De flesta önskar att de hade haft modet att leva sitt eget liv, och inte anpassa det efter vad andra tycker.

I en artikel i, den förvisso komplett oseriösa tidskriften, Aftonbladet berättar en sjuksyster som jobbat på ett vårdhem om vad patentierna ångrade mest med sina liv. Det är förstås reklam för hennes bok, men artikeln slår mig som tänkvärd oavsett – för vad ångrar man mest i slutet av sitt liv? Jo, att man för ofta gjort som (man tror att) andra tycker att man ska göra. Lite träffande, med tanke på att bloggens senaste inlägg handlade just om oro för vad andra ska tycka.

Den ständigt lika kloka Sara påpekade i en kommentar att jag inte ska bry mig så mycket om vad jag tror att andra tycker och tänker, där tror är ett ledande ord. Jag ska nog försöka att vänta med panikandet tills någon faktiskt säger något – och jag inte bara tror att någon gör det Så, stärkt av denna klokheten anmälde jag till ett par freestyletävlingar. Inte till alla jag skulle vilja åka på, men det är en start.

Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft

Just nu sitter jag och försöker peppa mig själv att anmäla till de freestyletävlingar jag spanat in under våren och försommaren. Första tävlingen gick ju, men nu börjar nerverna slå till, och framför allt oron – tänk om någon ska tycka att jag tävlar för mycket? Tävlar för tidigt? Egentligen vill jag ju anmäla till många tävlingar för att få vana, få miljöträning och ha roligt, men jag är också orolig att det ska se ut som att jag pushar min hund för fort och för tidigt. Men krasst sett så är det nog Zumi som inte skulle orka för täta tävlingar – Norrie har liksom ny energi för varje ny dag.

Men ni. Om jag lovar att se tävlingarna som fantastiska möjligheter att utvecklas och ha roligt, kan ni lova att inte fördöma mig för att jag tävlar min ettåring? Kan vi säga så?

Innan jag gick och lade mig igår såg det ut såhär i soffan. Mina myshundar hopgosade på samma ställe! Nåja, Zumi låg där först och Norrie invaderade hennes personliga sfär. Men ändå! Tidigare idag såg det nämligen ut på liknande sätt:

Ja, Zumi har tävlingspsykologiboken som huvudkudde… Men det innebär också att jag vågar ha den inom synhåll, och till och med läsa i den, numera! Vi gör framsteg!

På promenaden var båda hundarna sugna på lite träning, och Norrie hängde glatt i leksaken till och med medan jag belönade Zumi. Dutti kamphund! Roligt hade vi och som vanligt gick han lös nästan hela promenaden. Jag ska dock börja koppla upp utanför dörren så han slutar dra in i köket och sedan upp i soffan utan att ha fått tassarna torkade innan…

De senaste två dagarna har gått i promenerandets tecken. Jag och vovvarna (Norrie lös, Zumi i koppel) har varit ute i skogen och gått så lite på stigar som möjligt. Norrie har glänst med att uppföra sig finfint lös och vara jättepepp på alla balans- och kroppskontrollsövningar jag kastat åt honom.

Zumi är dock den som glänst mest. Så glad, så pigg, och så modig! Lilla tösen som inte riktigt vet om att hon har en bakdel har fått lite lättare stubbar att stå med alla fyra benen på, och vågade till och med trampa upp med framtassarna på en fryst, prasslig presenning vi hittade i skogen idag. Modiga, modiga shiban! Att Norrie kunde klättra upp med alla tassar och balansera överskuggas liksom lite av Zumis framsteg

Båda vovvsen har också varit med på promenad ihop med Åsa, Signe, Lovis och Kaia. Zumi var överlycklig och försökte i koppel att paddla samtliga hundar i ansiktet, till inte samtliga hundars lycka Norrie fick efter lite panikande från matte spurta runt lös och skötte det faktiskt väldigt fint. Inte alltför mycket ohyfs, och mycket glatt springande ihop med Kaia. Jag märker att jag tar för givet att han ska vara som Zumi var i samma ålder, trots att han har någon form av förighet och faktiskt bryr sig om var matte är

Ikväll har vi både hunnit med att träna valpagility på HU och att bygga ihop vår soffa! Valpagilityn gick alldeles fint, och jag blir så glad över hur han läser mig. Så länge jag har koll på vart jag vill och tänker igenom min handling, så svarar han verkligen exemplariskt (utifrån förutsättningarna, förstås, som inte är så komplicerade än ). Sötaste korvhunden vad han kan! Även de avslutande freestylemomenten kändes helbra, han ville verkligen jobba trots att han var trött. Heja Sir Korvaton!

Åter till soffbygget. Vovvarna övervakade förstås, Norrie stundom från mitt knä eftersom han var för trött för att sitta själv

En soffa som kräver såhär mycket packmaterial kan ju inte vara annat än GINORMUS, eller hur? Ja, det är Norries öron som sticker upp nere till vänster…

Norrie bestämde att soffan var färdig ett tag innan matte och husse ansåg den färdig. Han mutade in det bästa hörnet och bäddade ner sig!

Äntligen färdig soffa! Ja, den var verkligen ginormus också… Vad tror ni, kommer jag också att få plats i den, eller kommer Zumi att lyckas expandera på hittills oanade sätt så att den blir fullsatt ändå?

