Aimless

Jag vet inte hur han gör det, men Josh Woodwards låtar lyckas alltid pinpointa något i mitt liv. När The Beautiful Machine kom ut stoppade jag den i stereon i bilen och roadtrippade på heelerlägeräventyr till Airplane Mode och peppade agility till The Dreamers (Let’s say you try, and you fall from high: when the sun has set, will you regret the fall – or the times you did nothing at all?).

Just nu är det en ny låt – Aimless – som talar till mig om det där med att ha mål och planer och vilja och riktning. Det har funkat rätt väl hittills i de flesta aspekter av mitt liv att hänga på det som händer, men ibland kanske jag ändå måste överväga vad jag vill göra. Var jag vill komma någonstans. Trösterik och lite utmanande på samma gång.

The Beagle down the street
He’s never on a leash
And every car that passes by, he chases like a freak
I was puzzled so I asked him what he’d do one day
If he caught himself a big old Chevrolet

And he said, ooooh
I don’t have a clue
But how many of us ever really do?
There is not a glowing sign that I am heading toward
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for

My stupid little cat
Thinks her tail is a rat
She chases it in circles, till she sputters out of gas
I told her it’s impossible to catch that tail
That no matter what she does, she’ll always fail

And she said, ooooh
I don’t have a clue
Maybe what you’re telling me is true
But how am I supposed to know, if I don’t explore
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for

But me, I know my way
I wake up every day
I start to walk, and from my path, I never really stray
I’ll get to where I’m going when I figure out
Why the map is always changing when I start to find the route

And I said, ooooh
I don’t have a clue
But how many of us ever really do?
There is not a glowing sign that I am heading toward
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for
What am I aiming for?

The state that I am in

Oh love of mine, would you condescend to help me
Cause I am stupid and blind
And desperation is the Devil’s work, it is the folly of a boy’s empty mind
Now I’m feeling dangerous, riding on city buses for a hobby is sad
Lead me to a living end
I promised that I’d entertain my crippled friend
My crippled friend

Jag lovade mig själv efter röntgen att jag skulle sluta stirra nu. Jag skulle acceptera hans konstiga gångarter som avrundningsfel och köra på så länge han inte visade tecken på smärta.

Det gick, ett tag. Sen började jag räkna trebenshoppssekvenser och tyckte att de ökade. Och nu stirrar jag igen. Stirrar, räknar, stirrar, räknar. Blir orimligt irriterad om jag missar några galoppsprång för då vet jag ju inte. Ja, vad vet jag inte? Spelar det någon roll?

Igår hoppade han upp i soffan och gnällde till när han skulle lägga sig. Den paniken som greppar hjärtat vid ett sådant tillfälle ger fort vika för den större paniken och rädslan; börjar det om nu? Genast: Vilka symptom kan han ha visat de senaste dagarna? Finns det mer? Vad händer nu? Vad gör jag härnäst? Vem finns kvar att fråga om hans problem?

I onödan? Japp. Antagligen hade han trasslat in en klo i filten, för han har inte visat tillstymmelse till ont. Upp och ner på stolar, upp och ner på stenar, fram och tillbaka, hit och dit. Fnitter och nyp i vaden när han har tråkigt på promenaden.

Jag lade in citatet med tanken att Norrie är my crippled friend. Jag undrar dock om det kanske snarare är jag som är the crippled one.

She conquers who endures

Jag brukar, eller brukade innan Norries knä fick ta över bloggen, använda BrainyQuotes “Quote of the Day som rubrik när jag skriver blogginlägg. Idag slår det mig att engelskan tydligen inte har ett könsneutralt pronomen? Orginalcitatet är “He conquers who endures”, och jag tänkte ändra det till “hen erövrar som uthärdar” – men insåg att språket begränsar mig på den punkten. Eftersom inlägget ska handla om mig och Zumi så fick det bli “she”.

För visst är det envishet och tålamod som är grejen med den här hunden. Envishet, tålamod och humor. Hon är så söt och så rar och så totalt sin egen. För henne är det så helt andra saker som har värde – så helt andra tankar och känslor och idéer i den lilla kroppen än hos Norrie. Och jag börjar hitta tillbaka till glädjen i det!

