Det är nog rätt allmänt känt att jag av och till (tyvärr oftare till än av) har problem med huvudvärk. Det är definitivt inte någonting dramatiskt eftersom det är en helt vanlig spänningshuvudvärk, och jag drabbas lite väl ofta helt enkelt för att jag är dum nog att spänna mig mycket och ofta. Jag är känslig för sol (spänn), för ljud (spänn), för stress (spänn), för många sinnesintryck (spänn) och så vidare och det resulterar i att nacke och huvud säger upp sig med ojämna mellanrum.

Jaja, lite huvudvärk är väl inte så mycket att orda om, och nej, jag är ju tyvärr van vid att det gör ont. Själva värken är en ganska liten del av huvudvärken, så att säga. Men när värken kommer krypandes så förändras också mina tankemönster, vilket är både obehagligt och opraktiskt. Jag blir pessimistisk, ledsen och väldigt arg på samma gång, och det är den biten som sätter de största käpparna i hjulet på försöken att leva som vanligt med huvudvärk.

För att det här inte ska vara helt ohyggligt gnälligt så kan jag kontra med att jag märker av en förbättring, inte av måendet när jag faktiskt har ont, men på vad jag klarar innan jag får ont. Det går att hålla ett högre tempo längre än tidigare, och ibland klarar jag två aktiva dagar på en helg utan efterverkningar när jag tidigare inte ens klarat en utan att huvudvärken kommer krypandes framåt slutet. Nu på slutet har den tyvärr varit tätare och intensivare än på länge, vilket jag hoppas ger med sig igen. Jag har ju liksom vant mig vid att nästan kunna aktivera mig som en vanlig människa

Så, vad har jag gjort för att förstöra huvudet då? Förra gången var det massage med triggerpunkter, så hoj vad jag fick skylla mig själv. Dum som ett spån tänkte jag att huvudvärken som kom krypande som en reaktion på triggerpunkterna nog skulle gå över av sig självt. Som om det någonsin gått över av sig självt. Ett dygn senare hade jag väl tagit mig samman och insett att den inte gör det Den här helgen har jag sabbat huvudet på bästa möjliga sätt, må jag säga!

Vi började helgen astidigt. När jag valde uppfödare var inte avståndet något jag tog hänsyn till, vilket jag förstås får böta för när det är dags för kennelträff! Det tar fyra timmar ner till Väröbacka och Tanspots, men som tur är går det fort när man har sällskap. Mini och Polly med matte Malin hade ännu lite längre och kom från Norrköping för att dela sträckan

Både jag och Norrie, och även katten bland hermelinerna Zumi, förtjänade oss nog en liten guldstjärna efter dagen. Matte för att hon åt vid rätt tillfällen, höll sig pigg och höll sig vänlig, och Norrie för att han inte betedde sig alltför mycket som ett kräk och för att han så duktigt och tyst sov i bilen trots löptik i buren bredvid. Zumi hängde på som vanligt utan att tjata eller kräva något mer än att få lite godis ibland. Sötast-i-stan-priset vinner Norries bror Perry som man bara dog lite av att se, och god tvåa är allt syster Kita Båda från P-kullen, alltså ett halvår yngre än Norrie.

Vi hann med lite ringträning, freestyleträning, positionsnötande och hälsa på får som Norrie bestämt ansåg var heelermat. Det blev kort snöre för den lilla terroristen och ett mycket vakande öga.

Efter en sådan maratondag brukar man kanske softa dagen efter. Och Zumi var helt med på det spåret, ihop med husse som kommit hem från jobbresa norröver under lördagen Jag försökte efter bästa förmåga efterhärma Norries attityd av ny dag, ny energi och lyckades hjälpligt, så vi drog iväg på en heldagsagilitykurs med fokus på handling. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord:

Min relation till framförbyten är inte den bästa, kan man konstatera. Jag gillar blindbyten och bakombyten helt okej, men framförbytena… Snurr och vift och yr och aldrig är jag där jag ska! Det ser mer ut som något av Galenskaparna än seriös agility, kan man ju säga

Något annat jag vackert fick inse var att vi har tränat ganska lätta saker. Ja, matte-lätta, that is. Nu blev det plötsligt lite avstånd mellan hindren och jag fick spurta som en idiot för att vara på hjälpligt rätt ställe och ta emot den lilla heelern som kom flygandes ur tunnlar och över hinder som en mycket liten pansarmissil. De sista illusionerna jag hade av att en kortbent hund också är en långsam hund, blev ganska obarmhärtigt krossade. Nyttigt var det definitivt, och jag har börjat fundera på hur jag ska handla för att faktiskt ha någon form av enhetlighet i det hela. Det vill säga, peka och vifta med flit

Jag passade i lördags på att köpa en orange expander av Perrys matte, med baktanken att knyta den i olika leksaker. Det visade sig dock att den var alldeles fnitterhysteriskt jätterolig som den var, och den verkar tåla hyfsat mycket stryk för än har den inte gått sönder

