Etikettarkiv: Filosofiskt

Unbreakable

Posted on by
1

Jepp, nu börjar vi på en ny tråd. Temat för inläggstitlarna, efter många om och men, blir låttitlar. Idag blir det Nick Howard, som jag spelat ungefär konstant i någon vecka. Och dagens ämne är – glädje. Jag lovar, såndär sockerchockig varmhärlig glädje som man blir liksom lite matt och mycket skrattig av.

Jag har haft några viktiga upplevelser med hundarna. Några sådana där ögonöppnande aha-grejer. Igår var det att våga släppa hundarna med en hög andra hundar (enbart tikar, förvisso, men baby steps, baby steps!) och räkna med att den svarta sköter sig och den röda inte paddlar ihjäl någon eller försvinner i fjärran. Och jodå, alldeles alldeles! De skötte sig med bravur! Norrie ville ta med sig alla BCarna hem sen… Det är så läskigt att släppa kontrollen sådär, men det är också så nyttigt. För mig, men också för Norrie, som slipper att jag förmedlar alla mina spänningar genom kopplet.

Idag var det att ett enda skratt är så förlösande för så många upphakningar jag och Norrie har. Det var också att Zumi vill saker. På klickerkursen satt hon och PEEEEEEEEEEP åt mig och slog mig med tassarna för att få göra saker och få kycklinghjärta (eller torrfoder, skitsamma, bara hon fick göra!). Lilla charmhög!

Med Norrie löste jag två olika problem. Ett – att han vill nosa och att jag blir arg när han vill nosa. Hur? Genom att vänta lite. Vänta ut beteendet lite. Plötsligt kom kontakt, och då fick han beröm och godis. Plötsligt var inte nosa så spännande längre! Och när godiset tog slut i fickan räckte lite kli och ett fiiiina poooojkeeeeen! som belöning. Och så skrattade jag. Skrattade för att han var så söt och för att jag älskar honom så mycket. Och det är liksom den enda lösningen på våra problem – att jag skrattar och påminner oss båda om vad som är det bästa i världen. Att vi är de bästa i världen, tillsammans.

Min stora fiende – min enda fiende – är jag själv. Är de där rösterna i huvudet som säger ”måste” och ”kan inte” och ”duger inte”. Men igår var de tysta. Idag var de tysta. Tänk om de är tysta imorgon också? Baby steps, baby steps… Kanske, kanske.

I see a light in the tunnel and it fades you out
The angel on my shoulder’s gonna shut you down
Help me fight every battle till you go away
I will never break

My astrologist

Posted on by
Svara

Jag har gjort det lätt för mig hittills, och bara lyft ekipage som jag inte nödvändigtvis känner mig ”hotad” av på grund av storlekskategori eller geografiskt avstånd. Men det vore oärligt av mig att inte lyfta personer som faktiskt tävlar i samma klasser (eller kommer att göra i framtiden), så idag vill jag lyfta på hatten för en förare som alltid är så himla rar med sin hund. Jag misstänker att det har en stor del i att de plockar cert på cert nu – vem vill inte jobba med en förare som verkligen älskar och avgudar sin hund och alltid är så himla full av kärlek till den, till och med om allt blir tok på ett träningspass? Det inspirerar! Just så, just precis så, vill jag att relationen till mina hundar ska se ut.

Foto: Nathalie Stärner

My summer nights

Posted on by
Svara

Nu. Nu äntligen. Jag vet att jag har skrivit det i flera veckor (kanske månader?), men nu. Äntligen. Idag har jag haft min första försommarkväll ute på LHU med den bästaste (om än något decimerade) träningsgruppen. Vi fikade, pratade, fikade, tränade heelwork, tränade freestyle och tränade agility. Knottet var mycket tystare i passiviteten så jag slapp lyssna på gnisselgnället konstant, Zumi var toklycklig och allting, allting, allting är nästan perfekt. Han var också tyst i arbete, för övrigt, knappt ett gnissel ens och inga skall över huvud taget. Vi körde korta grejer, men han var rejält i gasen och att han var tyst ser jag som ett kvitto på att det är min sinnesstämning mer än hans energinivå som är boven i gnisseldramat. Efter en sådan här kväll vill jag träna och tävla i precis allt, för efter en sånhär kväll finns det inget mellan oss och stjärnorna.

