She conquers who endures

Jag brukar, eller brukade innan Norries knä fick ta över bloggen, använda BrainyQuotes “Quote of the Day som rubrik när jag skriver blogginlägg. Idag slår det mig att engelskan tydligen inte har ett könsneutralt pronomen? Orginalcitatet är “He conquers who endures”, och jag tänkte ändra det till “hen erövrar som uthärdar” – men insåg att språket begränsar mig på den punkten. Eftersom inlägget ska handla om mig och Zumi så fick det bli “she”.

För visst är det envishet och tålamod som är grejen med den här hunden. Envishet, tålamod och humor. Hon är så söt och så rar och så totalt sin egen. För henne är det så helt andra saker som har värde – så helt andra tankar och känslor och idéer i den lilla kroppen än hos Norrie. Och jag börjar hitta tillbaka till glädjen i det!

För visst har jag tränat mindre med Zumi det senaste året. När det mest blivit agility har hon hamnat på åskådarplats och verkat helt okej nöjd med det. För en Zumi tjatar liksom inte om uppmärksamhet och träningstid – och när Norrie gör det, är det lätt att förväxla stress och otålighet med träningsvilja. Och bristen på stress och otålighet med ointresse.

För visst sprakar det om den lilla röda! När jag kopplar loss henne och säger “Pikachu, I choose you!” så paddlar hon loss i gräset och kan knappt tygla sig i glädje att göra saker. Det vill jag ta tillvara på! Därför bestämde jag mig idag för att köpa ett rustaslalom. Zumi är en utmaning att träna i freestyle på grund av sin bristande ordförståelse och i heelwork på grund av sin bristande kroppskontroll, men agilityn tror jag kommer att bli den största utmaningen av dem alla. Metallskrammel från hinder, smutsiga tunnlar och blött gräs. Samtidigt en plats där hon verkligen får spraka. Där all den där tokrycksenergin kan få utlopp. En ny spännande resa och en ny spännande utmaning!

Pikachu, I choose you!

The best thing about the future is that it comes one day at a time

Den där röda på bilden? Jorå. Jag försöker att lära henne att apportera. Eller, ja, att hålla i ett föremål. Idag testade vi att hålla i ett ben. Gick finfint. Gick finfint att bära det från mig till hallmattan och sedan äta upp det. Det gäller att börja där hunden är mottaglig, eller hur?

2014-08-26 16.51.06

En dag, en vecka, en månad. Så kommer jag att räkna mitt liv framöver. Allting börjar på måndagar och allting börjar på den första dagen i månaden. 1:e september, nästa måndag, ska Norrie in till Djurdoktorn för patellaoperation.

Det känns skönt att Sven tog symptomen på allvar och tyckte att det var läge att operera, eftersom jag själv tvekar ibland – han rör sig ju oftast ganska okej (fast lite stolpigt i trav, lite instabilt i skritt, fuskar i galopp, tåar inåt etc…), och är pigg och busig och på tå liksom. Men, ja, knät luxerar, och han kompenserar för att det ska ligga stilla och inte röra sig. Han ska inte leva tio-femton år till och arbeta mot sin kropp.

Om det är otäckt? Något så vansinnigt. Han har aldrig varit sövd. Han har aldrig varit inlämnad. Han kommer att ha ont och inte förstå varför. Och jag vet att jag kommer att sitta med honom i knät i soffan och prata med honom om Våren, och om agility, och om uppletande och bollek och bus. Om alla första i månaden, om alla måndagar.

Om några måndagar, om några första-i-månaden, så är vi tillbaka.

Don’t find fault, find a remedy

Jag lovade att återkomma med allt jag kan komma på angående Norries nuvarande hälsoläge, och jag ska försöka vara sammanfattande och begriplig och sammanhängande och allt sånt där. Det finns fortfarande många frågetecken även för mig, så vi får se hur vi går vidare med alltihop.

Bakgrund

Ja, vi kan börja från början. Under vintern tyckte jag att han blev mer och mer benägen att ta hoppsasteg i galopp, alltid med vänster bak. Okej, det har han gjort “alltid” och det har inte varit något fel – han har varit lite mer musklad på vänster tidigare så jag tänkte att det nog jämnar ut sig lite (naiv! Så naiv!). Men jag gillade samtidigt inte riktigt tendensen, som utökade till att bli flera trebenshopp på rad istället för ett skutt ibland. Alltid vänster, bara i ena galoppen.

