To him who is in fear everything rustles.

Egentligen så sammanfattar väl rubriken hela inlägget – beroende på med vilka glasögon du ser världen så kommer dina upplevelser färgas av det.

Jag har stirrat på Norries steg så länge. Ärligt talat är jag helt skadad och borde antagligen tas ur bruk, för varje liten förändring är som knaket av en bruten gren bakom ryggen i skogen i mörkret. Hjälp!

Visst vet jag att Norrie vattentraskade igår. Visst vet jag att vi gick hela vägen runt ljusslingan idag. Trots det blir jag omedelbart rädd när jag ser att han tåar inåt när han skrittar inne. I rättvisans namn borde han väl ändå få avlasta lite när han gått ett vattenpass plus en längre promenad…

2014-10-18 18.34.03

Idag började jag novafona lite försiktigt och fokuserade mest på ryggen. Han gav inga reaktioner på det, så där verkar det inte sitta så mycket spänningar.

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

Forget the past – the future will give you plenty to worry about

Idag firar vi en månad efter andra operationen. Milstolpe! Jag har lyckats hålla honom tillräckligt stilla för att få honom att läka ihop och nu sitter knät på plats. Ledkapseln knäpper lite, men det är inte knät som rör sig, utan antagligen eftersom den fortfarande är lite svullen.

Idag har vi varit på Djurdoktorn som jag skrev igår, och träffat Marie igen efter knäoperationen. Norrie är väldigt omusklad och rätt stel, och det har han ju tappat under den här intensiva viloperioden. Vi pratade en del om ryggen, men just nu är min magkänsla att knät ställde till med mycket i hans rörelsemönster även om jag vet att just ryggar är ett problem hos de små kortbenta.

Så, vad ska vi göra? Till att börja med, så ska vi gå runt ljusslingan! Första målet! Vi har ju gått ca 5-10 minuter hittills, och det ska vi öka upp mot 15-20 minuter, om än successivt och till en början bara två av promenaderna per dag. Men tänk, på 15 minuter hinner vi hela vägen runt ljusslingan i vanligt promenadtempo. “hela vägen” är 800 meter… 🙂 Små steg, små mål – men det känns som att få friheten tillbaka i en liten liten dos.

Förutom längre promenader så ska jag stretcha bakbenen (kastar med höger också, han blir spänd även där av belastningen), framför allt bakåt. Jag ska massera hela området, upp mot ryggen, över mot baksidan av bakbenet och ner, och novafona bort från knät mot baksidan av benet.

Det som gav mig allra bäst magkänsla är att han har blivit mindre spänd med människor och hundar på sistone. Jag vet inte om han bara är lägre i stress nu när han är lägre i aktivitet, men jag upplever ju att han är otålig och börjar vara missnöjd med att bara sitta i buuuuuur matte. Trots det så reagerar han inte lika starkt, en hund som kommer in i väntrummet är ett “mrrr” snarare än ett “MÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRR” och idag pussade han Marie på halsen när vi pratade om honom – han som varit tydligt avståndstagande och definitivt osäker / obekväm tidigare. Jag har oroat mig för att hans extra skärpa det senaste året har varit just smärtrelaterad, och kanske? Vi får se hur han fortsätter. 🙂

Dag 1+2: Seromfria framsteg

Jag har på något vis lyckats ge mig själv lite för mycket saker att göra. Det är kanske ingen stor ovanlighet, men just nu känns det som att det kanske är någon sak för mycket. Jag håller andan och kör på, för somliga saker ligger ganska nära i tid och när de är över är det en sak mindre kvar på listan.

I måndags funderade jag på hur många fler motgångar jag skulle tåla, och idag är det onsdag och jag står fortfarande upp, så fler är väl svaret. 🙂 Jag börjar bli förkyld och är ganska trött, men jag är inte knäckt och har inte skrikit på någon än. Det går nog, det här också.