För visst har jag tränat mindre med Zumi det senaste året. När det mest blivit agility har hon hamnat på åskådarplats och verkat helt okej nöjd med det. För en Zumi tjatar liksom inte om uppmärksamhet och träningstid – och när Norrie gör det, är det lätt att förväxla stress och otålighet med träningsvilja. Och bristen på stress och otålighet med ointresse.

För visst sprakar det om den lilla röda! När jag kopplar loss henne och säger “Pikachu, I choose you!” så paddlar hon loss i gräset och kan knappt tygla sig i glädje att göra saker. Det vill jag ta tillvara på! Därför bestämde jag mig idag för att köpa ett rustaslalom. Zumi är en utmaning att träna i freestyle på grund av sin bristande ordförståelse och i heelwork på grund av sin bristande kroppskontroll, men agilityn tror jag kommer att bli den största utmaningen av dem alla. Metallskrammel från hinder, smutsiga tunnlar och blött gräs. Samtidigt en plats där hon verkligen får spraka. Där all den där tokrycksenergin kan få utlopp. En ny spännande resa och en ny spännande utmaning!

Pikachu, I choose you!

Don’t find fault, find a remedy

Jag lovade att återkomma med allt jag kan komma på angående Norries nuvarande hälsoläge, och jag ska försöka vara sammanfattande och begriplig och sammanhängande och allt sånt där. Det finns fortfarande många frågetecken även för mig, så vi får se hur vi går vidare med alltihop.

Bakgrund

Ja, vi kan börja från början. Under vintern tyckte jag att han blev mer och mer benägen att ta hoppsasteg i galopp, alltid med vänster bak. Okej, det har han gjort “alltid” och det har inte varit något fel – han har varit lite mer musklad på vänster tidigare så jag tänkte att det nog jämnar ut sig lite (naiv! Så naiv!). Men jag gillade samtidigt inte riktigt tendensen, som utökade till att bli flera trebenshopp på rad istället för ett skutt ibland. Alltid vänster, bara i ena galoppen.

Under våren velade jag hur jag skulle göra men tänkte boka en ny fystid och få honom genomkänd och se om vi kunde förklara rörelserna. Det hann inte bli så, för i maj skadade han ryggen (beskrivet i journalen som “smärta från kotpelarens leder“). Efter tio dagar på rimadyl var han återställd och odödlig, men vi hade ingen skillnad i rörelserna. Han var fortfarande trebent av och till.

Då bokade jag fystid för att se om vi kunde få ordning på honom, och det visade sig att han definitivt tappat muskelmassa på vänster och var svag i benet. Han använde det inte ordentligt och steglängden var kortare. Efter envis terapi med vattentrask, cavaletti, viktmanschetter, massage, novafon och annat satte han muskler även på vänster, men inte på samma sätt som på höger utan delvis annorlunda fördelat. Steget blev dock bättre och fler och fler av trebenshoppen försvann. Efter fjällsemestern i norr såg jag något enstaka steg per promenad – bättre än på mycket länge alltså!

Sen började vi peta igång agilityn, och utvecklingen dråsade ihop som ett korthus. Plöh. Kort och stolpig i trav, lite konstigt liksom tvådelat steg i skritt, och trebenshopp i galopp. Tog bort agilityn helt och fortsatte med rehaben och det vände åt rätt håll igen. Men – det såg inte riktigt bra ut. Det var mer än tidigare och det kändes inte riktigt rimligt att en treåring inte ska klara ett agilitypass – en hårdfysad treåring dessutom.

På senaste vattentrasktillfället kände Marie att vänster knä luxerar, och jag hade liksom på något vis känt det redan. Det är något avigt med knät. Visst skulle ryggskadan ha kunnat spela in, men min känsla har varit att ryggen tar stryk av att han avlastar. Att han felbedömer.

Norrie är en klantig hund. Han ser sig inte för och han bryr sig inte riktigt. Trots det har jag ändå känt att ibland så har han inte haft den styrka i bakdelen som han är van vid att ha. Oftast har han det, men inte alltid. Ytterligare ett knäsymptom…

Veterinärbesök

Igår var vi hos Djurdoktorn, och fick bekräftat vad Marie känt. Hans vänsterknä är sämre än tidigare, närmare en tvåa än en etta. Nu är inte hans symptom så särskilt grava – han kan hoppa, han kan springa, och han verkar inte särskilt smärtpåverkad. Men – frågan är hur knäleden ser ut och hur det kommer att utveckla sig. Kanske går det att hålla det i schack med träning, men riskerar vi att knät luxerar så sliter vi också på fåran som knät ska ligga i, vilket gör det mer och mer benäget att luxera samt ger risk för artros.