Under våren velade jag hur jag skulle göra men tänkte boka en ny fystid och få honom genomkänd och se om vi kunde förklara rörelserna. Det hann inte bli så, för i maj skadade han ryggen (beskrivet i journalen som “smärta från kotpelarens leder“). Efter tio dagar på rimadyl var han återställd och odödlig, men vi hade ingen skillnad i rörelserna. Han var fortfarande trebent av och till.

Då bokade jag fystid för att se om vi kunde få ordning på honom, och det visade sig att han definitivt tappat muskelmassa på vänster och var svag i benet. Han använde det inte ordentligt och steglängden var kortare. Efter envis terapi med vattentrask, cavaletti, viktmanschetter, massage, novafon och annat satte han muskler även på vänster, men inte på samma sätt som på höger utan delvis annorlunda fördelat. Steget blev dock bättre och fler och fler av trebenshoppen försvann. Efter fjällsemestern i norr såg jag något enstaka steg per promenad – bättre än på mycket länge alltså!

Sen började vi peta igång agilityn, och utvecklingen dråsade ihop som ett korthus. Plöh. Kort och stolpig i trav, lite konstigt liksom tvådelat steg i skritt, och trebenshopp i galopp. Tog bort agilityn helt och fortsatte med rehaben och det vände åt rätt håll igen. Men – det såg inte riktigt bra ut. Det var mer än tidigare och det kändes inte riktigt rimligt att en treåring inte ska klara ett agilitypass – en hårdfysad treåring dessutom.

På senaste vattentrasktillfället kände Marie att vänster knä luxerar, och jag hade liksom på något vis känt det redan. Det är något avigt med knät. Visst skulle ryggskadan ha kunnat spela in, men min känsla har varit att ryggen tar stryk av att han avlastar. Att han felbedömer.

Norrie är en klantig hund. Han ser sig inte för och han bryr sig inte riktigt. Trots det har jag ändå känt att ibland så har han inte haft den styrka i bakdelen som han är van vid att ha. Oftast har han det, men inte alltid. Ytterligare ett knäsymptom…

Veterinärbesök

Igår var vi hos Djurdoktorn, och fick bekräftat vad Marie känt. Hans vänsterknä är sämre än tidigare, närmare en tvåa än en etta. Nu är inte hans symptom så särskilt grava – han kan hoppa, han kan springa, och han verkar inte särskilt smärtpåverkad. Men – frågan är hur knäleden ser ut och hur det kommer att utveckla sig. Kanske går det att hålla det i schack med träning, men riskerar vi att knät luxerar så sliter vi också på fåran som knät ska ligga i, vilket gör det mer och mer benäget att luxera samt ger risk för artros.

Knänörderi

Det vi vet om Norries knän är att han, på grund av sin dvärgväxt (chondrodystrofi), har en suboptimal vinkel på knät. Det nedre fästet sitter snett inåt och lägger alltså hela tiden en medial belastning på knät. Vi röntgade knäna när vi gjorde HD-röntgen för att jag ville se om så var läget, och så såg det ut. Jag vet inte om det är sant för alla heelrar, men det finns indikationer på att det är ett av problemen med patellaluxation i rasen eftersom finska kennelklubben har valt att kräva patellaintyg efter 3 års ålder såväl som efter 1 års ålder. Knän är helt enkelt inte statiska.

Norrie går hårt (eller – gick. Under sommaren har vi ju bara rehabat). Han går antagligen hårdare än de flesta heelrar eftersom han kör agility på den nivå han gör. Den hunden har liksom ingen broms, och han kör lika hårt om jag kastar en boll eller vi kör uppletande eller en helt vanlig inkallning. Det här gör att han också slits på ett sätt som en genomsnittlig heeler kanske inte gör. En medial belastning på en knäled som inte utsätts för de starka krafter som blir i snabba inbromsningar/svängar/accelerationer är sannolikt inte lika problematisk som det blir på en hund av Norries typ.

Nu må agility vara otroligt roligt, speciellt med Norrie – men det finns mer än så att tänka över. Vad krävs för att jag utan att oroa mig ska våga kasta en boll till honom? Våga skicka honom på ett uppletande i skogen eller låta honom busa med Zumi utan att veta att frekvensen av trebenshopp kommer att öka? Han är bara tre år och inte redo att leva pensionärsliv. Men är han redo för ett halvårs rehab som en operation kan kräva? Ett helt år?

Norrie bra vinklar bak, vilket inte alla heelrar har. Jag undrar om det är både a curse and a blessing. Bakbensvinklarna ger honom ett helt annat tryck och en styrka att utnyttja, men jag undrar om de kan bidra till att knät belastas ännu mer snett?

