Idag har jag bakat bröd. Så mycket att brödlådan i frysen är full.

Det är definitivt hamsterificus.

Inte fullt så hamsterificus: Zumi hittade idag någonting spännande att rulla sig i. Det visade sig vara en…

Håll i er nu.

RÄKA.

Allvarligt talat. VEM har tappat en (för det var bara en!) räka ute i Jägarvallen? Mitt ute på ett fält ovanpå skaren? Livets små mysterium… Zumi fick bada

Jag har en mycket enkel syn på livet egentligen. Jag vill göra andra människor glada, och sprida lite värme, glädje och tilltro i världen. På grund av att jag inte har så bra självförtroende har jag länge låtit andra styra och prata trots att jag inte hållit med, men jag har äntligen insett att det inte löser något. Det är jobbigt att stå upp för sin sak, det är jobbigt att stå emot när man inte håller med, men det måste göras.

Trots att jag stöter på motbevis så vill jag, och måste, tro på att människan i grunden är god. Att det finns något gott hos alla. Att det finns en strävan hos alla att glädja och stärka varandra.

Le mot en okänd medmänniska idag. Visa din uppskattning. Gör världen lite ljusare. Det är tillsammans vi bygger klimatet vi lever i.

There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind

I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking

Om en kort stund ska jag väcka nummer två i hushållet, Zumi, och ta en promenad. Nummer tre får sova vidare tills vi kommer in. Men den senaste timmen har varit min och min enbart, vid köksbordet med en stor kopp te och en frukostmacka. Så här tyst och stilla ska en morgon vara.

Efter att ha farit runt i snön på det här sättet blir man självklart trött. Så trött, att man däckar på hallgolvet och struntar fullständigt i att matte och husse tokar sig med kamerorna som vanligt.

På mitt flickrkonto finns också en bild på vår uteplats. Det som ger upphov till zick-zack-snövallen är i själva verket en himla massa kompostgaller som vi skjöt in från kanterna när vi höll på att fixa med häcken. De syntes inte i all snö där ett tag… Efter de senaste dagarnas mildväder har de dock töat fram lite igen och sticker upp någon decimeter ur snön.

Jag går omkring med ett konstant stresspåslag för närvarande, och det påverkar allt jag gör. Jag är känsligare, har svårt att koncentrera mig på saker, dålig uppmärksamhet och fysiska tecken i form av alldeles för hög puls. Kombinera detta med körlektion och resultatet är väl i stort sett katastrof.

Man får se det från den ljusa sidan – jag körde inte på någon. Det var bara snubblande nära att jag rullade in i bilen bakom vid start i backe vid rödljus… Jag som KAN starta i backe ska inte göra sådana tabbar – men stress gör konstiga saker med en. Sen glömde jag backspeglarna i varenda sväng och samma sak med att kolla döda vinkeln. För att inte tala om hur jag vinglar och flackar med blicken. Pust och suck!

Jag skrapade ihop resterna av min stolthet och bokade faktiskt in uppkörning – om två månader. Fram tills dess har jag i snitt en lektion i veckan, så jag ska nog hinna rätta till mina fel tills dess. Sen stressade jag hem, kissade Zumi, åt lite lunch och pyste iväg till exjobbet. Där gick jag igenom lite saker med min handledare och nu är projektet på G på allvar, även om det egentligen varit igång ett tag redan.

När jag kommit hem samlade jag lite lugn och gick sedan ihop med Zumi upp till Kalle. Zumi åt snö, slickade på kissfläckar, pep och drog i kopplet. Jag uppförde mig åtminstone bra… Väl där körde vi lite freestylemoment i korridorerna eftersom Kalle inte var riktigt klar, och sedan fick jag sätta mig bakom ratten för andra gången idag.

