Heelerträff! hos Catharina utanför Söderköping. Spår, uppletande, freestyle, en massa prat och lite fotande. Kul att se andra arbetande heelrar! Lera långt in på kroppen och bakom öronen!

Valpträff med några av Zumis valpar. Lilla Mika ur sista kullen är en kopia av Zumi, med den stora kärleken till ALLT men också till utseendet! Taito är nog ändå min favorit av valparna, som nu också blivit friröntgad

Agilityträningar med varierande resultat. Oftast är agilityn rätt frustrationslös, och vi har väldigt roligt. Ibland blir det mycket prestige och prestation och då blir det bara pannkaka. Det är tur att det inte är så ofta, för när det inte blir så är vi härligt samspelta.

Heelerbad i hagen vid BK. Norrie var väldigt förundrad över grejen med att bada, och när jag kopplade loss traskade han ner i vattnet och vadade runt, helt fascinerad av att man kunde gå i vattnet

Freestyletävlingar på två olika ställen. I Linköping gick det inget vidare med någon av hundarna, och det får nog delvis bekännas som förarfel på många sätt. Inte minst på grund av att föraren var dödsgenomtrött efter arrangerandet av tävlingen, och liksom inte brydde sig om hur det gick.

I Skarpnäck hade vi samlat ihop oss lite, och även om ingen av hundarna gick perfekt så fixade vi viktiga milstolpar! Zumi plockade sista uppflyttet för FD1 och Norrie höll ihop bra nog att få uppflytt i vår problemkategori (men vi fick för lågt på programmet, för en gångs skull). Till Skarpnäck åkte vi ihop med Karin med vovvar, som det också gick strålande bra för!

Bli gammal har jag också hunnit med. Hur firar man sin födelsedag om inte med rabarberkaka gånger två, vovvepromenader på gräsvägarna ute i Skorteby, och med agilityträning på kvällen? Alldeles strålande födelsedag, må jag säga

Filosofera med Ann-Sofie om det mesta hundrelaterat. Från avel till tävlingsnerver!

Fundera över vad det egentligen är som sätter käppar i hjulen på Ekipage Kortbening. Och som vanligt kommit fram till att jo, det är ju matte, och framför allt mattes nerver. Och prestationsångest. Och enorma förväntningar. På väg hem från agilityträningen igår fick jag en liten pik av CD-skivan jag stoppat i stereon. Den sjöng det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel för mig, och jag hajade till. Ja, för ganska exakt så är det ju. För mycket, för fort.

Wishing, wanting for something more
always better than I had before
who knew these dreams would come true

And I run the red, won’t stop at night
I don’t care for traffic lights
things ain’t moving quick enough for me

Back to the moment the very start,
from the very first day you had my heart
but I got to slow right down
slow it down

Efter ett långt gnäll för Ann-Sofie så fick jag lite förnyad energi som jag efter bästa förmåga försökte omsätta i praktik. Jag tror att vi eventuellt är något på spåret för att hjälpa Knorr att hantera sin frustration (och att överlag minska den eftersom det är frustrationen som ger skallen) även om jag såhär i efterhand kommer på flera saker jag gjorde fel. Hoppet är med andra ord inte helt förlorat, men jag tror att jag tänker tänka om en hel del. Jag har redan varit i den här situationen en gång tidigare, att ha försökt jobba bort skallen och bara eskalerat dem, och det fungerade ju redan då bättre att helt enkelt skita i dem för att de skulle minska i omfång och antal. Varför lyssnar man aldrig på sig själv?

Lika hopplöst som det känns att inte få ordning på attityden hos mig och Norrie, lika självklart har jag hittat precis rätt attityd hos Zumi. Gårdagens tävling gav högsta poängsumman hittills och hennes andra uppflytt. Zumi, omöjligheten, har verkligen totaltransformerats till glädjen och entusiasmen själv och det är jätteroligt att gå in på planen och känna att hon är med varje steg på vägen. Detta trots att det blev en ganska lång väntan uppe för att domarna diskuterade föregående ekipage! Tyvärr är det lite svårare att glädjas över hennes framsteg när det samtidigt känns som att jag hellre skulle se hennes attityd hos Norrie.

