Dag 3: Mångbent och uttråkad

Inatt var ordningen i sängen återställd. Norrie ligger utan problem på båda sidorna och har bara väckt mig för att bli insläppt under täcket. Skönt att han är så smärtfri!

Det första vi gjorde på morgonen var att tempa, och han låg på ganska lagoma 37,7 om jag minns rätt. Morgontemp är ju ofta lägre och han hade varit inaktiv hela natten så det kändes rimligt.

Han använder benet mer och mer, även om han fortfarande går mestadels på tre ben. Ute har han inte ro att ta det långsamt i mer än ett par steg åt gången, men inne använder han benet riktigt okej. Det är fortfarande med kort, trippande steg och avlastning, men han gör det 🙂

Imorse lade jag för första gången märke till att han satte sig “rakt”, alltså i ett vanligt sitt utan att lägga över vikten åt något håll. När jag tog upp telefonen så reste han förstås på sig i förhoppningen att det var godis, och sen satte han sig snett igen. Men! Han satt rakt!

2014-09-03 20.11.38

Som jag skrev igår så är han överraskande mobil, och för att undvika fler jämfotahopp upp i soffan så får han finna sig i att matte har ett snöre på honom. Jag har också börjat fundera på hur jag kan skärma av lite större utrymmen åt honom så han får större frihet men utan risk att han gör saker han inte bör.

2014-09-04 07.48.12

Han hade imorse fortfarande en tendens att sätta ner tassen lite avigt, som att han inte riktigt har full känsel i den. Seromet har dock gått ner under dagen (det går lite upp och ner med aktiviteten verkar det som) och jag hoppas att även den bristande tasskontrollen kan förbättras när han är mindre svullen.

2014-09-04 09.14.12

Ibland står han riktigt stabilt och bra. 🙂

2014-09-04 09.14.24

Jag har varit borta idag och husse har varit hemma med hundarna. Han rapporterar att Norrie har vändstekt på uteplatsen samt haft trååååååååååkigt. När jag kom hem blev han väldigt, väldigt glad, och i mina ögon kanske lite väl stressad. Det är svårt att hålla honom så aktiverad att han inte jagar upp sig när han liksom mest ska vara stilla, trots allt.

Positivt med att jag kom hem: han använder benet ännu mer! Under hela tiden han trampade runt mig och i mitt knä så försökte han verkligen använda det och förstå hur han skulle göra för att använda det, och han gnällde inte till en enda gång så han verkar inte ha särskilt ont. Filmat med Kalles telefon:

Jag fick ett litet klipp på Instagram på hur han rör sig, och det gör mig gott att se att han verkligen börjar använda benet. Steget är lite längre och med lite mer vikt, men förstås långt ifrån alltid. Det går lätt över på tre ben, och jag försöker komma ihåg tålamod och att det är torsdag. Han opererades i måndags och är redan smärtfri (på norocarp), rörlig och försöker använda benet. Det är bra nog.

På kvällsrastningen fick jag se en längre sträcka skritt och sedan två travsteg innan han övergick i galopp. Vilken känsla! Nu har jag beställt dispensansökan – fortsätter det såhär så kommer vi att tävla igen. :heart:

Tack – tack – tack, för allt stöd, allt pepp, all glädje ni delar med mig under den här tiden. Förhoppningsvis kan allt jag skriver, filmar och fotar hjälpa andra som undrar vad det innebär att operera patellaluxation, för jag har haft stor glädje av andra berättelser jag hittat på nätet. Gimlis, t ex, och SiriEllas (även om de också reparerade ett korsband).

Dag 2: Serom och odödlighet

Igår kväll såg Kalle att Norrie var lite svullen runt hasleden på vänster ben. Svullnaden över knäleden hade gått ner men runt hasen var han mjuk och sladdrig och det kändes som en vätskeansamling. Eftersom han var pigg och inte verkade ha ont avvaktade vi över natten (som blev lugn om än trång, för Norrie tog upp halva sängen).