Det finns många många frågetecken. Kanske har vi bara otur att hans knäutformning inte är så bra. Kanske finns det ärftliga faktorer. Kanske hade det inte spelat roll om han haft en lite mildare motor. Jag gillar förvisso att fundera kring avel och gener och ärftlighet, men inte för att hitta skuld – för att hitta en väg framåt. På sätt och vis är det här jättebra, för nu har vi en hund som kan exemplifiera det komplexa med heelerns knän och vi får något att jobba vidare med i rasklubben.

Som Norries matte känner jag kanske delvis andra känslor. Oro, över hur vi ska hantera det. Osäkerhet, inför operation. Tillförsikt, eftersom knän trots allt brukar gå ganska bra att laga. Rädsla, för vad andra ska tycka om mina val. Och tacksamhet, för allt fint stöd och all hjälp jag får i mina funderingar.

Problems are not stop signs, they are guidelines

Mycket hinner hända på en månad. Till exempel hinner vi fjällvandra.

DSC07611

DSC07592

Vi hinner komma hem, med en hund som rör sig bättre än någonsin, och åka på läger.

Vi hinner börja träna lite agility på höjd, och få bakslag.

2014-08-11 13.50.08

Och här står vi idag. I ett vattentrask efter en veckas agilityvila. Och nu ser det fint ut igen. Men – det är inte riktigt fint. Min magkänsla har sagt mig under hela rehabresan att det inte är ryggen som är problemet. Ryggen skadades akut i maj och läkte ut igen. Den här ojämnheten, de eviga hoppsastegen och skiten, det är knäna. Idag kände Marie på vänsterknät och det luxerar.

Where do we go from here?

Knän är bättre än rygg. Definitivt. Men även knän är en mindre rolig grej att stöka med. Vi kör mer rehab nu i fjorton dagar innan vi återbesöker, och sen får vi se. Om det är som jag tror, att det är knät som stör honom på vänster sida, så är det dags för ortopedkontakt, röntgen, kanske operation? Vad är etiskt – han håller för heelwork, för rally, för vardagen. För vem är agilityn viktigast egentligen? För vem skulle jag dra igång en sådan process? Det är ganska svåra frågor att fundera på.

If you do not change direction, you may end up where you are heading

Jag avslutade förra inlägget med att skriva att det bara var envishet. Ett av de vackraste orden jag vet är persevere – uthärda, framhärda, ihärda. Fortsätta, trots att det känns som att hålla andan under vattenytan och paddla som en dåre. Trots att viljan att bygga cavaletti och massera hunden vissa dagar bara verkligen inte finns. De där dagarna då ett fort under täcket känns som en alldeles ypperlig idé.

Men de där molnen har ju ändå en silverkant, och efter regn kommer solsken. Eller så kommer det mer regn och hunden får ha täcke på sig, med bensnören, och hunden har ändå fyra ben i princip hela tiden. Fyra starka ben, som orkar uppletande och att dundra runt som en dåre för att han fått en boll. Fyra starka ben, som delar på uppgifter och vikt. Just nu känns det plötsligt mycket närmare till framtiden igen. Trots rejäl fysisk aktivitet och trots väta och täcke så finns benen där. Så finns kontrollen där – åtminstone oftast, för ärligt talat har han aldrig varit helt brydd om att hålla ordning på hela kroppen samtidigt.

När jag får se starka, normala galoppsprång i båda galopperna på promenaderna, och bara enstaka hoppsasteg och nästan inga längre sekvenser, då känns himlen ganska nära ändå. Och då orkar jag ännu en dag av cavalettibyggande, snubblande över madrasser och massage. Ännu en dag, och en till. För nu är vi på väg åt rätt håll och jag är inte den som viker av först.

‘Cause we gon’ rock this club,
We gon’ go all night,
We gon’ light it up,
Like it’s dynamite
‘Cause I told you once,
Now I told you twice,
We gon’ light it up
Like it’s dynamite

Remember to play after every storm

Jag vill gärna ge upp. Det är lättast att ge upp och bara säga det är kört och slippa den tunga, tunga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan.

Men vad gör man när man möts av ett par ögon som inte har en aning om tankarna matte tänker? Som inte bryr sig ett dugg om att hundar borde använda fyra ben hela tiden, och inte treochetthalvtochfyraochtreochtvåochfyra ben, och glatt tuffar på i alla möjliga (och påhittade) gångarter helt obrydd om vilka ben som är i marken när? Som får något saligt i blicken när det råkar pipas med en boll?