Det blir ju också en negativ spiral att jag oroar mig för skallen på plan och han märker att jag spänner mig och så börjar han skälla och sen blir det pannkaka. Det är inte värt det! Vi har inte roligt på planen när jag bara väntar på skall och han blir osäker. Vi tror ju inte på varandra såhär! Utförandet ska, om vi bortser från skallen, vara vårt starkaste kort, och därmed basta!

Torsdagen i omdömen, poäng och filmer finns på respektive hunds sida. Nu laddar vi om för att köra uppvisning på heelerträffen imorgon – och då ska attityden baske mig sitta där den ska. All världens förlorade socker, ni vet!

Zumi har skrivit shibahistoria. I lördags startade hon i klass 1 på Bro-Håbo BK, och alldeles balanserandes på gränsen till tokryck så höll hon ihop sig hela programmet igenom, tog sitt första uppflytt och vann klassen. Vi pratar alltså om Zumi, lilla rödtotten, mattes egensinniga prinsessa. Zumi, som i juli förra året vägrade göra något annat än vinka under hela programmet. Zumi.

Nu när jag har fått smälta det och inte längre tycker att det är jobbigt att det var Zumi och inte Norrie det gick bra för, så känns det här som den största segern någonsin. Jag har aldrig på allvar trott att Zumi någonsin skulle få en rosett som inte var från utställning, men nu hänger Hamsterkollektivets första freestylerosett härhemma och det är Zumi som har tagit den. Det är Zumi, alltid förbisedd och aldrig medräknad, som har visat att shibor, jorå, när de vill då kan de banne mig!

Hon öppnade lika starkt dagen efter och det kändes som att vi skulle kunna sätta programmet lika snyggt – tills det blåste in en bajspåse på plan. Ridå! Eftersom jag behöver ha Zumi så upptaggad att hon nästan är okontrollerbar så försvann ju all form av självkontroll hos det lilla djuret. Det blev bajspåseattack och frivarv. Vi fick en omstart, men hon går ju liksom inte att ladda om efter en sån upplevelse utan gick bara och spanade efter om det skulle dyka upp något mer roligt snart… Tur att sånt oftast inte händer på tävling, och hoppas att hon inte kommer ihåg det nästa gång

Med Norrie har jag gjort alla misstag man kan göra, tror jag. Till att börja med, så fick jag för mig på lördagen att han nog behövde samma behandling som Zumi – det vill säga nästan ingen uppvarvning, bara lockas med jättegott godis och så in och köra. Goddagens. Om den svårmotiverade, svårflörtade shiban var balanserandes på tokrycksgränsen av det, vad händer då med den lättmotiverade, högenergiska heelern kan man misstänka? Han spurtade sig igenom programmet och skällde ganska mycket, inte så det störde honom, men med den farten han höll så var det väldigt svårt att få någon större ordning på programmet och få flyt mellan rörelserna. Vi hade dock båda väldigt roligt, så även om det inte blev något uppflytt så var det i alla fall en bra upplevelse av tävlingssituationen.

Till dagen efter hade jag kommit fram till att jag skulle testa lite grejer jag funderade på att lägga in i programmet till klass 3. Efter gårdagen så hade jag också kommit fram till att jag skulle värma upp honom mer genomgående och se till att han hade mer lagom energinivå. Allt blev dock kapitalfel i mitt huvud någonstans innan klass 2 startade, och när jag kände att jag var hungrig så tänkte jag att det bara var nerver, och så tyckte jag att Norrie nog var lite loj så jag gjorde likadant som dagen innan med uppvärmning.

Ni kan föreställa er. Super-jätte-övertaggad heeler, som dessutom tycker att matte är lite underlig för att matte är hungerfrustrerad, och en så stor hink med skall att han till och med kom av sig under skällandet (eller snarare var frustrerad på mig och skällde av den anledningen) resulterade i vår absolut sämsta prestation hittills. När vi joggade av plan ville jag bara få vara genomjättebesviken. Det komplicerades lite av att jag behövde belöna Norrie, och Norrie var ju ändå pigg och glad och tyckte att det var helskojs att äntligen få kampa och busa lite. Man kan ju liksom inte vara nere med en ballong – eller med en liten heeler.

När jag fått fundera och känna efter lite efter programmet och det inte längre kändes fullt så dödsnedslående och halvpinsamt så kändes det mer som ett citat ur låten som dagens inlägg anspelar på.

