Life’s What You Make It

Ett och ett halvt år sedan posten om Tulsis knän. Det har hänt så mycket, så mycket sedan dess, mer än vad som ryms i ett blogginlägg. Ska jag sammanfatta?

Jag är stolt ägare till ett halvt hus, en hel elcykel, två symaskiner och två hundar (utan sorg, Zumi lever det glada pensionärslivet hos mina föräldrar). Jag har tränat agility cirka två gånger i år, båda i september. Norrie har bara behövt rimadyl en gång i år hittills. Tulsi har genomgått två patellaoperationer men rehab-Marie tycker att han rör sig bra och är positivare än hon någonsin varit över Norrie. Jag har också en bättre magkänsla än jag någonsin haft med Norrie. Jag har skaffat (okej, fått!) två symaskiner och har sytt… många plagg, till mig och till andra. Jag lärde mig virka förra sommaren och har virkat ett hundratal mormorsrutor. Mina naglar är tragiskt eftersatta men matkällaren är full av äpplemarmelad och -must och -sylt och -cider. Jag har hållit liv i en massa blommor sen vi flyttade i juli. Jag är inte lika rädd för spindlar.

Memories you’re making, frame inside your heart
In the middle of a nowhere is a somewhere you can start

Sink or swim

2017 har inte direkt levt upp till vad jag i december trodde att jag hade framför mig. Snart har fyra månader passerat, med kennelhosta, hälta, ögoninflammationer i tusental, ryggont och allergitvätt av Zumitass. Det här kan ju låta som tillräckligt många saker att ha genomgått som flock, men tyvärr; det finns en sak kvar. För någon vecka sedan hoppade Tulsi på tre ben några steg, med ett bakben lyft. Och igen, med andra benet, lite senare. Och igen, dagen därpå. Jag förstod liksom vad det var, och kanske inte hade behövt ett veterinärbesök för att bekräfta det jag såg; Tulsis knän sitter inte riktigt på plats.

Det tog mig två dagar att ta mig över den första desperata uppgivenheten över att vi inte ens hann påbörja agilitygrunder innan valpen gick sönder. Med Norrie fick jag ju åtminstone tävla ett par säsonger. Jag hann tänka alla mörka tankar om att jag gör något fel med mina hundar som har sönder dem trots att jag verkligen har ansträngt mig med Tulsi för att inte upprepa några överansträngande misstag jag gjorde med Norrie. Att det är karma, för att jag är en dålig människa som har gjort onda saker och får igen för det på det här sättet.

När jag tänkt de mörka tankarna länge nog så blir jag liksom klar med dem, jag har känt färdigt. Därmed inte sagt att de inte fortfarande finns med mig, men det finns plats för lite andra tankar ihop med dem. Som att lösa knän på en valp, speciellt runt könsmognad och en tillväxtperiod, kan stabilisera sig med tiden. Som att jag har alla verktyg för att hålla honom i fysisk tipptoppform för att hålla knäna stabila med korrekt muskulatur.

Det vore ju själva fan om han inte fick köra agility nu när jag verkar ha fått en XS-hund.

Kamikaze airplanes in the sky
Are we going down or will we fly
This could be a shipwreck on the shore
Or we could sail away forevermore
This time it’s sink or swim
sink or swim

Colorful World

Idag blir liten BabyTuss ett halvår gammal. Jag fnular på en beskrivning av honom, men det är förvånansvärt svårt. Ofta ser jag Norrie i honom, ibland ser jag Zumi. Han är skojig att träna med och har motor som Norrie, men har fler egna idéer och upptåg för sig. Jag undrar om han egentligen är delvis sheltie för han skäller på allt han ser (nästan). Det är nog vår största stötesten, det där himla bjäbbandet. Det låter så otrevligt så jag tänker att han är aggressiv och kommer att äta upp närmaste hund eller människa. Ida har fått agera sheltieexpert och stöttepelare när jag brutit ihop och sagt NU MÅSTE HAN OMPLACERAS INNAN NÅGON DÖR. Det är tydligen så att hundar skäller på saker utan att vilja äta upp dem. De kan till och med skälla på saker de gillar, och är det något Tulsi faktiskt verkar gilla så är det människor.

