Roar

I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess
I stood for nothing, so I fell for everything

Det här handlar mindre om resultat och rapport om en tävlingshelg, och mer om segrar på det helt mentala planet. Mitt mentala plan är, som ni nog känner till vid det här laget ;), inte så himla stabilt. Det tippar åt alla möjliga håll och så rinner alla fina idéer jag har i teorin iväg. Precis det hände förstås inför första starten i Karlstad i HtM2 i helgen – mitt huvud välte för att jag inte riktigt orkade hålla ihop och fokuserade på saker som inte skulle fokuseras på. Om man går in med ett surr i huvudet och knappt vet vad man ska göra så är det inte konstigt att det inte går så bra.

Vad är det som inte går bra? Känslan. Och finns inte känslan kan man lika gärna lämna planen igen. Vilket jag borde ha gjort tidigare, och inte nära slutet – men bröt gjorde jag likafullt. Norrie gör en fantastisk insats varje gång vi är på planen, men känner jag stress och oro och tusen andra dåliga känslor så går jag vilse, blir mer stressad, blir utskälld av hunden som inte fattar vad jag gör och blir ännu mer stressad. Så ska vi inte hålla på!

Jag har skrivit om en bra egenskap jag har tidigare, som en motvikt till alla problem jag vet att jag har. Jag kan vända. Väga upp. Göra om och göra rätt. Lyckas byta ut rösterna i huvudet som skriker om fara, misslyckanden och skam mot värmen i magen av lyckan att få dela en spännande upplevelse med min bästa vän.

Så det var vad jag gjorde i söndags. Jag gick in på planen med min bästa vän, och känslan i kroppen att han är just den bästa i hela världen. Norrie gick nog ungefär lika bra båda dagarna och var nog ungefär lika högljudd båda dagarna, men på lördagen var jag en stålfjäder som bara ville att programmet skulle ta slut, och på söndagen log jag åt min älskade, älskade lilla kämpe, överöste honom med komplimanger och njöt av hans fina fina arbete. Ja, jag hann faktiskt göra det på plan! Jag gick nästan inte vilse mer än någon gång 😉

I got the eye of the tiger
A fighter
Dancing through the fire
Cause I am a champion
And you’re gonna hear me roar

Efteråt var jag så himmelomvälvande lycklig. Jag höll ihop! Norrie hade den matte han förtjänade, åtminstone delvis, på plan! Jag höll kvar i känslan ett tag innan huvudet började lägga sig i med kommentarer om alla missar och de inte så få skallen som trots allt kom under programmet (delvis för att jag var konstig igår, delvis för att det var en svår miljö, delvis för att han skäller när han blir otålig). Där är jag inte tillräckligt stark än, men jag hoppas att jag med tiden slipper dalen innan jag ser poängen – för poängen är inte poängen, vår teamkänsla är poängen.

Den här gången slutade vi på en inte helt smickrande sjätte plats av åtta starter – men… Men. Vi tog uppflytt. Trots lite vilsegående, inte så få skall, en snörvelattack och ett positionstapp tog vi oss hela vägen igenom ett klass2-program med tillräcklig stil för uppflytt. Jag tänker inte underskatta effekten av att jag pratade med varma, vänliga ord med Norrie genom hela programmet, faktiskt – även om domarna ska bedöma prestationen så tror jag att det är lättare att se en prestation lite positivt om den var positivt utförd.

(åh, vad det känns jobbigt att lägga ut den här. Tänk alla som tycker att vi inte förtjänar uppflytt – han skäller ju 24!! gånger under programmet… JA, jag har räknat…)

Nu har jag en jättestor utmaning framför mig. Nästa tävling är om knappt två veckor här i Linköping och är på många sätt en mycket svårare situation för mig. Hemmaklubb betyder tävlingsledare och som sådan känner jag viss press att prestera och företräda klubben på ett bra sätt, i kombination med att redan ha ett uppflytt (och det känns hemskt att försämra sig). Sa jag utmaning? De här monstren och spökena ska jag lyckas hålla stången så jag kan gå in ihop med min älskade vän och springa ihop till två minuter My Little Pony.

For the longest time

If you said goodbye to me tonight
There would still be music left to write
What else could I do, I’m so inspired by you
That hasn’t happened for the longest time

När jag började tänka på att jag inte bloggat på länge, så tänkte jag skriva att jag äntligen känner igen min hund igen. Men jag tror inte att det är rätt vinkel – jag tror att det är så att min hund äntligen känner igen sin matte igen. Vi har varit i ett ganska ordentligt mörker med mycket frustration och vänt. Tack och lov, och vänt.