But I could not recall
a more perfect fall
’cause when I looked up
into your eyes
it didn’t hurt at all

Det känns inte alls bra att ha gett Norrie en såpass dålig känsla på plan som gårdagen trots allt gav. Han tyckte att jag var konstig i min hungerfrustration och jag gav honom klart undermåliga instruktioner under programmet. Men när jag efteråt kampade och lekte med honom så insåg jag att precis som att han lever i nuet och tyckte att kampandet, det var attans skoj, så kan inte jag stanna kvar i känslan på plan så att det går ut över honom.

Tidigare på dagen hade jag pratat lite med en annan deltagare som tyckte att vårt program dagen innan hade sett fint ut, och samma person stannade till när jag hade kommit tillbaka efter belönandet och sa något i stil med ”Men det där var väl… bra?” vilket fick mig att skratta och jag uppskattade verkligen ansträngningen. Det kändes som att det kanske inte var det värsta som kunde hända ändå – och kan jag skratta åt det så är vi på rätt spår.

Jag skrev längre upp att det kändes motigt att Zumi tog fina poäng, och inte Norrie. Det grundade sig i att det trots allt är Norrie jag lägger mest energi på nu, och som jag tror mest på i högre klasser. Att då Zumi glider in och gör något sånthär gör att jag direkt tänker att andra tänker att det är fel av mig att fokusera mest på Norrie. Men efter att jag har funderat på det ordentligt har jag kommit fram till att jag gör helt rätt. Det är nämligen just det faktum att jag fokuserar mest på Norrie som gör att Zumi har gjort den här enorma utvecklingen. Det är också ett faktum att det inte gick såhär bra innan jag kortade in hennes program med nästan tjugo sekunder – hon kommer med andra ord ha väldigt svårt att hålla ut i de högre klasserna där det krävs längre program. Det är inte konstigt att Norrie även framledes kommer att få mest träning – det är så jag håller Zumi på tårna

Domarnas kritik gav mig väldigt mycket och jag har nu en mycket tydligare bild av hur jag vill att vårt program ska se ut. Jag vill fortsätta utmana mina nerver, så vi stannar i klass 2 tills det känns någorlunda stabilt, och plockar in de bitar som fungerar och är intressanta även för klass 3 redan nu. Vi plockar bort en del saker som inte kändes lika hundraprocentiga, och så sätter vi full fart med träningen med målet att ha flyt och ordning på oss till den 19:e! Jag har full tilltro till min hunds kapacitet, jag ska bara ge honom rätt förutsättningar för att prestera på topp. Jag hyser inga tvivel om att han kan ta oss till mina drömmars platser i framtiden – faktum är att jag är mer säker på det nu, än innan helgen!

Min spontana känsla var att nu får både han och Zumi bli promenadhundar och så skiter vi i allt annat. Att jag inte orkade med att umgås i den kretsen jag gör längre med den vetskapen på pränt. Att jag inte orkade med skuldkänslorna.

Ett papper på Norries patellastatus påverkar så många fler än mig. Norries uppfödare och Norries föräldrars avelsvärde, Norries kullsyskon och ägare. Med det här pappret skapar jag stress och oro hos den yngre syskonkullen som inte kan patellakollas än. Och jag känner skuld för att jag gör det.

Det här pappret ändrar också allas syn på oss som ekipage. Det kommer att viskas. Det kommer att pratas. Det kommer att fördömas hur jag än väljer att göra. Ska hon verkligen tävla agility med honom? Ska hon verkligen tävla freestyle med honom? Ska hon verkligen göra den där övningen med honom? Ska hon verkligen låta honom gå där? Ska hon verkligen…? Hur ska jag någonsin orka med att träna och tävla med den känslan i bakhuvudet, att jag kanske i någons ögon förstör min hund – oavsett vad veterinären sa om träning och tävling?

Det här pappret ändrar egentligen ingenting för Norries del. Han hoppar steg i galoppen ibland med vänster bak – kanske för patellan, kanske för att han är kortbent. Han är stark i bakstället och visar ingen hälta eller smärta oavsett aktivitet. Han tar ut steget bra och kan utan problem skritta i jobbig terräng. Han är hel nog för ett vanligt, aktivt liv enligt planerna. Passande nog har vi en rehabtid nästa torsdag då jag kan få en ordentlig bild av hans fysiska form och planera hans fysschema, precis som planerat redan innan patellakontrollen.

