Just nu sitter jag och försöker peppa mig själv att anmäla till de freestyletävlingar jag spanat in under våren och försommaren. Första tävlingen gick ju, men nu börjar nerverna slå till, och framför allt oron – tänk om någon ska tycka att jag tävlar för mycket? Tävlar för tidigt? Egentligen vill jag ju anmäla till många tävlingar för att få vana, få miljöträning och ha roligt, men jag är också orolig att det ska se ut som att jag pushar min hund för fort och för tidigt. Men krasst sett så är det nog Zumi som inte skulle orka för täta tävlingar – Norrie har liksom ny energi för varje ny dag.

Men ni. Om jag lovar att se tävlingarna som fantastiska möjligheter att utvecklas och ha roligt, kan ni lova att inte fördöma mig för att jag tävlar min ettåring? Kan vi säga så?

Vad hände med att individen har ett ansvar för sina handlingar? Vill vi verkligen invaggas i den falska tryggheten att om vi avskaffar Internet och datorspel så skulle världen med ens bli vänlig, fluffig och ljus? Finns det verkligen någon som på allvar tror att människor bara blir onda om de kan läsa om hur man kan vara ond på Internet?

Jag säger inget om det hårda debattklimat och den stundom rent otrevliga atmosfären som finns på många diskussionsforum. Det finns idioter överallt. Men idioterna försvinner inte för att vi gör det svårare att se dem. På olika diskussionsforum skriver människor med vidriga åsikter – men tur är det, för då når det ut i det öppna, och varje person kan själv se och bilda en uppfattning. Och vem som helst kan säga emot.

Det stora med mitt fotograferande är inte att jag alltid tar extremt innovativa, nyskapande och häftiga bilder med stort fotografiskt värde. Det stora med mitt fotograferande är att jag tar kort på många ställen, på många saker, på många situationer, och att jag delar med mig av mina bilder så att andra kan använda dem. Vem som helst kan söka på ”shiba” och ta några av mina bilder på Zumi för att skapa någonting nytt. Det här, om något, gör mig pepp på att fota igen. Inte för att jag måste prestera bättre och bättre för varje bild, utan för att varje bild jag tar, på varje sak, potentiellt har värde för någon annan. Jag har en möjlighet att bidra med någonting utan att det egentligen kostar mig något mer än tid som jag ändå lägger ner på mitt intresse.

Varför ger jag? Det är väl dumt att ge bort det man skapar? Jag ger, för att jag också får. Förstås så får jag bilder av alla andra som publicerar med CC-licenser, men jag får också sånt jag själv inte kan göra – t ex finns det en gigantisk värld med fanfics tillgänglig på Internet, och jag som älskar att läsa men inte kan skriva får en gåva där. Det här är egentligen pudelns kärna med Internet för mig. Det man är bra på, det gör man och delar med sig av – det man inte är bra på, det får man av någon annan som är bra på det.

Foto: Steven Depolo

Filmen heter Easy A och det som slog mig alla mest med den är slutet. För att inte förstöra det helt och hållet för er (se den istället, den är värd er tid!) så nöjer jag mig med att fundera på det här med sociala medier i allmänhet. Läraren Mr Griffith uttrycker sig såhär någonstans i filmen:

I don’t know what your generation’s fascination is with documenting your every thought… but I can assure you, they’re not all diamonds. ”Roman is having an OK day, and bought a Coke Zero at the gas station. Raise the roof.” Who gives a rat’s ass?

Vad är det egentligen som gör att vi inte bara läser liknande statusuppdateringar, utan till och med kommenterar, gillar och reflekterar över dem? Vad är det som gör att vi känner att vi behöver dokumentera allt vi gör och allt vi tänker? Och inser vi verkligen till fullo vad det innebär att dela med oss av våra liv på det här sättet?

Jag tänker inte komma med domedagskommentarer om onda företag som säljer din själ. Det är inte alls det jag tänker på. Det jag funderar på är istället ett tema jag varit inne på tidigare – att en upplevelse, en händelse, inte riktigt har hänt om man inte har den på bild och ens tankar omkring upplevelsen nedskrivna. Jag märker själv att jag har starka tendenser åt det hållet, att jag bara måste dela med mig när det händer någonting, ibland till den grad att jag inte riktigt är närvarande i ögonblicket då något händer eftersom jag är upptagen med att formulera hur jag ska beskriva det i efterhand. En halv promenad kan gå åt till att komponera blogginlägg i tanken medan själva promenaden tyvärr passerar ganska obemärkt. Av den anledningen, är jag nästan glad att jag har några komplicerande faktorer som gör att jag inte skriver ner precis allting jag gör och delar foton av det, även om jag ändå lägger en del tid på att planera hur jag ska återberätta vad som händer i mitt liv.

