Life’s What You Make It

Ett och ett halvt år sedan posten om Tulsis knän. Det har hänt så mycket, så mycket sedan dess, mer än vad som ryms i ett blogginlägg. Ska jag sammanfatta?

Jag är stolt ägare till ett halvt hus, en hel elcykel, två symaskiner och två hundar (utan sorg, Zumi lever det glada pensionärslivet hos mina föräldrar). Jag har tränat agility cirka två gånger i år, båda i september. Norrie har bara behövt rimadyl en gång i år hittills. Tulsi har genomgått två patellaoperationer men rehab-Marie tycker att han rör sig bra och är positivare än hon någonsin varit över Norrie. Jag har också en bättre magkänsla än jag någonsin haft med Norrie. Jag har skaffat (okej, fått!) två symaskiner och har sytt… många plagg, till mig och till andra. Jag lärde mig virka förra sommaren och har virkat ett hundratal mormorsrutor. Mina naglar är tragiskt eftersatta men matkällaren är full av äpplemarmelad och -must och -sylt och -cider. Jag har hållit liv i en massa blommor sen vi flyttade i juli. Jag är inte lika rädd för spindlar.

Memories you’re making, frame inside your heart
In the middle of a nowhere is a somewhere you can start

Orbit

Was I drawn into your orbit
Or were you drawn into mine
In any case, you’ve given me
A new reason to shine

Idag firar vi en vecka med Tulsi och tre hundar i flocken. Som jag skrev i förra inlägget så kommer jag ångra mig många gånger, men samtidigt är jag så tacksam att vi åkte och hälsade på och att just Tulsi fanns där. Och att vi vågade! Jag trodde inte på riktigt att vi skulle hämta valp förrän jag satt i bilen med Tulsi i knät, så först i veckan har han fått en sida här på bloggen.

Det tar tid att få ihop flocken och Norrie har blivit rejält arg ett par gånger och #crew har fått stötta mig när jag ylat om att det inte kommer att gå, de kommer aldrig att komma överens. Det är ju inte alltid så lätt att veta vad som är normalt när vår enda tidigare måttstock är Zumi som är en pushover av stora mått, och oerhört sällan säger ifrån. På sätt och vis är det skönt att inte behöva freda båda vuxna hundarna på det sätt jag behövde freda henne från Norrie.

Foto: Karl Mikaelsson

Tulsi påminner mig om Norrie som valp, och samtidigt inte. Det är nog mer terrierdrag i Tulsi med tanke på hur mycket han hänger i kläderna, och han är inte riktigt hundraprocentig på inkallning som Norrie var. Men 90%-ig är ju inte heller dåligt för en nioveckorsplutt – jag minns ju mycket väl att Zumis procent låg en bra bit på minus i samma ålder. 😉 Han är skojig, och hejig, och kavat. Han går i koppel lite hejsan hoppsan men trasslar inte till det fullständigt förrän vi får möte av människa, då blir han alldeles till sig i själen och försöker vifta sig fram med propellersvansen för att hälsa. Vilken fin egenskap! Behåll den, Tulsi. Var glad i din omvärld. Både matte och storebror är cyniska jävlar, lyssna inte på oss.

Jag har lärt mig ett och annat av att ha en sånhär kavat valp en gång tidigare, en sån som är redo för träning från dag ett. Jag har lärt mig att det förvisso är jätteskojigt att träna med en sådan valp, men att vi inte ska träna allt och vi inte ska träna på det fartiga först. Farten finns redan monterad och kan plockas fram lätt, men stadgan tar mer träning att montera dit. Så istället för Norries freestyleträning får Tulsi träna på stadiga och passiva beteenden mest. Sitta. Stå. Faktum är att träningen redan har gett positiva effekter på Norrie, som behöver träna på att sitta inför lydnadsklasserna vi förhoppningsvis kan tävla i vår och därför får träna på att sitta när Tulsi tränar. Det är perfekt att de behöver träna på samma sak just nu.