Det här pappret ändrar inte heller på mina ambitioner ihop med Norrie. Men det ändrar på hur mycket jag vågar säga. Jag vågar inte säga att jag vill tävla SM i freestyle. Jag vågar inte säga att jag vill tävla agility. Och inte egentligen för Norries fysiska förutsättningar, utan för att även det kommer att viskas om. Pratas om. Hur kan hon vilja sikta så högt med en hund som inte är hel? Ingen hänsyn tar hon till hunden! Han kommer att få ont!

Om ett par veckor börjar vårt tävlingsår enligt planerna. Som det ser ut nu är det mycket tveksamt att jag följer det jag tidigare har planerat.

My hands are tied
My body bruised, she’s got me with
Nothing to win
Nothing left to lose

With or without you
With or without you
I can’t live
With or without you

Så idag lånade jag med syster ut på promenad för att stirra rörelsemönster. På morgonpromenaden kunde ingen av oss hitta något speciellt, mer än att han blev lite kortare i rörelserna fram när vi gick på grusad asfalt och att han kanske-kanske blev lite oregelbunden när det blev motstånd i kopplet och han behövde bromsa in. Däremot på den lite längre lunchpromenaden, på slutet när vi gick på grusad asfalt, så rörde han sig allt lite orent. Inte hela tiden och inte i alla tempon, men ändå tillräckligt mycket för att hinna synas.

Den hela hunden var alltså helt plötsligt officiellt trasigt. And the world came tumbling down.

Veterinärtid bokades omedelbums och där var vi kl 16:20 idag. Duktiga knorvel accepterade hanteringen med bara lite protester av den svans-slokiga och passiv-protestiga sorten. Varenda led både fram och bak på den lilla vovven böjdes och vändes och ingenstans visade den lilla vovven någon smärta. Ingenstans kändes det inflammerat, svullet, varmt.

Antiklimax. Vovve är inte frisk, eftersom han uppenbarligen rör sig orent, men han är inte heller trasig så vitt det går att hitta. Han har ju liksom inte ont… fast måste ju ändå ha det eftersom han haltar ibland?

Det andra antiklimaxet var hans knän, som jag haft panik över ett tag. De är varken bra eller dåliga. Här trodde man att hundar var klara kategoriseringar av nollor, ettor, tvåor och treor, men så kom Norrie och så var det inte så enkelt. Hans knän går inte att luxera helt ur läge, men de är överrörliga och inte så fasta som ett par nollor borde vara. Så, han är typ en halva. Om en dryg vecka är det officiell patellakontroll så då får vi se på vilken sida om snöret hans knän hamnar. Positivt med undersökningen var i alla fall att få veta att hans knän inte borde ställa till med några problem, varken nu eller i framtiden – oavsett om de nollas eller ettas.

Så nu sitter jag här och har inte en aning om hur jag ska känna. Å ena sidan är det ju bra att han inte uppvisar ont någonstans. Å andra sidan blir det ju svårt att behandla en hälta som inte finns fast den finns. Jag kan varken fira eller sörja och allting är bara en väldigt underlig gråton. Kommer han någonsin bli frisk? Kommer vi någonsin kunna tävla? Är det här första steget i en lång, lång historia om en trasig Norrie? Är det här mest ett tankespöke hos matte?

Det var inte den lilla heelern som underträffade mina förväntningar – tvärtom. Han uppförde sig väldigt väl, mycket bättre än jag hade trott när vi kom upp på fredagen, skulle sova på nytt ställe med hundar i alla rum runt om och med folk som gick i hallen. Tyst och stilla vilade han ihop med matte hela natten och sa inte ett ljud.

När dagen randades för utställning fortsatte han att uppföra sig enligt protokoll och jag presenterade honom för ägaren till kullsyster Nella som ”den fula i kullen”. Och nog så sant visade det sig vara när jag fick katalogen i handen och insåg att det var fem hundar anmälda i just hans åldersklass. Med fem hundar kan vem som helst räkna ut att mitt lilla Knorvel tar den femte platsen och därmed blir oplacerad.

