ork över i slutet av dagarna, och den lilla entusiasm jag ändå uppbådat har mest använts till hundarna och till att inte hamna alltför ohyggligt efter med alla andra små projekt jag är insyltad i. Det har därför varit… Tja, knäpptyst, här.

Jag skrev för ett tag sedan om steg. Om steg framåt, utan att tala om framsteg. Idag är temat återigen framåt. Rörelse framåt. Ett försiktigt hopp om att våga blicka lite mot horisonten och tro på att vi kan komma dit. Efter en tid i mörker, ovisshet, oro och tomhet så är det närmast överväldigande. Och lite stressande. Jag har liksom inte på allvar trott på att vi faktiskt skulle komma till start i freestylen efter allt som hänt, men nu när vi fått uppmaningen att träna och ha  roligt så blev det plötsligt väldigt påtagligt.

Som det här inlägget antyder i sina lite tillfilosoferade formuleringar är att vi har varit hos Marie på Norsholm idag. Vi firade beskeden med ben och till och med en bit pommes. Han har, hipp hurra, inte ont såvitt vi kan hitta. Knäna är mjuka och han är lite dåligt musklad bak, speciellt efter den här vila-sjukdoms-perioden. Men med rätt träning, aka skritträning, kroppskontroll och sagosten, så ska vi förhoppningsvis muskla upp bakstället och tajta till knäna så de får lite bättre stadga. Och jag frågade om anstränging, och rörelser, och träning. Och fick rådet att ha roligt, och helt enkelt hålla ett öga, att lita på omgivingen och att fysträna klokt. Och träna det vi vill!

Vi tar en ingående rapport imorgon va? Check!

En liten, liten svart hund med tantecken, bara tre kilo tung och knappt ens en ankelsocka hög, reste ihop med Kalle och mig från Väröbacka till Linköping en solig försommardag i slutet av maj förra året. Denna lilla, lilla svarta hund med tantecken visste lika lite som jag då, vilken roll han skulle komma att spela i Hamsterkollektivet, och vilket järngrepp han skulle koppla om mattes hjärta.

Liten, liten blev sakta större, och för varje centimeter och hekto växte inte bara Norries kropp (och öron!) utan också drömmarna, förhoppningarna och kärleken till kortbeningen. Potentialen jag bara anade hos den lilla nioveckorskorven syns nu så tydligt och manar mig varenda dag att bli en bättre hundtränare. Förhoppningar jag inte ens vågade snudda vid i tanken då, är nu min tydliga ledstjärna framåt. Och lika mycket som Norrie är mattes hund, är jag Norries människa. Känslan av den där ordlösa förståelsen åt båda håll, hur kan man ens beskriva den?

Nu är vi halvvägs
men det är långt kvar än
Och vi är halvvägs
halvvägs till framtiden

Den första drömmen drömde jag någon gång i januari, innan jag började anmäla till freestyletävlingar. Drömmen utspelade sig på ett ställe som nog skulle vara LHU men definitivt inte var det, och jag skulle tävla freestyle med Norrie och Zumi. Det visade sig dock att jag hade glömt musiken vi skulle köra till, och av någon anledning tänkte jag inte tanken på att åka hem och hämta den (vilket jag garanterat hunnit om vi nu var på LHU!) utan blev helt desperataggrobesviken och fick stryka oss. Jag hoppas att jag slipper känna de känslorna på tävling – och jag kommer garanterat dubbelkolla att jag packat musiken

Den andra drömmen var igår natt om jag minns rätt, och handlade om hälsoundersökningar. Nisse, en annan kullbror till Norrie, hade patellaundersökts och haft treor på båda knäna! Det var några turer kring det, men det är liksom mest det jag minns. När jag vaknade så var jag nästan lite uppgiven på hur stor plats det här med hälsan tydligen har fått i mitt huvud när jag till och med drömmer om det…

Det här med hälsan har också ändrat dynamiken i min flock. Zumi, som tidigare alltid varit mattes trasiga olycksfågel, har plötsligt blivit den i mina ögon hela hunden. Norrie däremot, som hitintills synbart varit frisk och hel, hanterar jag som något som när som helst kommer att gå sönder. Norrie, som har varit en lättnad för mattehjärtat, den hela hunden att aldrig oroa sig för, tassar jag på tå runt och han undrar vad som händer. Åh, kan det inte vara mars snart! Jag har ju redan börjat leva med en diagnos hängande över huvudet, så jag vill hellre få den på papper än fortsätta såhär.