En heldag i solen var dock lite mer än min kropp klarade av, och framåt slutet kom också huvudvärken krypandes. Samtliga hundar, Knorr inräknad, var också utslagna och låg som disktrasor i kanten av planen. Jag misstänker att jag lyckades bli solbränd i ögonen, men ansiktet var härligt likblekt när jag kom hem – kanske mer på grund av huvudvärken, än på den faktiska mängden sol. Jag ska dock vara snäll mot mig själv, ge upp min illusion om att se vettig ut, och köpa mig en bra keps. Solglasögon har jag inte riktigt förlikat mig med än

Hold your breath and count to 10
Remember that it’s all in your head

Heelerträff! hos Catharina utanför Söderköping. Spår, uppletande, freestyle, en massa prat och lite fotande. Kul att se andra arbetande heelrar! Lera långt in på kroppen och bakom öronen!

Valpträff med några av Zumis valpar. Lilla Mika ur sista kullen är en kopia av Zumi, med den stora kärleken till ALLT men också till utseendet! Taito är nog ändå min favorit av valparna, som nu också blivit friröntgad

Agilityträningar med varierande resultat. Oftast är agilityn rätt frustrationslös, och vi har väldigt roligt. Ibland blir det mycket prestige och prestation och då blir det bara pannkaka. Det är tur att det inte är så ofta, för när det inte blir så är vi härligt samspelta.

Heelerbad i hagen vid BK. Norrie var väldigt förundrad över grejen med att bada, och när jag kopplade loss traskade han ner i vattnet och vadade runt, helt fascinerad av att man kunde gå i vattnet

Freestyletävlingar på två olika ställen. I Linköping gick det inget vidare med någon av hundarna, och det får nog delvis bekännas som förarfel på många sätt. Inte minst på grund av att föraren var dödsgenomtrött efter arrangerandet av tävlingen, och liksom inte brydde sig om hur det gick.

I Skarpnäck hade vi samlat ihop oss lite, och även om ingen av hundarna gick perfekt så fixade vi viktiga milstolpar! Zumi plockade sista uppflyttet för FD1 och Norrie höll ihop bra nog att få uppflytt i vår problemkategori (men vi fick för lågt på programmet, för en gångs skull). Till Skarpnäck åkte vi ihop med Karin med vovvar, som det också gick strålande bra för!

Bli gammal har jag också hunnit med. Hur firar man sin födelsedag om inte med rabarberkaka gånger två, vovvepromenader på gräsvägarna ute i Skorteby, och med agilityträning på kvällen? Alldeles strålande födelsedag, må jag säga

Filosofera med Ann-Sofie om det mesta hundrelaterat. Från avel till tävlingsnerver!

Fundera över vad det egentligen är som sätter käppar i hjulen på Ekipage Kortbening. Och som vanligt kommit fram till att jo, det är ju matte, och framför allt mattes nerver. Och prestationsångest. Och enorma förväntningar. På väg hem från agilityträningen igår fick jag en liten pik av CD-skivan jag stoppat i stereon. Den sjöng det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel för mig, och jag hajade till. Ja, för ganska exakt så är det ju. För mycket, för fort.

Wishing, wanting for something more
always better than I had before
who knew these dreams would come true

And I run the red, won’t stop at night
I don’t care for traffic lights
things ain’t moving quick enough for me

Back to the moment the very start,
from the very first day you had my heart
but I got to slow right down
slow it down

En viss liten röd hund har idag fyllt fyra år. I fyra år har hon styrt Hamsterkollektivet och så lär hon fortsätta göra – lilla Zumintrollet! Firandet har inte varit så extensivt, delvis på grund av att hon tuggat sönder en premolar och därför inte fått något roligt tugg att sysselsätta sig med. Hon har dock firat på sitt favoritsätt, nämligen genom att äta skinka och få sova i sängen precis hur länge hon ville

Alla i Hamsterkollektivet har inte legat i sängen och sovit idag. Jag och Knorr har roat oss med att träna båda våra grenar på samma dag, och började dagen vid 10 med länsstyrelsenagility med Ann-Sofie. Man kan konstatera att vi har en heeeeeel del att jobba på nu när jag har kikat på filmerna från träningen. Typ all form av högerhandling. Och koppla på hjärnan-träning. Och sluta vifta helt åt helvete-träning för mattes del. Träningen fick avslutas lite hastigt när Norrie helt stängde av hjärnan och kraschade rakt in i ett hinder och blev blockhalt med tillhörande ynkpip på ena fram. Efter lite pussande och kramande och fem minuter paus var han helt plötsligt alldeles ohalt igen Vi avrundade därför med att hoppa 10 cm. Tjohej sa Norrie, och sög helt plötsligt framåt och klippte det 40 cm höga hindret som stod efter… Sen fick han banne mig inte hoppa mer!

