I love it

Om en låt ska beskriva Zumis inställning till agility så måste det vara Glee-tolkningen av I Love It:

I don’t care
I love it
I don’t care

You’re on a different road, I’m in the milky way
You want me down on earth, but I am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch

I love it!
I love it!

Jag har aldrig tråkigt med den här hunden. :heart:

Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase

Hela Hamsterkollektivet har haft en spännande helg! I fredags drog vi iväg till Tånga Hed och heelerhelg 2015 med föreläsningar, prova-på och allmänt umgänge med heelrar och deras människor.

Jag höll i prova-på-heelwork-och-freestyle samt pratade om fysträning av kortbening. Zumi fick agera demohund för det mesta men Norrie fick också spela med i något hörn här och var. Det ser fortsättningsvis trevligare och trevligare ut när han går även om det märks att styrkan inte alls finns på plats än. Han är lite kort i steget och när han blir trött så tåar han inåt. Men det går alltjämt sakta i rätt riktning, hoppas jag. 🙂

2014-10-18 21.20.18

Det bästa med helgen var faktiskt hur tyst Norrie var på rummet på nätterna. Han sov lugnt och fint utan att gruffla på tusen saker som han annars gärna gör. Det gjorde att jag fick sova gott och må bra (nåja, det gick åt en hel del huvudvärkstabletter ändå).

Heelerklubben är hoppingivande. Alla älskar inte varandra (hell, jag älskar inte alla 😉 ) men det går att samexistera utan enorma öppna konflikter som stör allt arbete. Det verkar finnas en viss förståelse för det där med “den som gör bestämmer“. Det där att om några engagerar sig i att göra något, då är det på deras sätt det blir gjort.

Efter helgen kom en ny måndag, och därmed nytt äventyr. Norries första pass på vattenthreadmillen sedan operationen! Han lät som en dement säl ungefär, men traskade riktigt okej tycker jag. Han är fortfarande kort i steget på vänster, men han ser inte riktigt lika stel ut inbillar jag mig. På filmen ligger ett mindre klipp som är från näst sista passet innan operationen, att jämföra med.

Han fick också testa lite vibrationsterapi på långsam skakhastighet som avslappningshjälp. Det fungerade väl kanske lite sådär med tanke på hur uppvarvad han var, men kanske hjälpte det lite? 🙂

2014-10-20 09.04.31

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

Fyra veckor

Igår var det fyra små veckor sedan andra operationen. Imorgon är det en månad. Imorgon ska vi träffa Marie på Djurdoktorn och kanske, kanske, kanske få börja titta framåt. Jag är inte riktigt redo än, ännu för uppslukad av den invanda oron, stirrandet och analyserandet. Han tåar ju fortfarande inåt – lite. Och han hoppar på tre ben när det blir knöligt att trava. Är svag i vänster och viktförskjuter gärna.

Visst har jag också sett förbättringar. Sakta sakta kommer lite styrka tillbaka, och balansen är inte längre helt katastrofal. Musklerna på låret har gått från obefintliga till svaga. I skritt sätter han ner tassen rakare, i alla fall i början av rastningarna innan han hinner bli trött. Traven är stabil och oftast utan den där ojämnheten jag så länge sett. Då och då petar han in några galoppsprång med alla benen.

Vi skulle verkligen behöva lite framåtblickande. Lite framsteg, lite ökning. Norrie bubblar över åt alla håll och kanter, och det är svårt att aktivera honom mentalt när han skriker av frustration om han måste tänka. Det är helt enkelt för mycket kolsyra i kroppen som behöver tappas ut innan han orkar tänka.

Jag har inte vågat göra något alls än, mer än att gå korta rastningar. Jag har läst desto mer och har en massa idéer om bra fysövningar – men jag vill ha honom kollad. Jag vill ha mina tankar bekräftade. Jag vill inte göra någonting förrän någon sagt att det är bra saker att göra.

