LadyFrost > /dev/random » Etik

Nostalgitrippen – tionde anhalten

LadyFrost — Sun, 24 Jan 2010 11:29:20 +0000

Jag har hängett mig åt lite guilty pleasure under förmiddagen. Jag kallar mig ju frihetskämpe, och är mycket mån om att bara använda fri mjukvara. Så vad är då tionde anhalten, och varför känner jag mig lite skyldig?

Jo, tionde anhalten är Jazz Jackrabbit 2!

Jag installerade wine, letade fram JJR2 och började spela. Snacka om nostalgitripp! Målet är att faktiskt klara sista bossen den här gången…

God morgon

LadyFrost — Thu, 19 Nov 2009 07:46:58 +0000

Ja, dagen har förutsättningarna att bli en god dag. När min klockradio började skräna vid åtta sträckte jag mig sömndrucket efter Lily för att ersätta popradioskränet med Muirsheen Durkin. Och det fungerade! Jag har förvisso inte gått upp än, men jag har uppdaterat en valpannons och bläddrat lite i shibainfos register, läst min mail och vaknat på riktigt

Visste ni förresten att collien räknas till brukshundarna? Dessvärre verkar det vara en ras med större mentalitetsproblem än shiban – förmodligen eftersom aveln gått åt rakt motsatt håll de senaste åren. Inom shiban har man börjat uppmärksamma mentalitetsproblem mer och människorädda hundar ser man tack och lov mer och mer sällan. Det hör inte hemma hos en ras som ska vara stolt och självsäker. Integritet, javisst – rädsla, knappast.

Inom collien verkar man däremot avla på vilken mentalitet som helst bara den är tillräckligt framgångsrik i utställningsringen. Jag bläddrade på en uppfödares hemsida där en hund fått bryta efter en femma på skramlet – och den hade kullar, gud ja, för den var ju utställd med gott resultat! Det är så man vill gråta över människans dumhet. Om man så gärna vill förstöra en ras, kan man inte ta en som inte är en brukshund åtminstone? Och tänker man inte på livskvaliteten hos hundarna?

Filmen som har Muirsheen Durkin som bakgrundsmusik säger en hel del om colliens mentalitet i all sin enkelhet. Rasen dras till och med med golvrädsla.

Morgonens käpphäst

LadyFrost — Sat, 19 Sep 2009 06:42:22 +0000

Somliga helger händer det att Corren delar ut gratisnummer till olika hushåll i Linköping för att fiska nya prenumeranter. Det är ett ganska trevligt sätt att göra reklam för sig och idag är det ju dessutom Berglin i A-delen så det var en ganska angenäm upplevelse att bläddra i en dagstidning.

Tills jag kom till Correns PAUS-del.

“Jag är nog mer av en tjejmamma”, säger Eva. Hon förklarar begreppet med att hon älskar att fläta hår, köpa gulliga klänningar och att leka med Barbie. (…) “Killar leker en annan typ av lekar, spelar fotboll och så. Det är inte riktigt jag.” (…) “När man ser grabbar som bråkar, slåss och skriker så kan man känna att det är ganska skönt med bara tjejer ändå”, konstaterar Eva.

Det är inte möjligt. Man får inte vara så inskränkt. Inte när man har barn som förtjänar en rättvis bild av manligt och kvinnligt och som verkligen inte vinner ett skit på att stängas in i sina föräldrars unkna, ruttna könsroller som alla går ut på att förvandla män till utåtagerande, känslolösa idioter och kvinnor till passiva, osjälvständiga modepelare.

Frågan nedanför artikeln är “Kan du tänka dig att kolla könet med ultraljud? Varför/varför inte?”. De har enbart ställt frågan till kvinnor, varav exakt EN talar om “vi”. Resten talar om sig själva, som om barnet enbart är deras angelägenhet. Ett citat som följer:

Det skulle jag vilja göra, men det går inte. Jag frågade på ultraljudet i vecka 18, men barnmorskan sa att hon inte fick säga. Det var tråkigt, man vill ju veta vad man ska köpa.