Foto: Karl Mikaelsson

Som jag har funderat på hur och vad vi ska träna. En sak jag bestämde redan långt innan Tulsi är att inte börja med agilityn före ett år. När jag säger “inte börja med agilityn” så menar jag inte grunderna för alla grenar, som att kunna sitta kvar, springa till leksak och så vidare, men allt som involverar svängar, hopp och liknande. Alla hundar som börjar tidigt går inte sönder, men jag började tidigt med Norrie och det gnager mig att känna att jag kanske, kanske kunnat avvärja några skador (framför allt patellan) om jag bara väntat lite med den typen av tuff träning. Han såg ju vuxen ut i kroppen tidigt tyckte jag, och då kändes han färdigvuxen, men när jag idag ser bilder på honom som åttamånaders så är han gänglig unghund. Det finns inga garantier; kanske går Tulsi också sönder – men då har jag i alla fall gjort det jag kan.

För mig känns det ganska skönt att veta att agilityn blir lagom till inomhussäsongen. Det innebär nämligen fördelar i mina ögon! Inomhushallhyra innebär att det inte är så stor risk för överträning, och samträning innebär massa bra träning på att jobba i grupp och bra tips och idéer från övriga i gruppen. Varje vinter får sporten jag valt att samträna en stor nytändning för mig för att det är så roligt med samträningar, och jag hoppas att agility med Tulsi kommer att kännas så nästa vinter – och lydnaden för Norrie lika härlig som för oss nu. För det kommer att bli mer lydnadssamträningar för Norrie, och förhoppningsvis med samma härliga gäng.

Men så vad tänker jag träna på tills nästa oktober? Plättlätt. Allt som gör en skojig, hejig och kavat liten valp till en rolig träningskompis. Miljöträning, socialträning, valpkurser, trickträning och en massa passivitet och stadga. Dessutom tänkte jag ställa ut honom ett par gånger för att få ännu mer miljöträning och socialträning. Tokigt många saker ska vi göra under året.

Det känns fint. Zumi tränar slalom, Norrie tränar lydnad, och Tulsi tränar på att bli en hund. 2017 har potential.

And when the stars were all aligned
You pulled me in your orbit as I pulled you into mine

Shake It Off

Jag håller på med ett mastodontprojekt, nämligen att skriva ett uppdaterat blogginlägg om nagellack, nagelvård och nail art. Medan jag försöker att någon gång få det färdigt kan jag istället rapportera från den första tävlingen för säsongen. Zumitrollet har sprungit klass 1 i Valla ridhus! 🙂

…ja, egentligen kan vi sluta rapporten där. För på det stora hela så var det just det hon gjorde, hon sprang agility. Det är roligt att det börjar kännas som faktisk agility och inte knuff-med-liten-hund-över-hinder. Hon söker till och med lite själv mot tunnlar och hopphinder vilket gör mig glad! På filmen är det från typ en minut in, för innan har vi det som inte gjorde mig glad: hon har tydligen aldrig sett ett slalom förut.

Låt mig förtydliga: vi har tränat på slalom av och till i minst ett halvår nu. Den senaste månaden har det känts som att hon faktiskt knäckt ungefär hur slalom ska gå till och allt som oftast gjort rätt med alla tolv pinnarna, även om jag har stora hjälper som stöd. Men igår hade hon alltså aldrig sett ett slalom förut och försökte inte ens göra rätt. Då blir jag lite trött i huvudet, för jag har inte riktigt hittat några bra verktyg för att lösa såna plötsliga övertygelser. Idag var vi en stund i hallen och då kom hon ihåg, så kunskapen finns nog därinne någonstans. När hjärncellerna har kontakt.

Vi fick panikbromsningar inför däck och långhopp också, men det väntade jag mig nästan. De där specialhindren som jag inte tränade så mycket med Norrie för att han generaliserar (hopp som hopp!) måste jag träna separat med Zumi. För henne är ett långhopp *inte* samma sak som ett hopphinder. För henne är inte ens ett hopphinder samma sak som ett annat hopphinder, vilket vi fått träna på.

But I keep cruising
Can’t stop, won’t stop moving
It’s like I got this music
In my mind
Saying, “It’s gonna be alright.”