På morgonen var sladdrigheten densamma, men nytt för dagen var att han försökte stödja på benet mer aktivt! Det blir ett steg här och var när han rör sig långsamt och tänker efter. Har han bråttom så blir det snabba trebenshopp istället. 🙂 Suddig kort film på steg i sängen:

Vi gick ut en sväng i väntan på att Djurdoktorn skulle öppna och då passade han äntligen på att bajsa. Eftersom han var fortsatt pigg och inte hade ont så kändes det inte så oroväckande, men vi ringde ändå och fick en tid vid nio för att kolla till det. Jag funderade på om han skulle behöva sederas eller så, men det kändes osannolikt, så han fick sin morgonmedicin. Jag tror att jag fasar ut tradolanet nu när han är så pigg – idag försökte han hoppa upp på en stol i köket i ett obevakat ögonblick och hade antagligen lyckats om han inte slagit huvudet i bordet…

Film från promenaden (jag fick tyvärr inte med när han använde benet strax innan):

Bild på benet:

2014-09-03 07.47.18

På Djurdoktorn träffade vi Tobias och Norrie blev riktigt förvånad över att det var en agilitymänniska där och uppförde sig riktigt trevligt. Jag fick lära mig att vätskesamlingen kallas “serom” och inte är jätteovanligt (speciellt på de hundar som piggnar till fort och använder benet). Jag ska hålla koll på hans temp så han inte får feber samt på såret så att det inte börjar glipa eller läcka var, men antagligen kommer svullnaden att lägga sig igen om ett par dagar. Jag kunde också massera tassen lite om det kryper ner mycket dit, så att det inte blir helt stillastående. På plats hade han 38,9 i temp vilket var helt normalt.

2014-09-03 08.49.01

Vi gick en sväng vid lunch och då lyckades jag få på film att han använder bakbenet! 🙂 Än så länge sätter han bara ner det när han skrittar långsamt, men jag tänker att det är okej att han inte är helt återställd dag två. Fast lite hetsar jag inombords…

Eftersom smärtan runt benet har lagt sig så har jag börjat hjälpa honom lite med rörligheten genom att försiktigt sträcka och dra ihop benet. Inte till några ändlägen utan bara lite mjukt och försiktigt.

Sofia ringde vid tretiden och frågade om jag hade lust att gå en sväng med Zumi och Cody, och det hakade jag på. Först tänkte jag att det nog är bäst att sätta Norrie i metallburen med tanke på hur pigg han är, men fick inse att han och kragen inte riktigt ryms på ett bra sätt. På väg tillbaka till stora tygburen så genade han över soffan. När jag kom hem med Zumi och skulle ta ur en pläd ur hans bur för att vattenskålen vält var han återigen uppe och vände i soffan! Det är jätteskönt att han mår så bra – men helvete, tänk om han drar sönder något! Bur eller koppel ständigt från och med nu…

2014-09-03 15.18.34

Alla tips på bra aktivering mottages tacksamt! Inget som kräver hastig rörelse eller fyra ben. 😉 Det får gärna vara kalorisnålt också, även om jag dragit ner lite på maten. Hans aktivitetsnivå är ju drastiskt mycket lägre just nu.

Vi har tagit det lugnt under kvällen, även om Norrie har ägnat sig åt att gnyla eller vöffla mest lite då och då. Han är missnöjd över, bland annat, att han inte har fått kvällsmat, att han inte får göra något roligt, att husse inte är hemma och att matte inte tittar på honom hela tiden. Matte, som har ont i huvudet, är lagom glad över ljudnivån.

Eftersom jag har ont i huvudet så hittar jag också saker att oroa mig över. På kvällsturen stödde han inte särskilt på benet utan körde snabba trebenshopp nästan rakt av (med något undantag). Dessutom såg jag att han kan sätta ner tassen på vänster ben “åt fel håll”, med ovansidan nedåt så att säga. Precis så som man ställer tassen när man testar reaktionerna för att se om det är troligt att hunden har diskbråck. Plörgh, säger matte – men det kan ju vara så enkelt som att han inte har full känsel i benet efter operationen och de vätskesamlingarna han har.