Knänörderi

Det vi vet om Norries knän är att han, på grund av sin dvärgväxt (chondrodystrofi), har en suboptimal vinkel på knät. Det nedre fästet sitter snett inåt och lägger alltså hela tiden en medial belastning på knät. Vi röntgade knäna när vi gjorde HD-röntgen för att jag ville se om så var läget, och så såg det ut. Jag vet inte om det är sant för alla heelrar, men det finns indikationer på att det är ett av problemen med patellaluxation i rasen eftersom finska kennelklubben har valt att kräva patellaintyg efter 3 års ålder såväl som efter 1 års ålder. Knän är helt enkelt inte statiska.

Norrie går hårt (eller – gick. Under sommaren har vi ju bara rehabat). Han går antagligen hårdare än de flesta heelrar eftersom han kör agility på den nivå han gör. Den hunden har liksom ingen broms, och han kör lika hårt om jag kastar en boll eller vi kör uppletande eller en helt vanlig inkallning. Det här gör att han också slits på ett sätt som en genomsnittlig heeler kanske inte gör. En medial belastning på en knäled som inte utsätts för de starka krafter som blir i snabba inbromsningar/svängar/accelerationer är sannolikt inte lika problematisk som det blir på en hund av Norries typ.

Nu må agility vara otroligt roligt, speciellt med Norrie – men det finns mer än så att tänka över. Vad krävs för att jag utan att oroa mig ska våga kasta en boll till honom? Våga skicka honom på ett uppletande i skogen eller låta honom busa med Zumi utan att veta att frekvensen av trebenshopp kommer att öka? Han är bara tre år och inte redo att leva pensionärsliv. Men är han redo för ett halvårs rehab som en operation kan kräva? Ett helt år?

Norrie bra vinklar bak, vilket inte alla heelrar har. Jag undrar om det är både a curse and a blessing. Bakbensvinklarna ger honom ett helt annat tryck och en styrka att utnyttja, men jag undrar om de kan bidra till att knät belastas ännu mer snett?

Det finns många många frågetecken. Kanske har vi bara otur att hans knäutformning inte är så bra. Kanske finns det ärftliga faktorer. Kanske hade det inte spelat roll om han haft en lite mildare motor. Jag gillar förvisso att fundera kring avel och gener och ärftlighet, men inte för att hitta skuld – för att hitta en väg framåt. På sätt och vis är det här jättebra, för nu har vi en hund som kan exemplifiera det komplexa med heelerns knän och vi får något att jobba vidare med i rasklubben.

Som Norries matte känner jag kanske delvis andra känslor. Oro, över hur vi ska hantera det. Osäkerhet, inför operation. Tillförsikt, eftersom knän trots allt brukar gå ganska bra att laga. Rädsla, för vad andra ska tycka om mina val. Och tacksamhet, för allt fint stöd och all hjälp jag får i mina funderingar.

Fear is static that prevents me from hearing myself

Det är svårt, svårt, svårt att orka hoppas och tro. Jag överväldigas av tvivel, av tänk-om, av hjälp-nu-händer-det, av inte-gick-han-väl-sådär-tidigare. Ibland drar jag mig för att gå ut på promenad för att jag är så rädd att få se trebenshopp. Det lättaste för mig vore att ha honom i koppel jämt, för då går han bara i trav – men han måste ju få frihet också, och använda kroppen. Valium har varit uppe på förslag, liksom att ständigt vara lite onykter…

Vi fysar vidare. Manschetter, vattentrask, drag, cavaletti, balansboll. Massage, novafon, stretching. Det går fram och tillbaka – men kanske framåt ändå? Fler och fler dagar med färre och färre konstiga steg eller viktförskjutningar. Enstaka dagar när jag måste titta två gånger för att se vilket som är hans svagare vänsterben. Han är smärtfri, så gott det går att avgöra, och det är huvudsaken. Nu är det bara envishet.

