My very long ago

Ni vet när det har gått så länge sedan man bloggade sist, att man måste logga in igen på bloggen för att få göra det? Just så. Just så längesedan är det jag har samlat ihop mig för att peta ner några ord på den här mycket åsidosatta bloggen.

Någon gång skrev jag att aktiviteten i verkliga livet är omvänt proportionell mot aktiviteten på bloggen, vilket stämmer väldigt bra. Jag hinner liksom inte. Jag lovar att försöka börja blogga från mobilen det sista jag gör på kvällen, men det finns tyvärr inga garantier för att det blir gjort…

Sen sist har det hänt en hel del, och jag tänker bara nudda vid några enstaka saker – som att Zumi har valpat, och tackochlov gick det bra. Två tikar och en hane blev det, och de var ordentligt pigga redan från början vilket är skönt.

Zumi

På rad

Jag har fortsatt med ju-jutsun och haft träningsvärk både här och där – för att inte tala om blåmärken. Nu missade jag passet i torsdags och är därför ganska fri från både träningsvärk och blåmärken, så jag har alla chanser att skaffa fler imorgon. 🙂

Jag och Norrie har det lite svajigt. Hormonig unghund och en matte som varit duktigt stressad och ur gängorna resulterar i kollisionskurs oftare än nyttigt. Tack och lov är den lilla vovven förlåtande med att matte blir arg, även om han förstås inte ska behöva uppleva det. Träningen går hur som helst både bakåt och framåt. Idag kunde han prompt inte springa släptunnel mitt i passet (även om det löste sig på slutet tack vare Jenny!) men tydligen har jag lärt honom fram för han sökte sig klockrent framåt på kommandot, och satte flera kombinationer (med bom på marken förstås) alldeles toppen. Woho! Duktigt knorvel!

Freestylen är lite svajig, den också. På kursavslutet i onsdags märktes att ingen av oss var riktigt i form och det mesta blev ganska halvhjärtat. Dock upptäckte jag där saker som kändes mindre bra i programmet och har omarbetat delar av det. Jag hoppas att det kommer att bli bättre med det flyt det känns som att vi kan få där. Nu kvarstår “bara” problemet att jag måste våga agera och showa lite också, för att matcha Norrie och musiken. Om nu han ger 110% hela tiden så kan väl matte i alla fall offra sig på en 75%?

My pocket full of sunshine

Den senaste veckan har det varit sommar igen, om så bara ett sista dödsryck innan hösten gör intåg med kyla, regn och mörker. I solvärmen är det så lätt att vara glad och optimistisk, så dagens träningspass med Sara och Anna spiralade åt alldeles rätt håll.

Jag släpade med mig båda mina vovvar, även om det mest var Norrie som fick träning. Zumi låg på en handduk i solen och njöt av att vara publik, så jag kände mig inte så hjärtlös som prioriterade den träningsintresserade hunden. Den träningsintresserade hunden, aka Norrie, fick jobba ordentligt med framför allt freestylen men även lite trädagility, och Anna tog lite (okej, massor!) kort på en matte med ohyggligt dålig hållning och ett sötmonster 🙂

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Sara kommenterade vår träning med Du är glad att du skaffade honom va?. Och varför kunde jag inte bara svara JAAAAAAAA!? Det är ju precis så det är, ett rungande ihållande JAAAAAA, jag är så glad för min lilla Norrierist! Men nej, förstås måste jag direkt gå in på de saker vi har problem med, för anything less than perfect is not good enough. Och vad är det för dumheter, egentligen? Norrie har gjort under med mitt träningsintresse och det är så himmelens fantastiskt att inte stå och stampa med motivationsproblem hela tiden. Visst har vi andra problem – underligt vore annars – men gud så härligt att ha andra problem! Nästa gång någon undrar – JAAAAAAAA! Min Norrieton är fantastisk!

Norrie-träning

Självklart är alla övertygade om sin egen hunds förträfflighet inom den gren man vill satsa på. Men om jag, som inte egentligen är en agilitymänniska, ser potentialen hos Norrieristen just inom agilityn, så måste det ju betyda att den finns där på riktigt? 😉

Norrie-träning

Norrie-träning

Som ni hör tycker jag ju förstås att han är helt galet bra. En del av helt-galen-bra-heten är att han hanterar aktivitet kontra passivitet alldeles tokfint. Det är full fart och sedan paus, han förbrukar inte batterierna i pausen utan laddar dem. Awesome!

