Den senaste veckan har varit hundaktiv. Efter lördagens spår blev det söndagsvalpagility med en klurig övning som involverade två hinder och en tunnel. Norrie var så lättstyrd och entusiastisk att matte blev alldeles glad, MEN så svårt det var att komma ihåg den minipyttekorta vägen! Det var, totalt sett, sju passager, och vi gick ”banan” ett antal gånger. Likt förbaskat tappade jag bort mig halvvägs och räddades på tredje försöket på att de andra kunde ropa banan från mitten och framåt…
Ann-Sofie fotade, så ni får till och med lite bilder på mattes viftande och på en Norrie som springer så fort att öronen floppar 
Norrie fick springa med sned bom på hindren vilket innebar att han inte behövde hoppa alls utan kunde flyta på. De andra, lite större vovvarna hade pinnen upplagd på båda sidor, men där är vi inte riktigt än 
Tisdag och onsdag kväll gick i freestylens tecken med koreografikurs och tävlingsträningskurs. Under koregrafikursen satsade vi mest på att schabbla runt med vårt program för klass 2, men såhär i efterhand har det börjat lossna och jag har fått en massa nya tankar kring saker som inte fungerade under kursen, och delar av programmet har tagit form! Norrie får en massa pluspoäng för hur duktig han var på att vara tyst under passiviteten. Under de här två kurstillfällena var han i stort sett gnisselfri och lugn. Skönt att få vila öronen!
Tävlingskursen gav i sin tur en massa nya funderingar, speciellt kring skällandet som jag har en lite ambivalent inställning till. Jag har testat att stoppa och lägga honom när han skäller till, men då eskalerade bara skallen för att han blev osäker på om han gjorde rätt över huvud taget. Det fungerar att belöna tätare, men det stressar mig lite för att jag känner att jag måste ”skynda att belöna” innan han skäller, och det är jobbigt att gå på helspänn. Den bästa metoden för tillfället verkar vara att träna svåra saker, och belöna lugnt, och då och då bryta upp med lekbelöning. Samtidigt vill jag inte fokusera för mycket på skallen, för då tappar vi mycket av glädjen i träningen, jag blir spänd och uppstressad och tycker att hela freestylen är jobbig. Vi tränar ju, trots allt, framför allt för att ha kul tillsammans.
Jag märker också att jag så lätt fastnar i att han måste vara uthållig. Han måste tränas på att gå hela program kontinuerligt. Han måste kunna koncentrera sig utan belöningar. Men… Det är ju inte riktigt sant. Har han bara rätt belöningsförväntan och tillräcklig kondition så kommer han att orka jobba en längre stund utan belöning också, även om vi inte gör det jämt.
Eftersom det är tävling snart, har Zumi mest fått flyta med och vara avundsjuk. Jag tror att det är den lämpligaste uppladdningen för henne, och hittills har hon svarat rätt bra på lockelsen. Förhoppningsvis har jag en övertaggad hund på måndag!
För att bryta av från den något intensiva freestyletrenden under tisdag och onsdag, så träffade jag agilitygruppen igen i torsdags för lite allébågslalom och några framåtövningar. Det är fint hur jag går in i varje övning i gruppen med en känsla av att det kommer att gå åt skogen, och får panik när det gör det… Torsdagens panik handlade främst om att Norrie inte hoppade, utan sprang runt, hindren på en helt vanlig framövning. Skrik, panik och nära tårar – inte för att han inte utför det som jag förväntade mig, utan för att oron att han skulle ha ont och inte ville hoppa grep mig omedelbart. Vi har ju kört framövningar förut!
…Vi har kört framövningar förut. Det som skilde sig det här gången var ju bara det faktum att han hade 30cm höga hinder, och inte bommar på marken, och jag över huvud taget inte talade om för honom vad han skulle göra. Såhär i efterhand kan min panik verka en liten smula överdriven, men det är ju å andra sidan alltid lätt att vara efterklok. De andra var ju förstås lite mindre panikslagna och föreslog att jag skulle köra samma sak men med lägre bommar så han kände igen övningen. Ja, då gjorde han ju förstås som tänkt…
Ibland, matte, är du lite trög.
Idag har det också blivit mycket hund. Vid halv nio imorse checkade vi in hos veterinären för ögonlysning för den lilla knorrhunden. Zumi fick hänga med och väga sig, och vovvarna ligger nu på 8,7kg (Zumi) och 7,4kg (Norrie). Hon var nog ganska lättad när hon fick gå till bilen igen utan att ha behövt någon undersökning!
Norrie skötte sig himla fint idag, vilket möjligen skulle kunna ha någonting med min egen sinnesstämning att göra. Ögonlysningen har jag aldrig oroat mig för, eftersom hans föräldrar är DNA-testade, och precis som jag trodde så var han alldeles fri. Bra med lite statistik till heelerklubben! Och jämfört med Zumi var han så grymt lätt att droppa ögonen på! När han kom ur bilen igen på parkeringen hemma så satt han och kiiiiiisade och tyckte att det var ganska skönt att komma in i ett dunkelt sovrum ett tag.
Jag stack iväg en liten sväng på veckomöte och åt ohemula mängder äpplekrans från Mohlins. Så ohemula mängder att jag inte var hungrig när jag kom hem igen vid lunch, utan packade in hundarna i bilen och gjorde Tornby osäkert. Norrie behövde följa med för att jag skulle prova ut ett BoT-nättäcke, och Zumi sa att hon ville följa med så då fick hon det. På Tornby hittade jag en skuggig, sval parkeringsplats under Hööks och drog in för att se hur många konhinder de kunde tänkas ha. Och tänka sig att de hade precis lagom många, och 20% rabatt på hundsortimentet! Fem konhinder fick följa med mig hem och jag har redan testat att ställa ut alla i trädgården och fnulat med avstånden för att få till ett bra cavaletti till Norrie, vilket visade sig vara svårare än jag trott! Sen råkade vi kanske köra lite rundningar också, innan vi tog en skön solpromenad över hygget.
Det bästa med konhindrena är att fem stycken plus bommar går ner i en blå IKEA-kasse modell liten! Nu ska här tränas hoppteknik och bakbensstyrka, kan ni tro!
Det känns att jag är lite stressad just nu, av tävlingarna som tornar upp sig och av tävlingsledarplanerandet. Jag har så ont om tålamod och varvar upp för så lite! Jag hoppas att det känns bättre och bättre ju närmare vi kommer tävlingen, så att tävlingsdagen bara handlar om glädje, och inte om nerver.
It’s clear as mud and nearly twice as thick
It’s out of reach and heavy as a brick
It’s quick to make a notion of your overgrown emotion
And it’s getting so much louder every day