Det började någon gång innan agilitytävlingen i Strängnäs. Norrie var nosig på promenaderna och sökte inte kontakt, och jag gick och var passivt irriterad på honom för att han inte sökte kontakt och gick och tittade på mig hela promenaderna. Tja, man kan ju såhär i efterhand kanske gissa varför han inte gjorde det med tanke på att jag troligen utstrålande glooooooooooooom. 😉

Nå. Ju mer han nosade, desto mer irriterad blev jag. Surade och krävde att han skulle gå fyrkant. Skitkul matte? Inte direkt. I Strängnäs fick jag tillbaka för det – han ville inte ta belöning efter agilityklasserna, han ville bara nosa nosa nosa. För när han känner tiklukt så förknippar han det med arg matte, och då vill han mani-nosa. Han låser sig liksom. Smart där, matte! Lyckades jag vara pedagogisk? Njet! Efter sista hoppklassen lekte vi och åt godis i alla fall. Även med en kass matte kan man nolla dubbla hoppklasser, dessutom, så vi hade pinne nummer fyra och fem med oss hem.

Ett fint agilitylopp med ett jämfotahopp av balansen (första och enda gången, om jag får välja!) och ett vält långhopp:

Ett nollat hopplopp med en lite frustrerad hund:

I den kommande veckan tränade vi kontaktfält två dagar för att få ordning på jämfotahoppen och heelwork en dag, och sen åkte jag till Göteborg med jobbet och var borta två dagar. Inte så himla mycket relationsbyggande där, riktigt, så problemen jag skapat fanns ju förstås kvar när vi åkte till Finspång i lördags. Till en början ville han både kampa, hämta elefanten och äta godis, men bit för bit föll det liksom isär i takt med att han kände av att det fanns tikar på plats och matte beter sig så sjukt konstigt då. Leka med elefanten och äta godis höll dock ihop skapligt, och på planen såg det fint ut.

Första starten schabblade jag bort med att hålla i för hårt (herregud, lär jag mig ALDRIG?!), men i de andra två starterna lyckades jag hålla ordning på mig och vi nollade vårt första agility2-lopp och kammade hem vår första agility2-pinne! Även i hopploppet fick vi med oss en pinne.

Dagen efter var det dags för Katrineholm, och nu höll det inte längre. I hopploppet startade vi efter en löptik före en löptik. Jag försökte inte peppa och tagga igång honom något nämvärt, blev bara sur på honom för att han inte var så intresserad av varken elefant eller godis, och hur jag kunde tro att DET var en bra grund för ett bra lopp, det vete gudarna. Ibland undrar jag om lobotomi är rätt lösning.

Nå. Hopploppet började okej, med en frustrerad, skällig hund som dock var i hand. Jag var inte helt på banan, och råkade vända upp liiiiite för mycket på ett ställe och så blev det hinder åt fel håll. Han märkte att det blev fel och tappade fart, och sen kraschade han ett hinder och tappade mycket fart. När jag såg att han i galoppen mellan nästföljande två hinder satte ner nosen mot backen så avbröt jag, gick av, drog på honom kopplet och gick en vända.

Storbölandes för stackars Kalle i telefonen. Kalle är bra på att komma med lösningsförslag, men nog inte bäst i världen på att peppa och trösta 😉 När jag insåg att det var dags för agilityklass så lade jag på, satte telefonen i flygplansläge, satte igång “A change would do you good” i hörlurarna och gick banan. Sen bestämde jag att det fick bära eller brista.

Vi lekte och peppade och lekte på parkeringen. Och lekte och peppade och lekte på gräset. Sen tog jag upp honom på armen, lämnade av elefanten i mål och lekte och peppade och lekte med godis vid start. Fullt fokus, allt gott i världen, hög energinivå. När vi klev över bandet så började han mani-nosa, och dessutom råkade jag sparka till honom på nosen när jag vände mig om. BRA start. Men jag satte honom, han var fokuserad på mig, och han tjuvstartade 😉 SKIT SAMMA tänkte jag, bra att han vill till mig, nu kör vi som jag vet att vi kan köra!.

Och vi körde som jag vet att vi kan köra. Rundningar, fin gunga, helt okej kontaktfält, lite skikthandling och en kort väntan på A-hindret på att matte skulle flåsa ikapp. Sen var vi i mål. Nollade. Utan nosande. Och med en liten knott som ville leka med elefanten! Vi kampade och kastade lite och kramades och pussades och åt korv.

