Shake It Off

Jag håller på med ett mastodontprojekt, nämligen att skriva ett uppdaterat blogginlägg om nagellack, nagelvård och nail art. Medan jag försöker att någon gång få det färdigt kan jag istället rapportera från den första tävlingen för säsongen. Zumitrollet har sprungit klass 1 i Valla ridhus! 🙂

…ja, egentligen kan vi sluta rapporten där. För på det stora hela så var det just det hon gjorde, hon sprang agility. Det är roligt att det börjar kännas som faktisk agility och inte knuff-med-liten-hund-över-hinder. Hon söker till och med lite själv mot tunnlar och hopphinder vilket gör mig glad! På filmen är det från typ en minut in, för innan har vi det som inte gjorde mig glad: hon har tydligen aldrig sett ett slalom förut.

Låt mig förtydliga: vi har tränat på slalom av och till i minst ett halvår nu. Den senaste månaden har det känts som att hon faktiskt knäckt ungefär hur slalom ska gå till och allt som oftast gjort rätt med alla tolv pinnarna, även om jag har stora hjälper som stöd. Men igår hade hon alltså aldrig sett ett slalom förut och försökte inte ens göra rätt. Då blir jag lite trött i huvudet, för jag har inte riktigt hittat några bra verktyg för att lösa såna plötsliga övertygelser. Idag var vi en stund i hallen och då kom hon ihåg, så kunskapen finns nog därinne någonstans. När hjärncellerna har kontakt.

Vi fick panikbromsningar inför däck och långhopp också, men det väntade jag mig nästan. De där specialhindren som jag inte tränade så mycket med Norrie för att han generaliserar (hopp som hopp!) måste jag träna separat med Zumi. För henne är ett långhopp *inte* samma sak som ett hopphinder. För henne är inte ens ett hopphinder samma sak som ett annat hopphinder, vilket vi fått träna på.

But I keep cruising
Can’t stop, won’t stop moving
It’s like I got this music
In my mind
Saying, “It’s gonna be alright.”

Some says that it’s genetics that makes you who you are

Om ni inte har lyssnat på Josh Woodwards fantastiska låt “I hate you”, så gå genast och gör det. Underbar absurd satir!

Hursom. Maybe she’s born with it, maybe it’s a beroende. Det är lite gener inblandade i mitt nagellacksintresse (jag har naturligt starka naglar som lack fäster väldigt bra på, vilket gör det roligare än om lacket skulle lossna varannan dag), men mest är det ett konstigt infall som envis håller i sig. 😉 idag har jag fått paket! Bundle Monster-paket!

Bundle Monster är ett amerikanskt företag som framför allt gör stämpelplattor, och det är egentligen konstigt att det här är mina första plattor därifrån. De är ganska billiga och har en uppsjö av motiv. Nyligen släppte de en serie som heter Fuzzy and Ferocious och jag villhövde några av dem. Titta så förstår ni:

image

image

image

Den sista plattan, Dinotopia, hör inte till serien, men vem kan motstå dinosaurier? Inte jag. Inte heller kan jag motstå hundar, Grumpy Cat eller blomdjur!

image

Jag har valt nagelstämpling som mitt sätt att dekorera naglarna på, men det skadar ju inte med lite fler möjligheter, right? I paketet ovan är det en hel hög vinyler. Vinyler? Ja, mallar du klistrar på nageln, målar på och drar bort för att få olika mönster. Och så bling!

image

Så mycket roligt Linnea! Yay! Men du, hur ser dina naglar ut just nu?

image

Ehem. Min ursäkt: Norrie dödade ett nagelband förra måndagen så jag har inte velat använda remover på det fingret. Så allt har fått sitta. På ringfingrarna hade jag ett glitterlack, så jag grundade med peel-off-lack och ville se hur bra det skulle sitta. Bloggarna jag kollade sa en till några dagar.

På mig satt det i nio dagar. Sweet! Från och med nu blir det basen i alla manikyrer. Så lätt att ta bort när det väl är dags! På långfingret testade jag att försöka peta bort lack utan peel-off-lack under på samma sätt. Gick inte så bra 😉

And we’re all getting older

Det har varit tyst här sedan jag skrev om Zumi och agility i maj. Lite vardag går att hitta på Instagram men nu börjar jag sakna det längre formatet igen. Vi får se vad det blir.

image

Vad vi gör just nu? Vad som hänt med Norries kropp och Zumis agility sen sist? Tja. Jag och Zumi driver varandra till vansinne med jämna mellanrum men hon har hunnit nolla lite blåbärslopp och börjar ha en aning om vad ett slalom är. Baby steps!