Eftersom han verkade alldeles ohalt och hel även efter en kort sovstund hemma fick han följa med och träna freestyle efter lunch. Ett rejält agilitypass och en kort sovstund innan freestyle verkar vara ett vinnande koncept, ihop med en glad och trevlig matte. Vovs kom knappt till mer än ”twiiip” och ”bjufs” istället för ”vråååål” och ”GROFS” vilket kändes som en mycket behagligare frustrationsnivå. Jag får jobba mer med att inte ge upp så fort jag hör ett skall! Han kan ju jobba jättefint trots att det kommer ett voff här och var, och så mycket stör det faktiskt inte. Om jag peppar och hejar så kommer han sköta sitt.

Härliga bilder av Anna Wass!

Han var dessutom ett riktigt behagligt paus-Knorr att ha med sig när han fått rasa av sig lite hysteriork på agilityplanen innan – ligga lugnt och vänta på sin tur var faktiskt möjligt

Efter ett långt gnäll för Ann-Sofie så fick jag lite förnyad energi som jag efter bästa förmåga försökte omsätta i praktik. Jag tror att vi eventuellt är något på spåret för att hjälpa Knorr att hantera sin frustration (och att överlag minska den eftersom det är frustrationen som ger skallen) även om jag såhär i efterhand kommer på flera saker jag gjorde fel. Hoppet är med andra ord inte helt förlorat, men jag tror att jag tänker tänka om en hel del. Jag har redan varit i den här situationen en gång tidigare, att ha försökt jobba bort skallen och bara eskalerat dem, och det fungerade ju redan då bättre att helt enkelt skita i dem för att de skulle minska i omfång och antal. Varför lyssnar man aldrig på sig själv?

Lika hopplöst som det känns att inte få ordning på attityden hos mig och Norrie, lika självklart har jag hittat precis rätt attityd hos Zumi. Gårdagens tävling gav högsta poängsumman hittills och hennes andra uppflytt. Zumi, omöjligheten, har verkligen totaltransformerats till glädjen och entusiasmen själv och det är jätteroligt att gå in på planen och känna att hon är med varje steg på vägen. Detta trots att det blev en ganska lång väntan uppe för att domarna diskuterade föregående ekipage! Tyvärr är det lite svårare att glädjas över hennes framsteg när det samtidigt känns som att jag hellre skulle se hennes attityd hos Norrie.

Det blir ju också en negativ spiral att jag oroar mig för skallen på plan och han märker att jag spänner mig och så börjar han skälla och sen blir det pannkaka. Det är inte värt det! Vi har inte roligt på planen när jag bara väntar på skall och han blir osäker. Vi tror ju inte på varandra såhär! Utförandet ska, om vi bortser från skallen, vara vårt starkaste kort, och därmed basta!

Torsdagen i omdömen, poäng och filmer finns på respektive hunds sida. Nu laddar vi om för att köra uppvisning på heelerträffen imorgon – och då ska attityden baske mig sitta där den ska. All världens förlorade socker, ni vet!

The door is swinging in the wind
It’s time to go and march on in
It’s time to show them what we’re all about

Efter helgens inte-så-superlyckade tävlingar i Norrie-hänseende så har jag funderat lite på hur jag ska hantera min torpedgalning till hund. Uppenbart är att approachen som Zumi har lagt fyra år på att lära mig, inte fungerar så bra Än en gång fascineras jag över hur extremt olika två hundar kan vara, och att det verkligen inte finns något universiellt Rätt Sätt™ att träna hund.

Något som står väldigt klart är att jag har hittat rätt metod för Zumi. Det finns alltid en ganska stor risk att hon slår över från nästan okontrollerad till fullständigt okontrollerad, men minsta snäpp mindre energi gör att hon inte riktigt orkar och vill – så vi satsar på att 50% av tävlingarna kommer att sluta med tokryck, och andra hälften förhoppningsvis går skitbra Idag fick hon träna ungefär två minuter, och jag slutade medan hon fortfarande var hysteripigg och studsade runt mig för att hon ville jobba. Äntligen kan jag låta henne törsta efter träning så som hon hela tiden har behövt!

Energimonstret jag har försöker jag tänka om och tänka rätt med. Idag innebar det att vi tränade i ungefär en och en halv timme, med fokus på tystnad och samling i allt han gör. Det innebar att han fick sitt torrfoder som belöning, och så o-spännande som möjligt. Vi bröt av med lekbelöningar någon gång ibland för att rasa ur lite energi, och jag tänkte efter ordentligt på hur jag berömde. Viska, prata tyst eller hålla käften verkar vara vad jag har att välja på, för då jobbar han lugnast och mest koncentrerat. Belöningar, reaktioner på ljud/skall och beröm ska allt vara väldigt lugnt och vänligt.