2014-09-03 19.12.04

Dag 1: Knark, sömn och balans

Natten till idag blev lite sisådär. Norrie fick stora tygburen som vi ställde längst uppe vid huvudänden av sängen så att jag kunde ligga precis-precis bredvid honom och klappa på honom om det behövdes. Ynk, sa hunden, som kände sig ensam och övergiven och bortglömd och så frös han också och allt var skit (trots en dos tradolan vid 01). Efter att ha sovit ungefär en timme i taget och däremellan klappat och kliat och sagt åt hunden att han inte är övergiven så gav jag upp vid sextiden och plockade upp honom i sängen. Där han direkt somnade och sov till åtta. Åkej, åkej, det får bli sängen inatt då.

2014-09-02 07.53.24

Han var lagom pepp på att gå ut och kissa, men efter lite funderande så fick han det gjort med en lite innovativ stil. Han ville gärna lyfta höger bakben, men vänster är ju inte sådär supereffektivt att stå på, så det blev någon utdragen halv-valp-kiss-variant. Han ville inte heller riktigt flytta med bakdelen utan flyttade frambenen lite fram och tillbaka i en halvcirkel runt bakdelen.

2014-09-02 08.11.14

Såhär rörde han sig på morgonen:

Efter rastningen var det frukost- och medicindags. Han fick då 25mg tradolan, 20mg norocarp och 75mg clindabuc. Tradolanet är starkt smärtstillande, norocarpen är som rimadyl (smärtstillande och antiinflammatoriskt) och clindabucen är antibiotika som han får eftersom han har ett stift som håller fast fästet för knät. Tradolan ska vi bara ge de närmaste dagarna 2-3 gånger per dag, clindabuc i fem dagar och norocarp i tio (eventuellt fler om det behövs).

Mums mums köttbulle sa heelern och åt tabletterna.

2014-09-02 08.24.39

Nytt idag var att han faktiskt ibland satte ner vänster tass även om han inte lade vikt på den. Det finns lite förståelse för att det finns ett ben där som nog kanske såsmåningom går att använda, hoppas jag. 🙂

2014-09-02 09.05.19

Vid lunch satte vi oss på uteplatsen och tittade på världen en liten stund. Han var fortfarande inte jättemobil utan ville helst stå eller sitta stilla. Han börjar lära sig att hellre sätta sig med högerbenet underst så han inte sätter sig på såret.

2014-09-02 10.36.03

2014-09-02 10.37.33

Nu på eftermiddagen blev han lite gnällig, men tonen var klart annorlunda från hur han lät igår. Det var inte längre aaaj uuuusch yyyyynk aaaaaj eeeensam leeeeedsen utan snarare hallååååå tråkigt jag vill något hallåååå. För att motverka ljudet fick han pyssla litegrann med en aktiveringsleksak i några minuter.

2014-09-02 13.24.43

Vid halvfyratiden gick vi ut en liten sväng utanför uteplatsen då jag misstänkte att gnäääääääääälljudet hörde ihop med behov att uträtta lite behov. Plötsligt hade Norrie kommit på att han kunde hoppa på tre ben utan att det gjorde ont i vänsterbenet! Jag hade inte tagit med något koppel i den naiva övertygelsen att han inte skulle röra sig många meter frivilligt, så det är tur att han är så lydig. När jag insåg hur mobil han var bar jag bort honom till hygget istället där det är längre till vägar och lugnare. Där passade han glatt på att skvätta över där Zumi kissade och nosa på ett antal fläckar. Det syns att han inte ignorerar benet helt, det vevar lite och han testar det försiktigt men lägger helst inte vikt på det än.

Han är inte främmande för att muttra på trapphuset och gnöööööööla över att han har tråkigt, precis som vanligt. Med det i ryggen beslutade jag att dra ut lite på medicineringen av tradolan från var 8:e till var 12:e timme – uppenbarligen har han inte vansinnesont…

2014-09-02 20.34.05

Efter kvällens medicinering tog vi en liten promenad för att se om han ville bajsa. Det blev inget av med det, men han var lite läskigt rask på tre ben (och ibland försökte han med fyra). Jag är lite orolig att han ska överanstränga sig i någon smärtfri hybris, men förhoppningsvis är inte risken så stor om vi går korta svängar i koppel. Jag vill inte heller att han befäster rörelsemönstret, men om ett par dagar kan jag börja uppmuntra till att lägga vikt på benet.

