Moving uncomfortably slow

Hundlivet består mest av hashtaggen #detgårbranu, utläst med stor sarkasm. Ungefär fyra dagar in i karantän och behandling för ögoninflammation hostade Tulsi till en dag. Och så Norrie. Och slutligen Zumi. Det har bara varit någon enstaka hostning som med god vilja kanske kunnat förklaras bort med hårstrå i halsen eller torrfoder i fel strupe – men jag har ingen god vilja när det gäller smittsamma sjukdomar och tre hundar är minst två för många för att bortförklaras. Sen en vecka har vi alltså karantän för misstänkt kennelhosta. Det innebär att det inte blir någon hoppklass för Zumi på Rosettjakten i februari, och det innebär att det blir en försening av Tulsis valpkursstart. Alla SKK-tävlingar har fyra veckors karantän, medan SVA rekommenderar två veckor från första symptom, så vi väntar på att få höra regler för hallen och se när vi räknas som friska nog för att få träna i vettig miljö igen.

Med vädret ute blir det mest promenader och inte så mycket träning. Norrie, mattes lilla frysbit, hälsar att det är minst polarfrost ute medan den varmblodiga valpen och Zumi oberört tuffar fram. Några små pass inomhus donar vi med, där valpen börjar förstå gripandet av apporten och att sätta framtassarna på en kloss, och Norrie får jobba med sina yttersvängar och stå på balanskudde.

Det fattas dock en stor och viktig bit av träningen när vi är isolerade såhär, och det är fina träningskompisar. Jag saknar sällskapet massor. Dessutom försvinner en del av vardagssocialiseringen för mig när vi bara hänger hemma istället för i hallen med vänner. Jag har muttrat runt och varit tjurig hemma och inte riktigt förstått varför.

You have over analysed your situation
You’re dizzy trying to figure out what’s wrong
But it’s just a season thing you’re in
And you know that it won’t last forever more

Tulsis liv däremot är en enda lång fest enligt honom själv. Hur kan livet vara tråkigt när det finns så många saker att hitta på? Igår upptäckte han pallkragarna på uteplatsen.

Växer gör han också, den lilla ligisten. Dessutom är han nog lite tjock just nu. Än så länge tror jag att han är något mindre än Norrie och har något kortare ben. Vi får se vad det blir av honom. Jag erkänner att jag börjar titta lite mer nu än i början och har jämfört lite med bilder på Norrie för att se vad jag kan vänta mig.

Tulsi springer, Zumi duckar. Norrie har börjat leka med honom men tyvärr slår vallet över hos honom ibland och han nyper till, speciellt om det händer “för mycket”. Det vita märket Tulsi har på nosen är från en sådan rispa och han har ett litet sår på ena kinden från igår när han kastade sig på Zumi och Norrie lade sig i. Det ser inte riktigt ut som att Norrie menar att ta i så valpen får märken men han får baske mig lära sig självkontroll och har fått en rejäl åthutning när det hänt. Tulsi, som antagligen är ovanligt korkad, blir inte modfälld i mer än två minuter och är sedan lika ohängd som innan.

Brand New

I feel like a young John Cusack, like making big mistakes
I feel like for the first time in a long time I am not afraid

Jag kommer alltid att vara orolig för Norrie och rädd att han ska få ont. Det är stort, så stort, att bara vara lite mindre orolig och rädd. Jag vet nu, att jag inte kan kontrollera hans skada och att om det går åt skogen så går det fort över. Jag kommer ändå skydda honom så mycket jag kan, hålla andan när han rejsar och blunda när han gör ogenomtänkta hopp. Oron släpper aldrig helt när hunden har gått sönder på riktigt.

Men det finns en liten som inte gått sönder på riktigt. Ännu är jag inte rädd. Ännu håller jag inte andan när han gör tokiga saker; jag skrattar lyckligt över hans livsglädje och entusiasm. Ingen kan vara nere med den här valpen.

Han kan så många saker! Han går till uteplatsdörren när han behöver kissa, trots att det är elva minusgrader ute och han skulle kunna kissa inne. Han åker bil. Han är med i hallen och tränar på att leka, sitta stilla, och lyssna / titta på andra hundar. Han går i koppel och lös. Han sover hela nätterna utan strul. Han är helt enkelt så himla hejig!