MAN? MAN VILL VETA? MAN VILL VETA VAD MAN SKA KÖPA? Inte nog med att hon uttalar sig tvärsäkert om att ALLA vill det, att det är en generell önskan, hon har dessutom mage att påstå att man måste köpa olika saker om man får en penis eller en slida på barnet! Oh joy, en penis, nu måste barnet ha blått! Oh joy, en slida, nu måste barnet ha rosa! Tänk så hemskt att inte veta, då kan man ju bara handla typ… GUUUUUULT.

Eller så handlar man blått, rött, gult, grönt, svart, vitt, lila, rosa, guld och silver (och alla färger jag glömt nu) i en salig blandning och klär barnet efter humör och dagsform. För det är ett barn.

Jag har svårt att tänka mig att skaffa barn av t ex de här anledningarna – att folk har så benhårda övertygelser om hur en tjej respektive en kille ska vara. Men om det ändå blir barn såsmåningom så kan ni ställa in er redan nu på att vi kommer att besvara alla “Vad blev det?” de första veckorna med “Ett barn“. För det är väl ändå det som är viktigt?

Är det inte rent ut sagt heljävla felvridet att den första frågan är “Vad är det för sort?” och inte “Mår ni bra och är barnet friskt?“

När tanken inte längre är fri att tänka

LadyFrost — Thu, 16 Apr 2009 08:48:31 +0000

Visst är Internet någonting väldigt häftigt? Det finns hur mycket information som helst, bra och dålig, laglig och kriminell, och alldeles fri. I Sverige slår vi oss gärna för bröstet och talar om uttrycksfriheten och tar det här för givet.

Men vänta, bara vänta. Om du bara väntar och inte gör något eller medvetandegör dig om vad som händer, kommer den fria tillgång till Internet som finns försvinna. Telekompaketet som EU tagit fram ska tvinga din ISP att filtrera allt du gör och begränsa tillgången till information utifrån exakt vad du valt att betala för.

Vill du fortsätta surfa hundforum? Vad är det värt? Gillar du att spela flashspel? Vill du betala tio kronor per spel kanske? Och vad händer när stora, multinationella företag kan lägga sig i och betala din ISP för att göra tillgången till konkurrenternas hemsidor dyr? Vad händer när Microsoft ser till att det kostar pengar att komma åt nedladdning av Linux, av FireFox, av…

Vad händer?

If they follow you
Don’t look back
Like Dylan in the movies
On your own
If they follow you
It’s not your money that they’re after – boy it’s you

Och skuldbeläggningen fortsätter

LadyFrost — Thu, 16 Apr 2009 06:55:03 +0000

På mitt kära internetforum hittade jag idag en tråd som länkade till en ny uppfinning – våldtäktsförhindrande trosor.

Jag tror jag blir tokig. Hur tänker en person som tar fram ett par trosor “som kan förhindra våldtäkt”?

Till att börja med, nädu, så länge någonting är gjort i tyg med plastspännen så kommer det banne mig inte förhindra våldtäkten. Det kanske tar någon extra minut att bryta sig in i dem, men vilken våldtäktsperson tänker “oh nej, hon har våldtäktstrosor på sig, lika bra att ge upp och gå hem”?
Tvärtom finns den fina risken att det som skulle blivit en våldtäkt slutar i grov misshandel eller till och med dråp i ren frustration över att överfallet blev mer komplicerat än det var tänkt.
Dessutom är en väldigt liten del av alla våldtäkter överfallsvåldtäkter. Det är farligast att vara i hemmet med personer man känner eftersom det är den vanligaste platsen för våldtäkter och de vanligaste våldtäktspersonerna. Skulle en man som regelbundet våldtar sin fru tillåta att hon har en såndär tingest på sig?
Och hur blir det med skulden? Vad gör man när frågan kommer upp i rätten – “varför hade du inte våldtäktstrosor på dig?” med innebörden “det är ju ditt fel, du ska ta ansvaret”. Skyl dig, inga korta kjolar, inga höga klackar, inget smink, och ta på dig våldtäktstrosorna! Det är aldrig, aldrig, aldrig någon annans fel, och någon annans skuld, än våldtäktspersonen. Är det så svårt att begripa att det är där problemet ligger och det är där som lösningen måste skapas? Sluta skuldbelägga de som utsätts!