If my star would fall
Or disappear at all
I will follow my star till the end of my days
And my heart’s gonna lead me through so many ways
And if you gonna join me I’ll be your guide
Baby
Never say never

Follow the Road

Det är för många saker att skriva om och ett alldeles för luddigt huvud. Så många fina saker – och så många fina vänner. Maj månad visar mig kärlek från alla håll och presenterar både nya och gamla vänner. Jag svämmar över i själen och hoppas och önskar att jag lyckas ge tillbaka lite av all värme och vänlighet.

Jag visade leg oombedd på systembolaget häromdagen och fick en gåva som träffade så väldigt rätt. Av alla fina ord jag kan tänka mig så sammanfattar det här bäst vad jag vill sträva efter att leva efter. :heart:

Just follow the road
The blood in your veins
Like a track for the trains
The heart always aims for the place
Where you belong

Blow Me One Last Kiss

Någon gång, i något parallellt universum om inte i det här, ska jag lära mig hur viktigt det är med sömn för att fungera. Det innebär, till exempel, att jag när jag kommer hem efter en lång och aktiv helg, inte ska lägga mig och läsa till halv tolv om jag ska gå upp vid halv sju morgonen därpå. Då går liksom min förmåga till normal funktion lite sönder.

White knuckles
and sweaty palms from
hanging on too tight
Clenched shut jaw
I’ve got another
headache again tonight

Dessutom går huvudet sönder. Så helt ohyggligt trött jag är på att ha ont i huvudet! Är det inte spänningshuvudvärk så är det trötthetshuvudvärk eller vätskebristhuvudvärk. Och det är ju lögn och förbannad dikt att lyckas hålla koll på alla dessa parametrar på en och samma gång…

Positivt i sammanhanget är att jag har vaknat före väckarklockan hela veckan. Eller ja. Jag har vaknat före larmet i mobilen, men förstås en bra stund efter att wakeuplighten har tänts. Skön känsla dock att redan vara vaken och på gång när klockan ringer istället för att snooza i fyrtio minuter 😉

Helgen gick i hundarnas tecken, även om jag inte träffade mina egna mer än någon timme på kvällen. På lördagen tuffade jag och turbolämmeln till Eskilstuna i sällkap av Malin och hennes kortbeningar för att lyssna på föreläsning om anatomi och sedan sitta igenom ett årsmöte för SLHK.

Jag älskar min rasklubb. There, I said it! Jag vet att det finns konflikter här och där, men det faktum att det inte är öppen strid i väpnad konflikt gör att det finns rum för lite öppenhet och ärlighet uppfödarna emellan. Det är inte så ohyggligt mycket hysch-hysch som jag tidigare trodde var standard i rasklubbar. Uppfödarna är faktiskt hjälpligt ärliga kring problem de får med sina hundar!

Det gör att jag känner mig otroligt mycket mindre kritisk till olika avelsbeslut – för jag vågar lita på att uppfödarna tänker efter både en och tre gånger kring vad de vill få fram, och är ärliga när det inte blir som de tänkt sig.

I söndags var destinationen istället Motala, och heelworktävling för HU. Jag tävlingsledde och sökte desperat efter inspiration och lust att träna och tävla heelwork igen, och hittade åtminstone små bitar av det hela. Dagens största inspiration var Anna och Luddes program till signaturmelodin till Polisskolan, så medryckande och glatt!

Vi har, i övrigt, inte gjort så mycket. Jag träffade ju knappt hundarna i helgen och under de dagar som gått sedan dess har jag inte haft så jättemycket ork att hitta på saker. Idag plockade jag fram kontaktfältsbrädan och tränade 2på2av för att påminna om rätt beteende på balansen när den så småningom kommer ut. Riktigt än har jag inte planerat att träna om den…

En sak kan vara värt att stoppa pressarna för dock – Zumi verkar ha kommit på det där med att hon har två bakben hon kan använda till saker! Vi balanstränade lite i eftermiddags, och hon kunde faktiskt få upp alla fyra tassarna på en stubbe. Tidigare var hon komplett oförmögen att fatta att hon hade bakben hon kunde jobba med – frambenen var ju på stubben, mission accomplished. Det är sannerligen aldrig för sent att lära sig saker som shiba. 🙂

2014-03-19 14.07.19

Norrie är dock lite mer rutinerad och kräver inte en stubbe nästan lika stor som han själv för att hålla balansen.

