Det var inte den lilla heelern som underträffade mina förväntningar – tvärtom. Han uppförde sig väldigt väl, mycket bättre än jag hade trott när vi kom upp på fredagen, skulle sova på nytt ställe med hundar i alla rum runt om och med folk som gick i hallen. Tyst och stilla vilade han ihop med matte hela natten och sa inte ett ljud.

När dagen randades för utställning fortsatte han att uppföra sig enligt protokoll och jag presenterade honom för ägaren till kullsyster Nella som ”den fula i kullen”. Och nog så sant visade det sig vara när jag fick katalogen i handen och insåg att det var fem hundar anmälda i just hans åldersklass. Med fem hundar kan vem som helst räkna ut att mitt lilla Knorvel tar den femte platsen och därmed blir oplacerad.

Alldeles korrekt så fick vi vår jumboplats, men för att inte gå sakerna i förväg så kan vi backa tillbaka och gå igenom själva visandet. Som vanligt får man väl säga great dog, shame about the handler, för det var två punkter som matte inte alls tänkt igenom och de två drog antagligen ner helhetsintrycket. Det första var att domare ibland ställer sig bakom hunden när de känner igenom den. Skitläskigt sa Norrie när han vände sig bak och fick ögonkontakt med domaren, fast som han sa det lät det mer som mrr. Dumt av mig att inte hanteringsträna just den biten, domare bakom alltså, för jag vet ju att han inte är aggressiv utan på sin höjd lite osäker och har vett att tala om när något är läskigt. Något att jobba på inför eventuella veterinärbesök och liknande.

Det andra var att jag roade mig med att visa honom i lagom fotgåendetempo. Det kan ju vara listigt att visa upp honom i ökad trav med lite schwung liksom. Men sånt glömmer man tydligen ganska lätt.

Plutthunden gjorde dock väldigt mycket rätt, trots allt – t ex stod och sprang han superduktigt trots att han allt som oftast hade en hund ungefär en decimeter ifrån hans bak. I samlingen var han dock en udda fågel, min lilla sparv, och absolut inte domarens typ på ett enda ställe. Det var väldigt nedslående att stå med en liten pärla som visade sig från sin finaste sida och höra domaren diktera om knappa rörelser, dålig bröstkorg, dåliga armbågar, för stora öron, fel svans och så vidare.

När jag säger att han i samlingen var en udda fågel, så innebär det att han var något mer högställd och hade ganska mycket mindre massa än de andra valparna om man bortser från hans mycket knorr-vliga svans. Han ligger väl inom standarden (29 cm hög, 31 cm lång, 7,8 kg) men som vanligt på heeler så var det grova och låga hanar som premierades. Det innebar dock att det gick fint för Norries helbror Nisse som hade mer massa och såg mer färdig ut – inte helt olik brorsan Iso

Jag har sagt hela tiden att det här är den sista utställningen för Norrie, och jag står nog fast vid det – inte så mycket för bedömningen som för hur utställningar får mig att må vilket i förlängningen påverkar Norrie. Det är en obehaglig känsla att vara helt utelämnad till någon annans bedömning av ens hund, där den ser den i ungefär två minuter och sedan ska sammanfatta den på ett papper. Den maktlösa känslan, att inte kunna påverka domarens syn på en ras som man kanske inte alls delar, är varken rolig eller konstruktiv.

Goda saker förde dock utställningen med sig, i form av ett kvitto på att vi är ett samspelt ekipage. Jag släppte honom lös i ridhuset ett antal gånger och körde lite freestyle, ställde upp honom, drog lite positionsarbete och så vidare, och det är liksom inget problem. Visst, extra gott godis fanns ju att tillgå, så lite fusk hade jag.

Det var också kul att knyta mer kontakter med heelerfolk inför framtiden. Man får en liten känsla av hur arbetet inom rasen ser ut när man träffar många som är aktiva, och det hjälper upp ens motivation till att träna mer och komma någonstans. Vi fick många frågor om när vi skulle börja tävla, och lite förvånade miner när jag inte sa MyDog – men han är ju inte tävlingsmyndig då så vi får vänta. Programmet är ju inte ens klart, heller… Och alla förefaller inte vara så imponerade av freestyle, så jag är lite orolig att jag ska få en stämpel som oseriös som sysslar med det.