Alldeles korrekt så fick vi vår jumboplats, men för att inte gå sakerna i förväg så kan vi backa tillbaka och gå igenom själva visandet. Som vanligt får man väl säga great dog, shame about the handler, för det var två punkter som matte inte alls tänkt igenom och de två drog antagligen ner helhetsintrycket. Det första var att domare ibland ställer sig bakom hunden när de känner igenom den. Skitläskigt sa Norrie när han vände sig bak och fick ögonkontakt med domaren, fast som han sa det lät det mer som mrr. Dumt av mig att inte hanteringsträna just den biten, domare bakom alltså, för jag vet ju att han inte är aggressiv utan på sin höjd lite osäker och har vett att tala om när något är läskigt. Något att jobba på inför eventuella veterinärbesök och liknande.

Det andra var att jag roade mig med att visa honom i lagom fotgåendetempo. Det kan ju vara listigt att visa upp honom i ökad trav med lite schwung liksom. Men sånt glömmer man tydligen ganska lätt.

Plutthunden gjorde dock väldigt mycket rätt, trots allt – t ex stod och sprang han superduktigt trots att han allt som oftast hade en hund ungefär en decimeter ifrån hans bak. I samlingen var han dock en udda fågel, min lilla sparv, och absolut inte domarens typ på ett enda ställe. Det var väldigt nedslående att stå med en liten pärla som visade sig från sin finaste sida och höra domaren diktera om knappa rörelser, dålig bröstkorg, dåliga armbågar, för stora öron, fel svans och så vidare.

När jag säger att han i samlingen var en udda fågel, så innebär det att han var något mer högställd och hade ganska mycket mindre massa än de andra valparna om man bortser från hans mycket knorr-vliga svans. Han ligger väl inom standarden (29 cm hög, 31 cm lång, 7,8 kg) men som vanligt på heeler så var det grova och låga hanar som premierades. Det innebar dock att det gick fint för Norries helbror Nisse som hade mer massa och såg mer färdig ut – inte helt olik brorsan Iso

Jag har sagt hela tiden att det här är den sista utställningen för Norrie, och jag står nog fast vid det – inte så mycket för bedömningen som för hur utställningar får mig att må vilket i förlängningen påverkar Norrie. Det är en obehaglig känsla att vara helt utelämnad till någon annans bedömning av ens hund, där den ser den i ungefär två minuter och sedan ska sammanfatta den på ett papper. Den maktlösa känslan, att inte kunna påverka domarens syn på en ras som man kanske inte alls delar, är varken rolig eller konstruktiv.

Goda saker förde dock utställningen med sig, i form av ett kvitto på att vi är ett samspelt ekipage. Jag släppte honom lös i ridhuset ett antal gånger och körde lite freestyle, ställde upp honom, drog lite positionsarbete och så vidare, och det är liksom inget problem. Visst, extra gott godis fanns ju att tillgå, så lite fusk hade jag.

Det var också kul att knyta mer kontakter med heelerfolk inför framtiden. Man får en liten känsla av hur arbetet inom rasen ser ut när man träffar många som är aktiva, och det hjälper upp ens motivation till att träna mer och komma någonstans. Vi fick många frågor om när vi skulle börja tävla, och lite förvånade miner när jag inte sa MyDog – men han är ju inte tävlingsmyndig då så vi får vänta. Programmet är ju inte ens klart, heller… Och alla förefaller inte vara så imponerade av freestyle, så jag är lite orolig att jag ska få en stämpel som oseriös som sysslar med det.

Slutligen har det fört med sig att jag återupptagit mitt läsande om rasen, och just nu sitter jag och jobbar med ett inlägg om standarden (både på svenska och engelska) som jag hoppas att jag blir klar med snart. Det finns en hel del tänkvärt i standarden som jag känner är värt att lyfta – även om andra säkert tänkt samma tankar som jag tidigare och även om andra vet mycket bättre, så har jag funderingar och letar efter svar.

Usch, så jobbigt det är att inse sånt! Och vadskaandratycka och uschsåpinsamtdetärbarajagihelavärldensomharproblem duggar tätt i huvudet när den rara lilla hunden plötsligt drar lovar runt en annan hund på träningspassen. Snälla, snälla säg att även en söt och rar och förig och perfekt liten träningshund kan få knasinfall och hormonpåslag? Och att den söta, rara, föriga och perfekta lilla träningshunden kommer att bli just det igen – och inte vara såhär hela livet?