Hör och häpna – det var inte enbart katastrof. Jag fick ett par stycken aha-upplevelser för att vi ordentligt gick igenom hur jag skulle hantera bilen inför trafikplatser, så nu känner jag mig tryggare inför rondeller och trafikljus. Jag har fortfarande problem med positionering vid svängar, men uppsikten börjar bli något bättre (=något tidigare, i alla fall). När vi kört ett otal varv runt i Mjärdevi svängde vi av mot Ryd och så fick jag köra till Hemköp, parkera, backa ut från parkeringsplatsen, lirka mig ut från parkeringen och köra hem. Mot slutet började jag känna mig hyfsat trygg i situationen och lyckades till och med köra in bilen i garaget efter ett *ehem* smärre missöde med fel växel (satan så förvånad jag blev när bilen fortsatte bakåt trots att jag gasade…).

Vi kan sammanfatta det med att det är en bra bit kvar till körkortet Men det känns inte riktigt lika hopplöst som i morse.

Den senaste veckan har varit lång, omvälvande, tung, oväntad och väldigt rolig, allt på samma gång. Den stora ljuspunkten har varit startskottet för mitt exjobb. Jag trivs redan jättebra där jag är och känner att jag kommer att kunna göra någonting väldigt roligt under min tid där. Folk är jättetrevliga och jag kan läsa litteratur och lyssna på Peter LeMarc samtidigt.

Man får lite luft under fötterna när man känner att man har stöd. En vän sa till mig “vänner står bakom varandra oavsett anledning“, och det är just det jag upplevt den senaste veckan. Trots snömodd och hårda ord har jag någonting att hålla fast i. Jag får återigen bevis för människans godhet, på samma gång som jag inser att vissa typer av människor inte enbart återfinns i böcker.

Jag tror att summan av veckan trots allt hamnar på plus.

• 50 gram jäst
• 1 liter fingervarmt vatten
• 1 dryg matsked brödkryddor
• 4 teskedar salt
• 2 matskedar matolja
• 1 deciliter vetegroddar
• 1 deciliter vetekross
• 1 deciliter havrekli
• 2 deciliter grovt dinkelmjöl
• ca 2.1 liter vetemjöl special

Smula jästen och häv på salt, brödkryddor och olja (annars glömmer man det…). Häll över vattnet lite i taget så jästen löser sig hjälpligt. Pytsa sedan i vetegroddar, vetekross, havrekli och grovt dinkelmjöl och blanda lite. Tillsätt sedan mjölet ungefär en halvliter i taget tills degen inte är kladdar så farligt mot fingrarna när du känner på det. Låt jäsa under bakduk i en timme.

Stjälp ut det på mjölat bakbord och dela i valfritt antal bitar (jag valde fyra). Knåda en del i taget och dela i lagom många bitar igen (jag valde fem). Knåda lite till, forma till bollar och lägg på plåt, jag lade tio på varje plåt och fick alltså tjugo frallor av det här receptet.

Låt jäsa under bakduk i en halvtimme. Sätt ugnen på 225 grader. Pensla bullarna med vatten och häll på vallmofrö, ställ in i ugnen, låt stå i ungefär 16-17 minuter någonting.

Resultat:

Nu väntar frukost med hembakat bröd, yoghurt, ägg, juice och te. Frukost är mitt bästa!

Till viss del vill jag tillskriva min nya styrka att jag för första gången står på mig, tar en diskussion och verkligen analyserar innehållet i diskussionen. Jag tar inte åt mig av retoriska grepp, för det är just bara retoriska grepp.

En annan bidragande faktor är att jag har tagit tag i mitt liv och insett att jag måste få till lite ordning och till viss del behöver hjälp med det. Jag har anmält mig till kurser på studenthälsan i stresshantering och även i att stärka sin självkänsla. Jag har också tagit tag i magisteruppsatsen ordentligt och det känns jätteroligt.

Jag har också äntligen accepterat att det inte fungerar att bli arg på Zumi. Så fort hon känner av vibbar av nervositet, ilska, stress eller frustration från mig så släpper hon kontakten, skäller på spöken, drar i kopplet, slutar komma på inkallning och så vidare. Och nu har jag nog äntligen fattat det också, att det bara är att bita i det sura äpplet och bli en lugn och glad hundägare. Vi mår bäst båda två när jag är glad och ofta ofta berättar för Zumi vilken fin och mysig hund hon är. Då ler vi båda två ikapp på promenaderna och träningarna.