Dag 0: Operation

Igår lämnade jag in Norrie på Djurdoktorn vid halv nio och sedan började väntan. Jag har skrivit om hans symptombild tidigare, och det som skulle göras var att fördjupa knäfåran som knät ska löpa i för att stabilisera knät, samt flytta det nedre fästet för knät så att det låg på rak linje istället för snett inåt. Fördjupningen förklarade Sven som att de brukar skära loss glidytan för knät och slipa ner benet under, och sedan sätta tillbaka glidytan så att knät har samma yta att ligga mot, men med högre rullkammar på båda sidorna.

Vid grav missbildning på grund av lårbenets vinkel kan det krävas att lårbenet sågas av och vinklas ut, men på Norrie, som vinklar iväg mest efter knät, räcker det med att flytta fästet för knät så att lårmuskeln drar knät på rätt sätt. På grund av att knät har dragit snett så har han börjat tåa inåt för att få knät att ligga på plats, vilket han nu alltså inte ska behöva göra.

Jag fick inga samtal under dagen – vilket betyder inga problem 🙂 – så vid fyra åkte jag ner för att hämta. Det var en lite stukad hjälte som mötte mig på tre ben, sliten efter narkosen och hade ganska ont. Operationen hade gått bra och vi bokade tider för stygntagning om tio dagar samt en träff med Marie den 24:e september. De två tidigare besöken plus operationen gick efter direktregleringen mot Agria på 3900 kr. Försäkringar är bra skit!

2014-09-01 16.14.23

Såhär rörde han sig på väg till bilen:

Resan hem blev rätt tuff för oss båda. Jag valde fel apotek (där en medicin inte fanns inne) vilket drog ut på tiden och Norrie kände sig övergiven i buren bak och hade ont. Jag hann precis till apoteket i Valla efter tips från det första apoteket och sen kunde vi äntligen lägga till hemma. Det gick ganska bra att bära honom in med vänster ben utåt och stöd under bröstkorgen och höger bakben.

2014-09-01 16.23.21

Såhär rörde han sig inne hemma:

Jag behövde sticka igen ganska snart efter att vi kom hem, och lämnade över vovveskötsel till hussen efter att ha petat i Norrie en dos tradolan. De verkade ha haft det ganska lugnt och efter ett par vändor ut på uteplatsen kom han sig för att kissa ordentligt. När jag kom hem blev han väldigt ynklig igen, förmodligen för att han råkade rycka till när jag kom in genom dörren och det gjorde ont i benet. Resten av kvällen ville han spendera i knät, där han slappnade av och vilade / sov.

2014-09-01 21.58.55

Det kändes tufft att gå från en pigg och smärtfri (om än inte symptomfri) hund till en hund som hade ont och var låg och ynklig. Kalle är, som alltid, världens bästa stöd i att lugnt säga allt det jag egentligen vet men har svårt att tänka när min älskade har ont och inte förstår vad som händer. För det är temporärt. Just nu gör det ont och känns konstigt och behöver arbetas med, men det kommer att ändras. Det är också mycket lättare att operera och rehaba en hund i god grundkondition, än att dra ut på det och vänta tills symptomen är såpass grava att han mår dåligt av dem.

Be Okay

Ja, ni vet. Jag vet. Det tar lite tid ibland. Jag har flera blogginlägg som jag skrivit i huvudet, men när jag suttit vid datorn har det mest blivit layoutpill i Scribus och lite slösurfande istället för bloggarbete. Nå, det är som det är och det blir som det blir 🙂

Det som bryter torkan just idag är att vi tog vår sista agilitypinne i Tranås igår. Av tre nollade lopp har vi fått tre pinnar och tre vinster, vilket känns otroligt skönt för klass3-nerverna. Nu är klass3-debuten tämligen perifert någonstans i fjärran, men det är ju skönt att känna att vi inte är helt utan möjlighet att göra något bra även i den klassen.