Fysiskt är Tulsi väldigt liten på jorden. Vid fem månader var han 22 cm hög och vägde lite drygt fyra kilo. För två veckor sedan var han fortfarande 22 cm hög och vägde knappt fem kilo. Som referenspunkt vägde Norrie sex kilo när han var fem månader gammal, och vid sex månader var han nästan färdigvuxen på höjden (sedemera 29 cm). Vi kan konstatera att Tulsi med väldigt stor sannolikhet blir XS, vilket känns roligt då jag antog att han skulle bli liten S när jag köpte honom.

Och svansen då? Jodå, den är fortfarande suddig på nästan alla bilder. 🙂

Tell The World

Eftersom jag inte skrivit något sedan Tulsi var halt finns det så många saker att berätta. Att han inte längre är halt. Att Drops merino extra fine är jättehärligt att sticka sockor i och att jag lärt mig sticka mönster. Nåja, ett mönster. Att Tulsi kampar som aldrig förr och är skitdålig på passivitet och tokglad i människor och ambivalent med hundar. Att Norrie och Tulsi brottas och busar dagligen och hur glad det gör mig att se dem. Att vi grillat i Tinnerö. Att jag köpt en Pyramid Pan(tm) och kan göra 500 hundgodisbitar på en kvart. Att vi varit på heelerspecial och trivts finfint även om Tulsi inte fick ställas. Att vi vann en gigantisk frukt- och godiskorg på sagda specials lotteri. Att jag äntligen hittat ett par hundträningsbyxor som passar både i midja och längd. Att Norrie haft ont i ryggen men att det hunnit gå över igen med några Rimadyl. Att jag äter Levaxin och faktiskt orkar lite mer än jobba, rasta hundar, äta och sova.

Såatte. Hej solen, nu är det vår! Både utomhus och inombords är det helt enkelt lite ljusare och lite piggare.

#bitter

Ja, vad annat kan en vara egentligen? När vi tagit oss igenom kennelhosta och återkommande ögoninflammationer och börjar tänka och planera framåt, så drar valpen omkull på promenad och blir blockhalt. Och fortsätter vara blockhalt.

Några tusenlappar på Valla senare konstateras att knä, höft och korsband sitter kvar och att han inte har några uppenbara frakturer i tassen där han ömmar lite. Han är ordinerad strikt vila och metacam några dagar.

Vad händer med planerna? Jo, utställningen i mars ryker. Karens. Träningen på fredag ryker. Vila. Valpkursen på tisdag ryker sannolikt. Valpgrundträningen nästa torsdag är ett frågetecken.

Jag vet att det inte finns någon kosmisk rättvisa eller något karmasystem, men jag börjar ändå undra. Har jag gjort någonting väldigt elakt som gör att jag förtjänar det här också?

#karantänpyssel

Så, vad gör vi när vi inte får boka hallen, hänga på samträningar eller gå på valpkurs? Ärligt talat; inte jättemycket. Framför allt de vuxna hundarna har nog ganska tråkiga dagar med vanliga promenader och inte några stora mängder träning. Zumi har aldrig varit särskilt intresserad av att träna inomhus, och med Norrie vill jag träna på saker som kräver lite yta och där räcker inte köket till. När han äntligen kanske får vara bland andra igen så tänker jag mig att vi ska börja kedja lydnadsmoment och se hur långt vi är från startklassen egentligen.

Valpen tränar på olika saker. Bland annat tränar vi på läxan från valpkursen, att han ska kunna ligga på rygg i knät och slappna av. Svårt, hälsar valpen som tycker att det suger att vara fasthållen och förvandlas till en liten och väldigt stark ål. Men det går framåt!

Han tränar också lite på att utställningsgå och utställningsstå. Jag anmälde honom till heelerspecialen i Eskilstuna i mars som trevlig miljöträning och då är det ju bra om han har ett hum om vad han ska göra. Förutom att gå och stå får han också träna på att ligga och sitta och snurra och att sätta upp framtassarna på en kloss. Och så får han träna på att vänta på sin tur när Norrie tränar lite småsaker, med flit såna småsaker som möjliggör att kasta godisbitar på valpen under tiden.