En kort rapport om Norries tillstånd är på sin plats, och han är på uttråkat humör, tycker inte längre att benet gör ont och har börjat stödja lite på det. Han varierar sin dödstråkiga burexistens med 5 minuter långa promenader runt dungen utanför uteplatsen. Det är förmodligen en syn för gudar när Norrie kommer glatt skuttandes på tre ben i hög fart och jag efter, pendlandes mellan “hjälp, jag vill inte råka dra i honom så han trampar fel” och “hjälp, så här fort borde han nog inte röra sig“. Ja, jösses…

Hittills har han inte utvecklat något nytt serom, vilket bådar gott för läkningen. Dessvärre har han heller inte bajsat, vilket bådar dåligt för mattes sinnesro. Magen är igång dock, att döma av de fisar han släppt… Det kommer att bli balansgång de kommande veckorna, att hålla honom stilla nog för lugn läkning och samtidigt rörlig nog för att hålla igång magen. Han får dock enbart torrfoder just nu samt rejäla mängder psylliumfrö för att hjälpa den så mycket som möjligt. Han har också fått en hel del hudtugg, så jag tycker att det liksom borde vara väldigt fullt i magen.

Slutligen så har hans nya sele kommit, varmt efterlängtad! Det är en sele från merny.se, måttbeställd Y-sele med dubbla knäppen för magbandet. Och – den ligger banne mig still! Alla, och då menar jag ALLA, selar jag provat på Norrie hittills glider snett baktill, men den här verkar ligga riktigt bra och stilla. Jag tror att jag mätte halsen i generösaste laget, men dragpunkten blir rätt och jag kan dessutom pressa in ett tunt täcke under vid behov. Och så är den så härligt färgglad 😉

Dag 12+13+0: Paus och ny operation

I helgen har jag inte rapporterat något nytt eftersom det kändes lite meningslöst. Han skulle ändå in och öppnas igen och ärligt talat skedde inga större förändringar under helgen heller. Han gick ömsom på tre ben och ömsom på fyra ben, travade lite, skrittade en del och var allmänt odrägligt uttråkad.

Annat har däremot hunnit hända över helgen. Till exempel så har Zumi slickat sönder ett fästingbett och får gå med tratt, och bilen fick ett litet emosammanbrott och började gå ojämnt och lysa med motorvarningslampan. När dagen började idag var det exakt bara jag som var användbar i vårt hushåll eftersom till och med K var sjuk.

Idag har jag alltså rastat hundarna, lämnat in Norrie med skjutshjälp av bästa mamma, jobbat, promenerat Zumi, tagit bilen till bildoktorn, hämtat en beställning till K och slutligen hämtat Norrie igen. Idag var jag inte lika orolig för narkos och sånt eftersom han uppenbarligen överlevde förra gången, och idag möttes jag av en lite piggare och klarare hund.

Det visade sig nämligen att Sven hade blandat ihop de två knäoperationer han gjort samma vecka och trodde att han inte fördjupat Norries knä. Det hade han gjort, så knädjupet var inte problemet. Knät luxerade ju dock glatt ändå, och det visade sig vara för att knäkapseln töjt sig på grund av att han började belasta väldigt tidigt och ganska mycket, innan allt hann avsvullna och gå tillbaka. Rådet “han kan börja belasta så fort han vill” fungerar visst inte riktigt på en Norriehund… Nu är han åtdragen (såvitt jag fattade, det är alltid lite svårt att komma ihåg vad veterinären säger samtidigt som en mest vill pussa och krama på ens älskade vän som varit så duktig) och ska jättevila i tre veckor. Han får använda benet men i mycket moderata mängder. Korta korta promenader, bur och lite mera bur. Våra promenader har ju inte varit långa under återhämtningen hittills heller, men vi lägger i handbromsen och rör oss inte ur fläcken på ett par veckor nu helt enkelt. Det är lite drygt men det borde gå ganska fort. 🙂

2014-09-15 19.14.56

Jag fortsätter antagligen att uppdatera ungefär varannan dag från och med nu, eftersom jag räknar med långsamma, hållbara framsteg (och ni kanske till slut känner att ni sett nog av bilder och filmer på hunden som står stilla på uteplatsen 😉 ).