Filmdags! Rykande dagsfärska filmer mestadels på Norrie, men med Zumi som statist och allmänt i vägen. Först en lite längre i trav som nog mest är suddig och vinglig för att det är assvårt att gå på en stig med två hundar som vimsar framför fötterna.

Sen en kort film på hur han rör sig i skritt bakifrån. Här drar han litegrann.

Den magiska treveckorsgränsen

…har kommit. Och gått. Det är inte direkt så att jag har för mycket att göra rent praktiskt. Problemet är mer att jag har för mycket i huvudet att en stor del av tiden går åt till tankebefriat klickande på internet utan mål.

Sist jag skrev något var vi på dag 9 efter andra operationen och vi hade precis överlevt att Norrie brutit sig ur buren när han var ensam hemma. Sedan dess har det varit lite rejälare metallbaserade doningar, kan man säga.

Trots det har vi hunnit med ett par skrämselhickor. Den första var att jag halkade omkull i köket med honom i famnen. Jag slog mig inihejsans – blåmärke på knät, ont i en handled och stukad bak. Typ. Norrie klarade sig tack och lov fint.

Några dagar senare stretchade jag benet försiktigt och hörde att det knäppte. Eller kanske knakade? Det lät inte som det där dova poppet när knät luxerar utan som ett ledknäpp. Jag kände inte att knät uppenbart rörde på sig, men med hjärtat i halsgropen ringde jag veterinären och en ny veterinär jag inte träffat tidigare fick klämma och känna och titta på honom och lugna mina nerver. Caroline på Djurdoktorn var en alldeles fin bekantskap! Det är tydligen inte ovanligt att det knäpper från opererade leder utan att det är något farligt.

Vi kan väl knappast säga att vi har ökat intensiteten i aktiviteterna. Han får kanske gå marginellt längre själv, men vi är inte ute i mer än ungefär tio minuter. Han har i och för sig bytt gångart från enbart trebenshopp till mestadels trav (och skritt om jag kräver det men HERREGUD SÅ LÅNGSAMT MATTE), även om benet åker upp nu och då.

Ett travklipp från igår som jag har stirrat på i både 0.5- och 0.25-hastighet:

Jag vågar inte riktigt andas än. Jag är så inställd på att saker går snett och jag har haft en dålig magkänsla över hans rörelsemönster så länge att jag inte vet om jag kan ställa om riktigt än. Åh, jag hoppas. Jag hoppas. Första målet är att få gå runt ljusslingan och att få gå lös på hygget.

Dag 10+11: Travsteg framåt, steg tillbaka

Igår började Norrie travar mer på allvar. Det syns att han inte går rent i traven, men han gick mer i trav och mindre på tre ben, vilket kändes som en seger. Filmklipp:

Jag tog därför med mig honom ut till BK på kvällen för lite häng och hatråkigtiknätochblitröttihuvudet.

2014-09-11 19.25.47

Igår travade han alltså en hel del. Idag? Not so much. Förstås blev jag orolig att jag kanske överansträngt honom under gårdagen med att ändå ha gått en bit på BK, dragit lite i kopplet och sådär – och kanske legat obekvämt i knät? Denna ständiga oro – tänk om.

Ja, tänk om. För idag skulle vi plocka stygnen, och Sven tog med oss ut för att först titta lite på hur han rörde sig för att utvärdera operationen. Han var inte helt övertygad av vad han såg, och kände lite på knät. Och kom med domen – knät glider fortfarande. Även med korrekt knävinkel så luxerar knät.

Insert random svordom här. Cue random oro. Knät behöver fördjupas för att det ska ligga helt still och det innebär en operation till. Rehabtiden känns mindre tung, och pysslet med hund i stillhet – men vetskapen om en efter-operationen-dag till med en hund som är hängig, ynklig och har ont… 🙁 Matte får så ont i själen när Norrie inte mår bra.