Efter ungefär en och en halv timme var han faktiskt såpass samlad att jag kunde peppa honom en smula! Han fick slutbelöna sig med att hänga i roadkillet medan jag pratade lite freestyle

Jag har under Norries uppväxt varit så fascinerad över att han har energi, och har varit så rädd att han ska tappa den. Rädd att han ska bli omotiverad, opepp, opigg och andra o-ord man kan komma på. Övertygad om att alla hundar är lika och att såsom Zumi är, så blir också Norrie. Jag börjar nu på något plan förstå att det kanske var en liten missuppfattning av läget, och att arbetsmoralen och förigheten hos den lilla kokopellen gör mina o-ords-rädslor lite irrationella. Norrie är inte typen av hund som måste vila en vecka inför tävlingar – Norrie är typen av hund som behöver ett rejält träningspass och en långpromenad samma dag, ungefär…

Watch your step and look ahead
Remember what the old man said
Failure is the aftermath of doubt

Zumi har skrivit shibahistoria. I lördags startade hon i klass 1 på Bro-Håbo BK, och alldeles balanserandes på gränsen till tokryck så höll hon ihop sig hela programmet igenom, tog sitt första uppflytt och vann klassen. Vi pratar alltså om Zumi, lilla rödtotten, mattes egensinniga prinsessa. Zumi, som i juli förra året vägrade göra något annat än vinka under hela programmet. Zumi.

Nu när jag har fått smälta det och inte längre tycker att det är jobbigt att det var Zumi och inte Norrie det gick bra för, så känns det här som den största segern någonsin. Jag har aldrig på allvar trott att Zumi någonsin skulle få en rosett som inte var från utställning, men nu hänger Hamsterkollektivets första freestylerosett härhemma och det är Zumi som har tagit den. Det är Zumi, alltid förbisedd och aldrig medräknad, som har visat att shibor, jorå, när de vill då kan de banne mig!

Hon öppnade lika starkt dagen efter och det kändes som att vi skulle kunna sätta programmet lika snyggt – tills det blåste in en bajspåse på plan. Ridå! Eftersom jag behöver ha Zumi så upptaggad att hon nästan är okontrollerbar så försvann ju all form av självkontroll hos det lilla djuret. Det blev bajspåseattack och frivarv. Vi fick en omstart, men hon går ju liksom inte att ladda om efter en sån upplevelse utan gick bara och spanade efter om det skulle dyka upp något mer roligt snart… Tur att sånt oftast inte händer på tävling, och hoppas att hon inte kommer ihåg det nästa gång

Med Norrie har jag gjort alla misstag man kan göra, tror jag. Till att börja med, så fick jag för mig på lördagen att han nog behövde samma behandling som Zumi – det vill säga nästan ingen uppvarvning, bara lockas med jättegott godis och så in och köra. Goddagens. Om den svårmotiverade, svårflörtade shiban var balanserandes på tokrycksgränsen av det, vad händer då med den lättmotiverade, högenergiska heelern kan man misstänka? Han spurtade sig igenom programmet och skällde ganska mycket, inte så det störde honom, men med den farten han höll så var det väldigt svårt att få någon större ordning på programmet och få flyt mellan rörelserna. Vi hade dock båda väldigt roligt, så även om det inte blev något uppflytt så var det i alla fall en bra upplevelse av tävlingssituationen.

Till dagen efter hade jag kommit fram till att jag skulle testa lite grejer jag funderade på att lägga in i programmet till klass 3. Efter gårdagen så hade jag också kommit fram till att jag skulle värma upp honom mer genomgående och se till att han hade mer lagom energinivå. Allt blev dock kapitalfel i mitt huvud någonstans innan klass 2 startade, och när jag kände att jag var hungrig så tänkte jag att det bara var nerver, och så tyckte jag att Norrie nog var lite loj så jag gjorde likadant som dagen innan med uppvärmning.

Ni kan föreställa er. Super-jätte-övertaggad heeler, som dessutom tycker att matte är lite underlig för att matte är hungerfrustrerad, och en så stor hink med skall att han till och med kom av sig under skällandet (eller snarare var frustrerad på mig och skällde av den anledningen) resulterade i vår absolut sämsta prestation hittills. När vi joggade av plan ville jag bara få vara genomjättebesviken. Det komplicerades lite av att jag behövde belöna Norrie, och Norrie var ju ändå pigg och glad och tyckte att det var helskojs att äntligen få kampa och busa lite. Man kan ju liksom inte vara nere med en ballong – eller med en liten heeler.

När jag fått fundera och känna efter lite efter programmet och det inte längre kändes fullt så dödsnedslående och halvpinsamt så kändes det mer som ett citat ur låten som dagens inlägg anspelar på.

But I could not recall
a more perfect fall
’cause when I looked up
into your eyes
it didn’t hurt at all

Det känns inte alls bra att ha gett Norrie en såpass dålig känsla på plan som gårdagen trots allt gav. Han tyckte att jag var konstig i min hungerfrustration och jag gav honom klart undermåliga instruktioner under programmet. Men när jag efteråt kampade och lekte med honom så insåg jag att precis som att han lever i nuet och tyckte att kampandet, det var attans skoj, så kan inte jag stanna kvar i känslan på plan så att det går ut över honom.

