Sink or swim

2017 har inte direkt levt upp till vad jag i december trodde att jag hade framför mig. Snart har fyra månader passerat, med kennelhosta, hälta, ögoninflammationer i tusental, ryggont och allergitvätt av Zumitass. Det här kan ju låta som tillräckligt många saker att ha genomgått som flock, men tyvärr; det finns en sak kvar. För någon vecka sedan hoppade Tulsi på tre ben några steg, med ett bakben lyft. Och igen, med andra benet, lite senare. Och igen, dagen därpå. Jag förstod liksom vad det var, och kanske inte hade behövt ett veterinärbesök för att bekräfta det jag såg; Tulsis knän sitter inte riktigt på plats.

Det tog mig två dagar att ta mig över den första desperata uppgivenheten över att vi inte ens hann påbörja agilitygrunder innan valpen gick sönder. Med Norrie fick jag ju åtminstone tävla ett par säsonger. Jag hann tänka alla mörka tankar om att jag gör något fel med mina hundar som har sönder dem trots att jag verkligen har ansträngt mig med Tulsi för att inte upprepa några överansträngande misstag jag gjorde med Norrie. Att det är karma, för att jag är en dålig människa som har gjort onda saker och får igen för det på det här sättet.

När jag tänkt de mörka tankarna länge nog så blir jag liksom klar med dem, jag har känt färdigt. Därmed inte sagt att de inte fortfarande finns med mig, men det finns plats för lite andra tankar ihop med dem. Som att lösa knän på en valp, speciellt runt könsmognad och en tillväxtperiod, kan stabilisera sig med tiden. Som att jag har alla verktyg för att hålla honom i fysisk tipptoppform för att hålla knäna stabila med korrekt muskulatur.

Det vore ju själva fan om han inte fick köra agility nu när jag verkar ha fått en XS-hund.

Kamikaze airplanes in the sky
Are we going down or will we fly
This could be a shipwreck on the shore
Or we could sail away forevermore
This time it’s sink or swim
sink or swim

Colorful World

Idag blir liten BabyTuss ett halvår gammal. Jag fnular på en beskrivning av honom, men det är förvånansvärt svårt. Ofta ser jag Norrie i honom, ibland ser jag Zumi. Han är skojig att träna med och har motor som Norrie, men har fler egna idéer och upptåg för sig. Jag undrar om han egentligen är delvis sheltie för han skäller på allt han ser (nästan). Det är nog vår största stötesten, det där himla bjäbbandet. Det låter så otrevligt så jag tänker att han är aggressiv och kommer att äta upp närmaste hund eller människa. Ida har fått agera sheltieexpert och stöttepelare när jag brutit ihop och sagt NU MÅSTE HAN OMPLACERAS INNAN NÅGON DÖR. Det är tydligen så att hundar skäller på saker utan att vilja äta upp dem. De kan till och med skälla på saker de gillar, och är det något Tulsi faktiskt verkar gilla så är det människor.

Fysiskt är Tulsi väldigt liten på jorden. Vid fem månader var han 22 cm hög och vägde lite drygt fyra kilo. För två veckor sedan var han fortfarande 22 cm hög och vägde knappt fem kilo. Som referenspunkt vägde Norrie sex kilo när han var fem månader gammal, och vid sex månader var han nästan färdigvuxen på höjden (sedemera 29 cm). Vi kan konstatera att Tulsi med väldigt stor sannolikhet blir XS, vilket känns roligt då jag antog att han skulle bli liten S när jag köpte honom.

Och svansen då? Jodå, den är fortfarande suddig på nästan alla bilder. 🙂