Ni vet hur dagen tenderar att bli när man plötsligt är klarvaken klockan 6:30 för att man hört ett omisskännligt ljud? Det där ulkande ljudet som ofelbart betyder att en hund just nu håller på att tömma magen, och oftast på en matta. Jepp, så började dagen. Men den blev något annorlunda än den brukar.
”Som den brukar” brukar vara att tvätta en matta, klappa hunden på huvudet och säga ”mår du okej nu?” och få ett ”jepp.” till svar. Idag blev det istället att tvätta en matta, torka upp på två ställen till och klappa hunden på huvudet och säga ”mår du okej nu?” och få ett ”nae.” till svar. För hon mådde inte okej.
Vi tog två promenader där hon bajsade lite och på den andra kräktes hon ytterligare lite lite. När vi kom in ringde jag Valla, för hon såg inte ut att bli bättre. Vi fick en tid vid 14:30 och jag föreslog för henne att hon skulle vila lite. ”mm” sa hon och lade sig, men kom aldrig till ro riktigt. Hon sträckte på sig, flyttade på sig, smaskade, sträckte på sig och darrade. Sen såg hon plötsligt upp på mig och då ringde jag Valla igen och sa ”Vi kommer in.”.
Zumis lugn i blicken rubbas inte av särskilt mycket. Hon är en zen-hund med enstaka miniemoanfall. Så när hon tittar på en med stora, mörka pupiller som säger att hon har ont och är rädd, då är det också så. En knapp timme efter det hade hon blivit inlagd på Valla och har nu under kvällen fått dropp och förhoppningsvis har kontraströntgen visat att hon inte har några stopp i tarmen utan ”bara” väldigt ont i magen. Telefonen sa just att hon mår ”under omständigheterna bra” och inte har kräkts mer.
Men jag är orolig. För hur det än är, hur mycket jag än förklarar att Zumi är sin egen, att vi ofta inte ens är i samma bok, så är hon min Zumi. Min obegripliga, egensinniga, knasknäppa Zumi. Och idag är hon inlagd. Klart att jag är orolig.
I onsdags planterade vi årets sådd på uteplatsen. Sedan dess har jag minst två gånger dagligen tittat i pallkragarna för att se om mina morötter är klara snart. För att se om potatisen växt färdigt. För att se om jag kan börja skörda kryddor. Man kan säga att det inte har hänt sådär jättemycket på fyra dagar Men snart tycker jag att jag borde få se de första små hjärtbladen så jag får lite återkoppling på att det faktiskt är på gång.
Idag fyllde vi på med en ny pallkrage (eller egentligen två, fast på höjden) som jag satte två kompostgaller i så mina nysådda sockerärtor ska ha någonstans att slingra sig i sommar. I resten av pallkragen petade vi ner lite rädisefrö, för på båda förpackningarna stod det ”lättodlad” Nu består alltså vår odling av hela tre pallkragar: rabarber, potatis / morot, rädisor / sockerärtor. Och så två balkonglådor: timjan / rosmarin, timjan / persilja / basilika. VÄX NUDÅ
Yeah we up up up up above love
Yeah we up up up through the clouds
Yeah we up, yeah we up
Yeah we up, yeah we up
Det fina med humör är att de kan skifta. Det fina med att bestämma över sitt eget liv är att det går att fatta beslut som gör saker bättre. Viljans och tankens makt är stor, och med rätt hjälp och rätt stöd går det att komma någonstans.
Idag är en annan dag. Idag är jag en annan jag. Idag kan jag berätta om gårdagens agilityträning med positiva förtecken – vi hade roligt. Det var sol, det var plusgrader, det var gräs. Det var konhinder och sticky-skorna. Det var recipe for success helt enkelt.
Det finns mycket att jobba på. Typ uthållighet. Typ att svänga lite tidigare än fyra meter efter hindret. Typ att matte ska ge rätt signal på rätt ställen. Typ att inte ramma konerna. Och nu kan vi göra det. Nu kan vi börja träna ute, snart snart, på just det vi vill och behöver.
Leona rattade kameran och tog så himlahimla fina bilder!
Åsa rattade min telefon och fångade en kombination på film. Notera gärna mitt kropsspråk när han VÄLTER sista konen… Det blir en hel del vida svängar för att jag glömmer alla kommandon, men roligt, det var det verkligen.
Idag har vi traskat runt i fyrkanter på HU. Ja, med andra ord, så har vi tränat heelwork. Fokus är för närvarande på stabil position 1 i språngmarsch (och att få det att se ut som språngmarsch trots att han fortfarande travar) samt en bättre position 9 där han gärna glider framåt i rörelse framåt. Även sidoförflyttningar i position 5 jobbar vi vidare med. Vårt program består numera av pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 9 ryggande, pos 9 sidoförflyttning, pos 1 framåt språngmarsch, pos 1 framåt, pos 9 framåt. Förhoppningsvis uppfyller det domarönskemålen i ettan – det känns lite tråkigt med så långa sträckor med samma position, men krävs det så krävs det.
Vi har tills vidare lagt freestylen på hyllan. Jag tvivlar inte på att vi kommer att ta upp den igen, men inte förrän vi har fått ordning på oss i heelworken. Förhoppningen är att kunna ta rutiner från heelworken och föra över på freestylen, och eftersom jag är otåligt lagd börjar vi i den sporten Norrie tycker är enklast så vi fortast får resultat.
En bra dag behöver inte innehålla exceptionella saker. Det räcker med ett litet pärlband av små, fina händelser.
En bra dag kan börja med en iskall promenad i morgonsolen ihop med hundarna. En bra dag kan sedan fortsätta med en cykeltur till jobbet, där vägen är precis nyplogad. Plötsligt hatade jag snön lite mindre! Det är ju trots allt lite vackert och härligt med vårinterdagar med dagsmeja och kalla morgnar.
Fler fina saker man kan göra på en bra dag är att åka ut till HU och ta en promenad i gassande sol och sedan träna heelwork. Så mycket nya idéer och en sådan spark i baken att våga PROVA sig fram! För att fortsätta temat med bra dag passade jag på att handla kvällsfika på väg hem, lagade lite mat och åkte sedan en tur till jobbet för ett pass bildnörderi.
Nu har jag suttit och fikat i soffan, space:at Möte och läst mina RSS-flöden i Feedly. Mer än såhär behöver det liksom inte vara.
Idag var det lite motigare på heelworkkursen. Norrie var inte riktigt på topp, lite skvattig, lite lättfrustrerad och lite ofokuserad på samma gång. Matte var nog lite likadan, så felet satt nog egentligen där. Nåja, vi laddar om och fortsätter hoppas på att vi kan få ordning på oss med tiden. Zumi glänste lite med sin klossträning i alla fall, hurra! Speciellt med tanke på att hon hade slagsida halva promenaden innan. Fast självklart åt andra hållet än igår…
Så vad gör man när man är trött och lite sliten? Jo, man tar fram sina favoritsaker.
Som till exempel favoritvovvenosen. I tröttvariant. Den är som mysigast då, för då ramlar inte tungan ut hela tiden.
Kanske det fina fina vädret i eftermiddags. Solen stod lågt och bländade som bara den och det kändes verkligen som att det nog kan bli vår i år också, trots att det var hutterkallt.
Sen äter man någonting gott. Gott för mig är mackor. Jag skulle kunna leva på mackor! Den senaste tiden har lyxmackorna oftast haft serranoskinka eller bresaola och mozarella på sig, så idag blev det kycklingköttbullar med rödbetssallad istället.
Sist tar man på sig ett par varma, gosiga, torra funktionsstrumpor. ÄLSKA funktionsstrumpor.
Jag filar på ett bra blogginlägg. Ett sådär lite djupt, lite tungt blogginlägg. Men klockan är redan 21:45 och jag är redan trött, och för att inte vara dum med mig själv och ge mig dåligt med sömn så får det vänta lite. Jag kan istället visa en bild på Let’s Bite-godisarna som kom igår:
Det är alltså fyra små påsar (30g) i varje större påse (snacka om förpackningshysteri!). En av sorterna tål inte Zumi, för den innehåller fisk, men hon är å andra sidan helt tokig i ankbitarna så hon kommer nog inte lida någon nöd direkt. På tal om att inte lida nöd kan jag meddela att hon även äter vitkål numera. Hon äter dock inte ärtskott även om hon gjorde ett tappert försök.
Slagsidan verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Hon lutar än hit, än dit, och tidvis inte alls (nå, oftast inte alls, annars hade hon fått hälsa på hos Djurdoktorn igen redan). Vad gör man liksom? Ena örat, det som har behandlats, tycker jag är liiiite rosa, men det är liksom inget uppseendeväckande direkt.
Vi rapporterade bara snabbt från spring fortare-kursen igår, så nu när jag hunnit flytta filmer och rensa telefonen och fixa till lite ljud-och-bild till bloggen så tänkte jag vara lite mer utförlig. Kul hade vi, kan vi börja med att säga. Och hyfsat fort sprang matte även om Knott alltid vinner…
Vi började med en liten uppvärmningsövning där vi körde small mot large. Vi var bara två smallekipage mot tre largeekipage, så vi fick köra två varv varsin gång. Banan var en enkel rundbana med en böjd och en rak tunnel i varje ände, och två hopphinder däremellan, och så ett in- och ett ut-hinder. Förarna skulle runda konerna som stod vid varje tunnel. Vi började starkt med ett okej varv, och följde upp det med att Norrie hoppade rakt in i en bom istället för att hoppa ordentligt, och slog en rejäl kullerbytta. Eftersom heelrar uppenbarligen är gjorda av armerad betong eller något så höll han, men han fick kampa lite innan vi körde klart och vi förlorade därför Nästa varv sprang vi ett varv och Funzie med matte två, och då hann vi nästan en hel hund före largegruppen! Woop woop! Norrie såg till att hoppa över hindrena denna gång.
Efter det skiftade vi till en övning som gick som en lång serpentin – hopp, böjd tunnel, hopp, böjd tunnel, hopp, böjd tunnel, hopp hopp. Här skulle vi först blindbyta oss igenom banan, och sedan framförbyta, och fortfarande fanns det koner som vi skulle runda vid varje tunnel för att tvinga oss att springa på ordentligt.
Blindbyta var svårt när man behövde gå ner så långt! Jag bytte lite för sent och svängde lite dåligt, så Norrie köpte inte alla byten. Efter lite fail så satte vi det fast det blev lite svajigt. Framförbytena gick lite lättare men det är svårt att inte ”skutta” precis i bytet!
Sen blev det dags för en rätt klurig övning, som gav en schysst ”ahaaa!”-upplevelse i form av hur mycket man faktiskt hinner om man springer på och släpper iväg hunden. Vi skulle skicka in i böjd tunnel, springa en raksträcka med två hinder, blindbyta och skicka hunden över ett hinder och sedan kroka in (jag körde jaakko) runt nästa hinder och sedan iväg igen genom rak tunnel och över ett sista hinder. Rolig övning och skönt att ha en hund jag kan släppa att suga på tunnel.
De två sista övningarna finns på film, så de behöver jag inte beskriva i tråkig text. Enjoy, och fnissa lite åt mattes förvirrade viftanden!
Idag har vi hunnit med två turer till Valla ridhus. Först drog vi av ett pass heelwork (Norrie) och bakdelsförståelse (Zumi) och ett par timmar senare blev det klurig agility. Norrie imponerade stort i heelworken och höll ihop i långa kedjor med flera positioner och riktningar. Det var asjobbigt att belöna lika länge som vi tränade, men jag tror att jag skötte mig i det hänseendet. Mycket lek och kamp och jaga varandra och nöjd liten heeler. Jag tror att vi fick två skall totalt under träningen, det ena i mellanposition backandes och det andra i högerfot i högersväng, båda efter ganska lång kedja. Klart positivt!
Zumi fortsätter förstå att hon har en bakdel. Jag är fortfarande så sjukt imponerad av att hon faktiskt verkar förstå att jag är helt lyrisk. Tyvärr hade hon fått slagsida och verkade irriterad i örat, så hon behövde ta paus då och då och skaka på huvudet. Efter örontvätt verkar hon dock ha rätat upp sig igen, så vi håller tummarna! Jag vet också nu hur örontvätt smakar, tack för den Zumi. För den nyfikne så tror jag att det är bittermandel i, inte helt olikt Stopp och Väx.
Agilitypasset började inte alls bra. Jag kände mig lite uppskruvad av att vi skulle köra Svår Övning(tm) och att vi hade feeejnbesök (aka någon som inte brukar vara med ), så jag var lite hetsig och Norrie svarade med precis samma mynt. Till slut ruttnade jag på att han till och med skällde på mig när jag skulle sätta honom i starten (faktiskt, där går gränsen, skäll när du springer om jag gör fel, men håll klaffen innan vi börjat!), så då fick han en timeout på läktaren och jag fick skaka rent huvudet från irritation.