Gårdagens hopplopp slutade med en femfelare på en bra tid, där jag stolpade honom orättvist inför ett hinder som han petade ner. Idag har vi varit solchockade och trötta och diskade oss både här och där på båda banorna. Vi får återgå till RC-träningen på A-hindret lite för det hoppade han med glädje idag… 😉

Totalt sett får helgen högt betyg – fint väder, roliga banor, fint sällskap och en bra balans och bra kommunikation mig och Norrie emellan. Vi kan leka och äta godis och jag fokuserar på vad som är viktigt. Mindre stress, mindre press, mer fokus och mer bubbla.

Can’t complain about much these days
I believe we’ll be okay
Oh oh oh oh
Oh oh oh oh
Can’t complain about much these days
I believe we’ll be okay
Oh oh oh oh
Oh oh oh oh
We’re screaming out
I believe we’ll be okay

April showers

De senaste dagarna har förflutit i ett grått töcken av regn, trötthet och kyla. När våren får bakslag såhär är det lätt att tappa sugen och känna sig bitter över att gå miste om potentiella vårsolspromenader och varma agilitypass. Då behövs ett ess i rockärmen, eller varför inte ett lite annorlunda mål?

Though April showers may come your way
They bring the flowers that bloom in May
So if it’s raining, have no regrets

Ett av årets mål är att fjällvandra. Vad behöver man för att fjällvandra? Jo, man behöver vara van vid att bära runt på en ganska tung ryggsäck i ganska knölig terräng. Vana skapar man lättast genom att, trumvirvel, bära runt på en ganska tung ryggsäck i ganska knölig terräng. På en timme hinner man trampa runt ganska mycket i Rydsskogen – för att inte tala om hur många pölar och kärr man hinner besöka! Jag var dock torr och varm om fötterna när jag kom in tack vare mina älskade kängor. :heart:

Framåt kvällen blev det mer promenerande, med sällskap och utan ryggsäck. 🙂 Så skönt att känna att hundarna verkligen har fått gå och titta på världen ordentligt!

Machine

Idag har vi inte traditionsenligt sprungit A-hinder. Efter tre agilityklasstarter igår (jodå, trippeldisk, tackarsomfrågar! 🙂 ) prioriterade jag en promenad med den utökade flocken i deras tassemarker, så Norrie kunde få floppa runt i en underbart tom skog och bara vara. Zumi fick vackert hålla sig i koppel eftersom jag inte är jättesugen på att bada hund titt som tätt och hon verkar helt oförmögen att inte rulla sig i allt hon ser.

Gårdagens starter var kanske inte så mycket att hänga i granen, men det blev åtminstone en positiv, uppåtgående trend. I första starten var jag ganska uppstressad och Norrie hade inte fått landa i miljön alls, så vi var splittrade båda två. Han dammade rakt förbi mig efter första hindret och tog en helt annan väg än jag både tänkte och visade. När jag puttat in honom i slalom istället så insåg han att något hade blivit fel, och ramlade ut och bara såg ut som att han höll på att dö av brustet hjärta. Lilla plutt, orättvisa förutsättningar! Jag ropade in honom och så kramades vi lite innan jag satte ner honom vid slalom igen och vi sprang resten av banan som tänkt. Vet inte om det finns på film?

I andra starten var han lite mer sig själv, även om han inte ville leka och verkade lite obekväm inne i hallen. Där ställde jag till det redan vid hinder tre genom att överskatta en fälla och handla in honom i slalom på ett sätt han absolut inte förstod. Han sprang rakt igenom första porten ilsket skällandes och stannade och tittade på nummerskylten. När jag bett om ursäkt för det tog vi oss till balansen där han glatt hoppade kontaktfältet och vackert fick ta den en gång till. Då blev det betydligt mer rätt! Pipis på det, sa matte, och så sprang vi ut. Norrie blev mycket glad över pipen, vilket lugnade mattenerverna lite mer – det är sjukt stressande när den normalt lekglada hunden inte vill leka.

I sista starten var matte lugn. Var Norrie lugn. Kampade Norrie med minipipen (och därmed min hand) innan start. Skötte matte handlingen på planen ungefär som tänkt – tills vi kom till en fälla med A-hinder och jag både viftar honom mot det OCH tittar på det. Var hamnade hunden? På A-hindret 😀 Men han var sig själv! Och när han faktiskt skulle över A-hindret tog han ett helt godkänt running. Såpass att jag kom av mig och behövde kasta in ett nödblindbyte efter slalom som inte skulle vara där. Men han tog det! Duttihunden! Och leksaken efter loppet likaså!