Jag har plockat fram stickringarna igen, som ett politiskt statement. Mitt första projekt blev en Pussy Hat i illrosa reflexgarn. Jag provade och mätte och gjorde den ändå alldeles för lång, så jag fick ta upp den och korta ner den och sätta ihop den igen. Nyttig erfarenhet och bra lärdomar om stickning, på det stora hela.

Projekt nummer två blev benvärmare, också i reflexgarn. Den första blev något tjock och sättet jag maskade av den gav en lite för stum kant (nedtill på bilden), men med lite modifiering kan det nog bli bra. Jag har lärt mig skillnaden mellan e-wrap, u-wrap, flat knit och true knit och fått upp hastigheten på e-wrap – purl – e-wrap – purl rejält.

Jag har beställt mer garn, så när benvärmarna är klara tänkte jag sticka sockor i tjockt ullgarn. Om jag efter det fortfarande tycker att det är en trivsam aktivitet så tänkte jag köpa en sock loom med kortare avstånd mellan piggarna så jag kan använda tunnare garn (raggi!) och sticka vanliga raggsockor. Alltså föreställ er att vara självförsörjande på raggsockor!

Sen nyår har det, precis som tidigare år, varit lite motigt på nagelfronten. Efter högtiderna får jag ont om inspiration och dåligt samvete över hur många stickor som står i burken för oprövade lack. Det blir lite pressat att känna att jag borde använda dem, oavsett vad jag känner för för tillfället. Efter ett minisammanbrott över ett osamarbetsvilligt blekmintigt lack svepte jag dit F.U.N. Lacquer Merida med lite enkel paisleystämpling i brons. Det är mitt terapilack! Förhoppningsvis känns det lite mindre ångestfyllt nästa gång, och då ska jag nog våga mig på ett av mina nya F.U.N. ur iparallaxe-kollektionen. Dregl!

#detgårbranu

När jag skrev förra inlägget så tänkte jag ändå “Nåväl, nu är vi åtminstone friska och väntar bara ut karantänen för hostan“. Oh my sweet summer child.

I onsdags natt vaknade jag av att Norrie hade kräkts. I sängen. Under täcket. Redan det räcker ju för att göra en mindre lycklig, men lägg därtill att han får färskfoder och allting därför luktade sur vom istället för ganska oskyldigt torrfoderkräks. Till på köpet hade jag en ullfilt i sängen som bara får tvättas i 30 grader, och efter två tvättar och två sköljningar med ättika luktar den fortfarande tydligt kostall. Pust, suck och stön, efter byte i sängen och avtorkning av vovve fick vi sova några timmar, men när vi vaknade så var han röd i ena ögat.

Eftersom han hade haft kräks lite varstans i ansiktet så tänkte jag att han nog bara fått in något i ögat. Tvätt tvätt med ZilkEye så går det säkert över. Oh my sweet summer child.

Det gick inte över ett dugg, utan blev bara värre. Imorse hade han börjat knipa med ögat och såg både röd och svullen och geggig ut. Det var bara att se glad ut och åka till Valla. Där konstaterades att ingenting verkar ligga och störa i ögat och han har inga skador på hornhinnan, så vi skickade en bakterieodling för att se om det är en återkommande ögoninflammation och kanske få lite bättre bild av varför det händer gång på gång.

Jag ska vara ärlig. Jag känner mig bitter! Jag är trött på karantän och jag är trött på att droppa ögon och jag är trött på att inte ha någon hund som jag får träna med ordentligt. Flocken består liksom just nu av en nioårig protestpensionär, en sexårig ryggkonvalescent som inte kan hantera att ha ögon och en fyramånaders liten flärp vars största bedrift är att sova på nätterna och vara rumsren.

Jag vet att jag ska tänka att det blir bättre. Men bliiiiiiiiiir det det? Hur ska jag veta att det inte bara blir sjukdom efter sjukdom efter sjukdom tills jag får avliva hela högen? VAVAVAVAVAVA?

