Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase

Hela Hamsterkollektivet har haft en spännande helg! I fredags drog vi iväg till Tånga Hed och heelerhelg 2015 med föreläsningar, prova-på och allmänt umgänge med heelrar och deras människor. Jag höll i prova-på-heelwork-och-freestyle samt pratade om fysträning av kortbening. Zumi … Continue reading 

Next to me

I början av veckan blev jag uppringd av ansvarig för BPH på Mjölby brukshundklubb och erbjuden plats på BPH igår, lördag 26:e oktober. Jag tackade ja innan jag hann tänka efter alltför mycket och ägnade påföljande dagar åt att ligga i fosterställning i panik över att Norrie skulle bita testledaren och jag skulle behöva avliva honom. Av precis den anledningen (fosterställning, panik, bita, avliva) vågade jag inte skriva ett knyst om att vi skulle gå varken här eller på fb eller för den delen någon annanstans.

Uppenbarligen lever både jag och hunden (och testledaren!), så nu kan jag skriva något lite mer samlat om det hela 😉 Nej, han reagerade inte som jag i panik och fosterställning målade upp, utan balanserat. Han tog i lagom mycket i de moment han ville ha mer space och var trygg i alla moment han inte behövde interagera med okända (och fick stå på mattes fötter om han ville). Finaste, finaste hjärtat mitt.

Vi börjar med videon och så beskriver jag moment för moment här nere. Okej? Okej! Protokollet finns på avelsdata (än så länge bara i formen av trehundra siffror, men framåt mitten av veckan borde spindeldiagram och protokoll med förklaringar dyka upp).

Moment 1, främmande person (00:00-03:47)
När vi först går runt publiken (med beskrivare och testledare) så får Norrie framför allt syn på Åsa. Åsa bra 😀 Annars lullar han bara runt och så ställer vi oss vid konen. Han upptäcker över huvud taget inte testledaren förrän han kommit upp bredvid och gör en konst av att ignorera honom till förmån att få nosa mer. När testledaren hälsar så går han tveksamt fram, nosar på handen och går sedan undan igen.

Man kan väl säga att han är svårstulen 😉 Han följer med testledaren, men blir mer och mer tveksam ju längre bort de kommer och han är inte intresserad av att interagera med honom. Han vill tiiiiiiillbaaaaaka till matte! Han vänder dock när testledaren pratar med honom och går med bortåt igen. Men sen vill han veeeerkligen tillbaka.

Hanteringen valde Norrie att han inte ville vara med på. Han ställde sig bakom matte och bara gick undan när testledaren sträckte fram handen. När testledaren sträckte sig lite extra så sa han ett försiktigt “mrrrrr” och testledaren respekterade det. Mycket bra gjort av båda, tycker jag, Norrie tog inte i för mycket och testledaren respekterade att Norrie inte vill bli pillad på.

Moment 2, föremålslek (03:47-06:34)
Norrie gick från lite obekväm och låg till sproink på en halv sekund blankt när han insåg att han ska få Bollen. Bästa bästa bollen. Intresset för Bollen va som intresset för Bollen alltid är – BOLLEN! Spengummit var helt okej, det också, men han väntade för att se om jag tänkte kasta Bollen igen först. Bollen går alltid först. 😉

Leka med främmande? Skulle inte tro det. Han gick ut ett par steg, vände och gjorde en ingång på vänster sida och frågade om inte vi kunde hitta på något istället. Sen var testledaren lite äcklig när han kom tillbaka. Usch! Han släpper dock äckligheten fort och efter nästa moment var testledaren helt okej att vara i närheten av (för från och med nästa moment insåg Norrie att han hade korv…).

Moment 3, matintresse (06:34-08:46)
Ja, som sagt, nu upptäckte Norrie att testledaren har korv, så från och med nu var testledaren därmed ganska okej. Som den överslagshund han är så var han tvungen att gå och kissa lite när han funderat lite över korven. Sen är han ju lite rart trög som absolut skulle ner till korven i burk nummer två genom burken, istället för att bara välta bort burken. Jag trodde faktiskt att han skulle uppvisa lite högre intelligens där…

Moment 4, visuell överraskning (08:46-11:05)
Han reagerar faktiskt starkare än jag trodde flyktmässigt, men i princip helt utan ljud (lät “höff” när han stack). När han vände upp så kom han ju lite från sidan och såg att det inte var något konstigt och därför kom han fram ganska direkt och kollade av. När matte kom intill så gick han upp och klättrade på ställningen för den och under passagerna struntade han helt i den till tredje passagen, då han gick fram och nosade och sen gick vidare. Väldigt skönt att få en ganska stor reaktion men en snabb och trygg avreaktion.