Jag gör någonting om dagarna

LadyFrost — Thu, 11 Dec 2008 22:46:32 +0000

Det har hunnit gå en vecka sedan jag bloggade senast. Eftersom jag går med någon konstant föreställning om att jag aldrig får någonting gjort kan vi kolla lite på den senaste veckan för att få mig att må bättre igen.

På fredagen hade jag föreläsning och sedan var det dags att packa ihop sig för resan till Stockholm och Hund08. Zumi skulle inte ställas, men jag skulle dit ihop med en bunt glada FrittFöljare och hjälpa till med renhållningen för klubbens skull. Detta innebar att vi gick upp vid halv sex både lördag och söndag för att vara på plats klockan sju när Älvsjömässan öppnade för dagen. Hur länge vi var kvar? Till ungefär åtta-halv nio sådär.

Det var intressant, jobbigt, roligt och gav ett nytt perspektiv på utställningar. Nog för att svenskar har bättre hundhållning än genomsnittet, men pälsrasmänniskorna måste ändå vara en art för sig. Det klipps och fluffas (och sprayas och behandlas!) och fönas och donas i flera timmar innan deras fem minuter i ringen. För ynka fem minuter i ringen.

Nå, hundarna lider ju inte av att puffas och klippas och fönas och borstas. Om det inte vore för att utställarna inte vill låta deras perfekta skapelser(!) gå ut när de är färdigpuffade, fönade, klippta och borstade, vilket leder till att de stackars hundarna får hålla sig i uppåt 10-12 timmar (eller kissa inomhus). Man kan nämligen inte ta ut hunden efter bedömningen heller…

Något annat jag fick förnyade fördomar om är schäfern. Schäfern är den enda ras där dubbelhandling öppet är tillåtet trots att det strider mot SKK:s utställningsregler. För schäfrar måste visas framför, dragandes i kopplet, för att komma till sin rätt i trav. Bra konstigt att vi inte visar draghundar på det sättet, då…

Ännu värre var att se schäfrarna utanför ringen, i skritt eller lunkande trav vid sidan. Då syntes det så tydligt att många av dem var instabila i bakstället och knäna riktigt pendlade in och ut när de gick. En hund tappade balansen och ramlade ihop(!!) av att svänga i skritt på golvet.

Åter till min vecka, då, nu när jag fått ur mig mina aggressioner: på mässan hann jag handla skor, strumpor i massor, tugg till Zumi, mer tugg till Zumi, ytterligare lite tugg till Zumi och något mer tugg till Zumi. Väl hemma på söndag kväll packade jag upp allt, åt en macka och slocknade i sängen.

Måndag skulle vara maratonlabbningsdag, men blev bara halvdag eftersom min älsklingskompis migränen också ville leka med mig. Jag sov bort större delen av eftermiddagen och mådde ganska hyfsat när jag vaknade framåt kvällen av fyrverkerier (men det tog mig fem minuter att lista ut att det var fyrverkerier) som Zumi tyckte var bra himla konstigt och sökte tillflykten till sovrummet där hon satt och blängde skeptiskt ut i vardagsrummet.

Tisdag, redan tisdag… Två olika typer av labbar, de sedvanliga vovvepromenaderna, åkte och handlade, donade kvällsmat och började fixa med julkorten.

Onsdag var väldigt lik tisdagen, med javalabb på förmiddagen och LÖT-relaterat tvåtimmarspass på eftermiddagen. Jag och Zumi tog en riktig långtur på morgonen då allting klaffade och det var lätt och enkelt att ha hund. Tyvärr höll det inte i sig till kvällen då hon haltade lite efter att ha speedat loss på kalhygget.