Moving uncomfortably slow

Hundlivet består mest av hashtaggen #detgårbranu, utläst med stor sarkasm. Ungefär fyra dagar in i karantän och behandling för ögoninflammation hostade Tulsi till en dag. Och så Norrie. Och slutligen Zumi. Det har bara varit någon enstaka hostning som med god vilja kanske kunnat förklaras bort med hårstrå i halsen eller torrfoder i fel strupe – men jag har ingen god vilja när det gäller smittsamma sjukdomar och tre hundar är minst två för många för att bortförklaras. Sen en vecka har vi alltså karantän för misstänkt kennelhosta. Det innebär att det inte blir någon hoppklass för Zumi på Rosettjakten i februari, och det innebär att det blir en försening av Tulsis valpkursstart. Alla SKK-tävlingar har fyra veckors karantän, medan SVA rekommenderar två veckor från första symptom, så vi väntar på att få höra regler för hallen och se när vi räknas som friska nog för att få träna i vettig miljö igen.

Med vädret ute blir det mest promenader och inte så mycket träning. Norrie, mattes lilla frysbit, hälsar att det är minst polarfrost ute medan den varmblodiga valpen och Zumi oberört tuffar fram. Några små pass inomhus donar vi med, där valpen börjar förstå gripandet av apporten och att sätta framtassarna på en kloss, och Norrie får jobba med sina yttersvängar och stå på balanskudde.

Det fattas dock en stor och viktig bit av träningen när vi är isolerade såhär, och det är fina träningskompisar. Jag saknar sällskapet massor. Dessutom försvinner en del av vardagssocialiseringen för mig när vi bara hänger hemma istället för i hallen med vänner. Jag har muttrat runt och varit tjurig hemma och inte riktigt förstått varför.

You have over analysed your situation
You’re dizzy trying to figure out what’s wrong
But it’s just a season thing you’re in
And you know that it won’t last forever more

Tulsis liv däremot är en enda lång fest enligt honom själv. Hur kan livet vara tråkigt när det finns så många saker att hitta på? Igår upptäckte han pallkragarna på uteplatsen.

Växer gör han också, den lilla ligisten. Dessutom är han nog lite tjock just nu. Än så länge tror jag att han är något mindre än Norrie och har något kortare ben. Vi får se vad det blir av honom. Jag erkänner att jag börjar titta lite mer nu än i början och har jämfört lite med bilder på Norrie för att se vad jag kan vänta mig.

Tulsi springer, Zumi duckar. Norrie har börjat leka med honom men tyvärr slår vallet över hos honom ibland och han nyper till, speciellt om det händer “för mycket”. Det vita märket Tulsi har på nosen är från en sådan rispa och han har ett litet sår på ena kinden från igår när han kastade sig på Zumi och Norrie lade sig i. Det ser inte riktigt ut som att Norrie menar att ta i så valpen får märken men han får baske mig lära sig självkontroll och har fått en rejäl åthutning när det hänt. Tulsi, som antagligen är ovanligt korkad, blir inte modfälld i mer än två minuter och är sedan lika ohängd som innan.

Brand New

I feel like a young John Cusack, like making big mistakes
I feel like for the first time in a long time I am not afraid

Jag kommer alltid att vara orolig för Norrie och rädd att han ska få ont. Det är stort, så stort, att bara vara lite mindre orolig och rädd. Jag vet nu, att jag inte kan kontrollera hans skada och att om det går åt skogen så går det fort över. Jag kommer ändå skydda honom så mycket jag kan, hålla andan när han rejsar och blunda när han gör ogenomtänkta hopp. Oron släpper aldrig helt när hunden har gått sönder på riktigt.

Men det finns en liten som inte gått sönder på riktigt. Ännu är jag inte rädd. Ännu håller jag inte andan när han gör tokiga saker; jag skrattar lyckligt över hans livsglädje och entusiasm. Ingen kan vara nere med den här valpen.

Han kan så många saker! Han går till uteplatsdörren när han behöver kissa, trots att det är elva minusgrader ute och han skulle kunna kissa inne. Han åker bil. Han är med i hallen och tränar på att leka, sitta stilla, och lyssna / titta på andra hundar. Han går i koppel och lös. Han sover hela nätterna utan strul. Han är helt enkelt så himla hejig!