Idag har vi varit hallen och tränat på just de sakerna, att leka, att sitta stilla och att lyssna och titta på andra hundar som tränar. De två riktiga hundarna fick träna på lite riktiga saker, och jag är imponerad av dem båda. Zumi fick fyra slalomrepetitioner och satte samtliga fyra trots att jag hade en valp på armen och därför inte direkt kunde hjälpa henne. Hon kan!

Norrie fick gå lite fritt följ och sedan checkade vi av tre olika moment, fjärren, apporten och hoppet. Alltihop med valp på armen. Jajemen sa Norrie, klart jag kan. Han går från klarhet till klarhet i lydnaden och jag är imponerad varje pass över hur mycket han kan, och ler åt hur nöjd han är med sig själv.

2017 har potential. Zumi låter mig behålla kontakten med agilityn, Norrie låter mig upptäcka en ny sport, och Tulsi ger mig utrymme att drömma. Det är fint.

Like when I close my eyes and don’t even care if anyone sees me dancing
Like I can fly, and don’t even think of touching the ground
Like a heartbeat skip, like an open page
Like a one way trip on an aeroplane

Here’s To Us

I förra inlägget skrev jag att Norrie förhoppningsvis skulle vara medicinfri och fräsch om ett par dagar. Idag är det en vecka sedan han fick ont och nu tuffar han på som vanligt. Det är skönt att få bekräftelse på att hans smärta är kortvarig nervsmärta och att det räcker med en kort dos rimadyl för att det ska släppa igen. Då är det ju ingen idé att jag vilar honom längre än så och därmed tappar muskulatur och kondition.

Tulsi växer. Det händer massor från dag till dag! Han har kommit upp lite på benen och känns mer som en hund och mindre som en köttbulle.

Han växer på många sätt. Rumsrenheten går framåt och nu har vi ganska få olyckor inomhus. Idag tassade han för första gången bort till uteplatsdörren när han blev kissnödig, och när jag öppnade dörren tassade han ut själv och kissade.

Det är svårt att inte jämföra honom med Norrie. Det är också svårt att komma ihåg att Norrie var dryga elva veckor när han kom och inte går att jämföra med Tulsis utveckling som bara var dryga åtta veckor. Det som ibland oroar mig lite med Tulsi är att han är pysslig och lite självständig på ett sätt som Norrie aldrig riktigt varit, och jag minns väldigt väl en mycket självständig valp som tog flera år att landa i träningen med. Host host Zumi.

Tulsi är dock ingen Zumi, även om han inte heller är en Norrie. När jag funderar på honom så tror jag att han är nästan precis den blandning av dem som jag ofta tänkt vore min drömhund. Han är social och företagsam, men följsam och lyhörd. Om jag kan bibehålla balansen så kan det bli en väldigt, väldigt trevlig hund av det lilla vapplet.

Ibland vill jag bara ta en av hundarna och slå de andra med. Allt är inte glass och pannkaka, och då och då är tre hundar minst tre för många. Norrie utan impulskontroll kastar sig emellan och snor godis när jag tränar med Tulsi, Tulsi hänger morrandes i soffan och försöker få ner Zumi och Zumi har kissat på Tulsi två gånger på promenad. Kort sagt kan det ibland kännas som ett himla dårhus. Jag skriker lite, andas lite och tänker att det kommer att ordna till sig med tiden. Det är nyttigt för oss alla att få våra rutiner omskakade.

Tulsi åker på en och annan nit från Norrie och faktiskt har till och med Zumi rutit i vid ett tillfälle. Han försökte sno ett ben ur munnen på henne och ungefär där gick tydligen hennes gräns, för satan i gatan så arg hon blev! Han kan bita henne med vassa valptänder och dra i hennes tassar utan att hon tappar humöret fullständigt, men mat är visst heligt.

Han går bättre och bättre i koppel, och tycker väldigt bra om sin fleecetröja från ZooPlus. Varmt och gosigt även i snö 🙂