Pausvovvarna

My better than today

För att gottgöra er lite för de extremt sällsynta uppdateringarna, så kan jag ju göra flera när jag väl kommer mig för! Den förra uppdateringen tog upp LETA, så nu följer vi upp med de senaste dagarna i mitt hundliv, tycker jag.

Brötmonstret har svävat på kanten till omplaceringsannons på Blocket, och har, som ni ser, fått ett nytt namn. När jag kom hem i fredags, trött-tröttigare-tröttigast, så kom Norrie på att det var en jättebra idé att försöka stjäla ett ben av Zumi. Zumi höll inte med och en vrålmatch följde som matte fort avbröt, vrålandes åt den lilla svarta att han inte ens får tänka tanken att bråka med Zumi.

Inte en bra sak att göra, om man vill bli kvar i Hamsterkollektivet. Jag är en smula beskyddande när det handlar om Zumi, kan man säga. Inte hamnade Norrie mer på pluslistan när han smet ut genom altandörren hos mina föräldrar nästa dag, och jagade katt och var fullkomligt okontaktbar – och avslutade det hela med att gå och skvätta på hörnet av en garderob. Det var en mycket, mycket billig heeler som på nåder fick följa med på shibaträffen dagen efter, där han dock uppförde sig helt okej och steg lite i aktning igen.

Foton: Karl Mikaelsson

Shibaträff i Södertälje

Shibaträff i Södertälje

Shibaträff i Södertälje

Både måndag och tisdag den här veckan blev helt hundträningsfria. I måndags kom jag nämligen hem med migrän och sov hela kvällen och natten, och i tisdags hade vi möte inför freestyletävlingen i oktober och sen var jag så trött att det bara fanns ork för att rasta vovvar och göra i ordning något att äta. Jag fick alltså inte någon direkt chans att bli på bättre humör angående Norrieristen, och kände mig oerhört uppgiven under gårdagskvällen.

Men – jadå, det kommer ett men, det är inte ett rent deppinlägg – imorse hade någonting lossnat hos oss båda. Troligen kopplet. Vi tog morgonpromenad med syster och Wille, och Norrie kunde gå lös som vanligt och hade plötsligt inga problem med att lyssna på matte. I koppel uppförde han sig inte heller alltför illa även om han drog litegrann när han förstod att vi var på väg hem.

Jag lämnade över den lilla svarta till syster som passade under förmiddagen, och hämtade båda vovvarna vid lunch. Hem skulle jag alltså lyckas, med hjälp av två vimsiga vovvar, att leda en cykel. Och fantastiskt nog – det fungerade förvånansvärt bra! Norrie har fått lite träning då jag leder cykeln när jag går till och från dagmatte med honom, och Zumi är ju van sedan tidigare att även springa brevid cykeln så hon brydde sig inte så mycket. Hem kom vi, allihop tillsammans, utan att matte hade blivit irriterad en endaste gång!

Som det oftast blir när saker går bra, så bygger det bara uppåt mer och mer. Norrie gick och lade sig och sov i två timmar när jag kom hem vilket gav mig en chans att fortsätta gå igenom mina anteckningar från LETA och strukturera vad jag egentligen lärt mig, och jag väckte honom med lite magkli vid fyratiden för en tur till fotbollsplanerna och lite träning – också det med syster, Niklas och Wille. 🙂 Norrie kändes pigg utan att vara vimstramsig, och kunde gå lugnt i koppel. När vi kom upp på fotbollsplanerna så började det spritta lite i kroppen på honom, men han valde ändå, när jag kopplade loss, att inte springa och hälsa på syster, Wille och Niklas utan vända sig till mig och fråga tränatränatränaträna?.