Omgång två blev betydligt bättre, när vi båda rensat huvudet, kramats och pussats lite. Jag fick tips från Johanna hur jag kunde lösa övningen och trots att jag tvivlade på min hund så satt det jättefint. Sen tappade jag förstås bort mig igen efter hinder fyra, men det är väl smällar man får ta. I slutet körde vi övningen uppdelat på två för att matte skulle komma ihåg, och det kändes riktigt bra. Det gäller att sluta på topp, heter det, så där avrundade vi och så fick Norrie och Zumi busa lite med Meija. Båda var helt överens om att de kunde ta med henne hem. Å andra sidan ville de prompt ha egna mopsar efter heelworkträningen i förmiddags, och ska jag lyssna på dem varje gång de vill utöka flocken skulle min bekantskapskrets ha signifikant färre hundar…
Efter två sånahär dagar kändes Norrie ganska nöjd. Nå, kändes. Han sov faktiskt från sex till nio nu på kvällen innan han stökade igång igen, spontanbalanserade på sagostenen och försökte få oss att kampa med honom och de fleeceflätor han hittade i lägenheten. Allvarligt talat, HAR den här hunden inga begränsningar?
Igår var första dagen på nästan två veckor som jag inte bloggade. Vad jag gjorde? Låg i soffan och spejsade KOM och tittade på My Little Pony. Och var JETEtrött. Och gick ändå och lade mig för sent. Varför gör man så mot sig själv, egentligen? Eller, varför gör jag så mot mig själv? Det är som att jag väntar på att klockan ska bli mycket nog för att gå och lägga mig, för att när klockan börjar närma sig lagom inser att jag ju måste GÖRA typ tusen saker innan jag faktiskt får lägga mig, och blir tröttaggro istället. Superbt konstruktivt!
Nå. Den här dagen började med frukost på sängen till Zumi. Inte på sängen inne i hennes lägenhet-i-lägenheten, hon fick faktiskt masa sig ut till köket.
Dagen fortsatte med ont i huvudet för mattes del. Ibland går det att finta bort den här typen av ont-i-hela-huvudet-huvudvärk med att äta något sockerchockigt, så jag satsade på en kanelbulle. Funkade inte. Ledsen hest. Fast lite glad, för jag fick ju en kanelbulle.
När jag hade släpat mig hem och släpat mig ut med hundarna tog jag en tablett och en såndär pytteliten bägare danonino, och fem minuter senare började huvudvärken släppa. Seriöst, what? Det var garanterat inte värktabletten som löste huvudvärken, så vad i hela fridens namn innehåller danonino egentligen?
Vad det än var för mirakelingrediens så är jag den tacksam, för det innebar att jag var pigg nog att åka på kurs. Jag lärde mig nog inte så mycket _nytt_ idag, men ÅH vilket bra pass det var oavsett! <3 ÅH mina finaste bästaste underbaraste strålande små hundar!
Zumi insåg att hon hade bakben. Det må vara långt kvar, men hon FATTAR faktiskt att hon ska flytta på bakdelen! Med tanke på att hon kan glömma bort att hon har bakben när hon ska hoppa upp i sängen så är det här mycket, mycket stort Så stort att jag till och med var tvungen att filma en liten snutt, suddigt och skakigt!
Lilla hjärtat… Hon var så himla entusiastisk, försökte paddla vilt på dynan, satte sig och lade sig om vartannat. Ibland försökte hon vinka också. Det är lätt att glömma bort att träna nya saker med henne och inte bara nöta samma gamla, så det här blir en bra utmaning för oss i vår.
En viss annan liten hund var inte helt nöjd med mattes shibafokus. HALLÅ! Han var ju faktiskt också en stjärna idag, ja, faktiskt en supernova. Sådetså. En mycket liten och svart supernova. Om än i rött täcke.
Och ja, jag håller med honom, han var fantastiskt duktig idag. Jag säger fantastiskt, för att vi båda hade en så himla fin attityd och för att jag fick typ två gnäll och inte ett enda skall på hela tiden. Jag höll ganska hög belöningsfrekvens, men körde också ganska hetsigt och pilligt på samma gång så han fick anstränga sig lite för att hålla ihop. Till och med när bästaste hyperpipleksaken kom fram så kunde han vara tyst, även om lite mjiiip läckte ur honom.
Matte får också en guldstjärna för att hon, när Norrie flamsade iväg och fastnade på att slicka på mattan bara plockade ihop honom, visade honom en godisbit och bad honom fortsätta jobba. Och sepåfan, inget emosammanbrott, ingen liten ledsen DÖENDE HUND, utan mattes lilla arbetsmonster sa ”jaha, godis!” och gick in och ställde sig i mellanposition igen. ÅH vad vi är duktiga!
Precis på slutet så filmade jag ett litet klipp på honom också. Han är lite trött och vimsig, och vi passerar fläcken han fastnade i tidigare, men jag blir så glad av att se hans ansiktsuttryck att den får vara med. Sötaste snutteälsklingshunden vad jag älskar honom!