Moment 5, skrammel (11:05-13:03)
Här reagerade han mindre än jag trodde! Han tar ett litet hopp bakåt men fortsätter sedan i en liten båge fram och kollar av vad det var. När jag gått fram och frågar honom om han sett den ordentligt och är nöjd så sätter han upp framtassarna mot. Jaja matte, vad ska jag göra? Under passagerna reagerar han över huvud taget inte på skrammeltrumman – däremot luktade det HIMLA gott på några ställen runt den. 😉

Moment 6, närmande person (13:03-16:48)
Ett av mina panikmoment. Tänk om han skulle äta upp figuranten! Nja, inte riktigt va? Däremot tyckte han att det var okej att kolla av den lite försiktigt så länge han slapp interagera – när hon faktiskt klätt av sig och lockade på honom blev det äckligt! Då skällde han lite och studsade. När vi kollat av lite noggrannare att hon faktiskt inte var ett monster så gick det bra att springa ut, nosa lite på en hand och sedan springa tillbaka till MATTE MATTE MATTE. För det är ju bakom mig han ställer sig när något känns jobbigt…

Moment 7, underlag (16:48-18:02)
Orka bry sig, sa Norrie och traskade på. Jag trodde faktiskt att han skulle tveka lite precis i början och sedan skita i det, men han sket i det rakt igenom. Duttig heeler är agilitytränad och härdad, tror jag.

Moment 8, skott (18:02->)
Han reagerade lite på första skottet med att titta bort mot skytten, och jag tror att han insåg att det var den där äckliga avståndsfiguranten. Han kollade till att hon inte har kommit närmare ett par gånger, men viftade knappt på ett öra när andra skottet kom och verkade inte bygga på sig något alls av skotten utan lallade glatt efter mig. När beskrivningen var slut fick han bollen och jagade den lika glatt som i början. 🙂

Mattes känslor kring beskrivningen
Ja, det här är min hund! Inte glad i folk (som inte är Hans Flock, det blir man efter ungefär tre gånger och då är man Bästisar), glad i sin leksak, kan leka med annat (om matte nu vägrar ge honom Bollen), gillar mat men är inte tokig i mat, kan reagera stort men kollar fort av och avreagerar, vill inte interagera med folk, bryr sig inte om underlag eller skott. Rättvist och rättvisande. Det här är ju liksom min hund (när jag inte panikmålar upp andra bilder av honom). Min knasiga, trasiga, älskade mattetok. :heart:

Honestly
Nothing’s even compared
to you next to me
next to me

My green isle

Nu ligger jag en helg efter i mitt bloggande, och det är alltid lite motigt att blogga “ikapp”. Det känns som att livet har lite för bråttom för bloggen ibland, men det brukar räta till sig förr eller senare.

Så. Förra helgen tog jag lite långhelg och åkte tillsammans med Åsa på äventyr i ett annat land. Ja, för mig var det ju ganska exotiskt även om det inte var så långt från Sverige – kosan styrdes till Åland. Inför helgen hade YR hotat med 38mm regn och allmänt kallt och blåsigt, så jag hade allt från gummistövlar till yllemössa med mig. Åland bestämde sig dock för att visa sig från sin allra finaste sida!

Nytt möter gammalt!

Strålande sol i dagarna tre, kan man säga. Det innebar att jag redan första dagen höll på att avlida i fleecefodrade leggings och ullklänning. 😉 Efter en morgonpromenad blev det lite välbehövlig shopping så jag kunde klä mig i något lite svalare… Det blev också barbensdebut!

Vi åt lunch på ett eko-café som hade vegetarisk lasagne och helt sjukt gott surdegsbröd. Nom.

Sen passade vi på att svänga in på Alko också, framför allt för att handla Ålands-specifik öl men också för att kika igenom sortimentet av cider. Och nog fanns det sortiment på cider! Betydligt roligare än det på närmaste systemet här faktiskt, med sorter jag inte hört talas om tidigare. En hög fick följa med hem:

Vi bodde hos Åsas föräldrar som bjöd på fantastiskt gästfrihet och tillika mat! Jag som brukar sova ganska dåligt borta sov bra trots att Norrie mrrr-larmade någon gång ibland, vilket garanterat bidrog till mitt generella välmående under helgen. 🙂

Nå, varför drog vi egentligen på Ålands-äventyr? Jo, för att tävla agility, förstås! 😉 Roligt och nyttigt att tävla i nya sammanhang, och för mig återigen lite exotiskt. Man kan lugnt säga att det var lite mindre startfält än jag är van vid – största klassen hade nog 13 starter och minsta fyra…

Dag 1 gjorde vi inte så mycket bra ifrån oss, med en tiofelare och två disk. Tiofelaren räckte dock till en tredjeplats och kontaktfälten i det loppet var toppenfina, så lite nöjd var jag ändå. 🙂 Båda diskloppen var hopplopp, våra första i klass 2. Det första var bara kaotiskt men det andra gick rätt bra till slutet då jag höll i för bra och drog honom förbi ett hinder.