Och tränade, det gjorde vi! Jag började med en härlig tankevurpa som gjorde att träningen kanske inte blev så bra kvalitetsmässigt, men roligt hade vi. Vi drog nämligen igång med handlingsövningar (aka runda träd) för jag tänkte att han kanske får riktigt bra fokus om han får springa lite först. Pffft, jag hade hund i ögonhöjd och med noll tassar i backen när jag sedan försökte med lite lugnare lydnadsgrejer. Jaja – man kan inte lyckas jämt. Han var hur som helst tokentusiastisk och jag som inte skulle ha en agilityhund börjar känna att jag kanske får omvärdera min övertygelse lite. Men som tur är visar han var skåpet ska stå även i freestylen – idag hade han helt plötsligt fattat kretsa (gå runt motsols) och klarade av både gå runt och kretsa trots att jag viftade med händerna och snurrade själv. Däremot får jag banna mig själv som inte bröt när han gav enstaka skall när han blev frustrerad, för jag ska ju ha nolltolerans på skall. Jag hade för roligt, helt enkelt.

Jag lovade mig själv att temat för dagens bloggpost skulle vara we’re only getting better. Det är lite problematiskt, ni vet, eftersom jag inte vill låta som att jag… tja, tror något om oss. Men jag får väl försöka att bortse från det i några minuter.

Jodå, träningsmässigt så känns det som att vi blir bättre och bättre. Eller vi, det är mest Norrie som står för framstegen och jag som kämpar för att hålla jämn takt. I vardagen gör han också ett och annat framsteg – vrålandet vid dörren har vi hittat ett sätt att jobba med och hund- och barnmöten är inget stort problem längre. Kort sagt, den lilla svarta uppvisar tendenser att bli en hund att räkna med.

Just nu får jag erkänna att det grämer mig lite att Zumi är dräktig – för hon är så underbar nu! Stabil, hyfsat pigg (om än lite tung i kroppen), superhungrig och motiverad, och inte besatt av lukter. Precis som hon är när hon är som allra, allra bäst. Tänk om jag kunde få ha henne såhär hela tiden – tänk om det är såhär hon kan få bli efter en kastration i vår! Det står faktiskt inte stilla med henne heller, det går framåt. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna konkurrera i freestyle, men jag har en förhoppning om att det där FD1 ska gå att fixa i alla fall, och att vi i övrigt får sätta vårt hopp till viltspåret. 🙂

This time
you’ve got to make up your mind
This life
you’re living

This time
you’ve got to make up your mind
This life’s
worth living

Get up, we’ve got a way’s to go

We are only getting better

My whole lot of heelers, part 2 & 3

Eftersom det inte blev uppdateringar på kvällarna efter lägerdagarna så sammanfattar jag alltihop i samma bloggpost. Migrän och städpanik fick liksom gå lite före. 🙂

Tisdagen bjöd på freestyle med Yvonne Öster på förmiddagen, och jag insåg hur snabblärd Norrie är. Zumi fick också följa med och var hjälpligt motiverad på träning. En sak som jag aldrig riktigt fått till, nämligen hur man repeterar kedjor på ett bra sätt, fick jag en lösning på. Jag kunde skifta mellan hundarna vilket var rätt skönt, och så passade jag förstås på att fota som en galning när jag äntligen fått Emmeline!

På eftermiddagen blev det mer agility och jag och Norrie jobbade på med att utöka avståndet till pinnen att runda. Framåt slutet av vårt lilla pass hade vi tagit oss uppåt tre meter vilket får ses som klart godkänt.

Klossträning

Jonna

Trött Virus

Tass på fötter

Kontaktfältsträning

Paus i Hamsterkollektivet

Hopp

Onsdag, och sista dag, innebar rallylydnad på förmiddagen. Jag har aldrig varit sådär jättesåld på rallylydnad och jag insåg fort att jag dessutom glömt lära Norrie att gå hjälpligt vid sidan, så vi placerade oss i skuggan och tittade på och lyssnade. Det var helt galet varmt, om möjligt varmare än måndag och tisdag, så jag var rätt nöjd med att kunna skylla på att jag hade valp med mig och därmed inte kunde göra något 😉

Eftermiddagsagilityn bjöd på tunnel- och släptunnelsträning. Nåja, jag hade inte ens hunnit koppla loss Norrie innan han drog rakt in i första tunneln med kopplet flygandes efter. Jaja, bara att belöna och passa på att koppla loss honom medan han satt fast i leksaken. Släptunneln var lättare än den på LHU så han tog den ganska enkelt så länge någon kunde hålla i honom medan jag gick till slutet. Sista genomkörningen kastade jag bara leksaken, satte honom i öppningen och sa kör. Fropp sa det om tassarna så hade han swischat igenom tunneln. Seriöst, den här hunden har ingen självbevarelsedrift om det står en leksak på spel.