Sen åkte vi hem och så fick han sova hela eftermiddagen, hela kvällen, och hela måndagen. Han kändes orolig i kroppen, som att han var uppstressad över något utan att veta vad själv – tills idag. Idag har han insett att matte har kammat sig och samlat sig och är som hon ska. Åh, vad han är lycklig för att matte är som hon ska igen. Vi äter godis, stökar i skogen, kampar med snörbollen, kastar snörbollen och han söker kontakt igen. Han brottas med Zumi.

Jag är så lättad, och samtidigt så arg på mig själv. Det är inte första gången vi hamnat i den här spiralen och jag borde kunna inse hur jag bryter den långt innan det går såhär långt. Underbara lilla vackra galna hund, vad jag låter dig gå igenom.

I don’t care what consequence it brings
I have been a fool for lesser things
I want you so bad
I think you ought to know that
I intend to hold you
For the longest time

Not the end

För varje tävling får jag mer och mer information om hur jag fungerar och inte fungerar i tävlingssammanhang. Förhoppningsvis ger varje pusselbit och varje ny konstig tabbe lite mer erfarenhet i högen att ta av, så jag inte behöver göra samma misstag många gånger.

I helgen testade vi vad som händer om matte gör ett skitsnyggt blindbyte efter en tunnel och springer åt helt fel håll. Ja, logiskt nog blir man diskad om man helt plötsligt springer en annan bana än banskiss och nummerskyltar säger 😉 Jag hade lite tappat fokus på grund av ett rivet förstahinder (skärpning Linnea, sätt hunden på rätt avstånd!) men vägen jag hittade på fanns över huvud taget inte… Jag vet fortfarande inte vad som hände i mitt huvud, för där var det en helt logisk väg tills jag plötsligt insåg att den där tunneln skulle vi nog inte till.

Nå, jag försökte hålla ihop mig och belöna Norrie som vanligt – han hade ju bara följt min handling, han kan ju inte rå för att matte hittar på egna vägar. Det som dock gjorde att det brast den här gången var att jag kastade elefanthelvetet som studsar hit och dit och tyvärr studsade fram till en hund, som Norrie förstås var tvungen att dansa lite runt för att se om den tänkte stjäla hans heliga elefant. Dumhund, dummatte, och arg och ledsen.

This is not the end, no
Your day is gonna come
This is not the end, no
You’re not the only one
We all have our ups and all have our downs
That we have to find a way around
This is not the end

Det är tur att det också finns brytpunkter, som när Åsa kom förbi och frågade “Jobbar på bryta ihop-biten?“. Då var jag tvungen att skratta och erkänna att ja, det var precis vad jag gjorde. Sen var det komma-igen-biten att ta tag i, som definitivt hjälptes upp av att det delades ut diskpriser och jag fick ett par mysiga funktionsstrumpor. Precis som Malin skriver är det så himla lätt att hänga upp sig på resultat och priser, och i och med strumporna hade vi ju fått ett pris. Mission accomplished, all is good!

Såhär såg vårt mycket, mycket korta hopplopp ut:

Ja, efter det var det ju mest bara att komma igen och gå nästa bana. Vis av förra loppet satte jag honom nära-nära förstahindret (kändes för trångt i starten för att kunna sätta så långt ifrån som han behöver sitta) och sen körde vi. Kontaktfälten, speciellt på A:et, var lite sisådär, men det kan jag förlåta eftersom A:et var högre än det fick vara visade det sig under banvandringen för medium. Vi tog oss runt nollade om än inte med en perfekt tid. 🙂

Vi avrundade med att tävla lag. Och åh, lag. :heart: Två av de roligaste loppen jag sprungit under vår agilityaktiva period har varit laglopp, och båda på ÖM. Pressen och peppen gör något litet extra för mig.

Det allra, allra bästa med det här klippet är ljudspåret. Åh, jag blir så glad av det! 😀 :heart:

I know it’s never easy
To pick yourself up again
Take a deep breath ‘cuz you know that
It’s time to look ahead
With one foot in front of other
That you can, you can fly
Into a better tomorrow
And leave yesterday behind

Turn a square

I can’t just stay the course
Keep my hands on the wheel
Our detractors were right
My head’s like a kite
All my thoughts run astray

Man skulle kunna tro att jag är fokuserad och samlad och redo att rapportera förra helgens agilitykurs. Men njäh. Tvärtom har jag tusen och en saker i huvudet och kan inte fokusera på att skriva mer än några sekunder åt gången. Huvudet är semestervimsigt, skutt-gladigt och stressrörigt, allt på samma gång. Och det må ju vara okej med tanke på att det har hänt en hel del de senaste dagarna – högt och lågt, spännande och vardagligt. Inget världsomvälvande, och inget har ändå varit riktigt som vanligt. 🙂

Bloggens besökstatistik ser antagligen helt urflippad ut. Jag skrev ett litet inlägg där jag sammanfattade alla underliga rykten jag hört om agilityns huvudmannabyte och det blev tydligen ganska populärt. Ganska som i “shit pommes” ungefär. Det är jätteroligt och lite läskigt att plötsligt läsas och delas av så många stora, så att säga. Agilityn är ju ganska ny för mig, så att skriva något som andra vill läsa om agility är… Nytt.