2014-03-19 14.07.55

Fight The Sea

Turn around, and leave this behind now
See the ground as it bleeds into sky now
You fight the sea, you’re always going to drown

Med en mycket positiv start på inlägget så tänkte jag snarare skriva om att hinna ikapp. Ibland kan det kännas som att brottas med ett helt hav, men idag har jag pausdag och tid vid datorn att faktiskt göra sånt jag tänkt att jag ska göra men bara inte hunnit med. Hittills har jag mest lagt tid på att byta tema på bloggen (och få det i Rätt Färger(tm) utan att man fick ont i ögonen av allt orange), men sånt tänker jag kanske är rättfärdigat på en pausdag. 😉

Eftersom jag ändå bara tänkte hänga hemma idag och umgås med datorn så har vi några extra hundar. Wille är närmast en inventarie, men Wera är här för första gången och är idel svansviftningar och har alltid något i munnen (oavsett om det är en mjukisråtta, en fleecefläta, en handduk, lite kartong eller en toffel). Norrie och hon kommer bättre och bättre överens men han blir lite sur när hon trampar på honom och hon blir lite nervös när hans valldrift slår till i lekarna. Inomhusbrottning är bästa!

Vi har gjort många saker som inte har synts här på bloggen, och så får det nog vara. Jag har svårt att berätta om saker i efterhand, för det känns som att jag missat fönstret så att säga. Nå, vi har haft en hel del roligt och vi kommer att ha mer roligt i år. 🙂

Wera

The First Day Of Spring

It’s the first day of spring
And my life is starting over again
Well the trees grow, the river flows
And its water will wash away my sin
For I do believe that everyone
has one chance to fuck up their lives

Idag har det regnat och sluddat på tvären. Trots det, eller snarare precis på grund av det, har jag känt mig glad. Regn är den första budbäraren för våren. Där spillvärmen från fjärrvärmen har tinat marken och smält snön är gräset redan grönt, och jag går dit i början av varje promenad och ler lite. Inser att det inte kommer att vara snö, kallt, blöta koppel, blöta vantar, tjocka jackor och bara-inneträning-på-HU resten av året. Det blir ljusare och varmare, lite lite varje vecka.

Stör inte. Tiny grass is dreaming. Drömmer om vår!

funny-chinese-sign-translation-fails-35

You’re Never Fully Dressed Without A Smile

Just nu är det lite mera upp och lite mindre ner, lite mindre stress och lite mera lugn. Det pendlar mycket fram och tillbaka nu – mycket hopp och förtvivlan, precis som man kan förvänta sig av de sista motiga vintermånaderna innan det äntligen, äntligen, äntligen blir vår.

Kanske, kanske är det på väg att bli vår nu? Idag värmde solen så jag kände mig överklädd i fleecetröja och gräset tittar fram på flera fläckar även om det allt har fått en hel del hjälp av fjärrvärmeledningarna under marken… Det bidrar, hur som helst, till att det är lite närmare till ett leende än tidigare. 🙂

2014-02-03 16.59.11

Jag var ensam ute på HU idag. Ja, hundarna var med förstås, men annars var det alldeles tyst och stilla. Det är få, så få dagar kvar av tiden på HU som vi känner det idag, så det gäller att passa på. Insikten slog mig att det i år inte blir någon vårsäsong på HU. Det spelar ingen roll hur fort snön töar bort från planerna i år, för de är inte “våra” längre. Jag har stort förtroende för planerna HUs styrelse har jobbat med, men det förändrar ju inte att våren inte blir som tidigare vårar. Det kändes lite sorgesamt, när jag tänkte på det.

Inlägg ska avslutas positivt, ni kanske minns? Jäpp. KF-träningen gick finfint, Norrieson var tämligen strålande, Zumi fick testa tunnel och spontant hopp över hinder och vågade till och med gå över balansen två gånger. Modigt för en liten shiba som tycker att det mesta som faller under “agility” är ganska äckligt.

Jag har också hämtat en tröjleverans från USA idag. Det här är min nya hundträningströja… 😉