Rallylydnad

Virus badar

Planen

Hopp

Tunnel

Lyckligt Virus!

Gruppbild

My whole lot of heelers, part 1

Idag har jag och Norrie varit iväg på äventyr utanför Söderköping. Jag fick väcka båda hundarna för en kort morgonkisstur och det var en ganska trött Norrierist som blev ivägsläpad. Vi gjorde sällskap med en annan heelervalpis i samma ålder som Norrie med tillhörande matte, så bilresan gick fort och lätt!

På plats var det heelers – en hel bunt heelers! Jag kommer inte att kunna presentera var och en med namn och bild, för så bra minne har jag inte – men jag kan i alla fall säga att tre kusiner till Norrie var på plats. Två av tre var typmässigt väldigt olika honom men mycket lika varandra 🙂

Norrie har allra mest fått passivitetsträna idag, i bur och i knä och vid fötterna. När han inte passivitetstränat (eller sovit som en klubbad oxe) har han fått springa på minigunga för att vänja sig vid materialet och att underlaget kan röra sig (vilket han inte verkar fatta att det gör), träna på att runda pinne, kampat och kört lite freestylerörelser. Han fick faktiskt busa lite med Garlic framåt slutet av dagen också. 🙂

Heeler

Agility

Agility

Norrieristen!

My bad mood

Vissa dagar har man lite ont om ork och gott om tjurighet. Såna dagar spenderas bäst med vänner, speciellt om de två små sötmonstren behöver aktivering. Om jag är ensam med dem tappar jag tålamodet oerhört fort, men om jag är bland vänner så håller tålamodet bättre och jag blir en schysstare matte.

Idag är en sån dag då jag skulle kunna producera ett fyra sidor långt gnällinlägg om att Zumi inte vill och att Norrie inte fattar, men så är ju inte fallet. Vi var ute vid LHU och promenerade med Frida och tittade på agilityträningen, och Zumi ville och Norrie fattade. Zumi bjöd på beteenden för att få korv utan att jag bad henne om ett endaste dugg. Norrie fick springa tunnlar och gjorde det med så stor glädje att det flapprade om tassarna.

Det enda jag möjligen kan få gnälla på var att båda två var nosiga och till och med den lilla skiten skvätte lite. GARGH! Jag kan leva med Norries kommande intresse för löptikar, för det tror jag att jag kan styra, men Zumi kan verkligen göra mig skogstokig.

Jag märker också när jag skriver det här inlägget, att jag känner ett stort behov av att tona ner alla tendenser till att säga att jag och Norrie har potential. För det kan jag ju inte säga. Ja, han är rolig att träna, men vi kommer aldrig komma längre än att starta i klass 1 i någon gren. Ni vet, sådär, jag ska inte tro att jag är något. Men kan jag få tro på att Norrie är något? För när han kör sex slalompassager och tre varv runt mina ben, och suger in i tunneln, och plockar upp apporten från golvet, då känner mattehjärtat att jodå, han är något.

My rainy ending given to a perfect day

Nu behöver man inte ta det här som något dåligt – man kan ta det alldeles bokstavligt. När vi åkte hem från LHU så var det med tvekan vi styrde bilen mot Ryd, för det såg ut som rena Independence Day på himlen. Mycket riktigt, bara en kort stund efter att vi kom hem så öppnade sig himlen för N:te gången idag. Blött, blötare, genomblött kan man säga – och glad var jag för att vovvarna var färdigaktiverade för dagen. 🙂

Varför har dagen varit bra då? Jodå, såhärva, bra jobb under dagen och sen ut till LHU med hela Hamsterkollektivet för att träna (med Norrie) och leka (med Zumi). Zumi fick därtill vara först ut och lekte med ganska stor glädje med den långa kampfårdutten. Vi gick sen ut på grusvägen och körde en kostcirkel, men hon fick inte upp något riktigt tempo. Jag misstänker att hon fortfarande är lite lite ömtassad i kombination med att jag hade gjort löjligt stora korvbitar som hon var TVUNGEN att tugga ordentligt.