Dels, är jag alldeles för tankspridd för att kunna komma ihåg vad det var jag tänkte skriva och göra från ett ögonblick till nästa (det här blogginlägget har tagit över en timme för att jag hamnat på sidospår; fixa så att blockquote-taggen ser bra ut, titta på TED-talks för att jag letade efter ett som kanske var relevant, kolla shibainfo, skriva en bloggkommentar, kolla facebook…). Jag skulle ha postat en bild på min frukost på facebook idag eftersom jag hade bakat scones, men bilden ligger på min telefon och inte kom jag ihåg att faktiskt skicka upp den – jag tänkte också statusuppdatera med att jag har lekt mini-spa med mina Lushprodukter, men samma sak hände där. Tanken var god, men kom inte längre än till tankestadiet…

Dels, har jag en liten spärr mot att dela med mig av allt för mycket av mitt liv. På facebook kan jag halvt om halvt känna mig tryggare än på min egen blogg, eftersom jag på facebook har hårdare regler för vem som kan se min profil, se mina inlägg etc. Å andra sidan känns det som att facebookflödet är så stort att ens eget bidrag försvinner i strömmen av bilder, tankar, spel och filmer, medan det här är min egen lilla scen där jag har huvudrollen. Facebook är rätt demokratiskt, men vi behöver nog alla en liten egotripp.

Dels, har jag med flit valt ett lite knöligt rubriktema till bloggen. Det gör att jag måste gå in och kolla listan över Scrubsavsnitt, leta fram ett som kan passa på inlägget, kontrollera att jag inte redan använt det, innan jag kan skriva eller publicera inlägget. Det ger ett extra steg som kräver några minuter av min tid och därför blir det lite merjobb att blogga. Jag tror att jag gillar det, för det innebär att inte precis all skit jag tänker publiceras. Det blir som ett litet filter och räddar er från mina mest oförädlade tankeprocesser. Efter årsskiftet kommer temat sannolikt bytas ut mot att alla inläggsrubriker ska vara en låttitel. Mina Scrubsavsnitt börjar nämligen ta slut, åtminstone de jag har en chans att kunna passa in blogginlägg till.

Men frågan kvarstår. Hur bär vi oss åt för att bli mer närvarande i nuet, när det är så självklart att nuet ska delas på Internet?

På facebook är det enbart mina vänner som kan se min aktivitet, mina bilder och så vidare. Min blogg försöker jag hålla på en sådan nivå att jag inte känner att jag berättar för mycket om mig själv – att jag inte berättar för mycket som kan utnyttjas och användas emot mig. Och det är hemskt, det är fullständigt vidrigt, att jag har blivit så avskärmad och rädd för att publicera saker på Internet. Jag önskar att jag kunde få tillbaka personen som hade en sådan tilltro till att det fanns något gott i alla, att alla trots allt drevs av något gott syfte och gjorde vad de trodde var rätt. Jag önskar vissa dagar, att jag aldrig engagerat mig, att jag aldrig stått upp för vad jag tror på. Om jag inte gjort det hade jag kanske haft kvar min tro på att alla, innerst inne, är goda.

Det gör ont i mig att inte längre tro på att alla är goda. Men hur ska jag någonsin komma dit igen?

Jag försöker ha en tumregel att leva efter som lyder In what you say of another, apply the test of kindness, necessity and truth, and let nothing pass your lips without a two-thirds majority., skrivet av Liz Armbruster. Citatet är, förutom exakt en tweet långt, en sammanfattning av hur jag vill tala om andra. Är det någonting vänligt och sanningsenligt, någonting vänligt och nödvändigt eller någonting nödvändigt och sanningsenligt så är det ok, i andra fall är det bäst hållet till en själv. En person som inte är närvarande har inte möjlighet att försvara sig, och därför bör det som sägs vara noggrant övervägt.

En annan sak värd att tänka på är att om man väljer att tala om människors goda sidor, så sätter man en bra stämning. Med en bra stämning vågar man också hjälpa varandra och visa sig sårbar, för man vet att det inte kommer att utnyttjas eller snackas om.

Via Computer Swedens hemsida klickade jag mig in på it-tjej. Det är ju snart genusvecka på LiU (vecka 48) så jag tänkte att det säkert kunde finnas någonting intressant där att uppmärksamma i IKT-studion under sagda vecka.

