#bitter

Ja, vad annat kan en vara egentligen? När vi tagit oss igenom kennelhosta och återkommande ögoninflammationer och börjar tänka och planera framåt, så drar valpen omkull på promenad och blir blockhalt. Och fortsätter vara blockhalt.

Några tusenlappar på Valla senare konstateras att knä, höft och korsband sitter kvar och att han inte har några uppenbara frakturer i tassen där han ömmar lite. Han är ordinerad strikt vila och metacam några dagar.

Vad händer med planerna? Jo, utställningen i mars ryker. Karens. Träningen på fredag ryker. Vila. Valpkursen på tisdag ryker sannolikt. Valpgrundträningen nästa torsdag är ett frågetecken.

Jag vet att det inte finns någon kosmisk rättvisa eller något karmasystem, men jag börjar ändå undra. Har jag gjort någonting väldigt elakt som gör att jag förtjänar det här också?

#karantänpyssel

Så, vad gör vi när vi inte får boka hallen, hänga på samträningar eller gå på valpkurs? Ärligt talat; inte jättemycket. Framför allt de vuxna hundarna har nog ganska tråkiga dagar med vanliga promenader och inte några stora mängder träning. Zumi har aldrig varit särskilt intresserad av att träna inomhus, och med Norrie vill jag träna på saker som kräver lite yta och där räcker inte köket till. När han äntligen kanske får vara bland andra igen så tänker jag mig att vi ska börja kedja lydnadsmoment och se hur långt vi är från startklassen egentligen.

Valpen tränar på olika saker. Bland annat tränar vi på läxan från valpkursen, att han ska kunna ligga på rygg i knät och slappna av. Svårt, hälsar valpen som tycker att det suger att vara fasthållen och förvandlas till en liten och väldigt stark ål. Men det går framåt!

Han tränar också lite på att utställningsgå och utställningsstå. Jag anmälde honom till heelerspecialen i Eskilstuna i mars som trevlig miljöträning och då är det ju bra om han har ett hum om vad han ska göra. Förutom att gå och stå får han också träna på att ligga och sitta och snurra och att sätta upp framtassarna på en kloss. Och så får han träna på att vänta på sin tur när Norrie tränar lite småsaker, med flit såna småsaker som möjliggör att kasta godisbitar på valpen under tiden.

Jag har plockat fram stickringarna igen, som ett politiskt statement. Mitt första projekt blev en Pussy Hat i illrosa reflexgarn. Jag provade och mätte och gjorde den ändå alldeles för lång, så jag fick ta upp den och korta ner den och sätta ihop den igen. Nyttig erfarenhet och bra lärdomar om stickning, på det stora hela.

Projekt nummer två blev benvärmare, också i reflexgarn. Den första blev något tjock och sättet jag maskade av den gav en lite för stum kant (nedtill på bilden), men med lite modifiering kan det nog bli bra. Jag har lärt mig skillnaden mellan e-wrap, u-wrap, flat knit och true knit och fått upp hastigheten på e-wrap – purl – e-wrap – purl rejält.

Jag har beställt mer garn, så när benvärmarna är klara tänkte jag sticka sockor i tjockt ullgarn. Om jag efter det fortfarande tycker att det är en trivsam aktivitet så tänkte jag köpa en sock loom med kortare avstånd mellan piggarna så jag kan använda tunnare garn (raggi!) och sticka vanliga raggsockor. Alltså föreställ er att vara självförsörjande på raggsockor!

Sen nyår har det, precis som tidigare år, varit lite motigt på nagelfronten. Efter högtiderna får jag ont om inspiration och dåligt samvete över hur många stickor som står i burken för oprövade lack. Det blir lite pressat att känna att jag borde använda dem, oavsett vad jag känner för för tillfället. Efter ett minisammanbrott över ett osamarbetsvilligt blekmintigt lack svepte jag dit F.U.N. Lacquer Merida med lite enkel paisleystämpling i brons. Det är mitt terapilack! Förhoppningsvis känns det lite mindre ångestfyllt nästa gång, och då ska jag nog våga mig på ett av mina nya F.U.N. ur iparallaxe-kollektionen. Dregl!

#detgårbranu

När jag skrev förra inlägget så tänkte jag ändå “Nåväl, nu är vi åtminstone friska och väntar bara ut karantänen för hostan“. Oh my sweet summer child.

I onsdags natt vaknade jag av att Norrie hade kräkts. I sängen. Under täcket. Redan det räcker ju för att göra en mindre lycklig, men lägg därtill att han får färskfoder och allting därför luktade sur vom istället för ganska oskyldigt torrfoderkräks. Till på köpet hade jag en ullfilt i sängen som bara får tvättas i 30 grader, och efter två tvättar och två sköljningar med ättika luktar den fortfarande tydligt kostall. Pust, suck och stön, efter byte i sängen och avtorkning av vovve fick vi sova några timmar, men när vi vaknade så var han röd i ena ögat.

Eftersom han hade haft kräks lite varstans i ansiktet så tänkte jag att han nog bara fått in något i ögat. Tvätt tvätt med ZilkEye så går det säkert över. Oh my sweet summer child.

Det gick inte över ett dugg, utan blev bara värre. Imorse hade han börjat knipa med ögat och såg både röd och svullen och geggig ut. Det var bara att se glad ut och åka till Valla. Där konstaterades att ingenting verkar ligga och störa i ögat och han har inga skador på hornhinnan, så vi skickade en bakterieodling för att se om det är en återkommande ögoninflammation och kanske få lite bättre bild av varför det händer gång på gång.

Jag ska vara ärlig. Jag känner mig bitter! Jag är trött på karantän och jag är trött på att droppa ögon och jag är trött på att inte ha någon hund som jag får träna med ordentligt. Flocken består liksom just nu av en nioårig protestpensionär, en sexårig ryggkonvalescent som inte kan hantera att ha ögon och en fyramånaders liten flärp vars största bedrift är att sova på nätterna och vara rumsren.

Jag vet att jag ska tänka att det blir bättre. Men bliiiiiiiiiir det det? Hur ska jag veta att det inte bara blir sjukdom efter sjukdom efter sjukdom tills jag får avliva hela högen? VAVAVAVAVAVA?