Tidigare på dagen hade jag pratat lite med en annan deltagare som tyckte att vårt program dagen innan hade sett fint ut, och samma person stannade till när jag hade kommit tillbaka efter belönandet och sa något i stil med ”Men det där var väl… bra?” vilket fick mig att skratta och jag uppskattade verkligen ansträngningen. Det kändes som att det kanske inte var det värsta som kunde hända ändå – och kan jag skratta åt det så är vi på rätt spår.

Jag skrev längre upp att det kändes motigt att Zumi tog fina poäng, och inte Norrie. Det grundade sig i att det trots allt är Norrie jag lägger mest energi på nu, och som jag tror mest på i högre klasser. Att då Zumi glider in och gör något sånthär gör att jag direkt tänker att andra tänker att det är fel av mig att fokusera mest på Norrie. Men efter att jag har funderat på det ordentligt har jag kommit fram till att jag gör helt rätt. Det är nämligen just det faktum att jag fokuserar mest på Norrie som gör att Zumi har gjort den här enorma utvecklingen. Det är också ett faktum att det inte gick såhär bra innan jag kortade in hennes program med nästan tjugo sekunder – hon kommer med andra ord ha väldigt svårt att hålla ut i de högre klasserna där det krävs längre program. Det är inte konstigt att Norrie även framledes kommer att få mest träning – det är så jag håller Zumi på tårna

Domarnas kritik gav mig väldigt mycket och jag har nu en mycket tydligare bild av hur jag vill att vårt program ska se ut. Jag vill fortsätta utmana mina nerver, så vi stannar i klass 2 tills det känns någorlunda stabilt, och plockar in de bitar som fungerar och är intressanta även för klass 3 redan nu. Vi plockar bort en del saker som inte kändes lika hundraprocentiga, och så sätter vi full fart med träningen med målet att ha flyt och ordning på oss till den 19:e! Jag har full tilltro till min hunds kapacitet, jag ska bara ge honom rätt förutsättningar för att prestera på topp. Jag hyser inga tvivel om att han kan ta oss till mina drömmars platser i framtiden – faktum är att jag är mer säker på det nu, än innan helgen!

Allra först tänkte jag på Norrie. Det var fort gjort. Han struntar högaktningsfullt i vilken siffra klassen har, och eftersom jag inte skulle byta program till trean (haha, eller rättare sagt låt att ha ett program till…) så skulle inte prestationen bli svårare eller längre för honom i trean. Valet stod alltså inte och föll med stjärnan i ekipaget.

Utifrån kan valet kanhända synas enkelt. När jag satte upp målen för 2012 så hade jag aldrig några som helst planer på att vi skulle ha klarat av dem efter första tävlingsveckan, och jag hade därför inte heller några som helst tankar på att kunna flytta upp till klass 3. Första dygnet efter tävlingen var det dock just dit jag lutade, av nervrelaterade anledningar. Jag fungerar lite tvärtomigt mot många, och tycker att det nerv-mässigt skulle kännas bättre att starta i klass 3 eftersom det är den svåraste klassen och det därför skulle kännas okej att inte prestera på den nivån. Nu när vi på något vis lyckats ta uppflytt från tvåan så blir pressen att återigen prestera på samma nivå så mycket större.

Ju mer jag funderat, desto mer inser jag att vi, av just den anledningen och fler jag strax ska förklara, ska starta i klass 2 igen. Jag kan inte fly från nerverna hur länge som helst. Det är dags att ställa mig på plan med ett planerat program, stirra prestationsångesten i ögonen och ta mig samman. Jag hoppas på sätt och vis att vi inte tar uppflytt i klass 2 igen på ett tag, så jag får inse att det inte är så farligt att inte prestera varje gång. Jag börjar känna rätt känslor i tävlingssituationen – glädje över att få dela en fantastisk upplevelse med min älskade hund – och då är det ju dags att utmana min utveckling ordentligt.

Det finns fler saker jag ville flytta upp för att fly ifrån. Bland annat finns det en självklar risk att det jag har för ögonen när vi går in på planen inte är den fantastiska upplevelsen, utan rosetter och poäng till årets freestyleheeler (lite ologiskt med tanke på att Norrie är freestyleheelern, det finns inga fler tävlande ekipage just nu…). I trean skulle jag veta att det är en snöbolls chans i helvetet att prestera på den nivån, men i tvåan har vi ju (om än rätt oförtjänt) redan fixat 125 poäng om än inte några rosetter. Hur man än vrider och vänder på det, och hur gärna jag än vill slippa ta tag i nervproblemen, så är det alltså klass 2 vi ska starta i. Det är i klass 2 vi möter de största mentala svårigheterna, och det är ju för att utvecklas som vi ska tävla mer!