Norrie har gett sitt seal of approval på den här soffan. *stämpla med tassen*

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Han började starkt och gjorde rätt direkt ett par gånger. Sen kom godis-stressen och han slutade fundera på vad han gjorde och stod med framtassarna i kartongen och pep. Jag beslutade då att helt enkelt ta ifrån honom uppgiften när han blockade, lyfte undan kartongen och tittade passivt åt ett annat håll tills han varvat ner och inte gnällde längre. Det tog kortare och kortare tid att få ner honom till tystnad för varje gång jag tog undan kartongen, och plötsligt lossnade det igen. Han använde hjärnan och alla fyra benen på alldeles rätt sätt. Frustrationen återkom när han plötsligt glömde bort en baktass, men den var av lite annan karaktär så då fick han helt enkelt jobba sig igenom den – för han kunde jobba och tänka helt plötsligt, och inte bara låsa fast sig.

Nästa svårighet kom när jag tog upp och höll godis i handen. Plötsligt fanns inte lådan längre utan allting handlade om att ta sig in i handen. Men skam den som ger sig – i mattes fall alltså – för när han grävt, gnagt och pipit lite insåg han att godiset inte gick att vålda sig till, och kopplade igång de små grå igen. Schwopp så stod han så fint i lådan. På slutet kunde vi varva med 4 on och 4 in genom att vända på kartongen under repetitionerna, och 4 on är enklare hälsar han.

Det är länge sedan han var såhär nöjt trött efter ett pass, må jag säga. Han har intagit knät och sover som en liten varmkorv Såhär ser en sammanfattning av passet ut:

Matte är trött. Vovve är frustrerad. Matte försöker. Matte försöker för länge. Vovve fattar inte. Matte blir irriterad. Vovve än mer frustrerad. En evighetskedja av frustration på varandra och bara skit med träningen. Båda vovvarna ser min hand som en förlängning av godisbiten och behandlar den därefter, och jag som är ohyggligt smärtkänslig blir grinig och vill inte träna in nya trick.

Hepp, träna något där jag kan kasta godis då. Kontaktfält! …men frustrationen är hög även där. Jag får en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, och är rädd att lära in fel och ha missat något som egentligen är helt vitalt för träningen i denna veritabla agilitydjungel. Kvarstår gör då positionsarbete, som jag är döless på, och konstiga-föremål-apportering. Norrie hämtar med glädje alla möjliga saker, däribland metallvispar, pennor, tuggben och klädnypor – men inte nödvändigtvis i den ordning jag har tänkt mig, och med en hel del frustration. Zumi, å sin sida, kan verkligen inte hålla fast ett föremål! Bita och bita och bita, DET kan hon däremot. Kan man göra det till ett trick, måhända?

Norrie gör allting halvdant och hysteriskt utan att tänka, och blir frustrerad så fort han inte får som han vill. Zumi kan inte vänta på sin tur utan är ivägen hela tiden. Resultatet är en irriterad matte med en shiba som trampar på henne och en heeler som frustrationsgnisslar när matte inte tycker att stoppa in hela mattes hand i munnen är en dutt. Jag brukar tycka att Norries energi är rolig att jobba med, men just nu är det liksom bara massa stök och ingen hjärna. Det enda han fokuserar på är var belöningen finns, och lyssnar inte på vad jag säger över huvud taget.

Nu när jag suttit och tvingat mig igenom filmerna jag ändå spelat in på oss, så ser jag en sak väldigt tydligt – att Zumi stör både Norrie och mig mycket när vi tränar. Norrie är ju faktiskt rätt duktig på att vänta på sin tur, medan Zumi aldrig har fått lära sig det då hon varit så passiv i sig själv. Det innebär nu att vi har en störnings-shiba som är lite väl mycket störning när hon egentligen ska vänta, och det irriterar mig och stressar Norrie som blir mer hetsig på belöningarna för att hon inte ska ta dem. Bra med filmer, må jag säga. För att hitta någon form av ny inspiration så klippte jag ihop det som såg bra till halvbra ut på filmerna till lite ljusglimtar från riktigt dåliga dagar.

I lördags såg apporterandet av tesked bra ut i alla fall, och jag upptäckte att Norrie kunde göra trick medan han höll föremål. Perfekt till vårt framtida Harry Potter-temade program!

Jag tror att de flesta hundsportare kan känna igen sig i ifrågasättandet. Vaddå hundsport? Vem som helst kan väl få hunden att göra didära tricksen? Och det är ju hunden som gör momenten, du behöver ju bara stå där och säga vad den ska göra!

Ja, precis. Så var det. Eller hur? Och levande djur är helt förutsägbara i alla aspekter av en tränings- och tävlingssituation.

Eller så är en hel del människor helt enkelt för korkade för att inse att det i häst- liksom hundsport rör sig om att en del av din ”utrustning” har egna känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar. En hockeyspelare har liksom inte problemet att skridskorna har en dålig dag, och fotbollen får inte för sig att bara rulla åt vänster just en viss match.

När det plötsligt handlar om en levande individ, med just känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar, så blir det för mig fullständigt fantastiskt att teamet häst-människa eller hund-människa kan prestera vid ett givet tillfälle. Dessutom sker allt förarbete inför prestationerna med samma förutsättningar – att båda i teamet måste förberedas lika minutiöst och på olika sätt. Det är inte du själv som är begränsningarna, det är vad du och din häst eller hund är kapabla till tillsammans. En elithäst eller -hund är inte en garanti för en elitprestation. Bara för att man får den där hunden eller hästen som ju kan det där så bra, så innebär det inte att man kan styra och förvalta det.

There is no I in team.

Eftersom jag har insett att jag faktiskt skulle vilja kunna administrera min blogg på bloglovin (och typ byta ut den tre år gamla tumnageln) så tar vi ett kort reklamavbrott. Bloggen återkommer efter pausen.