Tänk om det beror på att han använde benet ganska mycket igår? Trots att jag rent på logik kan motsäga det så kan jag inte helt och hållet skaka av mig oron. Tänk om.

På måndag är det dags igen. Förhoppningsvis är Norries framtid fri från operationer och knästrul efter det. 14 dagar extra rehab känns som en smal sak – det som gör ont är att han kommer att ha ont igen. Lilla älskade.

Dag 8+9: Medicinmissar och stimuleringskrav

När jag började planera inlägget för att sammanfatta dag åtta och nio skrev jag såhär:

Nu börjar det gå trögt mellan framstegen. Jag misstänker att en del av det kan tillskrivas att jag plötsligt är helt oförmögen att komma ihåg hans tabletter. Det började med att jag missade både måndag kväll och tisdag förmiddag, vilket jag upptäckte vid tisdag lunch och då gav honom morgontabletten och bestämde att kuren helt enkelt får fortgå en extra halvdag för att måndagkvällens tablett ska gå åt. Sen visade det sig att jag visst missade morgonens tablett idag också, som han istället fick vid 16.

Smärtlindringen är med andra ord lite fläckvis, och det kan säkert bidra till att han har bromsat ner framstegen en smula. Å andra sidan kanske det är bra att han inte får lika mycket smärtstillande eftersom han ju har en tendens att bli lite väl övermodig – men norocarp är ju, såvitt jag vet, inflammationshämmande också och det känns ju viktigt efter en operation.

Sen tog vi kvällspromenad och plötsligt hade han knäckt travkoden. Det är inte jämnt och snyggt, men det är en gångart! Det är en rejäl ökning mot tidigare då han mera råkat få in ett travsteg här och var. Nu travade han flera längre sträckor varav en hela vägen mellan två lyktstolpar.

Självklart ville jag direkt fånga detta fantastiska framsteg på film. Upp med kameran och…

…och nu har jag typ tre minuter klipp som antingen är helt ofokuserade, kolsvarta, på en hund som skrittar, på en hund som hoppar på tre ben eller på en helt ANNAN hund. Jag får nog helt enkelt be Norrie att bara göra framsteg i dagsljus. Som tur är så filmade jag en kortare travsekvens tidigare idag – i ljus!

I övrigt så verkar det fullständigt bubbla över i heelerns huvud nu. Han är så pigg och har så tråkigt och fattar inte vad det är för fel på oss människor som inte fattar detta. Nu ska jag googla förslag på hur jag kan träna vittringsapportering med det lilla djuret…

2014-09-10 22.19.46

Dag 6 + 7: Utplaning och användbarhet

Jag lovade filmer igår som aldrig kom. Jag däckade nämligen tidigt på kvällen med elak huvudvärk, och då blir det ju inte så mycket bloggat. Idag har jag varit igång hela dagen med jobb och hussesfödelsedagsplanering och agilitykurs, så det blir kanske inte något jättelångt idag heller.

Det som kännetecknar de senaste två dagarna är en utplaning av framstegen. Han skrittar på bra (även om steget fortfarande är lite inåttåande och kortare på vänster) och det händer att det spiller in ett travsteg eller galoppsprång mellan trebensskutten i övrigt. Han har dock inte gjort något fantastiskt nytt framsteg de senaste dagarna, så jag antar att resten av utvecklingen kommer att kräva mer jobb och tid helt enkelt.

I mörkare stunder oroar jag mig för att vi ändå fixat fel sak så att säga, och att han kommer att fortsätta att ha problem. Då försöker jag helt enkelt förklara för mig själv, ytterst pedagogiskt, att även om alla fel inte kommer från knät så var det faktiskt trasigt alldeles oavsett och behövde fixas – och allvarligt talat Linnea, efter en vecka är lite för kort tid efter en rejäl knäoperation att börja undra varför han inte är helt normal och ännu bättre.

Det som märkts de senaste dagarna är att han har börjat kunna använda benet till enkla, vardagliga saker, som att stå på det när han kissar och klia sig med. Nog så bra grejer att ha fått ordning på, verkar han tycka. Han är också mer… vertikal, står gärna på bakbenen, klättrar på mig och tjuvar upp i soffa och säng om jag tittar bort en sekund vid fel tillfälle.

När jag kände över knät idag så kändes det definitivt annorlunda mot hur det kändes innan operationen. Jag har aldrig kunnat luxera det själv (vågar inte pilla och peta när jag inte har expertkunskapen), men jag har ändå känt ganska noga över det. Jag antar att förändringen är bra, det är ju svårt för mig att säga. 😉

Igår lockade jag honom till några första försiktiga travsteg på asfalten. Det blir få och försiktiga och ostadiga, men traven finns där.

Jag filmade två klipp till på honom under morgonpromenaden igår, ett mer generellt för att visa hur han rör sig när han får röra sig hjälpligt fritt (bromsar honom lite när han börjar skutta), och ett klipp specifikt på hur han rör sig i skritt från sidan och bakifrån.

Om man vill nörda lite extra (vilket nog typ bara jag vill) så kan man titta på klippen i lägre hastighet. Intressant att se hur han verkligen rör sig, det är svårt att se eftersom han är såpass rapp i steget.

Igår glömde jag att tempa honom, men idag låg han på 37,6 efter morgonpromenaden. Fortfarande ingen feber eller problem med andra ord, även om han nu har ett serom strax nedanför knäleden istället vilket gör att hans ben ser ut att ha en lite underlig form.

Som sagt. Ingen skugga där han går…

Dag 4: Kissa, skritta, rulla

Han fortsätter framåt, den lilla! Idag har jag försökt att ha honom under uppsikt med säkerhetssnöre efter sig, men inte i bur när jag har varit hemma. Han har varit mer nöjd så, förmodligen för att han är en rutinbunden liten pojke och vill kunna ligga där han brukar.

2014-09-05 17.29.13

Han har också fått slippa kragen när han ändå varit precis vid fötterna, och det bidrar säkert till den något minskade ljudnivån.

På morgonpromenaden släpade han med mig och Zumi in i ett snårigt område och jag följde så snällt efter i tron att han var bajsnödig. Det var han nog inte, för han verkade mest spåra någonting, och det tog ett tag att få honom att faktiskt lyssna och röra sig ut dit jag hade tänkt mig. I högre tempo hoppade han på tre ben och i lägre tempo blandade han trebenshopp och vanlig skritt:

Jag var på jobbet ett tag på förmiddagen och när jag kom hem kändes det som en utmärkt idé att äta lunch på uteplatsen i solen och låta heelern vändsteka i solen. Han var alldeles ypperligt nöjd med det och passade på att rulla sig i gräset. Yay livsglädje, tror jag att han sa.

2014-09-05 13.10.47

2014-09-05 13.08.57

Jag sa inte så mycket yay, livsglädje, för jag blev antastad av en geting som dessutom följde med in. Jag lyckades lura ut den på balkongen men så smet den in igen precis när jag skulle stänga fönstret! Jävla förbannade kräkhelvete, jag hatar verkligen getingar! Starkare språk än jag brukar använda… Till slut stängde jag in den i badrummet med öppet fönster och tänkte att det får lösa sig helt enkelt.

Han börjar välja att använda benet mer och mer inomhus, och idag började det kännas som att proportionerna slagit över till att han går mer på fyra än tre ben. Ibland förvånas jag över att han faktiskt går ganska okej, här bakifrån:

Utomhus är förstås en annan historia, där har han så mycket annat att tänka på. Som att kissa, till exempel. Ibland går det riktigt bra att balansera på vänster ben när han ska kissa, och ibland räcker inte styrka och balans till.