Ser man också till våra poäng på de två tävlingarna hittills så är utförande tyvärr vår svagaste kategori. Med 7,7 resp 7,6 poäng behöver vi definitivt jobba hårdare. Jag har fört upp antiskallträning på listan över saker att arbeta med, och jag ska låta bli att trampa på det lilla stjärnskottet nästa gång… Vi behöver också arbeta ännu mer på fasthållandet som var lite instabilt på senaste tävlingen. Tja, och ha ett program, så vi har en ärlig chans att få till flytet…

Till och från tävlingen samåkte jag och tassmonstren med bästaste Sara, Johanna och Java. Det stillade nerverna en smula eftersom de redan varit där och visste på ett ungefär hur tävlingarna går till, men trots bra sällskap så kände jag mig ändå väldigt, väldigt uppjagad när vi kom dit. När jag stuvat undan hundarna i buren så fnattade jag runt lite allmänt och gjorde ingen nytta, förrän det blev dags att filma lite HtM Sara och Java tog sitt sista uppflytt! Tjohooooo! Även Ida med Monster tog ett uppflytt!

Jag och tassmonstren passade på att ta en promenad under slutet av HtM1:an och det kändes som att jag började landa så smått. Jag såg några ekipage 6+ och något i klass 3, och passade sen på att byta om. Vi var sist ut, nummer 8, i klass 2 och jag skulle göra någonting rätt idiotiskt. Vi skulle gå in på plan, en okänd plan, och HITTA PÅ ett program!! Nåja, dummare saker kan man väl göra antar jag – vi skulle ju ändå bara få lite tävlingsvana och förhoppningsvis hålla oss på planen, och då gör det ju inte så mycket att vi inte hade någon större ordning på rörelserna. Jag hade bara Norrie att fokusera på eftersom Zumi tvättat sönder en tass, så hon var med som ren hejarklack.

När jag tog fram Norrie för att värma upp lite så släppte nerverna. Min lilla Burritohund har det inflytandet på mig. När vi gick in till planen så var jag lugn, och höll mig lugn trots att de hade blandat ihop musiken och trodde att Norrie skulle ha Zumis låt (tur att de provspelade innan jag skulle in!), och Ida hämtade skivan så allt kom i ordning. Under tiden busade jag och Norrie lite, och han fick lite nötlunga. När det var dags att gå in på plan så kändes det bara självklart, och jag bara skrattade lite åt att speakern sa något om att vi skulle se om jag kunde ändra på resultatlistan.

Redan första stegen in på planen så satte Norrie nosen i mattan, och sen satt den där. Mene… Jag höll huvudet kallt och gick dit jag ville ha honom – han följer ju efter – och lät honom nosa in sig lite under tiden. Sen bad jag honom om uppmärksamhet, och då var mattnosandet ett minne blott.

Jag kan inte beskriva programmet. Det enda som var klart var starten, som satt så himla bra, några stegförflyttningar mitt i som också satt fint, och slutpositionen som vi också satte. Däremellan plockade jag in rörelser både högt och lågt, så övergångarna blev definitivt inte särskilt bra

Vid ett tillfälle råkade jag nästan trampa på honom, och då drog han en liten lov för att titta på domarna, men kom direkt tillbaka och fortsatte jobba. En bit in i programmet kom skallen, förstås, men det hade jag ju räknat med. När vi satte slutpositionen så var jag bara så HIMLA glad! Jag hade hållit nerverna i styr och Norrie hade stannat på planen, jobbat genom hela programmet, och verkade fortfarande redo för mer!

Vi spurtade ut och han fick en rejäl bit torkad vom. När den var uppäten så hörde jag att domarna började bli klara för att läsa upp poängen, så jag tog Norrie och Griiisen och gick ner en våning för att kampa och belöna honom färdigt i lugn och ro. Tävlingen var inte lika viktig som den lilla svarta öronhunden jag hade framför mig, och hade jag stannat hade jag väntat och lyssnat och spänt mig.

Vi fick någon minuts kampande och bus innan först Ida och sedan Sara och Johanna kom ner och talade om att vi tagit uppflytt och vunnit klassen. Jag bara blinkade dumt och undrade vad de pratade om, om jag ska vara ärlig. Det kändes som någon parodi på vad speakern sagt innan vi gick in, och jag tror att jag svarade något väldigt ointelligent i stil med eh, uh, tack, va, okej, wow, uh.

Men siriusly. Vi improviserade. Vi skulle inte prestera! Vi skulle definitivt inte ta uppflytt och ännu mindre vinna! Jag var liksom så upptagen med att det var fel att jag inte riktigt förstod vad som sades. Tjopp så var det prisutdelning och jag fick fatt på en perfekt fårfluffkampis till Norrie, och tjopp så hade jag rastat av hundarna och vi var på hemväg. Allt var… surrealistiskt.

Idag har jag börjat fatta att det ändå är lite häftigt att vi tog uppflytt och på något jädra vänster vann klassen. Men mest… är det surrealistiskt. Och underligt. Jag har fått mitt uppblåsta ego än mer boostat från alla möjliga håll, vilket kanske är lite onödigt med tanke på att det kommer att sluta med hybris. Nej, jag är inte ohyggligt fantastisk. Det var snälla domare i kombination med att Norrie är fantastisk på att följa mina konstiga infall. Om ni tänker berömma någon – beröm Norrie!