Slutligen har det fört med sig att jag återupptagit mitt läsande om rasen, och just nu sitter jag och jobbar med ett inlägg om standarden (både på svenska och engelska) som jag hoppas att jag blir klar med snart. Det finns en hel del tänkvärt i standarden som jag känner är värt att lyfta – även om andra säkert tänkt samma tankar som jag tidigare och även om andra vet mycket bättre, så har jag funderingar och letar efter svar.

Usch, så jobbigt det är att inse sånt! Och vadskaandratycka och uschsåpinsamtdetärbarajagihelavärldensomharproblem duggar tätt i huvudet när den rara lilla hunden plötsligt drar lovar runt en annan hund på träningspassen. Snälla, snälla säg att även en söt och rar och förig och perfekt liten träningshund kan få knasinfall och hormonpåslag? Och att den söta, rara, föriga och perfekta lilla träningshunden kommer att bli just det igen – och inte vara såhär hela livet?

Ja, jösses. Den här veckan har det därför inte blivit någon veckoplanering. Det kändes strategiskt att inte sätta upp kraven på prestation (från mig, faktiskt) så högt, så vi inte blir osams. Därför är det bara ett träningspass inplanerat, imorgon, då vi ska flamsa runt och leka så mycket vi kan med de roligaste leksakerna vi kan hitta. Och kanske köra några starter, och kanske-kanske en liten smula freestyle om vovven känns på rätt håll, så att säga.

Sen jag beslutade att okej, jag låter skallen vara, så har jag nästan försökt trigga fram dem. Jag har kört långa repetitioner av t ex kretsa som brukar provocera fram skall fort, jag har kört skick runt tre träd på raken. Och Norrie är plötsligt knäpptyst. Vafan? Jag skulle ju härda mig lite här!

Idag har vi tagit en mörkerpromenad med pannlampa. Jag hann jaga upp mig ordentligt över att Norrie inte ville kampa, tills jag insåg att han aldrig har varit i en nermörk skog tidigare, och definitivt inte kampat med någon som samtidigt bländar honom. Så jag testade igen på motionsspåret, och då var det klös i den lilla hunden Vi får helt enkelt träna på att leka i beckmörker med matte med pannlampa, för det är säkert en viktig egenskap! hm.

När vi kom hem blev det vovveplågeri i form av kloklippning och bad. Efter ett totalt nervsammanbrott hos den lilla herren med tillhörande illvrål, insåg han att jag inte höll på att klippa av honom tassen (faktum är att klotången måste vara i kontakt med hunden för att detta ska inträffa…) och sen tog han resten av tassarna med mera lugn. Badet var helt okej, man fick ju godis!

Lilla blötdjuret mitt! Efter badet kampade vi och jagade varandra i lägenheten en stund.

Och för att få fason på det hela skulle jag plocka fram min telefon och kolla vad jag hade för bilder i den. När jag kände efter så låg den inte i magfickan, så jag reste mig upp för att hämta den. Efter tre steg hittade jag den – i byxfickan. Så jag tog tre steg tillbaka till datorn igen, och hittade av en händelse mina tofflor som jag förstås skulle ta på mig. Så jag lade ifrån mig telefonen, bökade på mig tofflorna, satte mig bekvämt.

Och letade efter telefonen i magfickan igen. Och tänkte ställa mig upp och gå och hämta den igen. Efter några förvirrade sekunder så hittade jag den ungefär 20 cm från min högerhand.

Nu när telefonen fint ligger framför mig kan jag konstatera att den inte innehåller några bilder jag är intresserad av, så mitt sidospår var tämligen onödigt…

Ska vi återgå till rubriken? Rubriken åsyftar att jag bad Kalle ”att ta några kort på mig i mina nya tröjor ihop med Norrie”. Som alla förstår så blev Kalle förstås ganska entusiastisk och riggade blixtar runt oss så vi kände oss som ett smärre åskoväder. Dessutom lyckades vi inte få någon bild på ryggen av tjocktröjan, som liksom var något av det intressantaste, men sånt händer ju när man blir lite carried away så att säga. Det är med andra ord Karl Mikaelsson som tagit bilderna här nedanför:

Jag plockade fram min egen kamera när vi kom in efter kvällssvängen eftersom jag kom på att vi inte visat upp något av de nya halsbanden på en vettig bild. Norrie fick agera modell och jag tog exakt två bilder för att få en som jag ville ha den

För att fortsätta vara oerhört agil och hoppa mellan ämnena värre än en påtänd gräshoppa så kan jag berätta dagens känslopendlingar angående klädpaketet i en facebookstatus:

Jag fick först en avi och blev JÄTTEGLAD. Råkade sedan få syn på ”Hämtas tidigast 2011-11-14″ och blev deppat och upprört emokid. Jag impulsbeställde ett kilo JellyBellys dessutom, som tröst för att jag skulle bli tvungen att vänta på mitt paket. Sedan impulspaketsökte jag och insåg att paketet faktiskt borde vara i Ryd, och ringde Ryds spel&tobak och fick veta att det faktiskt var i Ryd och blev istället superduperWOHO. Ohoj så tröttsamt det kan vara att vara jag! Men win win, tröjorna idag och JellyBellys på måndag!

Ska vi agila lite till? Orkar ni det? Jag har nämligen lagat Norries tyggris idag. Han har för länge sedan haft ihjäl grymtandet, men idag lyckades han tugga upp ett fint hål i den. Och vad passar då bättre än att operera ut grymt-skaparen och laga den med en ny plastpåse och en massa packtejp? Jag fick klippa upp grisen lite för att kunna stuva in den igen, men med lite gul sytråd lyckades jag få ihop den, och än så länge lever faktiskt till och med grymtandet Filmen blev ett ganska ordentligt antiklimax, för Norrie gör det Norrie är bäst på – tar grisen och lägger sig och tuggar kärleksfullt på den. Inga tokrus här inte. Ni får i alla fall ett galenheelerskutt i början!

Over, and out!

Inga stordåd idag, med andra ord, men stora framsteg ändå. Jag har tävlat och stenmisslyckats och inte tagit det alltför hårt. Det känns lite tråkigt förstås, när jag helst vill kunna konkurrera i toppen, men det är bara att nöta och hoppas att vi kan pricka rätt hormonnivåer till nästa gång. Hon gjorde senare större delen av programmet superfint i trängseln i publiken med torrfoderbelöning, så det där med att hitta rätt motivation för en shiba upphör aldrig att sysselsätta mig…

Norrie har varit med och varit duktig, slappnat av fint i buren och lekt och tränat lite med mig mellan varven. Jag har en stark misstanke om att jag fått mer poäng med honom i HtM:en än jag fick med Zumi, och han kan inga positioner Nu har båda hundarna gått och lagt sig, Norrie med ett ben och Zumi elegant ihopknorvlad på husses duntäcke.

Det allra bästa jag gjort idag är dock något helt annat. Jag valde rätt strumpor imorse! Mina fötter har hållit sig varma och gosiga trots genomblöta converse, tack vare mina fantastiska vristhöga jättedyra funktionsstrumpor i (mulesingfri!) merinoull. Jag tillskriver mina underbara strumpor att jag hållit mig på hyfsat gott humör alltigenom de här nio timmarna.

MyDog var, sammantaget, inte lika bra som Stockholm Hundmässa. Det största skälet till min värdering är Cesar Millan. MyDog-arrangörerna annonserade nu i dagarna att han skulle besöka mässan och varenda människa i hela Göteborg med omnejd var banne mig där. Det var jättelång kö in och helt sinnessjukt mycket människor på plats. Vi vet ju alla vad jag tycker om trängsel och mycket människor… Här och var fanns det någon lite lugnare plats, men det var överlag mycket mer hektiskt och trångt, och inte större utbud av prylar eller aktiviteter (nästan tvärtom eftersom aktiviteterna inte gick att se på grund av den enorma anstormningen av människor). Resan var hur som helst klart värd det bara för resans och sällskapets skull, även om jag nog inte åker till MyDog nästa år.

Idag har större delen av familjen ägnat sig åt att slänga. Min bror fick en dags hjälp med att sortera, röja och slänga prylar i julklapp, så i princip har vi vänt upp och ner på lägenheten och skakat. Ordning är det inte än, men det finns utrymme för ordning. Jag bara ryser när jag tänker på hur mycket vår egen lägenhet behöver samma åtgärder…

Nu, närmare halv elva, har jag läst bloggar och kollat på upplagda samträningar och känner mig lite grinig och avundsjuk. Vovve började löpa idag, så samträningar på LHU är uteslutet för oss, och, tja, samträningar i allmänhet för löptikar är inte en schysst störning. Det är ju lite sisådär roligt att se fyra veckors isolering framför sig. Det där kanske lät lite skumt, men jag har inte så mycket fritidsintressen utanför hundlivet, så även om jag jobbar och träffar människor då, så kommer jag ju sakna hundkompisarna väldigt mycket. Avundsjukan är starkast när jag inser att i stort sett alla jag känner ska gå freestylekurs nu med början i helgen, och jag kan inte. Klart att det är störtbesvikelse att inse att hela våren kommer att gå bort hundträningsmässigt.

På facebook är det enbart mina vänner som kan se min aktivitet, mina bilder och så vidare. Min blogg försöker jag hålla på en sådan nivå att jag inte känner att jag berättar för mycket om mig själv – att jag inte berättar för mycket som kan utnyttjas och användas emot mig. Och det är hemskt, det är fullständigt vidrigt, att jag har blivit så avskärmad och rädd för att publicera saker på Internet. Jag önskar att jag kunde få tillbaka personen som hade en sådan tilltro till att det fanns något gott i alla, att alla trots allt drevs av något gott syfte och gjorde vad de trodde var rätt. Jag önskar vissa dagar, att jag aldrig engagerat mig, att jag aldrig stått upp för vad jag tror på. Om jag inte gjort det hade jag kanske haft kvar min tro på att alla, innerst inne, är goda.

Det gör ont i mig att inte längre tro på att alla är goda. Men hur ska jag någonsin komma dit igen?

Jag skulle vilja kunna planera och träna på det sätt som ägare till mer motiverade och arbetsglada hundar gör. Verkligen. Men vissa dagar kan jag knappt få kontakt med min hund, trots alla möjliga idéer och motivationstekniker. Det går liksom inte att planera träning med de förutsättningarna. Jag måste passa på när motivationen för dagen finns där, och träna på det som hon känner för just den dagen.

Visst, jag förstår att jag inte räknas när vi har kämpat i två år och inte kommit längre än en debut i FS1. Jag har i ärlighetens namn inget att komma med och kan inte bidra till andras utveckling. Det gör att jag ryggar undan i panik när saker ska bli striktare och seriösare, för jag platsar inte längre då. Jag känner mig bara hotad och kryper och gömmer mig under min sten.

Och min hund var inte min hund. Hon var rädd. Vi har tränat inne på LHU flera gånger förut och det har aldrig varit några problem. Men nu betedde hon sig inte det minsta som min hund brukar göra. Jag bröt, ungefär halvvägs igenom, plockade ihop henne och mina saker och åkte hem. Och grät hela vägen över att två och ett halvt år träning, miljöträning och motivering är som bortblåst när hon har hormonpåslag. Och jag är maktlös. Jag kan inte göra något åt hennes hormonnivåer.

För en månad sedan var Zumi en perfekt shiba för mig. Hon var stabil, pigg, kunde koncentrera sig, orädd och nyfiken. Nu är hon nervös, rädd för minsta ljud, instabil och till och från helt blockerad.

Jag har flera gånger tänkt att jag nog skulle tappa sugen för hundträning om jag bara hade shibor eftersom det alltid är träning på deras villkor, och därför tänkt att nästa hund får bli något lite mer arbetsvilligt. Men jag har redan tappat både ork och lust att träna hund, så jag tror inte att det blir någon mer hund.

Idag har vi varit på klickerkurs, hon och jag, för Josefin Mälman. Kursen var jättebra och jag har fått lite mer på benen om hur sjutton jag ska hantera hund och klicker och beteenden, och det var häftigt att se hur fort min hund kopplade ett beteende. Jag har länge trott att hon inte riktigt fattar klickern, men idag visade hon att jag hade fel. Men till det som det här inlägget skulle handla om.