Starships were meant to fly
Hands up and touch the sky
Can’t stop ’cause we’re so high
Let’s do this one more time

My glad you came

Posted on by
2

Nu är det dags igen. Dags att lyfta personer som gör fina saker. Det finns en person i min närhet som alltid är så klok, och som alltid får en att känna sig välkommen och sedd. Som frågar hur det är, som minns saker man sagt trots att man själv nästan glömt dem. En person som är en ständig inspirationskälla gällande allt från rättvis mat till hund-förarerelation. En person som inspirerar en att verkligen försöka förstå och se sina hundar och sina medmänniskor.

Plaskisagility

My continuum

Posted on by
Svara

Nu har det blivit sådär igen. Men jag lovar, jag skriver flera inlägg som jag lägger på timer nu så det blir lite ruljans på det hela ;) Först ut är en sak som har slagit mig många gånger de senaste veckorna.

You have more friends than you know
Some who surround you
Some you are destined to meet

Det här kanske låter lite skruvat, konstigt och skrytigt på samma gång, men… Jag inser att det finns så många som tycker bra om mig. Så många som jag vill vårda och bibehålla den relationen till. Så många som vill stötta, peppa och glädjas tillsammans med mig. Och – så många som jag tycker bra om och som jag vill stötta, peppa och glädjas tillsammans med! Det är inte alltid jag reflekterar över det, och ibland känner jag mig ensam och ”har ingen att träna med”, men det är ju inte alls sant! Om jag bara frågar så finns det ju många som vill träna med oss. Glädjas med oss. Så många, så fina människor.

My round and round

Posted on by
2

Time and time and time again
lather rinse and lather rinse
Out and in
My head is dizzy from the spin

Breaking up and breaking down
making up and making out
Round and round
I’ve learned to get up from the ground

Mina nerver ställer ofta till det för mig. Panikstressen slår till och äter sönder mig inifrån och så blir det bara pannkaka av allt. Det här kommer dock inte handla om mina dåliga sidor, utan om en styrka.

Jag kan vända ett skepp.

När jag har varit ledsen, arg och frustrerad så rinner det undan och lämnar plats för att ta ett nytt tag. Jag hamnar på marken många gånger med mina starka känslor, men jag har också lärt mig att resa mig upp igen. Resa mig upp, borsta av mig och göra om och göra rätt. Slaget är aldrig förlorat – det är bara temporär vapenvila.

Det är inte bra att vara sin egen enda fiende. Men med tiden blir nog slagen färre och fallen mindre. Tills dess, vänder jag mina skepp.

Plaskisagility

My up, up again

Posted on by
3

Yeah we up up up up above love
Yeah we up up up through the clouds
Yeah we up, yeah we up
Yeah we up, yeah we up

Det fina med humör är att de kan skifta. Det fina med att bestämma över sitt eget liv är att det går att fatta beslut som gör saker bättre. Viljans och tankens makt är stor, och med rätt hjälp och rätt stöd går det att komma någonstans.

Idag är en annan dag. Idag är jag en annan jag. Idag kan jag berätta om gårdagens agilityträning med positiva förtecken – vi hade roligt. Det var sol, det var plusgrader, det var gräs. Det var konhinder och sticky-skorna. Det var recipe for success helt enkelt.

DSC07960

Det finns mycket att jobba på. Typ uthållighet. Typ att svänga lite tidigare än fyra meter efter hindret. Typ att matte ska ge rätt signal på rätt ställen. Typ att inte ramma konerna. Och nu kan vi göra det. Nu kan vi börja träna ute, snart snart, på just det vi vill och behöver.