Dag 10+11: Travsteg framåt, steg tillbaka

Igår började Norrie travar mer på allvar. Det syns att han inte går rent i traven, men han gick mer i trav och mindre på tre ben, vilket kändes som en seger. Filmklipp:

Jag tog därför med mig honom ut till BK på kvällen för lite häng och hatråkigtiknätochblitröttihuvudet.

2014-09-11 19.25.47

Igår travade han alltså en hel del. Idag? Not so much. Förstås blev jag orolig att jag kanske överansträngt honom under gårdagen med att ändå ha gått en bit på BK, dragit lite i kopplet och sådär – och kanske legat obekvämt i knät? Denna ständiga oro – tänk om.

Ja, tänk om. För idag skulle vi plocka stygnen, och Sven tog med oss ut för att först titta lite på hur han rörde sig för att utvärdera operationen. Han var inte helt övertygad av vad han såg, och kände lite på knät. Och kom med domen – knät glider fortfarande. Även med korrekt knävinkel så luxerar knät.

Insert random svordom här. Cue random oro. Knät behöver fördjupas för att det ska ligga helt still och det innebär en operation till. Rehabtiden känns mindre tung, och pysslet med hund i stillhet – men vetskapen om en efter-operationen-dag till med en hund som är hängig, ynklig och har ont… 🙁 Matte får så ont i själen när Norrie inte mår bra.

Tänk om det beror på att han använde benet ganska mycket igår? Trots att jag rent på logik kan motsäga det så kan jag inte helt och hållet skaka av mig oron. Tänk om.

På måndag är det dags igen. Förhoppningsvis är Norries framtid fri från operationer och knästrul efter det. 14 dagar extra rehab känns som en smal sak – det som gör ont är att han kommer att ha ont igen. Lilla älskade.

Dag 8+9: Medicinmissar och stimuleringskrav

När jag började planera inlägget för att sammanfatta dag åtta och nio skrev jag såhär:

Nu börjar det gå trögt mellan framstegen. Jag misstänker att en del av det kan tillskrivas att jag plötsligt är helt oförmögen att komma ihåg hans tabletter. Det började med att jag missade både måndag kväll och tisdag förmiddag, vilket jag upptäckte vid tisdag lunch och då gav honom morgontabletten och bestämde att kuren helt enkelt får fortgå en extra halvdag för att måndagkvällens tablett ska gå åt. Sen visade det sig att jag visst missade morgonens tablett idag också, som han istället fick vid 16.

Smärtlindringen är med andra ord lite fläckvis, och det kan säkert bidra till att han har bromsat ner framstegen en smula. Å andra sidan kanske det är bra att han inte får lika mycket smärtstillande eftersom han ju har en tendens att bli lite väl övermodig – men norocarp är ju, såvitt jag vet, inflammationshämmande också och det känns ju viktigt efter en operation.

Sen tog vi kvällspromenad och plötsligt hade han knäckt travkoden. Det är inte jämnt och snyggt, men det är en gångart! Det är en rejäl ökning mot tidigare då han mera råkat få in ett travsteg här och var. Nu travade han flera längre sträckor varav en hela vägen mellan två lyktstolpar.

Självklart ville jag direkt fånga detta fantastiska framsteg på film. Upp med kameran och…

…och nu har jag typ tre minuter klipp som antingen är helt ofokuserade, kolsvarta, på en hund som skrittar, på en hund som hoppar på tre ben eller på en helt ANNAN hund. Jag får nog helt enkelt be Norrie att bara göra framsteg i dagsljus. Som tur är så filmade jag en kortare travsekvens tidigare idag – i ljus!