I love it

Om en låt ska beskriva Zumis inställning till agility så måste det vara Glee-tolkningen av I Love It:

I don’t care
I love it
I don’t care

You’re on a different road, I’m in the milky way
You want me down on earth, but I am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch

I love it!
I love it!

Jag har aldrig tråkigt med den här hunden. :heart:

On our way

We’re on our way, way, way
We’re on our way, way, way
We’re on our way somehow

Jag tänkte bara lämna ett livstecken. Ett litet försiktigt “hurra” trots att jag alltid blir rädd att det är att jinxa allt och att Norrie kommer att få ont igen för att jag skriver något positivt i bloggen. Varje inlägg är en kamp på det sättet, för det blottlägger min rädsla.

Men. Ett litet försiktigt “hurra”. Ännu går det vägen. Mer agility, ett halvtufft joggingpass (jag har träningsvärk!) och fortfarande, fortfarande mestadels fyrbent.

I min jakt efter en lämplig låt att citera hann jag igenom ganska mycket. Och åh, så mycket minnen. Mitt musikbibliotek är mig verkligen kärt!

Superhärliga bilder tagna av Leona Örtenberg

DSC_1025

DSC_1026

DSC_1024

DSC_1056

Forever starts today

I onsdags röntgade vi en hel och fin tass och en hel och fin rygg. Ingen spondylos, inga pålagringar, ingen artros. En hel och fin hund. Det var en lättnad att höra, även om det inte egentligen ger svar på frågan “Varför hoppar hunden ibland på tre ben, och varför har hunden fått diffust ont någonstans två gånger, ett någonstans som ingen kan säga exakt var?“. I och med det så har jag bestämt mig för att nu kör vi och ser vad som händer med steg och eventuell smärta och så börjar vi om med undersökningarna om han får ont igen. Ett steg är kvar på listan just nu, och det är kiropraktorbesök. Vi har varit på ett undersökningstillfälle som en del av en studie på universitetet, och blir antagligen kontaktade om det i veckan.

Så vi kör. Hittills två korta pass agility. Hittills inga förändringar i rörelsemönster och ingen smärtpåverkan. Han är en lycklig, pigg hund på promenaderna och ännu mer på planen.

I’ve been to hell
and back again
I’ve open doors I know
I never should have opened
But you bring me home
you bring me home again

Let the world know
I’ll never let you go
Till the end of days
Forever starts
Forever starts today

Attitude is a little thing that makes a big difference.

Jag accepterar Den Stora Februaritröttheten. Den här veckan får bli mållös, helt enkelt. Visst måste jag acceptera ett visst mått av måsten i mitt liv kring Norries rehab, men det är nog alla måsten jag mäktar med i hundlivet just nu. Utöver en begränsad grundnivå i form av promenader och lite novafon får resten komma som eventuell bonus om jag hittar motivationen och orken.

Idag har jag funderat på hur Googles AdWords nästan alltid är för sent ute. På FB får jag nu annonser med reklam för Seche Restore (thinner till nagellack som börjat torka) som jag köpte igår. Det är en återkommande trend, så jag kanske helt enkelt fattar inköpsbeslut lite fortare än genomsnittspersonen? 😉

Howevers. Imorgon ska Norrie simma i alla fall och på tisdag ska vi till Högby och fnittra någon tunnel. Zumi behöver jag hjälp att simma så hon får bara vara hangaround den här gången, men tunnelfnitter ska vi nog få till 🙂

Be as you wish to seem

Ni kanske minns att jag inte ställde upp några mål förra året eftersom jag inte kom överens med idén om mål? Det slutar med att jag skriver dem i december/januari, tänker yes, nu har vi en plan, och sen tittar jag inte på dem förrän i december och inser att eh, just det, hur tänkte jag här egentligen?. Långtidsmål passar mig helt enkelt inte, speciellt inte den typen av prestationsbaserade långtidsmål som jag har en tendens att sätta.