Nåja, att leka och belöna Zumi tar ju inte så lång tid om man ska sluta i tid, så Norrie har fått mycket uppmärksamhet och mycket träning. Gud så duktig han är, den lilla hunden! Trots att han blödde ur munnen då en huggtand höll på att lossna så bjöd han på fin kamp och jobbade på med freestylerörelserna vi för tillfället håller på med. Han börjar lära sig att kontrollera sig lite och jobba istället för att studsa jämfota vilket gör det enklare att styra honom.

Jag och Zumi tog ett lekpass till men då ville hon knappt gripa leksaken så vi bytte till godisbelöningar om hon följde med mig runt på planen och det gjorde hon efter lite funderande. Jag tänkte till medan jag satte henne hos husse igen och kom på att det ju var blod på leksaken, så den var nog inte så god att tugga på 😉 Efter en paus medan jag först körde lite taktträning ihop med Ida och Erika och sedan tränade lite till med Norrie (både freestyle och lite hindersug samt tunnlar) så bytte jag leksak till en odreglad och då ville hon leka lite till!

Norrie har, som ni hör, fått ett rejält pass, och ändå verkade han knappt trött efter den tredje vändan. Han kunde fortfarande koncentrera sig och göra rätt – har denna hund inga begränsningar alls? Som en vuxen och klok människa (nåja) beslutade matte att han dock fick stanna med husse och börja gå ner i varv medan Zumi fick följa med på promenad. Med facit i hand kanske jag skulle ha tagit med honom och lämnat Zumi, för hon passade förstås på att rulla sig i fårbajs när matte stod stilla i några sekunder vilket ledde till ett bad och en hund som nu luktar… fårbajs. och lite schampo.

My duplication

Jag har de senaste veckorna gått ner i någon rutin där båda hundarna är med på alla promenader och jag hela tiden känt att jag vill ha mer tid med var och en, och samtidigt känt att jag inte oooooorkar jobba dem en och en. Det blir ju onekligen dubbelt så mycket jobb och dubbelt så mycket tid, om varje hund ska få ett eget pass.

Idag har jag dock gjort just så – tagit ett pass med varje hund. Jag och Norrie lämnade Zumi och Kalle hemma och åkte till veckans bana på LHU. Där fick han prova att springa rak och böjd tunnel, springa över bom på marken, gå på balansbommens överdel som var nedmonterad och låg på marken, springa vid sidan och slutligen hålla lite apport. Och så fick han förstås passivitetsträning medan matte fotade! Allra sist avrundade vi med en liten lekstund med Tilli och Turbo. 🙂

Terrierister!

Norrie

Ayax

Efter dryga två timmar på LHU så styrde jag mig hemåt och åt och fixade med bilder. Sen övervägde jag att kollapsa för kvällen, men kom på att Zumi behövde en promenad och att vädret var helt rätt för ett träningspass med henne. Så… Ut till fotbollsplanerna, tillsammans med lite oxlunga/kycklingköttbulle/korv, telefonen med freestylemusik och fårdutten!

Det märks att Zumi är inne i sin värsta period just nu. Hon är oerhört lättdistraherad, speciellt av människor som hon hela tiden vill hålla koll på. Trots det fick vi till ett rätt bra träningspass, med både godisbelöning och leksaksbelöning. Det kändes som att jag lyckades med målet, att få till bra belöningar och höja motivationen, även om jag nog höll på lite för länge. Det är svårt att sluta när det går bra! 😉 När vi kampat sönder fårdutten så beslutade jag dock att det fick räcka, så då tog vi en riktig powerwalk hem. Hon skulle skvätta minst var femte meter hela vägen hem, så nu är det tvärförbud på att nosa och kissa på gräsplaner för att förhoppningsvis inte kissa ut oss på tävlingen…

Energireserven

Ibland känner jag mig som en datorspelsfigur, ni vet när energimätaren börjar blinka rött och man nervöst hoppas på att hitta en morot, ett hjärta eller något som kan öka på livskraften något så man inte dör av nästa monster.