Norrie blev trött iaf, så det fick väl ses som en lyckad dag 😉 För att vara en tävling med 1-3, SML, 1x ag och 2x hopp så blev det en ganska kort dag, vid 17 styrde vi tillbaka hemåt. Jag tog en skön, lugn kväll med en promenad nere vid (en av?) hamnarna där jag och Norrie satte oss på en sten en stund och njöt av solen, värmen och vattnet.

Dagen efter var vi på plats igen vid 08:30 och jag banvandrade min enda klass den dagen kl 9. Vid 9:30 var jag klar 😉 Skönt avslut, kan man säga, för det loppet kom vi i mål med noll fel och segertid. Nå, nästan 14 sekunder under referenstiden och ungefär 20 sekunder snabbare än tvåan. Norrie däckade bredvid prispallen i väntan på prisutdelningen…

Eftersom hela tävlingen var slut lite före tolv och vi inte hade planer på att ta färjan förrän vid 19 åkte vi ut till Åsas föräldrars sommarstuga en sväng. Jag hade tyvärr lite ont i huvudet men det var som alltid underbart att se vatten. 🙂 Någon gång i mitt liv ska jag bo vid vatten…

Jag hann med liiite mer shopping – nämligen typiskt åländskt bröd i form av hemvete och svartbröd. Hemvetet tog slut väldigt fort då Kalle också tyckte att det var supergott, men liiite svartbröd har jag kvar i frysen att ta fram och rosta. Mums! Jag handlade också en mer långsiktig minnessak – med vad, om inte Lilla My? 🙂

Kalle kommenterade att “det där är ju du!“…

Ett par magiska dagar i ett magiskt, vackert land.

My guarding dog

image

Jag och Norrie, ihop med Catharina med Jack och Sally, är på plats i Hässleholm. Tre och en halv timme bilfärd för ett agilitylopp där jag med största sannolikhet kommer att diska oss på gungan. Ja, jag är lite dum i huvudet så 🙂 Men jag ska få titta på heelrar en hel dag. Vi får se om vi åker hem imorgon eller på söndag, det beror på hur sen dagen blir. Jg börjar nästan längta hem lite nu, men med lite sömn i kroppen blir det nog alldeles utmärkt. Hoppa bara att vi somnar om fort när våra rumsgrannar anlänt efter midnatt…

My release

För lite mer än en vecka sedan ångrade jag bittert att jag anmält mig och Norrie till en handlingskurs för Stina Mattson. Jag var kräksnervös, uppgiven och lätt panikslagen. Jag ville inte utsätta mig för att bli uttittad. Granskad. Bedömd. Dömd.

Konstigt nog kände jag inget av det när jag för en vecka sedan vaknade på morgonen, åt frukost, packade hunden och åkte till LBK för att faktiskt delta på sagda kurs. Faktiskt så var jag på sin höjd lite spänd, och det kändes bara bättre och bättre genom en uppvärmningspromenad med en kursdeltagare och att sedan lyssna på de andra deltagarnas problem och tankar inför kursen. Det började kännas… bra.

När vi byggt lite och blivit lite regnade på var det dags att skaka ur Norrie ur alla lager täcken och köra igång. Och… jag blev fortfarande inte nämnvärt nervös. Trots att minst 4-5 personer jag inte kände alls väl tittade på, och en kursledare jätte-tittade på. Vi körde istället, som vi skulle köra, och som vi kör när vi är som bäst.

Vilken känsla.

Trots kalla tår och åtta timmar regn, trots blöta täcken, frusen hund, vatten i ögonen och lera på planen så gjorde vi båda två så himla mycket fina saker tillsammans. Även om Norrie är bättre än jag är, så fick jag en försmak av hur det kommer att bli när jag kan tillräckligt mycket för att verkligen prestera.

Jag har i efterhand identifierat varför det kändes så bra, och varför det har känts bra på alla hundträningspass efter det alldeles oavsett gren. Jag har återtagit kontrollen. Nej, inte något snack om ledarskap gentemot hunden. Snack om att fått tillbaka synen på mig själv som en inte helt förjävlig hundtränare. Som någon som kan lära, och lära ut ibland. Tilltron till förmågan.