Man skärper sig. Jag må tro att agilityn är körd, men Norrie har inga sådana föreställningar. Och ärligt talat, vem är jag att bestämma åt den bästa agilityheelern vad som är möjligt? Vem är jag att ge upp när han litar på att jag fixar det här? Jag måste fixa det här.

There’s so much more that I could be
So many places that I’ll never see
So many lives that I’ll never meet
I’ll just dream until we get there in the end

PhotoGrid_1402849711605

Moving on, is a simple thing, what it leaves behind is hard

Livet har olika kapitel. Just nu handlar vårt kapitel om rehab. Jag räknar från och med nu agilitykapitlet som förbibläddrat. Kul? Ingenstans. Men livet handlar inte om att lura sig själv och inbilla sig att allt kommer att bli happy fucking whatever. Livet är inte schysst, helt enkelt, och det är bara att acceptera.

Rehab tar en himla massa tid. Det är viktmanschetter (utan vikt), cavaletti, uppblåsta madrasser, klossträning och enkla freestylerörelser. Det är massage, stretching och novafon. Och det är ganska mycket stress.

Zumi får hoppa in som tävlingshund och har startat i nybörjarklass i rallylydnad två gånger med kvalificerande resultat. Hon är lättsam och glad och gör oftast vad jag har tänkt mig – så länge det inte blåser i hennes öron. Då blir hon lite kränkt.

Don’t Dream It’s Over

Tryck på pausknappen på livet. Jag håller andan och håller tummarna och försöker att inte lyfta på locket till det svarta hålet av oro och rädsla för framtiden.

Liten norrieson har gjort illa ryggen. Först tänkte jag att det började i och med tunnelvurpan för typ två veckor sedan, men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det kanske inte funnits tecken innan. Små, små tecken på att något varit lite knas. Hur länge har det egentligen pågått? Den utlösande faktorn verkar ha varit lite oskyldigt bollkastande i onsdags, för i onsdags kväll hade han ont och skrek till när han försökte hoppa upp och hälsa på husse som vanligt. Han kunde inte hoppa upp i sängen, det gjorde ont om man tog i honom och under natten blev det värre. Jag pratade med Jönköping som rekommenderade att vänta tills Valla öppnade. Vi väntade på att Valla skulle öppna.

På Valla blev han genomklämd och känseln i bakdelen kontrollerades. Ingen större risk för diskbråck konstaterades och han sattes på rimadyl i tio dagar med koppelvila. Första dagen sov han mest och var ganska ynklig och öm. Andra morgonen hade han ont.

Sen inträdde odödlighetsfasen.

Ont? Vaddå ont? Varför får jag inte hoppa upp i sängen? Varför vänder du matte, vi är ju på promenad! Det enda roliga i hans liv för tillfället är ben, aktiveringsleksaker, att skälla på alla som kommer hem och att kissa på varenda grästuva ute. Vår relation frasar som sockerkristyr i kanterna…

För matte kan ändå inte hjälpa att snegla lite på det avgrundssvarta. Tänk om det inte är en muskelskada. Tänk om det inte hjälper med rimadyl och vila och sedan lugn igångsättning. Tänk om… Tänk om. Hjälp, markerar han på ett bakben? Går han inte lite sakta? Hur känns ryggen?

Hey now, hey now
Don’t dream it’s over
Hey now, hey now

Jag kan, krasst, skaffa en hund till om Norrie inte får köra mer agility. Skit samma. Men Norrie kan inte skaffa en ny kropp. Och starships were meant to fly, hands up and touch the sky! Norrie, som älskar att leva livet i 130 knyck kan inte, får inte, kan omöjligtvis tas ifrån sina älskade hinder och sina älskade bollar. Norrie, som hoppar upp i knät från sittandes åt fel håll, som utan ansträngning studshoppar mellan stenar. Den Norrie, den Norrie måste finnas kvar.

There’s a battle ahead, many battles are lost
But you’ll never see the end of the road
While you’re traveling with me

Be Okay

Ja, ni vet. Jag vet. Det tar lite tid ibland. Jag har flera blogginlägg som jag skrivit i huvudet, men när jag suttit vid datorn har det mest blivit layoutpill i Scribus och lite slösurfande istället för bloggarbete. Nå, det är som det är och det blir som det blir 🙂

Det som bryter torkan just idag är att vi tog vår sista agilitypinne i Tranås igår. Av tre nollade lopp har vi fått tre pinnar och tre vinster, vilket känns otroligt skönt för klass3-nerverna. Nu är klass3-debuten tämligen perifert någonstans i fjärran, men det är ju skönt att känna att vi inte är helt utan möjlighet att göra något bra även i den klassen.