I övrigt så verkar det fullständigt bubbla över i heelerns huvud nu. Han är så pigg och har så tråkigt och fattar inte vad det är för fel på oss människor som inte fattar detta. Nu ska jag googla förslag på hur jag kan träna vittringsapportering med det lilla djuret…

2014-09-10 22.19.46

Dag 6 + 7: Utplaning och användbarhet

Jag lovade filmer igår som aldrig kom. Jag däckade nämligen tidigt på kvällen med elak huvudvärk, och då blir det ju inte så mycket bloggat. Idag har jag varit igång hela dagen med jobb och hussesfödelsedagsplanering och agilitykurs, så det blir kanske inte något jättelångt idag heller.

Det som kännetecknar de senaste två dagarna är en utplaning av framstegen. Han skrittar på bra (även om steget fortfarande är lite inåttåande och kortare på vänster) och det händer att det spiller in ett travsteg eller galoppsprång mellan trebensskutten i övrigt. Han har dock inte gjort något fantastiskt nytt framsteg de senaste dagarna, så jag antar att resten av utvecklingen kommer att kräva mer jobb och tid helt enkelt.

I mörkare stunder oroar jag mig för att vi ändå fixat fel sak så att säga, och att han kommer att fortsätta att ha problem. Då försöker jag helt enkelt förklara för mig själv, ytterst pedagogiskt, att även om alla fel inte kommer från knät så var det faktiskt trasigt alldeles oavsett och behövde fixas – och allvarligt talat Linnea, efter en vecka är lite för kort tid efter en rejäl knäoperation att börja undra varför han inte är helt normal och ännu bättre.

Det som märkts de senaste dagarna är att han har börjat kunna använda benet till enkla, vardagliga saker, som att stå på det när han kissar och klia sig med. Nog så bra grejer att ha fått ordning på, verkar han tycka. Han är också mer… vertikal, står gärna på bakbenen, klättrar på mig och tjuvar upp i soffa och säng om jag tittar bort en sekund vid fel tillfälle.

När jag kände över knät idag så kändes det definitivt annorlunda mot hur det kändes innan operationen. Jag har aldrig kunnat luxera det själv (vågar inte pilla och peta när jag inte har expertkunskapen), men jag har ändå känt ganska noga över det. Jag antar att förändringen är bra, det är ju svårt för mig att säga. 😉

Igår lockade jag honom till några första försiktiga travsteg på asfalten. Det blir få och försiktiga och ostadiga, men traven finns där.

Jag filmade två klipp till på honom under morgonpromenaden igår, ett mer generellt för att visa hur han rör sig när han får röra sig hjälpligt fritt (bromsar honom lite när han börjar skutta), och ett klipp specifikt på hur han rör sig i skritt från sidan och bakifrån.

Om man vill nörda lite extra (vilket nog typ bara jag vill) så kan man titta på klippen i lägre hastighet. Intressant att se hur han verkligen rör sig, det är svårt att se eftersom han är såpass rapp i steget.

Igår glömde jag att tempa honom, men idag låg han på 37,6 efter morgonpromenaden. Fortfarande ingen feber eller problem med andra ord, även om han nu har ett serom strax nedanför knäleden istället vilket gör att hans ben ser ut att ha en lite underlig form.

Som sagt. Ingen skugga där han går…

Dag 5: Mindre medicin, mera bus

Idag har jag varit borta hela dagen, så förutom en liten morgonrastning har husse haft hand om vöfflet. Imorse försökte han verkligen att stå på vänster ben när han kissade, med blandat resultat. Ibland är han riktigt stadig och ibland ställer han sig helt fel och välter lite. Han var inte särskilt sugen på att använda benet utöver det imorse, och jag orkade inte jaga upp mig över det eftersom det var tidig himla morgon, kyligt, blött och med stressad matte.

Världsbästa hussen har filmat honom åt mig så jag kan se lite hur det sett ut under dagen. De har skrittat en hel del och det ser faktiskt förhållandevis bra ut! Duttihunden och duttihussen. 🙂 Han är också stadigare i att stå på vänster ben och kissa – jag hoppas att det innebär att han kommer att lukta mindre kiss de närmaste dagarna.