Dagens datum anlände för nästan 24 timmar sedan, och idag har jag “bara” hunnit städa av nästan hela lägenheten (okej, plocka undan överallt men inte dammsuga, städa toaletterna eller fixa köket), ta fem korta vovvepromenader eftersom hon haltade lite även idag (men hon reagerar ingenstans längs med benet och verkar på bättringsvägen), baka lussekatter, labba java i totalt sex timmar och rota fram nästan alla adresser till de som ska få julkort.

Jodå. Jag gör någonting om dagarna.

Cesar Millan-trenden

LadyFrost — Fri, 12 Sep 2008 13:32:46 +0000

De allra flesta hundmänniskor har någon gång stött på Cesar Millan, vår tids mest avgudade hundtränare. Delar av hans träning tycker jag att man gott och väl kan ta till sig, medan man bör ignorera eller helt ta avstånd från de andra.

Cesar Millan tränar med problemhundar, i USA. Han arbetar alltså med hundar som har uppenbara problem i ett helt annat hundägarklimat än vi har här i Sverige. Bara detta borde ju innebära att hans metoder inte är rakt av applicerbara på en sällskapshund utan direkta problem (aggression, rädsla etc) som bor i vår kontext i det här landet.

Det talas om att hunden ska behandlas som en hund, inte som en människa, och att man ska se till hundens behov. Vidare hjälper det självklart att få hunden att lyssna på dig om du uppträder som att du är säker på din sak, rör dig lugnt och målmedvetet. Tyvärr tycker Cesar Millan att man måste blanda in ledarskap och automatiskt dominans och rangklättring så fort det handlar om hundar. Alla problem löses sedan på ungefär fem minuter med att ta på hunden ett halsband som sätts längst upp runt halsen där det gör som ondast, och sedan ska hunden gå lite bakom dig vid sidan på promenaderna. Den får inte nosa, inte bryta takten, bara följa efter dig. Om den tar ett steg framför dig försöker den klättra i rang.

Okay, och var tog hundens behov vägen? Var tog kommunikation och samarbetet vägen?

Jag har inte en väluppfostrad hund. Det händer att hon fastnar och nosar i fläckar, inte kan koncentrera sig när hon ser en annan hund och att hon far runt som en annan padda och jagar grässtrån. Men när vi kommunicerar, så känner jag att hon gör det för att hon vill, för att vi vinner på att samarbeta. Hon vet nog inte vad “nej” betyder, men hon vet å andra sidan att det är dags att tagga ner när matte harklar sig och blir passiv. Trots myror i kroppen och tonårshormoner i huvudet har vi en fungerande kommunikativ grund. Vi är ute tillsammans, för att båda vill ha trevligt. Jag respekterar (oftast) att hon vill få nosa lite, och hon respekterar (oftast) att jag inte vill att hon drar i mig och att hon följer mig inom en hyfsad radie när vi inte specifikt tränar på något.

När Zumi fick en nosstund i gräset passade jag på att iaktta ett annat ekipage, i bästa Cesar Millan-stil. När jag säger bästa, menar jag ett typiskt ekipage som verkar tagit till sig hans metoder utan att förstå dem och utan alls den timing och kunskap som krävs för att få bra effekt: tunt halsband längst upp under öronen, bestämda ryck tillbaka när hunden råkar ta ett kliv för långt framåt brevid matte. När de sedan möter någon som verkar vara bekant för dem båda, vill hunden gärna fram och hälsa. Då försöker matte sidokicka hunden, utan resultat eftersom hon gör det alldeles för långsamt och dessutom inte har koll på var hunden befinner sig. Som lösning drar hon istället in hunden bakom sig och sätter den ner, hälsar på personen och sedan vänder de alla tre och går – utan att hunden har fått hälsa, och med hunden på samma position snett bakom.

Varför har man med sig hunden? Vad får hunden ut av denna promenad? Får hunden veta när den gör rätt? Får hunden någonsin en belöning, inte nödvändigtvis godis, men en klapp, få hälsa på den som kommer när den uppför sig, kanske leka lite med en pinne? Eller är denna hund dömd till dessa promenader i kortkort koppel där den inte får nosa, springa, tänka eller interagera med sin omgivning alls?