DSC07948

DSC07938

Leona rattade kameran och tog så himlahimla fina bilder!

Åsa rattade min telefon och fångade en kombination på film. Notera gärna mitt kropsspråk när han VÄLTER sista konen… :D Det blir en hel del vida svängar för att jag glömmer alla kommandon, men roligt, det var det verkligen.

Idag har vi traskat runt i fyrkanter på HU. Ja, med andra ord, så har vi tränat heelwork. Fokus är för närvarande på stabil position 1 i språngmarsch (och att få det att se ut som språngmarsch trots att han fortfarande travar) samt en bättre position 9 där han gärna glider framåt i rörelse framåt. Även sidoförflyttningar i position 5 jobbar vi vidare med. Vårt program består numera av pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 9 ryggande, pos 9 sidoförflyttning, pos 1 framåt språngmarsch, pos 1 framåt, pos 9 framåt. Förhoppningsvis uppfyller det domarönskemålen i ettan – det känns lite tråkigt med så långa sträckor med samma position, men krävs det så krävs det.

Vi har tills vidare lagt freestylen på hyllan. Jag tvivlar inte på att vi kommer att ta upp den igen, men inte förrän vi har fått ordning på oss i heelworken. Förhoppningen är att kunna ta rutiner från heelworken och föra över på freestylen, och eftersom jag är otåligt lagd börjar vi i den sporten Norrie tycker är enklast så vi fortast får resultat.

My doubts

Posted on by
8

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

Vissa daga är fyllda av tvivel. Tvivel på såväl förarens som hundens potential. Kunskap. Vilja. Ork. Idag är en sån dag, när ingenting känns inom räckhåll. När det är flera tusen mil till minsta framsteg. Det är en motig dag. Men det motigaste är att det färgar av sig på såväl minnen som planer.

Om jag idag ska berätta om helgens agilitypass kommer jag bara att minnas att jag handlade dåligt, inte kom ihåg kombinationerna, att Norrie skällde på mig och att kontaktfälten inte satt bra i bana. Jag skulle bara berätta om misstag och om frustrationer och om att det inte är någon idé.

Jag låter dagen vara. Imorgon är en annan dag. Imorgon är jag förhoppningsvis en annan jag.

My only getting better

Posted on by
8

För ett par år sedan vågade dagens person inte åka nästan någonstans utan att ha en mycket klar bild av vad som skulle hända och alla detaljer i ordning. Hon behövde också stöd från sin sambo. Successivt har hon gjort framsteg och vant sig vid att inte ha full koll – slappnat av och kan nu mera åka ihop med någon kompis utan att ha obsessive-compulsive-tagit-reda-på alla detaljer om tävlingen. Men i helgen tog hon ett steg till, och det vill jag lyfta.

I helgen åkte hon för första gången helt själv, till ett ställe hon inte varit på tidigare. Det inkluderade både en tvåtimmars bilresa på vägar hon aldrig sett förut och ankomst till ett ställe där hon förvisso kände personer, men inte särskilt nära. Trots illamående-nervositet, trots panikkänslor, så gjorde hon det. För att höja det lite, lite till så var hon dessutom den bästaste föraren till sin hund och fick några superfina träningspass.

Idag vill jag berömma mig själv för att möta mina rädslor. För att göra saker jag egentligen inte vågar, och för att jag förstår att jag behöver göra en del saker för att växa, hur otäcka de än verkar från utsidan.

My defying gravity

Posted on by
2

Idag trotsar vi gravitationen. Idag vill jag lyfta på hatten för en förare som har en förmåga jag är mycket imponerad av: en förare som har gett sin hund tid. Tid, och ro, att växa och landa. En förare som inte har bråttom utan har tålamod att andas i nuet. En förare i ett ekipage som kommer att komma långt – kanske just för att hunden får tiden att bli just den hon ska bli.

Miden!