Igår midsomrade vi ute hos föräldrarna i Skorteby och hundarna fick sköna promenader på gräsvägarna. Norrie blev också hotad till livet när han precis när vi skulle åka plötsligt drog på en katt och jagade den ett varv runt huset. Jag och Zumi hjälptes åt att jaga ikapp honom, jag skrikandes blandade hot och kraftuttryck som “VILL DU DÖ ELLER?! DIN JÄVEL! HUNDKRÄK!” och Zumi glatt pipandes. Jag tror inte att han riktigt visste vad han skulle göra med katten, för de gånger han kom ikapp så liksom bromsade han in och bara “eh… spring?“, och när katten klokt nog satte sig i säkerhet under altanen orkade jag inte riktigt vara så arg på honom. Han såg lite stukad ut bara av att haft en uppretad matte efter sig. 😉

Mitt huvud vill gärna gå till soffan och sätta sig med min underbara hög med böcker. Av Åsa har jag lånat Vibeke Olssons serie om sågverksungen Bricken, en serie jag trodde skulle vara mer sagoaktig för barn men som visade sig snarare vara ungdom/ung vuxen-böcker. Jag har hunnit igenom en av tre och de känns i hjärtat. Och de känns nära! När de är slut blir det lite lättare läsning, nämligen två fantasyböcker (Coraline och Wyld Sisters) och en hög Janet Evanovich.

Jag tror att mitt huvud ska få gå till soffan och sätta sig med min underbara hög med böcker.

My way back

Nu har det varit en såndär period av tystnad igen. Det blir visst lätt så när det blir hundintensivt – och sedan sjukt. Vi har tränat konagility i snöstorm, och så har vi sprungit agility i ett ridhus som inte låg i Kumla, och sen har matte legat under en filt i soffan och inte hälsat våren välkommen med långpromenader i solen. Matte har missat en massa roligheter, däribland ett möte som hon peppat inför i veckor – men det är inte mycket att göra när kroppen spontant går sönder. Först hade jag dåligt samvete över att jag åkte till agilitytävlingen, men å andra sidan hade jag inte kunnat förutspå att magen skulle flippa ur när det enda tecknet på sjukdom var att jag var förkyld. Ibland är världen bara dum, helt enkelt!

De senaste dagarna har vi som sagt hållit oss under en filt, först för en dum mage som inte ville ha mat och sedemera för ett dumt huvud som ville ha en ohygglig massa värktabletter. Efter fyra gånger så många som brukar krävas började jag bli människa, men är fortfarande trött, snuvig, hostig och aptitlös. Det fixar sig nog också snart, tänker jag mig – hur länge som helst är man ju inte sjuk, trots allt.

Norrie börjar tröttna på att matte är sjuk nu och tycker att det är dags att höja nivån på både motion och aktivering. Jag är böjd att hålla med. Till helgen, då ska vi vara i form att träna igen, det tycker jag. 🙂

My round and round

Time and time and time again
lather rinse and lather rinse
Out and in
My head is dizzy from the spin

Breaking up and breaking down
making up and making out
Round and round
I’ve learned to get up from the ground

Mina nerver ställer ofta till det för mig. Panikstressen slår till och äter sönder mig inifrån och så blir det bara pannkaka av allt. Det här kommer dock inte handla om mina dåliga sidor, utan om en styrka.

Jag kan vända ett skepp.

När jag har varit ledsen, arg och frustrerad så rinner det undan och lämnar plats för att ta ett nytt tag. Jag hamnar på marken många gånger med mina starka känslor, men jag har också lärt mig att resa mig upp igen. Resa mig upp, borsta av mig och göra om och göra rätt. Slaget är aldrig förlorat – det är bara temporär vapenvila.

Det är inte bra att vara sin egen enda fiende. Men med tiden blir nog slagen färre och fallen mindre. Tills dess, vänder jag mina skepp.

Plaskisagility