Det finns nu, det finns då, det finns sen om du vill

LadyFrost — Wed, 23 Jul 2008 23:01:22 +0000

om det är som Lennon sa
att livet är det som händer just idag
medan vi är upptagna med planer för framtiden

När du sitter framför datorn och slentrian-klick-klick-klickar. När du tar tio minuter extra sovmorgon. När du är ute och cyklar en frisk vårmorgon. När du lagar kvällsmat. När du diskuterar livets orättvisor över en kopp kaffe. När du skriver tenta. När du gråter. När du vaknar av att hunden spyr på sovrumsmattan. När du städar toaletten och när du svär över att du spillde te över köksbordet.

Det som händer just idag, just nu, just här – är livet. Det är inte glamorösare eller med glitterkanter, men det är det enda förbaskade liv vi vet om att vi får, så det är bäst att vi bejakar det. Och njuter av de små portionerna liv vi fått.

Men är du dum på riktigt?

LadyFrost — Fri, 11 Jan 2008 18:03:07 +0000

För att inte ådra mig ilskna moderatorer på ett forum, väljer jag att ånga av mig här istället.

I en numera niosidig tråd har genusteori avhandlats. Kontinuerligt genom dessa nio sidor har en person postat en enorm massa inlägg, som inte svarar alls på grundfrågan, varför är män och kvinnor olika?. Istället har det stenhårt hävdats att kvinnor och män ÄR olika, och att det bara är att acceptera. När någon säger åt mig att det bara är att acceptera så ser jag mer än rött, för ska vi acceptera att män innehar nästan alla maktpositioner i vårt västerländska samhälle? Ska vi acceptera det utbredda våldet mot kvinnor? Ska vi acceptera att skillnaderna mellan könen förstärks av samhället VARJE DAG? Ska vi acceptera att barnen blir insorterade i fack efter kön redan på BB? Ska vi acceptera att tjejavdelningen på barnklädaffärer är full av kläder som inte går att leka i? Ska vi BARA ACCEPTERA allt det här?

När samma individ hänvisar till artiklar på yttermera.se, som drar fram fantastiska fakta som att Män ser bättre ut när de röker gammaldags pipor och Män är oftare Gösta Ekman eller Lasse Åberg, även om detta fortfarande är ganska otroligt. För kvinnor är det här likadant med Kristina Lugn eller Birgitta Dahl, bara inte så mycket. blir jag rädd. Jag blir inte bara rädd för hur man kan blunda för de sociala strukturerna i samhället, utan också för att man kan vara så verklighetsfrånvänd att man uppfattar den artikeln som seriös. Eller varför inte en artikel om relationer som också, HELT JÄVLA SERIÖST, hänvisas till i debatten.

Jag är rädd, och lite ledsen. Jag vill inte att världen ska se ut så här, men jag förstår än mer varför den gör det efter att ha hållit den här debatten. Det finns för många människor som är FÖR JÄVLA BLINDA.

mittinatten

LadyFrost — Thu, 10 Jan 2008 23:41:52 +0000

Tänk, så uppfriskande det kan vara att damma av lite gamla käpphästar och peta på ett ormbo av fördomar och konstiga övertygelser. Att argumentera om män och kvinnor, likheter, skillnader, biologi, sociala konstruktioner och kontext är ett alltid lika hett ämne – har männen en bil-gen, och älskar alla flickor rosa? Är prinsessåldern genetisk?

Nej, nej, nej, nej, NEJ. Sa jag nej? De som säger att det inte finns sociala konstruktioner kring kön och könsroller, säger också att de inte har tittat på verkligheten. Förutom det nedvärderar de vår förmåga att “apa se, apa göra”, kort sagt att identifiera vilken sort vi är och hur den sorten bör bete sig för att bli socialt accepterad. En fyraåring som plötsligt vill klä sig i rosa och glittrigt kan ju aldrig ha snappat upp det av äldre vänner, på dagis, eller av syskon va? Att barn i den åldern börjar förstå att killar och tjejer inte ser likadana ut, och förstå att de bör bete sig som den sorten de själva tillhör, kan ju inte ha med saken att göra?