Tydligen har han också försökt att busa igång Zumi och hängt i hennes framben. Som sagt, ingen skugga faller där han går!

När jag kom hem blev han som väntat… lite entusiastisk. Han gnällde till någon gång under tiden som han hälsade runt i cirklar upp och ner ur mitt knä, och jag kände att jag inte riktigt orkade jaga upp mig över det. Ja, okej, han rörde sig lite dumt – skit händer. Han använde benet både före och efter och verkar inte ha gått mer sönder. Han är på rätt bra humör:

Idag har han fått sista dosen clindabuc och är från och med nu alltså antibiotikafri. Han ska få norocarp i 5-15 dagar till beroende på hur han mår, och jag lutar väl åt det kortare spannet.

Seromet runt hasen har i princip gått ner helt, men han är lite sladdrig / vätskefylld / svullen över knät nu istället. Såret ser fortfarande fint ut och han är inte öm och har ingen feber (däremot aptit för fyra) så jag avvaktar lite och ser.

Imorgon blir det lite mer film på hur han rör sig!

Dag 4: Kissa, skritta, rulla

Han fortsätter framåt, den lilla! Idag har jag försökt att ha honom under uppsikt med säkerhetssnöre efter sig, men inte i bur när jag har varit hemma. Han har varit mer nöjd så, förmodligen för att han är en rutinbunden liten pojke och vill kunna ligga där han brukar.

2014-09-05 17.29.13

Han har också fått slippa kragen när han ändå varit precis vid fötterna, och det bidrar säkert till den något minskade ljudnivån.

På morgonpromenaden släpade han med mig och Zumi in i ett snårigt område och jag följde så snällt efter i tron att han var bajsnödig. Det var han nog inte, för han verkade mest spåra någonting, och det tog ett tag att få honom att faktiskt lyssna och röra sig ut dit jag hade tänkt mig. I högre tempo hoppade han på tre ben och i lägre tempo blandade han trebenshopp och vanlig skritt:

Jag var på jobbet ett tag på förmiddagen och när jag kom hem kändes det som en utmärkt idé att äta lunch på uteplatsen i solen och låta heelern vändsteka i solen. Han var alldeles ypperligt nöjd med det och passade på att rulla sig i gräset. Yay livsglädje, tror jag att han sa.

2014-09-05 13.10.47

2014-09-05 13.08.57

Jag sa inte så mycket yay, livsglädje, för jag blev antastad av en geting som dessutom följde med in. Jag lyckades lura ut den på balkongen men så smet den in igen precis när jag skulle stänga fönstret! Jävla förbannade kräkhelvete, jag hatar verkligen getingar! Starkare språk än jag brukar använda… Till slut stängde jag in den i badrummet med öppet fönster och tänkte att det får lösa sig helt enkelt.

Han börjar välja att använda benet mer och mer inomhus, och idag började det kännas som att proportionerna slagit över till att han går mer på fyra än tre ben. Ibland förvånas jag över att han faktiskt går ganska okej, här bakifrån:

Utomhus är förstås en annan historia, där har han så mycket annat att tänka på. Som att kissa, till exempel. Ibland går det riktigt bra att balansera på vänster ben när han ska kissa, och ibland räcker inte styrka och balans till.

Idag var första dagen jag gick en kort bit och verkligen uppmuntrade till skritt. Eftersom vi har skrittränat både med och utan manschetter så vet han vad jag vill och svarade jätteduktigt på det. Idag fick det räcka med någon minut sammanhängande skritt i lite lägre och sen lite högre tempo. På filmen går han på snedden och stirrar på min hand med godis i, kanske inte mest optimalt för att se rörelserna:

Det är inget fel på humör och livsglädje i alla fall. Ingen skugga faller där han går. 🙂