Eventuellt har inte youtube redigerat klart den här videon när ni ser den. Ignorera det totala koncentrationstappet från 0:35 då
Idag kom pappret på Norries höfter och det fick förstås en egen plastficka bredvid ögon- och patellaintyg i hans bok. Lite konstigt egentligen att fortfarande ha en bunt papper som man behöver ha med sig på tävlingar (regbevis, vaccinationsintyg) – snart kommer väl framtiden ikapp och allt sånt här reggas på hundens chip så arrangerande klubb bara behöver en chipläsare. Blipp, så får man fram chipnummer, senaste vaccination, regnummer, stamtavlenamn etc.
Dagens längre promenad kändes ungefär som bilden ser ut. Suddig. Jag tog med mig min Glee-lista ut i hörlurarna för att hundarna skulle ha en vänlig matte och få stöka lite i sina egna världar, och det höll nästan hela vägen runt. Mot slutet fick jag attackblodsockerfall och blev megagnällig, men kom på att jag hade ett druvsockerpaket i fickan och överlevde hem.
Idag har jag och Norrie faktiskt tränat lite! Det blev kontaktfält, igen, för att se om vi kunde få till beteendet snyggare än i ridhuset. Jodå! När han får tänka lite så blev positionen helt rätt, med blicken framåt bort från matte även när jag stod bakom. Vi ska träna mer på att jag springer förbi, men då får det fasen bli lite vår så jag inte behöver försöka få plats att springa i datorrummet… Höll på att ramla över både hund, kontaktfältsbräda och bommen jag lagt fram för att ge Norrie något att sikta på. Vi avslutade med lite högerpositionsträning, och det märks att det har fått för lite fokus! Vovven både lutar, pendlar och steppar. På vänster sida är han mycket säkrare på positionen och stabilare.
Vårt projekt ”lära oss laga bra mat utan djur” fortsätter. Dagens resultat är väl godkänt, men inte så mycket mer – en chili con cacao som var intressant i smaken (mörk choklad i mat!), men inte så himla nyskapande ändå. Den blev nästan lite bitter av chokladen, så lite sötning hade nog varit bra. Som vanligt fixade vi med kryddningen en del, så mindre spiskummin och istället chiliflingor, chilipulver och lite annat smått och gott. Den malda chipotlen blev chipotlepasta istället. Jag lutar åt att hålla med Kalle om att det texturmässigt hade varit trevligt med något som bröt av från bönorna.
Vovve är uttråkad. Vovve vill ha mat. Vovve vill ha uppmärksamhet. Vovve VILL!
Idag vankades första hundträningspasset efter min lilla sjukskrivning. Tänka sig att jag orkade gå en halvtimme, träna lite vovve, gå till Åsa och sedan gå hem! Jag blev lite imponerad över orken med tanke på att jag för ett par dagar sedan behövde ta pauser för att orka rastturen på en kvart. Det är så himla skönt när det går åt rätt håll. Snart kommer odödlighetsfasen
Norrie fick framför allt träna linförighet. Han var lite disträ idag tyckte jag, lite för lättstörd och lite för mähä i attityden. Det fixade till sig när jag fixade till roligheten på belöningarna dock, så vi slutade bättre än det började i alla fall. Vi kör för närvarande med utställningskoppel eftersom vi båda tycker illa om störande snören i träningen
Förutom linförighet hann vi fila lite mer på ställande och läggande under gång, samt lite blandade freestylerörelser. Det var väldigt tyst idag, enstaka gnäll men inga skall trots mycket högt tempo på freestylerörelserna. Jag hetsade på honom lite men belönade tätt och ”i farten” vilket han verkade uppskatta.
Motivationen till dagens långa väg till träningen var att träningsplatsen låg i närheten av Åsas lägenhet, och i Åsas lägenhet stod det en påse semlor. Sagt och gjort, efter ett fokuserat pass blev det semmelfika! Ganska schysst ändå att kunna knöla in sex-åtta hundar i en lägenhet utan särskilt mycket gruff. Norrie avskyr stackars Kaos men nöjer sig med att avgrundsmorra och titta åt ett annat håll.
Norrie och Kaia var förstås tvungna att pussas och småbrottas lite. Inte hindras väl de av att Norrie låg i mitt knä heller.
Men snart tycker jag att jag borde få se de första små hjärtbladen så jag får lite återkoppling på att det faktiskt är på gång.
Det blir en hel del vida svängar för att jag glömmer alla kommandon, men roligt, det var det verkligen.