Så jag har tänkt och funderat (en onödig plåga, låt gå! 😉 ) och kommit fram till hur jag vill göra med planeringen för året. Jag har två drömmar som jag önskar ska slå in – att jag och Norrie får springa som föråkare på årets SM i agility och att vi i framtiden får springa SM på riktigt. Det här är inte mål – det här är drömmar. Men hur förflyttar jag oss lite lite närmare?

Jo, med korta lätta användbara mål. Jag har valt en månad, för att se om det är för långt eller för kort för att vara överblickbart. I slutet av varje månad tänker jag mig att jag ska utvärdera lite och se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag tänker att vi under januari ska bygga fungerande rutiner att stå på, och därför finns det inga krav på kvalitet eller längd på någonting av det jag räknar upp – det ska bara göras ett antal gånger och sen får kvalitet, planering och längd komma med tiden.

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
  • Köra ett pass slalom under januari.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
  • Klossträna två gånger i veckan.

En sak som jag direkt funderar över när jag tittar på mina drömmar och på vad vi gör är att jag inte har någon heelworkdröm och ingen dröm som involverar Zumi. Hjärtat säger just nu inte något speciellt om heelwork tyvärr, förmodligen för att vi så sällan tränar det tillsammans med andra – det finns ingen inspiration. Anna, Erika, Ann-Sofie, Åsa, Leona… Heelworkpepp, you haz it?

Zumi… Ja, egentligen vore drömmen där bra kontakt. Det kanske kommer genom mer träning?

Enthusiasm moves the world

Den där paniken över att stirra på rörelser och få smärre hjärtattacker varje gång det såg oregelbundet ut nådde sin kulmen i onsdags, då jag cyklandes över campus mötte en kråka som spatserade omkring – och min första tanke var “Den tåar in i rörelse!“. Reality check på den. Kanske lite dags att försöka koppla bort stirrandet innan jag får en ny, fin, vit jacka och ett eget rum…

2014-10-30 08.34.09

Torsdagens rehabbesök hjälpte till att minska stirrapaniken. Marie var väldigt nöjd med hur han utvecklas, musklerna kommer tillbaka fint och även på ställen som har varit notoriskt svårmusklade. Han rör sig tydligen betydligt bättre – och det ser ju jag också, även om jag inte riktigt har lärt mig att inte få hicka när han blir trött och steget faller ur igen. Stegskillnaden höger-vänster har minskat och han jobbar på med att få ut steget ordentligt.

Vi fick en massa nya tips på saker att göra och shoppade nytt rehabkort för vattentrask. Rehabtillägg i försäkringen är himla fina grejer! Jag har försökt att lägga upp en plan för den kommande veckan, och publicerar jag den här kanske jag känner lite krav på mig att inte missa saker.

Fredag: Vilodag! Massage och stretching.
Lördag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Söndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan. Massage och stretching.
Måndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Tisdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, 5 minuter heelworkträning. Massage och stretching.
Onsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan x2 (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Torsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching.
Fredag: Vattenthreadmill.

Rehab är liksom ganska roligt, ändå. Speciellt nu när vi börjar få göra lite saker förutom att gå liiiite längre promenader! Jag plockade hem min lilla balanskudde jag haft att stå på på jobbet eftersom den har små piggar på ena sidan och det är jättenyttig träning för Norrie med ojämnheter under tassarna.

Mindre roligt är att Norrie har insett att han inte längre är i helvila, och låter som… ja, ett brandlarm, och det ofta och mycket. Uttråkad! Göra! Mer! Det effektivaste verkar vara att ge ben som kräver en massa tugg, så jag har bunkrat upp med både lamm-, nöt- och renditon.

Den där röda då? Ja, hon har mest legat på latsidan 😉 Men! Idag tog jag mig samman och åkte till Rusta och insåg att deras slalom kostar 149 kr just nu. SCHWEEEEEEEEET, så att säga. Så nu har Zumi ett eget slalom! Imorgon tänkte jag premiärträna att springa rakt fram i en breeeeeeeeeed allé mot godisburk – rosettjaktsettan är ju redan i januari…

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.