Idag var första dagen jag gick en kort bit och verkligen uppmuntrade till skritt. Eftersom vi har skrittränat både med och utan manschetter så vet han vad jag vill och svarade jätteduktigt på det. Idag fick det räcka med någon minut sammanhängande skritt i lite lägre och sen lite högre tempo. På filmen går han på snedden och stirrar på min hand med godis i, kanske inte mest optimalt för att se rörelserna:

Det är inget fel på humör och livsglädje i alla fall. Ingen skugga faller där han går. 🙂

Dag 3: Mångbent och uttråkad

Inatt var ordningen i sängen återställd. Norrie ligger utan problem på båda sidorna och har bara väckt mig för att bli insläppt under täcket. Skönt att han är så smärtfri!

Det första vi gjorde på morgonen var att tempa, och han låg på ganska lagoma 37,7 om jag minns rätt. Morgontemp är ju ofta lägre och han hade varit inaktiv hela natten så det kändes rimligt.

Han använder benet mer och mer, även om han fortfarande går mestadels på tre ben. Ute har han inte ro att ta det långsamt i mer än ett par steg åt gången, men inne använder han benet riktigt okej. Det är fortfarande med kort, trippande steg och avlastning, men han gör det 🙂

Imorse lade jag för första gången märke till att han satte sig “rakt”, alltså i ett vanligt sitt utan att lägga över vikten åt något håll. När jag tog upp telefonen så reste han förstås på sig i förhoppningen att det var godis, och sen satte han sig snett igen. Men! Han satt rakt!

2014-09-03 20.11.38

Som jag skrev igår så är han överraskande mobil, och för att undvika fler jämfotahopp upp i soffan så får han finna sig i att matte har ett snöre på honom. Jag har också börjat fundera på hur jag kan skärma av lite större utrymmen åt honom så han får större frihet men utan risk att han gör saker han inte bör.

2014-09-04 07.48.12

Han hade imorse fortfarande en tendens att sätta ner tassen lite avigt, som att han inte riktigt har full känsel i den. Seromet har dock gått ner under dagen (det går lite upp och ner med aktiviteten verkar det som) och jag hoppas att även den bristande tasskontrollen kan förbättras när han är mindre svullen.

2014-09-04 09.14.12

Ibland står han riktigt stabilt och bra. 🙂

2014-09-04 09.14.24

Jag har varit borta idag och husse har varit hemma med hundarna. Han rapporterar att Norrie har vändstekt på uteplatsen samt haft trååååååååååkigt. När jag kom hem blev han väldigt, väldigt glad, och i mina ögon kanske lite väl stressad. Det är svårt att hålla honom så aktiverad att han inte jagar upp sig när han liksom mest ska vara stilla, trots allt.

Positivt med att jag kom hem: han använder benet ännu mer! Under hela tiden han trampade runt mig och i mitt knä så försökte han verkligen använda det och förstå hur han skulle göra för att använda det, och han gnällde inte till en enda gång så han verkar inte ha särskilt ont. Filmat med Kalles telefon:

Jag fick ett litet klipp på Instagram på hur han rör sig, och det gör mig gott att se att han verkligen börjar använda benet. Steget är lite längre och med lite mer vikt, men förstås långt ifrån alltid. Det går lätt över på tre ben, och jag försöker komma ihåg tålamod och att det är torsdag. Han opererades i måndags och är redan smärtfri (på norocarp), rörlig och försöker använda benet. Det är bra nog.

På kvällsrastningen fick jag se en längre sträcka skritt och sedan två travsteg innan han övergick i galopp. Vilken känsla! Nu har jag beställt dispensansökan – fortsätter det såhär så kommer vi att tävla igen. :heart:

Tack – tack – tack, för allt stöd, allt pepp, all glädje ni delar med mig under den här tiden. Förhoppningsvis kan allt jag skriver, filmar och fotar hjälpa andra som undrar vad det innebär att operera patellaluxation, för jag har haft stor glädje av andra berättelser jag hittat på nätet. Gimlis, t ex, och SiriEllas (även om de också reparerade ett korsband).