You don’t have a clue
What it is like to be next to you
I’m here to tell you
That it is good
That it is true

Vår dag idag tog inte slut efter hopptekniksträningen. Efter lite omladdande hemma så pallrade vi oss tillbaka ut till LHU – denna gång för att Zumi skulle få spela en lite mer framträdande roll, och för att pyssla med freestylen lite mer. Jag kände att jag var i fel sinnesstämning när jag lade ankar vid ladan, och till en början kände jag mig onekligen lite grinig på de små tassmonstren. Zumi flamsade runt och Norrie småmuttrade och matte ville få lite ordning och reda bland koppel och tassar. Tack och lov så släppte irritationen igen ganska fort, och innan jag hann bli sur på riktigt på dem. Och jojk, vad roligt vi hade sen!

Zumi fick allmän modträning i form av att träna på att stå på bakbenen inomhus, snurra, spinna, rygga, gå slalom, gå mellan, rygga lite mellan etc. Sen testade jag lite idéer för om hon fortfarande är tveksam på bakbensståendet på tävlingen och de verkade fungera fint, så nu har vi till och med en backupplan mer än ”äh, vi löser det” om det skulle strula Hon fick också hänga på och gå en rallybana vilket hon tyckte var ganska skojigt sånär som på att hon var tvungen att gå lite väl nära matte i svängarna. Överskattat, faktiskt

Norrie fick framför allt passivitetsträning i form av vara-uppbunden-medan-matte-gör-saker. Jag lekte lite domare för ringträningen och så tränade jag med Zumi. Han skötte det okej, men inte helt bra, för han var gnälligare än han brukar. Trött heeler gnisslar, kan vi konstatera. Däremot glappade munnen förvånansvärt lite under freestyleträningen, trots att vi körde den svåraste övergången i programmet rent skallmässigt. I den övergången brukar skallen börja komma, men idag var det alltså ovanligt tyst (om än inte helt tyst varje gång)! Även det lilla korvdjuret fick traska lite rallybana och var lite brydd om varför man bara skulle gå förbi skyltarna utan att göra något med dem. Hallå, det står ju något på plan, och när det står något på plan så ska man GÖRA SAKER med det! Ann-Sofie var också snäll och klämde och kände lite på honom inför patellaundersökningen, och det gick fint. Han blir lättare och lättare att muta till vad som helst!

När vi sent omsider drog oss hem från LHU var det två rätt mosiga hundar jag stoppade in, och sedemera försökte lirka ur bilen. Ingen av dem reste ens på sig när jag öppnade bakluckan, och när Norrie insåg att det var vattenpölar på parkeringen och dessutom regnade så såg han ut att fundera på om han inte kunde sova i bilen inatt istället…

Det som slog mig under dagen, och slår mig såhär efteråt, är hur lätt det ändå har blivit att ha båda två med mig. Och hur mycket jag litar på var och en – hur långt vi har kommit tillsammans. Vi tränade idag både ihop med hundar vi inte tränat med på länge, och helt nya hundar, och jag tvekade inte ens på att träna med dem lösa. Zumi har verkligen landat i en helt ny uppmärksamhet för matte och är så sanslöst lättmotiverad. Zumi, som jag knappt kunnat ha lös ensam i skogen med köttbullar som belöning, kan träna lös bland andra hundar med lite torkad kyckling och torrfoder. Norrie, mattes lilla hormonherre, hängde nästan inte på alls när andra hundar skällde, och nöjde sig med något mrrr-bjuff när han tyckte att han behövde vakta lite. Han både lekte och tog godis om vartannat och börjar verkligen kännas i form för tävlingssituationer.

Vilka hundar. Vilken utveckling. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro för ett år sedan att kullen som snart skulle födas skulle föra med sig det här. Från en halv träningshund, till två!

Words can’t be that strong
My heart is reeling
This is that fresh
That fresh feeling