Nervös var jag. Konstigt vore ju annars, eftersom jag inte ens kunde titta på tävlingslistan på hundaktiv utan att vilja kräkas tidigare. Men jag var fysiskt nervös, snarare än psykiskt. Jag var inte rädd för att något skulle hända. Jag oroade mig inte över resultaten. Jag var inte ens rädd att någon skulle titta på och tycka att vi var fåniga, eller dåliga.

Norrie var först ut, eller först av mina och tvåa i startfältet. Vi fick inte världens bästa start eftersom jag råkade sätta honom med ryggen mot högtalaren vilket gjorde honom rätt ställd när musiken drog igång Så plötsliga musikstarter med musik bakom ryggen är något vi behöver träna på! Han travade lite tveksamt till mig och nosade lite i mattan under första rundningarna. Sen lossnade det, och vi flöt på! Jag insåg att jo, jag litar på att han jobbar, jag vet att han prioriterar jobb framför så himla mycket annat att jag vet att han reder ut det här. Och visst gjorde han! Vår dåliga timing och våra små missförstånd var helt och hållet förarfel, för jag har inte torrgått programmet nog. Norrie gjorde en toppeninsats!

Efter avslutat program blev det torkad lever och kamp med luddpipsvansbollen medan jag svarade minst fem gånger på hur det gått – bra, Norrie var jätteduktig, jag missade en del, känslan var bra men vi tar nog inte uppflytt. Det visade sig sedan att i pausen efter startnummer 23 (med cirka tio hundar kvar) så låg vi på andraplats och hade vårt uppflytt med marginal! Tyvärr var visst de bästa ekipagen sist, så vi ramlade ner från rosettplatserna 1-5 och hamnade till slut på en sjundeplats. Inga rosetter den här gången, med andra ord, men de var inte orangea, så jag sörjer inte så farligt.

Tävlingen flöt på rätt fort, så jag hann alldeles lagom varva ner Norrie, ge honom ett märgben, ta fram Zumi och rasta henne lite så började det dra ihop sig för att gå in mot uppvärmningen med henne. Vi värmde upp väldigt lite som vanligt, och hon kändes ganska pigg. Och vilken liten hjälte hon är! Hon jobbar så fint, så fint, trots att det märks framåt slutet att hon blir mer och mer tveksam till om det är värt det. När jag börjar skratta så kan hon inte låta bli att le lite själv och vi avslutar perfekt. Vackraste Zumihjärtat, nu ska vi jobba med motivation och mod så hon vågar fullt ut!

Zumi hamnade på en otroligt fin 14:e plats, med nästan 10 poäng mer än i somras. Vi missade uppflyttet med väldigt lite i en kategori, så jag har tänkt ordentligt på hur vi ska hamna helt rätt och få till så att freestylen verkligen är så kul att hon klarar ett program utan att bli less. Åh, finaste lilla shiban min

Jag missade ganska många ekipage efter Zumi, för att jag hade tappat bort bilnyckeln. Jag trodde att jag senast hade den i jeansen, och när jag bytt om till klänningen till Zumis program så trodde jag att jag tappat den. Mene… Efter idogt letande och frågande varenda människa, så insåg jag att jag gjort som vanligt – lämnat den i bagageluckelåset när jag öppnat bagaget för att inte råka låsa in den… Dagens pinsamhet!

Dagen var en seger på så många plan. Framstegen vi har gjort, inte bara de rent freestylemässiga, kan jag liksom inte ens mäta. Det är sjumilakliv. Och på torsdag får vi göra det igen!

Ann-Sofie fotade, så ni får till och med lite bilder på mattes viftande och på en Norrie som springer så fort att öronen floppar

Norrie fick springa med sned bom på hindren vilket innebar att han inte behövde hoppa alls utan kunde flyta på. De andra, lite större vovvarna hade pinnen upplagd på båda sidor, men där är vi inte riktigt än

Tisdag och onsdag kväll gick i freestylens tecken med koreografikurs och tävlingsträningskurs. Under koregrafikursen satsade vi mest på att schabbla runt med vårt program för klass 2, men såhär i efterhand har det börjat lossna och jag har fått en massa nya tankar kring saker som inte fungerade under kursen, och delar av programmet har tagit form! Norrie får en massa pluspoäng för hur duktig han var på att vara tyst under passiviteten. Under de här två kurstillfällena var han i stort sett gnisselfri och lugn. Skönt att få vila öronen!