Efter kursen tog jag min hund och tog en liten promenad uppe runt klubbstugan. Hon fick gå lös och uppförde sig som hon skulle, fick en massa godis och vi hade allmänt trevligt. Hon fick gå lös hela vägen ner till bilen för att jag kände att jag kunde lita på henne, och det gick helfint. Jag öppnade bakluckan, öppnade buren och bad henne hoppa in. Hon hoppade in, men brevid buren och jag bad henne hoppa ut igen.

Då drog hon. Fjopp sa det och så var hon runt hörnet på klubbstugan. Jag gick helt sonika efter henne lugnt pratandes och fick tillbaka kontakten. Vi gick bort till bilen igen och jag höll henne i halsbandet när hon hoppade in. Fine and dandy, hon tyckte inte att det var okej att bli tillsagd att hoppa in i buren.

Eftersom jag inte ville avsluta där så kopplade jag henne och så började vi öva på en rutin för hopp in och ur bilen. Hopp ut – vänd runt – sitta – godis. Hopp in – vänd runt – sitta – godis. Efter ett par repetitioner kopplade jag loss när hon satt i buren och bad henne hoppa ut. Check, hon hoppar ut, vänder runt, sätter sig, får godis. När jag sedan börjar tänka på att be henne hoppa in, så händer det igen.

FJOPP. Hunden flyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyger iväg och jag går lugnt efter och säger ”jag kommer och hämtar dig om du inte kommer, så det är ingen idé”. Jag, som tillsammans med godiset var värd rätt mycket för ungefär tre sekunder sedan SPRINGER hon helt plötsligt bort ifrån. VAD HÄNDE?! Ok, hon vill inte hoppa in i buren, men till detta?! HUR? VAD? Upplys mig!

För att späda på det hela lite till så kommer det en kvinna gåendes med en golden långt bort på vägen, och Zumi som aldrig brukar vara intresserad på långt håll ställer sig och stirrar. Jag vrålar i utan reaktion och vänder och springer åt andra hållet. När jag vänder mig om och ser att hon travar ditåt så vänder jag och skyndar efter för att ursäkta mig och min ouppfostrade hund, men helt plötsligt, cirka 15-20 meter från hunden stannar Zumi, tittar lite till och gör sedan en helomvändning och SPRINGER till mig. Jag jublar, springer bortåt och jublar ännu mer, och när hon kommer får hon en gigantisk belöning. Sen BAR jag henne till bilen.

Jag är jättetrött och orkar inte riktigt analysera det här. Någon som har ork? Jag ska inte, får inte, kan inte, dra för stora växlar av det här. Ok, hon var inte redo för så här mycket eget ansvar, så vi håller oss till löspromenader i Ryd tills vidare och ber henne inte att hoppa in i bilen. Att få panik nu och säga att jag aldrig kommer att ha henne lös mer löser ingenting. Däremot får jag erkänna att jag muttrade ”jag ska inte ha en shiba till, det blir banne mig en jappe”…

Vi tuffade från Ryd till mackarna i Skäggetorp eftersom vi skulle ut på Tornby och jag inte vill köra bil där än, speciellt inte i mycket trafik. Det gick inte helt åt skogen men jag kände att jag inte var på topp och fick motorstopp vid en sväng – så jävla svårt det ska vara att ge den där bilen lagom med gas!

Nå, när vi svänger in på macken och ska bytas av så inser vi att det svängt in en polisbil efter oss. Ohshitherregudvadnu – vad har jag gjort? Det var bara att kliva ur bilen och visa upp lite legitimationer och ett handledarpapper för att visa att vi hade tillstånden som krävdes för att köra. Sen tuffade poliserna vidare och jag satte mig, lätt skakig, på passagerarplatsen.

Tillbaka från Maxi vågade jag faktiskt köra hela vägen, eftersom det var ytterst lite trafik ute och jag kände att jag hade rätt okej koll. Det gick riktigt bra hemåt, till skillnad från dit, men sen tog det stopp när vi skulle in i garaget. Jag HAR klarat av att köra in i garaget förrut men det bara gick inte! Jag fick motorstopp, jag rullade bakåt, jag rullade framåt men fick panik för att garaget var så trångt – the list goes on. Det slutade med att jag stängde av bilen enligt konstens alla regler, klev ur och drämde igen dörren med orden Nu skiter jag i det här!. Får se hur dagens körlektion kommer att gå med det i bakfickan…