Jag har slutat att stirra så mycket på Norrie. Vi gör sånt vi tycker är roligt och ser vad som fungerar. Och det mesta verkar, peppar peppar och annat, fungera bra. Långa promenader, agility, heelwork och spår njuter vi av. Och så jagar vi Bollen och dödar en och annan griiiiis. 🙂

Jag fortsätter att måla naglarna även om bilderna mer sällan hamnar på Instagram. Jag har också infört köpstopp på allt nagelrelaterat till i maj – men väntar på tre leveranser som beställdes innan införandet 😉

Vi ser vad det blir av bloggandet. Men just nu blir det något.

I love it

Om en låt ska beskriva Zumis inställning till agility så måste det vara Glee-tolkningen av I Love It:

I don’t care
I love it
I don’t care

You’re on a different road, I’m in the milky way
You want me down on earth, but I am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch

I love it!
I love it!

Jag har aldrig tråkigt med den här hunden. :heart:

Aimless

Jag vet inte hur han gör det, men Josh Woodwards låtar lyckas alltid pinpointa något i mitt liv. När The Beautiful Machine kom ut stoppade jag den i stereon i bilen och roadtrippade på heelerlägeräventyr till Airplane Mode och peppade agility till The Dreamers (Let’s say you try, and you fall from high: when the sun has set, will you regret the fall – or the times you did nothing at all?).

Just nu är det en ny låt – Aimless – som talar till mig om det där med att ha mål och planer och vilja och riktning. Det har funkat rätt väl hittills i de flesta aspekter av mitt liv att hänga på det som händer, men ibland kanske jag ändå måste överväga vad jag vill göra. Var jag vill komma någonstans. Trösterik och lite utmanande på samma gång.

The Beagle down the street
He’s never on a leash
And every car that passes by, he chases like a freak
I was puzzled so I asked him what he’d do one day
If he caught himself a big old Chevrolet

And he said, ooooh
I don’t have a clue
But how many of us ever really do?
There is not a glowing sign that I am heading toward
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for

My stupid little cat
Thinks her tail is a rat
She chases it in circles, till she sputters out of gas
I told her it’s impossible to catch that tail
That no matter what she does, she’ll always fail

And she said, ooooh
I don’t have a clue
Maybe what you’re telling me is true
But how am I supposed to know, if I don’t explore
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for

But me, I know my way
I wake up every day
I start to walk, and from my path, I never really stray
I’ll get to where I’m going when I figure out
Why the map is always changing when I start to find the route

And I said, ooooh
I don’t have a clue
But how many of us ever really do?
There is not a glowing sign that I am heading toward
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for
What am I aiming for?

The state that I am in

Oh love of mine, would you condescend to help me
Cause I am stupid and blind
And desperation is the Devil’s work, it is the folly of a boy’s empty mind
Now I’m feeling dangerous, riding on city buses for a hobby is sad
Lead me to a living end
I promised that I’d entertain my crippled friend
My crippled friend

Jag lovade mig själv efter röntgen att jag skulle sluta stirra nu. Jag skulle acceptera hans konstiga gångarter som avrundningsfel och köra på så länge han inte visade tecken på smärta.

Det gick, ett tag. Sen började jag räkna trebenshoppssekvenser och tyckte att de ökade. Och nu stirrar jag igen. Stirrar, räknar, stirrar, räknar. Blir orimligt irriterad om jag missar några galoppsprång för då vet jag ju inte. Ja, vad vet jag inte? Spelar det någon roll?

Igår hoppade han upp i soffan och gnällde till när han skulle lägga sig. Den paniken som greppar hjärtat vid ett sådant tillfälle ger fort vika för den större paniken och rädslan; börjar det om nu? Genast: Vilka symptom kan han ha visat de senaste dagarna? Finns det mer? Vad händer nu? Vad gör jag härnäst? Vem finns kvar att fråga om hans problem?

I onödan? Japp. Antagligen hade han trasslat in en klo i filten, för han har inte visat tillstymmelse till ont. Upp och ner på stolar, upp och ner på stenar, fram och tillbaka, hit och dit. Fnitter och nyp i vaden när han har tråkigt på promenaden.

Jag lade in citatet med tanken att Norrie är my crippled friend. Jag undrar dock om det kanske snarare är jag som är the crippled one.

On our way

We’re on our way, way, way
We’re on our way, way, way
We’re on our way somehow

Jag tänkte bara lämna ett livstecken. Ett litet försiktigt “hurra” trots att jag alltid blir rädd att det är att jinxa allt och att Norrie kommer att få ont igen för att jag skriver något positivt i bloggen. Varje inlägg är en kamp på det sättet, för det blottlägger min rädsla.