Gårdagens hopplopp slutade med en femfelare på en bra tid, där jag stolpade honom orättvist inför ett hinder som han petade ner. Idag har vi varit solchockade och trötta och diskade oss både här och där på båda banorna. Vi får återgå till RC-träningen på A-hindret lite för det hoppade han med glädje idag… 😉

Totalt sett får helgen högt betyg – fint väder, roliga banor, fint sällskap och en bra balans och bra kommunikation mig och Norrie emellan. Vi kan leka och äta godis och jag fokuserar på vad som är viktigt. Mindre stress, mindre press, mer fokus och mer bubbla.

Can’t complain about much these days
I believe we’ll be okay
Oh oh oh oh
Oh oh oh oh
Can’t complain about much these days
I believe we’ll be okay
Oh oh oh oh
Oh oh oh oh
We’re screaming out
I believe we’ll be okay

Machine

Idag har vi inte traditionsenligt sprungit A-hinder. Efter tre agilityklasstarter igår (jodå, trippeldisk, tackarsomfrågar! 🙂 ) prioriterade jag en promenad med den utökade flocken i deras tassemarker, så Norrie kunde få floppa runt i en underbart tom skog och bara vara. Zumi fick vackert hålla sig i koppel eftersom jag inte är jättesugen på att bada hund titt som tätt och hon verkar helt oförmögen att inte rulla sig i allt hon ser.

Gårdagens starter var kanske inte så mycket att hänga i granen, men det blev åtminstone en positiv, uppåtgående trend. I första starten var jag ganska uppstressad och Norrie hade inte fått landa i miljön alls, så vi var splittrade båda två. Han dammade rakt förbi mig efter första hindret och tog en helt annan väg än jag både tänkte och visade. När jag puttat in honom i slalom istället så insåg han att något hade blivit fel, och ramlade ut och bara såg ut som att han höll på att dö av brustet hjärta. Lilla plutt, orättvisa förutsättningar! Jag ropade in honom och så kramades vi lite innan jag satte ner honom vid slalom igen och vi sprang resten av banan som tänkt. Vet inte om det finns på film?

I andra starten var han lite mer sig själv, även om han inte ville leka och verkade lite obekväm inne i hallen. Där ställde jag till det redan vid hinder tre genom att överskatta en fälla och handla in honom i slalom på ett sätt han absolut inte förstod. Han sprang rakt igenom första porten ilsket skällandes och stannade och tittade på nummerskylten. När jag bett om ursäkt för det tog vi oss till balansen där han glatt hoppade kontaktfältet och vackert fick ta den en gång till. Då blev det betydligt mer rätt! Pipis på det, sa matte, och så sprang vi ut. Norrie blev mycket glad över pipen, vilket lugnade mattenerverna lite mer – det är sjukt stressande när den normalt lekglada hunden inte vill leka.

I sista starten var matte lugn. Var Norrie lugn. Kampade Norrie med minipipen (och därmed min hand) innan start. Skötte matte handlingen på planen ungefär som tänkt – tills vi kom till en fälla med A-hinder och jag både viftar honom mot det OCH tittar på det. Var hamnade hunden? På A-hindret 😀 Men han var sig själv! Och när han faktiskt skulle över A-hindret tog han ett helt godkänt running. Såpass att jag kom av mig och behövde kasta in ett nödblindbyte efter slalom som inte skulle vara där. Men han tog det! Duttihunden! Och leksaken efter loppet likaså!

Jag lyckades hyfsat med att vara analytisk mer än emotionell under dagen, och jag försöker att inte stressa upp mig själv med problemen vi har just nu. Det enda som får Norrie att inte springa är spänningar hos matte – han är inte en dålig hund. Det finns inga dåliga hundar. Han är bara lite känslig med en för känslosam matte.

Rutiner för nästa tävling? Lite mer tid på plats för att låta honom landa och andas, och för att låta matte hitta zonen och fokusera sig. Komma ihåg uppvärmningsrutiner – framför allt happytricksen! Jag har ju lärt in dem för att ta fram dem när det blir pressat för att försätta honom i rätt sinnesstämning.

Every lifeline
leads its own way
to the heavens