Jag lyckades hyfsat med att vara analytisk mer än emotionell under dagen, och jag försöker att inte stressa upp mig själv med problemen vi har just nu. Det enda som får Norrie att inte springa är spänningar hos matte – han är inte en dålig hund. Det finns inga dåliga hundar. Han är bara lite känslig med en för känslosam matte.

Rutiner för nästa tävling? Lite mer tid på plats för att låta honom landa och andas, och för att låta matte hitta zonen och fokusera sig. Komma ihåg uppvärmningsrutiner – framför allt happytricksen! Jag har ju lärt in dem för att ta fram dem när det blir pressat för att försätta honom i rätt sinnesstämning.

Every lifeline
leads its own way
to the heavens

Nothing To Do

Förra veckan var, som jag skrev, lite hektisk. Långa dagar på jobbet, telefonmöte, kvällsundervisning och träff med tävlingspsykologigruppen kantade dagarna och de få timmar jag var hemma och vaken såg det ut såhär:

2014-03-26 16.27.41

We are not amused, kan man säga. Som tur var började det rätta till sig mot slutet av veckan, och jag firade att det var fredag med att ta en tvåtimmarstur runt universitetet och valla i riktigt vårväder. Hundarna ser precis så stöklyckliga ut på bilden som de var, och det enda smolket i bägaren är att jag vet att Zumi rullade sig i bajs ungefär en minut efter att bilden togs.

2014-03-28 14.18.20

Sen blev det helg. Hurra, hurra, helg och vila! Ja, fast det blev inte riktigt så. Helgen började lugnt nog, med hundbad och borstning så pälsen yrde. K kände sig lite hängig, så jag åkte och handlade och spontanköpte en vandringsryggsäck när jag passerade XXL.

2014-03-30 21.26.14

Jag har velat ha en länge men har inte riktigt tagit mig för att köpa en, och nu var den nedsatt och då är det ju bara att slå till. Stolt ägare till en Haglöfs Q60!

Sen vände helgen fort till det sämre. K blev dålig och vi besökte akuten inte mindre än tre gånger under lördag/söndag. Som tur var blev han bättre och bättre och inför tredje besöket var han ungefär som vanligt (men skulle röntga njurarna som bestämt innan), men det tar på krafterna att vara sjuk och att oroa sig för den sjuka, och att vara på akuten halva natten, så vi är lite slitna fortfarande. Lägg till en tidsomställning på det så är det kanske inte jättekonstigt att jag var så trött imorse att jag blev arg på allt jag såg.

2014-03-31 11.23.15

Nå, inte på riktigt allt jag såg. Min kollega kom till jobbet med minicupcakes och gjorde min måndag signifikant bättre 😉

Jag kortade in min jobbdag en smula idag för att hela min dag skulle ta slut tidigare än vanligt. Det är därför jag skriver det här vid kvart i åtta istället för halv tio. 🙂 Hundarna och jag har varit ute på BK och tränat agility (japp, båda två!). Med Norrie är det RC-projektet A-hinder som fortfarande är mest aktuellt, och nu har jag börjat stoppa in hindret i bana. På elva repetitioner hade han en miss idag, och två väl höga träffar. Jag tror att jag räknar det som ett bra resultat, även om det förstås är en bit kvar till ett stabilt A-hinder utan bump, i bana i tävlingsmiljö.

2014-03-29 10.53.44

Zumi har också tränat agility! Hon börjar acceptera böjda tunnlar ganska bra och hoppar också utan direkt oro längre, men kräver VÄLDIGT mycket styrning för att göra det. Det är ju lättare att springa bredvid… Inser att jag behöver ha med godisskål när jag kör henne så hon har saker att sikta på.

Testade också inställningen till slalom, och förvånansvärt nog var hon inte rädd för det! Jag har varit övertygad om att hon ska tycka att det är läskigt, men det var faktiskt inga problem att lotsa henne igenom portarna. Får nog hänga på Åsa lite när hon valptränar Minka 😉 Jag har en tanke om att Zumi nog skulle kunna ta sig igenom en hoppklass 1 någon gång i en avlägsen framtid.