Men varför måste allting vara så rent förbannat stereotypt? Det är rosarött och glansigt, och jag som i min enfald trodde att det skulle finnas intressanta artiklar om genus och IT, eller åtminstone om hur man som IT-tjej skulle hantera den mansdominerade branschen, blev besviken. Snarare handlade det om att pusha fram blogginlägg som ”Fika mera!” och frågespalten (som självklart drivs av en man!) där man kan fråga hur man kan få mer hjälp av sin chef.

Varför, varför, varför denna iver att cementera att kvinnor inom IT ska vara precis som samhället förväntar sig att kvinnor i allmänhet ska vara? Varför måste fokus ligga på det stackars kvinnorna som inte klarar sig själva, på allt jävla förbaskat relationsbyggande, på rosa tillfluffat jävla gos? Varför är inte kvinnorna en fullständigt naturlig del inom IT-Sverige? Varför måste det ooooooh:as och aaaaaaaaaaaaah:as (oj, vad hon kan, TROTS ATT HON ÄR KVINNA) så fort människan saknar en gudförbannad penis?

Vi kommer aldrig bli jämställda så länge vi tror att jämställdhet är att ge ”fel” grupp en egen liten sandlåda skild från det viktiga området. Jag vägrar leka fint och baka sandkakor. Ge mig en bulldozer så kan vi snacka sen!

Mina genushäxetendenser är ingen nyhet för de flesta som läser min blogg. Inte heller är nog mina rödgröna sympatier sådär väldigt förvånande. Jag sitter istället och kliar mig i huvudet och undrar hur valkompassen kunde uttyda att jag på något villkors vis kan ha 38% gemensamt med KD – och bara 38% med PP därtill. Jag känner ju betydligt större sympatier med ett parti som arbetar för integritet och mot övervakning, än ett parti som gärna cementerar könsroller när de kommer åt, hur fint de än talar om att de är för ett mänskligare Sverige.

De 32% gemensamt med SD vill jag inte ens kännas vid. Sen när står SD för jämlikhet, mångfald och öppenhet? Ironiskt nog är SD det parti jag är i särklass bäst inläst på, just för att åsikterna från partiet verkligen skrämmer mig. På deras hemsida kan man läsa:
En avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten med utgångspunkt i verklighetsfrånvända politiska teorier försöker experimentera med, eller ändra, på våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.

SD säger alltså att all typ av genusforskning (som fört Sverige till den position landet för närvarande har som ett av de mest jämställda länderna i världen) är verklighetsfrånvända politiska teorier, som används för att experimentera med barns och ungdomars könsindentitet. Notera att SD alltså anser att man har en könsidentitet, inte en genusbaserad identitet. Jag är alltså först och främst kvinna, det är det viktigaste attributet för min identitet.

Kort sagt, är SD ett parti som utmärker sig för sin tydliga könsrollsprägel, förutom deras vilja att använda ”invandrare” som syndabock för att hela världen är drabbad av lågkonjunktur. Det där med att utse en grupp som syndabockar för ett lands tillfälliga ekonomiska situation, har visat sig vara lite ostrategiskt tidigare och lär inte vara mycket klokare att göra nu.

Jag vill rösta på ett parti som har förstått att alla människors lika värde betyder alla människors lika värde. Inte alla människors lika värde fast kvinnan är ju underställd mannen och de där invandrarna, de kommer bara och stjäl våra jobb fast de inte arbetar, utan går på socialbidrag.

Jo, tionde anhalten är Jazz Jackrabbit 2!

Jag installerade wine, letade fram JJR2 och började spela. Snacka om nostalgitripp! Målet är att faktiskt klara sista bossen den här gången…

Visste ni förresten att collien räknas till brukshundarna? Dessvärre verkar det vara en ras med större mentalitetsproblem än shiban – förmodligen eftersom aveln gått åt rakt motsatt håll de senaste åren. Inom shiban har man börjat uppmärksamma mentalitetsproblem mer och människorädda hundar ser man tack och lov mer och mer sällan. Det hör inte hemma hos en ras som ska vara stolt och självsäker. Integritet, javisst – rädsla, knappast.

Inom collien verkar man däremot avla på vilken mentalitet som helst bara den är tillräckligt framgångsrik i utställningsringen. Jag bläddrade på en uppfödares hemsida där en hund fått bryta efter en femma på skramlet – och den hade kullar, gud ja, för den var ju utställd med gott resultat! Det är så man vill gråta över människans dumhet. Om man så gärna vill förstöra en ras, kan man inte ta en som inte är en brukshund åtminstone? Och tänker man inte på livskvaliteten hos hundarna?

Filmen som har Muirsheen Durkin som bakgrundsmusik säger en hel del om colliens mentalitet i all sin enkelhet. Rasen dras till och med med golvrädsla.