Ja, jösses. Den här veckan har det därför inte blivit någon veckoplanering. Det kändes strategiskt att inte sätta upp kraven på prestation (från mig, faktiskt) så högt, så vi inte blir osams. Därför är det bara ett träningspass inplanerat, imorgon, då vi ska flamsa runt och leka så mycket vi kan med de roligaste leksakerna vi kan hitta. Och kanske köra några starter, och kanske-kanske en liten smula freestyle om vovven känns på rätt håll, så att säga.

Sen jag beslutade att okej, jag låter skallen vara, så har jag nästan försökt trigga fram dem. Jag har kört långa repetitioner av t ex kretsa som brukar provocera fram skall fort, jag har kört skick runt tre träd på raken. Och Norrie är plötsligt knäpptyst. Vafan? Jag skulle ju härda mig lite här!

Idag har vi tagit en mörkerpromenad med pannlampa. Jag hann jaga upp mig ordentligt över att Norrie inte ville kampa, tills jag insåg att han aldrig har varit i en nermörk skog tidigare, och definitivt inte kampat med någon som samtidigt bländar honom. Så jag testade igen på motionsspåret, och då var det klös i den lilla hunden Vi får helt enkelt träna på att leka i beckmörker med matte med pannlampa, för det är säkert en viktig egenskap! hm.

När vi kom hem blev det vovveplågeri i form av kloklippning och bad. Efter ett totalt nervsammanbrott hos den lilla herren med tillhörande illvrål, insåg han att jag inte höll på att klippa av honom tassen (faktum är att klotången måste vara i kontakt med hunden för att detta ska inträffa…) och sen tog han resten av tassarna med mera lugn. Badet var helt okej, man fick ju godis!

Lilla blötdjuret mitt! Efter badet kampade vi och jagade varandra i lägenheten en stund.

Och för att få fason på det hela skulle jag plocka fram min telefon och kolla vad jag hade för bilder i den. När jag kände efter så låg den inte i magfickan, så jag reste mig upp för att hämta den. Efter tre steg hittade jag den – i byxfickan. Så jag tog tre steg tillbaka till datorn igen, och hittade av en händelse mina tofflor som jag förstås skulle ta på mig. Så jag lade ifrån mig telefonen, bökade på mig tofflorna, satte mig bekvämt.

Och letade efter telefonen i magfickan igen. Och tänkte ställa mig upp och gå och hämta den igen. Efter några förvirrade sekunder så hittade jag den ungefär 20 cm från min högerhand.

Nu när telefonen fint ligger framför mig kan jag konstatera att den inte innehåller några bilder jag är intresserad av, så mitt sidospår var tämligen onödigt…

Ska vi återgå till rubriken? Rubriken åsyftar att jag bad Kalle ”att ta några kort på mig i mina nya tröjor ihop med Norrie”. Som alla förstår så blev Kalle förstås ganska entusiastisk och riggade blixtar runt oss så vi kände oss som ett smärre åskoväder. Dessutom lyckades vi inte få någon bild på ryggen av tjocktröjan, som liksom var något av det intressantaste, men sånt händer ju när man blir lite carried away så att säga. Det är med andra ord Karl Mikaelsson som tagit bilderna här nedanför:

Jag plockade fram min egen kamera när vi kom in efter kvällssvängen eftersom jag kom på att vi inte visat upp något av de nya halsbanden på en vettig bild. Norrie fick agera modell och jag tog exakt två bilder för att få en som jag ville ha den

För att fortsätta vara oerhört agil och hoppa mellan ämnena värre än en påtänd gräshoppa så kan jag berätta dagens känslopendlingar angående klädpaketet i en facebookstatus:

Jag fick först en avi och blev JÄTTEGLAD. Råkade sedan få syn på ”Hämtas tidigast 2011-11-14″ och blev deppat och upprört emokid. Jag impulsbeställde ett kilo JellyBellys dessutom, som tröst för att jag skulle bli tvungen att vänta på mitt paket. Sedan impulspaketsökte jag och insåg att paketet faktiskt borde vara i Ryd, och ringde Ryds spel&tobak och fick veta att det faktiskt var i Ryd och blev istället superduperWOHO. Ohoj så tröttsamt det kan vara att vara jag! Men win win, tröjorna idag och JellyBellys på måndag!