Nu när jag uppfyllt dagens måsten – jobba, handla, laga mat, roa hundarna – är det definitivt dags för soffa, te, platta och bok.

And I
I’ve got nothing to do today
And I don’t want it any other day
So I am gonna sail myself away
Cause I’ve got nothing to do today

But It Did

Det förbereds för födelsedag i huset! Det är den yngsta och yvigaste och ivrigaste i flocken som fyller år alldeles alldeles imorgon. Idag, en dag för tidigt men på Kaias födelsedag, blev det därför helt traditionsenligt födelsedagsagility! Vi fick dock inte riktigt det väder vi hade förväntat oss…

We are standing silent in a stupor at the sight
Gazing on with glazy eyes apart
Oh, you couldn’t ever see, it couldn’t ever be
This couldn’t ever happen but it did

För inte kan det komma snö nu? Nej? Och ändå var det precis det som hände. Från enstaka regndroppar, till små hårda snökorn, till snöflingekluster stora som en handflata. Som tur var så smälte ingen av hundarna av lite nederbörd, så vi sprang agility som om det inte alls snöade på tvären. Zumi fick vänta i bilen för att inte bli helt översnöad och verkade rätt nöjd med det…

Snöagility!

Snöagility!

Snöagility!

Snöagility!

Mellan turerna gömde vi oss under A-hindret för att få lite skydd från snön. Mide hade börjat löpa, men Norrie hade inte riktigt tid för henne när det fanns godis och bollar och agility att pyssla med. Däremot var han gnälligare än vanligt, vilket matte har ganska ont om tålamod med…

Snöagility!

När vi gått av hundarna skulle jag bara byta täcke på Norrie, skaka av snö från min jacka och luvan på min fleecetröja och åka hem. Jag hängde därför jackan över min väska så den skulle få torka lite och tänkte att fleecetröjan skulle räcka att åka hem i – bilen är ju varm. Och precis när bagageluckan gick igen så insåg jag att bilnyckeln… var i jackan.

Tur i oturen får väl sägas att mobiltelefonen låg i benfickan på byxorna och inte i jackan, så jag kunde ringa Leona och Kalle, så han blev upphämtad hemma och utkörd till BK med en nyckel till… Lite ytterligare tur i oturen var att jag trots allt hade en tjock fleecetröja på mig och hundarna var i bilen inslagna i varsitt täcke, skyddade från snö och vind. Jag fick vackert spendera en stund ute och kontemplera mitt misstag och vara tacksam för att det trots allt var dåligt väder och inte en varm sommardag, för då hade jag förmodligen varit tvungen att slå in en ruta för hundarnas skull.

När Kalle kommit och låst upp bilen var det rätt skönt med sätesvärme och torra vantar! Väl hemma väntade en stor klump nötlever som jag skar i mindre bitar och mixade ihop med äggula och rismjöl och pytsade in i ugnen – födelsedagsbarnet behöver ju en kaka! 😉 Norrie hjälpte till med disken:

2014-03-02 18.29.33

Nu däremot, tänker jag bara dricka te och läsa i Expeditionen, som jag råkade få med mig hem från förmiddagens shoppingtur.

Dog Days Are Over

Nu vet jag vad som kommer efter den trötta, sega, svaga veckan. Inför bodypumppasset idag kände jag bara ooooovilja – BP är lite nedbrytande på så sätt att förbaske mig alla som tränar är smalare, snyggare, LÄNGRE och kör med tyngre vikter än jag. Inte ett pass om man vill smälta in lite, med andra ord, och det kändes så motigt, så motigt att gå till.

Uppenbarligen så lyckades jag ju kräla mig dit, och tur var det, för det var på passet jag upptäckte vad som är nästa fas.

Odödlighet.

Nä, men närapå. Plötsligt orkade jag! Inte bara samma vikter, utan mer vikter i nästan alla övningar (okej, inte utfall, men jag orkade fler utan vikt!). När passet var slut var jag skitnöjd och kände att jo, det är nu det händer. Nu ökar vi!