Men. Ett litet försiktigt “hurra”. Ännu går det vägen. Mer agility, ett halvtufft joggingpass (jag har träningsvärk!) och fortfarande, fortfarande mestadels fyrbent.

I min jakt efter en lämplig låt att citera hann jag igenom ganska mycket. Och åh, så mycket minnen. Mitt musikbibliotek är mig verkligen kärt!

Superhärliga bilder tagna av Leona Örtenberg

DSC_1025

DSC_1026

DSC_1024

DSC_1056

Forever starts today

I onsdags röntgade vi en hel och fin tass och en hel och fin rygg. Ingen spondylos, inga pålagringar, ingen artros. En hel och fin hund. Det var en lättnad att höra, även om det inte egentligen ger svar på frågan “Varför hoppar hunden ibland på tre ben, och varför har hunden fått diffust ont någonstans två gånger, ett någonstans som ingen kan säga exakt var?“. I och med det så har jag bestämt mig för att nu kör vi och ser vad som händer med steg och eventuell smärta och så börjar vi om med undersökningarna om han får ont igen. Ett steg är kvar på listan just nu, och det är kiropraktorbesök. Vi har varit på ett undersökningstillfälle som en del av en studie på universitetet, och blir antagligen kontaktade om det i veckan.

Så vi kör. Hittills två korta pass agility. Hittills inga förändringar i rörelsemönster och ingen smärtpåverkan. Han är en lycklig, pigg hund på promenaderna och ännu mer på planen.

I’ve been to hell
and back again
I’ve open doors I know
I never should have opened
But you bring me home
you bring me home again

Let the world know
I’ll never let you go
Till the end of days
Forever starts
Forever starts today

I am I plus my circumstances

För nästan två månader sedan skrev jag att jag accepterade Den Stora Februaritröttheten. Sen blev det tyst. Jag tror att tröttheten har suttit i sedan dess och sitter i än. Jag är trött, så trött, helt enkelt. Och på hundfronten har det varit idel skit och inget roligt att rapportera, så det har varit tyst, helt enkelt.

Vad för skit? Trasig heeler-skit i huvudsak. Norrie började röra sig sämre igen och jag tyckte inte att det hjälpte att vila, novafona etc så jag bokade en veterinärtid för undersökning. Som ett brev på posten fick han diffust ont någonstans kvällen innan och gnällde till när han flyttade på sig. Det höll i sig nästan till veterinärbesöket, där han förstås inte hade ont någonstans, tacksåmycket. Vi fick dock norocarp utskrivet för att se om det hjälpte.

2015-03-07 09.59.57

Det hjälpte finfint för att ta bort ontet när han ställde sig upp, lade sig ner, hoppade upp på och ner från saker. Det gjorde däremot inte direkt någon skillnad alls på hans rörelsemönster. Han var fortsätt hyfsat trebent i galopp helt enkelt.

På onsdag ska vi tillbaka igen och börja med en röntgen av rygg och vänster baktass. Jag är rädd att han ska ha spondylos eller något annat som inte går att bota, och hoppas att han helt enkelt ska ha låsningar i ryggen som stör honom.

2015-02-22 14.46.12

Hund är roligt nästan jämt, eller hur var det? Vi försöker att andas i mellanrummen och jag testar lite vad han verkar klara just nu. Han blev mer trebent dagen efter ett rejält heelwork- och lekpass, men fick inte ont. Idag har vi kört uppletande, så vi får se vad kroppen säger imorgon.

Jag kan inte lova att jag orkar att hålla bloggen uppdaterad ordentligt, men jag ska försöka. Mest av allt vill jag bara säga ett stort, stort tack till alla som är med mig på den här resan och som gör att jag orkar en dag till, och en dag till, och en dag till.

2015-03-10 22.12.03

Attitude is a little thing that makes a big difference.

Jag accepterar Den Stora Februaritröttheten. Den här veckan får bli mållös, helt enkelt. Visst måste jag acceptera ett visst mått av måsten i mitt liv kring Norries rehab, men det är nog alla måsten jag mäktar med i hundlivet just nu. Utöver en begränsad grundnivå i form av promenader och lite novafon får resten komma som eventuell bonus om jag hittar motivationen och orken.

Idag har jag funderat på hur Googles AdWords nästan alltid är för sent ute. På FB får jag nu annonser med reklam för Seche Restore (thinner till nagellack som börjat torka) som jag köpte igår. Det är en återkommande trend, så jag kanske helt enkelt fattar inköpsbeslut lite fortare än genomsnittspersonen? 😉

Howevers. Imorgon ska Norrie simma i alla fall och på tisdag ska vi till Högby och fnittra någon tunnel. Zumi behöver jag hjälp att simma så hon får bara vara hangaround den här gången, men tunnelfnitter ska vi nog få till 🙂