Ska vi agila lite till? Orkar ni det? Jag har nämligen lagat Norries tyggris idag. Han har för länge sedan haft ihjäl grymtandet, men idag lyckades han tugga upp ett fint hål i den. Och vad passar då bättre än att operera ut grymt-skaparen och laga den med en ny plastpåse och en massa packtejp? Jag fick klippa upp grisen lite för att kunna stuva in den igen, men med lite gul sytråd lyckades jag få ihop den, och än så länge lever faktiskt till och med grymtandet Filmen blev ett ganska ordentligt antiklimax, för Norrie gör det Norrie är bäst på – tar grisen och lägger sig och tuggar kärleksfullt på den. Inga tokrus här inte. Ni får i alla fall ett galenheelerskutt i början!

Over, and out!

Inga stordåd idag, med andra ord, men stora framsteg ändå. Jag har tävlat och stenmisslyckats och inte tagit det alltför hårt. Det känns lite tråkigt förstås, när jag helst vill kunna konkurrera i toppen, men det är bara att nöta och hoppas att vi kan pricka rätt hormonnivåer till nästa gång. Hon gjorde senare större delen av programmet superfint i trängseln i publiken med torrfoderbelöning, så det där med att hitta rätt motivation för en shiba upphör aldrig att sysselsätta mig…

Norrie har varit med och varit duktig, slappnat av fint i buren och lekt och tränat lite med mig mellan varven. Jag har en stark misstanke om att jag fått mer poäng med honom i HtM:en än jag fick med Zumi, och han kan inga positioner Nu har båda hundarna gått och lagt sig, Norrie med ett ben och Zumi elegant ihopknorvlad på husses duntäcke.

Det allra bästa jag gjort idag är dock något helt annat. Jag valde rätt strumpor imorse! Mina fötter har hållit sig varma och gosiga trots genomblöta converse, tack vare mina fantastiska vristhöga jättedyra funktionsstrumpor i (mulesingfri!) merinoull. Jag tillskriver mina underbara strumpor att jag hållit mig på hyfsat gott humör alltigenom de här nio timmarna.

MyDog var, sammantaget, inte lika bra som Stockholm Hundmässa. Det största skälet till min värdering är Cesar Millan. MyDog-arrangörerna annonserade nu i dagarna att han skulle besöka mässan och varenda människa i hela Göteborg med omnejd var banne mig där. Det var jättelång kö in och helt sinnessjukt mycket människor på plats. Vi vet ju alla vad jag tycker om trängsel och mycket människor… Här och var fanns det någon lite lugnare plats, men det var överlag mycket mer hektiskt och trångt, och inte större utbud av prylar eller aktiviteter (nästan tvärtom eftersom aktiviteterna inte gick att se på grund av den enorma anstormningen av människor). Resan var hur som helst klart värd det bara för resans och sällskapets skull, även om jag nog inte åker till MyDog nästa år.

Idag har större delen av familjen ägnat sig åt att slänga. Min bror fick en dags hjälp med att sortera, röja och slänga prylar i julklapp, så i princip har vi vänt upp och ner på lägenheten och skakat. Ordning är det inte än, men det finns utrymme för ordning. Jag bara ryser när jag tänker på hur mycket vår egen lägenhet behöver samma åtgärder…

Nu, närmare halv elva, har jag läst bloggar och kollat på upplagda samträningar och känner mig lite grinig och avundsjuk. Vovve började löpa idag, så samträningar på LHU är uteslutet för oss, och, tja, samträningar i allmänhet för löptikar är inte en schysst störning. Det är ju lite sisådär roligt att se fyra veckors isolering framför sig. Det där kanske lät lite skumt, men jag har inte så mycket fritidsintressen utanför hundlivet, så även om jag jobbar och träffar människor då, så kommer jag ju sakna hundkompisarna väldigt mycket. Avundsjukan är starkast när jag inser att i stort sett alla jag känner ska gå freestylekurs nu med början i helgen, och jag kan inte. Klart att det är störtbesvikelse att inse att hela våren kommer att gå bort hundträningsmässigt.