Tävlingskursen gav i sin tur en massa nya funderingar, speciellt kring skällandet som jag har en lite ambivalent inställning till. Jag har testat att stoppa och lägga honom när han skäller till, men då eskalerade bara skallen för att han blev osäker på om han gjorde rätt över huvud taget. Det fungerar att belöna tätare, men det stressar mig lite för att jag känner att jag måste ”skynda att belöna” innan han skäller, och det är jobbigt att gå på helspänn. Den bästa metoden för tillfället verkar vara att träna svåra saker, och belöna lugnt, och då och då bryta upp med lekbelöning. Samtidigt vill jag inte fokusera för mycket på skallen, för då tappar vi mycket av glädjen i träningen, jag blir spänd och uppstressad och tycker att hela freestylen är jobbig. Vi tränar ju, trots allt, framför allt för att ha kul tillsammans.

Jag märker också att jag så lätt fastnar i att han måste vara uthållig. Han måste tränas på att gå hela program kontinuerligt. Han måste kunna koncentrera sig utan belöningar. Men… Det är ju inte riktigt sant. Har han bara rätt belöningsförväntan och tillräcklig kondition så kommer han att orka jobba en längre stund utan belöning också, även om vi inte gör det jämt.

Eftersom det är tävling snart, har Zumi mest fått flyta med och vara avundsjuk. Jag tror att det är den lämpligaste uppladdningen för henne, och hittills har hon svarat rätt bra på lockelsen. Förhoppningsvis har jag en övertaggad hund på måndag!

För att bryta av från den något intensiva freestyletrenden under tisdag och onsdag, så träffade jag agilitygruppen igen i torsdags för lite allébågslalom och några framåtövningar. Det är fint hur jag går in i varje övning i gruppen med en känsla av att det kommer att gå åt skogen, och får panik när det gör det… Torsdagens panik handlade främst om att Norrie inte hoppade, utan sprang runt, hindren på en helt vanlig framövning. Skrik, panik och nära tårar – inte för att han inte utför det som jag förväntade mig, utan för att oron att han skulle ha ont och inte ville hoppa grep mig omedelbart. Vi har ju kört framövningar förut!

…Vi har kört framövningar förut. Det som skilde sig det här gången var ju bara det faktum att han hade 30cm höga hinder, och inte bommar på marken, och jag över huvud taget inte talade om för honom vad han skulle göra. Såhär i efterhand kan min panik verka en liten smula överdriven, men det är ju å andra sidan alltid lätt att vara efterklok. De andra var ju förstås lite mindre panikslagna och föreslog att jag skulle köra samma sak men med lägre bommar så han kände igen övningen. Ja, då gjorde han ju förstås som tänkt…

Idag har det också blivit mycket hund. Vid halv nio imorse checkade vi in hos veterinären för ögonlysning för den lilla knorrhunden. Zumi fick hänga med och väga sig, och vovvarna ligger nu på 8,7kg (Zumi) och 7,4kg (Norrie). Hon var nog ganska lättad när hon fick gå till bilen igen utan att ha behövt någon undersökning!

Norrie skötte sig himla fint idag, vilket möjligen skulle kunna ha någonting med min egen sinnesstämning att göra. Ögonlysningen har jag aldrig oroat mig för, eftersom hans föräldrar är DNA-testade, och precis som jag trodde så var han alldeles fri. Bra med lite statistik till heelerklubben! Och jämfört med Zumi var han så grymt lätt att droppa ögonen på! När han kom ur bilen igen på parkeringen hemma så satt han och kiiiiiisade och tyckte att det var ganska skönt att komma in i ett dunkelt sovrum ett tag.

Jag stack iväg en liten sväng på veckomöte och åt ohemula mängder äpplekrans från Mohlins. Så ohemula mängder att jag inte var hungrig när jag kom hem igen vid lunch, utan packade in hundarna i bilen och gjorde Tornby osäkert. Norrie behövde följa med för att jag skulle prova ut ett BoT-nättäcke, och Zumi sa att hon ville följa med så då fick hon det. På Tornby hittade jag en skuggig, sval parkeringsplats under Hööks och drog in för att se hur många konhinder de kunde tänkas ha. Och tänka sig att de hade precis lagom många, och 20% rabatt på hundsortimentet! Fem konhinder fick följa med mig hem och jag har redan testat att ställa ut alla i trädgården och fnulat med avstånden för att få till ett bra cavaletti till Norrie, vilket visade sig vara svårare än jag trott! Sen råkade vi kanske köra lite rundningar också, innan vi tog en skön solpromenad över hygget.

Det bästa med konhindrena är att fem stycken plus bommar går ner i en blå IKEA-kasse modell liten! Nu ska här tränas hoppteknik och bakbensstyrka, kan ni tro!

Det känns att jag är lite stressad just nu, av tävlingarna som tornar upp sig och av tävlingsledarplanerandet. Jag har så ont om tålamod och varvar upp för så lite! Jag hoppas att det känns bättre och bättre ju närmare vi kommer tävlingen, så att tävlingsdagen bara handlar om glädje, och inte om nerver.

It’s clear as mud and nearly twice as thick
It’s out of reach and heavy as a brick
It’s quick to make a notion of your overgrown emotion
And it’s getting so much louder every day