Idag har jag varit hyfsat produktiv, med följden att jag blinkar rött vid halv nio eftersom jag inte ätit kvällsmat. Tillsammans med två havrerutor med gott pålägg och en underbar kopp Earl Grey Ikano har jag laddad upp för att kunna berätta om dagen.

Imorse började jag fixa och dona med lite allt möjligt vid datorn innan jag insåg att det var hög tid att packa midjeväskan och pysa iväg ut för att möta upp med Frida. Vi skulle nämligen till LHU och köra lite agility för andra gången i Zumis liv. Väl på plats mötte vi upp med Anita och hennes hundar och tog en liten sväng för att rasta av alla plutthundarna. Vi valde att vara på innebanan eftersom det var blött som sjutton ute, och traskade upp, knöt upp hundar och började planera vad vi skulle träna.

Jag var ganska less på Zumi som hållit pipkonsert i ungefär en halvtimme vid det laget, så när Frida frågade mig om tasstargets var min enda kommentar “om ni vill göra så gör, jag har inte tålamod”, så hon och Anita försökte intressera Zumi för en musmatta med lite blandat resultat. Efter några repetitioner fick hon knytas upp igen och någon av de andra körde – turordningen har jag ju glömt nu.

Hur som helst! Ester var helhäftig, jag tror inte att hon är rädd för någonting, den hunden… Ronja var lika pigg och rapp i benen som vanligt och följde Frida väldigt duktigt. Alice verkar älska att hoppa och ser ut som en lycklig kanin när hon gör det. 🙂

När det var Zumis och min tur igen förklarade jag att jag hade som mål att få till en tvåkombination för dagen, och fick assistans av Frida som fick vara belöningspunkt för att öka drivet framåt och över hindren. Och faktiskt, plutthunden kom sig för att hoppa två hinder på raken utan att försöka springa förbi det andra! Stolt matte, duktig råtta. Anita föreslog att vi skulle försöka trekombination nu när vi ändå hade ångan uppe, och tänka sig att det gick vägen också!

Zumi fick sedan sitta åt sidan och begrunda erfarenheten (men mest pep hon) medan de andra körde i tur och ordning. Frida körde A-hindret och balansbommen med Ronja som uppvisade viss tveksamhet över nödvändigheten i dessa hinder. Shit, tänkte jag, jag kommer aldrig få upp Zumi där. Jag upplever nämligen Ronja som betydligt kavatare och tuffare än mattes råtthund.

Nåja, när det var vår tur igen så tänkte jag att jag skulle börja med A-hindret eftersom det är bredare och ganska snällt. Upp upp och iväg tyckte Zumi 🙂 Klättra på saker har vi ju nött sen hon var en strumpa hög.. Bra bra! Jag vände och så tog vi det åt andra hållet, och jag berömde och belönade längst ner på kontaktytan. Sen jollrade jag och skuttade lite, och kom omedvetet upp i höjd med balansbommen. Plötsligt stod min hund halvvägs uppe på den… Jag blinkade förvirrat men fann mig sedan – herregud, det är ju bra att hon tar initiativ och är orädd! – och berömde henne och visade hur hon skulle gå heeeela vägen bort och ner och få sin belöning.

Vi avslutade också med att gå på vippbrädan och saaaakta bli nedsänkta i slutet. Det var helt okej det också, man fick ju godis… 😉

Väl hemma efter agilityträningen jagade jag Zumi ett varv i lägenheten och gjorde lite lekinviter innan hon åt frukost, fick ett tuggben och lade sig och vilade lite. Själv satte jag mig vid datorn och pysslade på med lite alla möjliga åtaganden och en hel del slösurf. När jag vid fyra insåg att jag verkligen borde göra någonting så oljade jag in bordet 🙂

Vid fem var det dags för FF-möte, och det flöt på rätt bra som sig bör. Nu är det bara den där förbaskade hemsidan som ska komma upp också! Senast efter helgen är mitt mål.

Nu ska jag bocka av “Pussa på Kalle” på dagens att-göra-lista, kvällskissa Zumi och sedan bädda ner mig i sängen!