Idag har vi varit hallen och tränat på just de sakerna, att leka, att sitta stilla och att lyssna och titta på andra hundar som tränar. De två riktiga hundarna fick träna på lite riktiga saker, och jag är imponerad av dem båda. Zumi fick fyra slalomrepetitioner och satte samtliga fyra trots att jag hade en valp på armen och därför inte direkt kunde hjälpa henne. Hon kan!

Norrie fick gå lite fritt följ och sedan checkade vi av tre olika moment, fjärren, apporten och hoppet. Alltihop med valp på armen. Jajemen sa Norrie, klart jag kan. Han går från klarhet till klarhet i lydnaden och jag är imponerad varje pass över hur mycket han kan, och ler åt hur nöjd han är med sig själv.

2017 har potential. Zumi låter mig behålla kontakten med agilityn, Norrie låter mig upptäcka en ny sport, och Tulsi ger mig utrymme att drömma. Det är fint.

Like when I close my eyes and don’t even care if anyone sees me dancing
Like I can fly, and don’t even think of touching the ground
Like a heartbeat skip, like an open page
Like a one way trip on an aeroplane

Here’s To Us

I förra inlägget skrev jag att Norrie förhoppningsvis skulle vara medicinfri och fräsch om ett par dagar. Idag är det en vecka sedan han fick ont och nu tuffar han på som vanligt. Det är skönt att få bekräftelse på att hans smärta är kortvarig nervsmärta och att det räcker med en kort dos rimadyl för att det ska släppa igen. Då är det ju ingen idé att jag vilar honom längre än så och därmed tappar muskulatur och kondition.

Tulsi växer. Det händer massor från dag till dag! Han har kommit upp lite på benen och känns mer som en hund och mindre som en köttbulle.

Han växer på många sätt. Rumsrenheten går framåt och nu har vi ganska få olyckor inomhus. Idag tassade han för första gången bort till uteplatsdörren när han blev kissnödig, och när jag öppnade dörren tassade han ut själv och kissade.

Det är svårt att inte jämföra honom med Norrie. Det är också svårt att komma ihåg att Norrie var dryga elva veckor när han kom och inte går att jämföra med Tulsis utveckling som bara var dryga åtta veckor. Det som ibland oroar mig lite med Tulsi är att han är pysslig och lite självständig på ett sätt som Norrie aldrig riktigt varit, och jag minns väldigt väl en mycket självständig valp som tog flera år att landa i träningen med. Host host Zumi.

Tulsi är dock ingen Zumi, även om han inte heller är en Norrie. När jag funderar på honom så tror jag att han är nästan precis den blandning av dem som jag ofta tänkt vore min drömhund. Han är social och företagsam, men följsam och lyhörd. Om jag kan bibehålla balansen så kan det bli en väldigt, väldigt trevlig hund av det lilla vapplet.

Ibland vill jag bara ta en av hundarna och slå de andra med. Allt är inte glass och pannkaka, och då och då är tre hundar minst tre för många. Norrie utan impulskontroll kastar sig emellan och snor godis när jag tränar med Tulsi, Tulsi hänger morrandes i soffan och försöker få ner Zumi och Zumi har kissat på Tulsi två gånger på promenad. Kort sagt kan det ibland kännas som ett himla dårhus. Jag skriker lite, andas lite och tänker att det kommer att ordna till sig med tiden. Det är nyttigt för oss alla att få våra rutiner omskakade.

Tulsi åker på en och annan nit från Norrie och faktiskt har till och med Zumi rutit i vid ett tillfälle. Han försökte sno ett ben ur munnen på henne och ungefär där gick tydligen hennes gräns, för satan i gatan så arg hon blev! Han kan bita henne med vassa valptänder och dra i hennes tassar utan att hon tappar humöret fullständigt, men mat är visst heligt.

Han går bättre och bättre i koppel, och tycker väldigt bra om sin fleecetröja från ZooPlus. Varmt och gosigt även i snö 🙂