Vi kommer ju liksom att fixa det här. Vi kommer att fixa frustrationen och jätte-viljan i freestylen och kunna använda det till vår fördel. Jag kommer att lära mig att springa som jag ska på agilityplanen. Och det är okej att det inte är fixat än. Det är okej att det är en process.

Oh hai. Plz hai.

I was afraid of fear itself
It took so long to leave this shell
And yeah, I know I’ve been a little slow
But hey… I’m good to go

My up a hill and down a mountain, part 3

Den tredje dagen var vi allihop ganska nöjda med fjällupplevelsen och kände väl att det skulle bli svårt att toppa turen till platån dagen innan. Vädret var dock ganska trevligt, så vi tog istället en längre tur i bilen för en kortare tur till fots: Vi tog bilen till vägs ände!

Zumi var oväntat pepp på en tur.

Ska vi åka snaaaart?

Och självklart var vovvarna först in i bilen 🙂

Vovvarna packade

Vid vägs ände ligger sjön Sannaren, vilket Norrie tyckte var HELT utmärkt.

Plask

Båda hundarna tyckte att det var än mer utmärkt att matte tappade sin godispåse upp-och-ner.

Godis!

Med lite sol så blev det nästan oförskämt trevligt 🙂

Norrie

Både folk och fä tyckte att vattnet var ganska okej tempererat.

Vatten

För första gången på semestern fick jag en vettig uppställd bild på Zumi!

Zumin

Efter lite promenerande och lite fikapaus, och ganska mycket fotande, kände vi oss redan rätt avslagna och drog oss hemåt. Eftermiddagen gick i slappandets tecken, med vissa avbrott:

HUSSEBUS!

Bus

En stilstudie av knasdjuret med jätteöronen.

Bus

Efter en sanslöst god middag blev det till slut dags för oss att ta oss tillbaka till Dorotea för mellanlandning inför den långa långa resan till Linköping dagen efter. Norrie, omtänksam som alltid, såg till att Zumi blev ordentligt nedbäddad – det var ju kväll ju!

Nedbäddad!

My up a hill and down a mountain, part 2

Jag börjar även detta inlägg med att rapportera myggbett. Efter en kontrollräkning har jag hittat 17 myggbett på benen, som alla kliar ungefär tusen gånger så mycket som betten jag fick i Norrland. Går östgötska myggor på anabola steroider eller vad sjutton handlar det om?

Åter till Norrland, dårå. Dag två började med strålande fint solsken, även om det blåste en hel del.

Jag och vovvarna tog en morgonpromenad till sjön.

Fjällhundarna

Norrie plaskade vatten förstås. Perfekt när han sedan ska väcka resten av folket 😉

Plaskis

Uppmuntrade av det strålande vädret så packade vi lite nya väskor med lite nya grejer, och gav oss iväg. Platån vid Klöverfjället stod på agendan, och bättre fjälltur undrar jag om det står att finna någonstans. Fantastiskt väder, underbar miljö och gott sällskap!

Då gick vi! Mot fjället!

Ditåt

Det låg breda och bra spångar över alla myrarna så det var som att köra motorväg. Ja, fast gå, liksom.

Framåt!

Ungefär här rastade vi första gången.

Vägen upp

Norrie flapprade fram och tillbaka på spångarna som ett överljudsknott.

Full fart!

…och då och då brevid spångarna.

Tassisar

Zumi vågade också gå offroad! Ren och fin blev hon.

Smutsig och lycklig!

Vi kunde ta vätskepauser i klara, kalla fjällbäckar.

Vätskepaus

Hundarna passade på att ta gräspaus också. Om-nom!

Gräspaus

Zumi var på sitt allra bästa humör!

YAHOOOOOS!

Ungefär här var det ungefär så motigt det kan bli, men upp kom vi!

På väg

På väg

Kika här på den här bilden. Ser ni snöfläcken nedanför till höger om topparna?

Mot fjället

Den var tokrolig, hälsade hundarna.

FNÖÖÖH!

Efter snöskuttandet slog vi lunchläger. Det var gott om bromsar ute så Zumi fick låna min skjorta som skydd 🙂

Bromsskydd

Mästerkocken lagade världens godaste snabbmakaroner med carbonara!

Matlagning

Rätt schysst lunchställe, kan man säga.

Rastplatsen

Norrie höll koll på matlagningen under husses skjorta.

Pausvovve

Efter mat-, foto- och facebookspaus började vi dra oss neråt igen.

Utsikt

Vovvsen var rätt nöjda både med sig själva och med turen 🙂

Nöjda fjällhundar

Det var vi andra också.

På väg ner

Dagen vid Klöverfjället kvalar in som en av de bästa dagarna under 2012.