Moving uncomfortably slow

Hundlivet består mest av hashtaggen #detgårbranu, utläst med stor sarkasm. Ungefär fyra dagar in i karantän och behandling för ögoninflammation hostade Tulsi till en dag. Och så Norrie. Och slutligen Zumi. Det har bara varit någon enstaka hostning som med god vilja kanske kunnat förklaras bort med hårstrå i halsen eller torrfoder i fel strupe – men jag har ingen god vilja när det gäller smittsamma sjukdomar och tre hundar är minst två för många för att bortförklaras. Sen en vecka har vi alltså karantän för misstänkt kennelhosta. Det innebär att det inte blir någon hoppklass för Zumi på Rosettjakten i februari, och det innebär att det blir en försening av Tulsis valpkursstart. Alla SKK-tävlingar har fyra veckors karantän, medan SVA rekommenderar två veckor från första symptom, så vi väntar på att få höra regler för hallen och se när vi räknas som friska nog för att få träna i vettig miljö igen.

Med vädret ute blir det mest promenader och inte så mycket träning. Norrie, mattes lilla frysbit, hälsar att det är minst polarfrost ute medan den varmblodiga valpen och Zumi oberört tuffar fram. Några små pass inomhus donar vi med, där valpen börjar förstå gripandet av apporten och att sätta framtassarna på en kloss, och Norrie får jobba med sina yttersvängar och stå på balanskudde.

Det fattas dock en stor och viktig bit av träningen när vi är isolerade såhär, och det är fina träningskompisar. Jag saknar sällskapet massor. Dessutom försvinner en del av vardagssocialiseringen för mig när vi bara hänger hemma istället för i hallen med vänner. Jag har muttrat runt och varit tjurig hemma och inte riktigt förstått varför.

You have over analysed your situation
You’re dizzy trying to figure out what’s wrong
But it’s just a season thing you’re in
And you know that it won’t last forever more

Tulsis liv däremot är en enda lång fest enligt honom själv. Hur kan livet vara tråkigt när det finns så många saker att hitta på? Igår upptäckte han pallkragarna på uteplatsen.

Växer gör han också, den lilla ligisten. Dessutom är han nog lite tjock just nu. Än så länge tror jag att han är något mindre än Norrie och har något kortare ben. Vi får se vad det blir av honom. Jag erkänner att jag börjar titta lite mer nu än i början och har jämfört lite med bilder på Norrie för att se vad jag kan vänta mig.

Tulsi springer, Zumi duckar. Norrie har börjat leka med honom men tyvärr slår vallet över hos honom ibland och han nyper till, speciellt om det händer “för mycket”. Det vita märket Tulsi har på nosen är från en sådan rispa och han har ett litet sår på ena kinden från igår när han kastade sig på Zumi och Norrie lade sig i. Det ser inte riktigt ut som att Norrie menar att ta i så valpen får märken men han får baske mig lära sig självkontroll och har fått en rejäl åthutning när det hänt. Tulsi, som antagligen är ovanligt korkad, blir inte modfälld i mer än två minuter och är sedan lika ohängd som innan.

One thought on “Moving uncomfortably slow

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *