These twists and turns of fate

Norrie gjorde en lite konstig inbromsning på lydnadsträningen i tisdags. Magkänslan sa direkt “åh nej.”. Magkänslan hade rätt. På kvällen blev han försiktig och ämlig och morgonen därpå tryckte jag i honom en rimadyl och sa “Vila. Nu.”. Han vilade duktigt under dagen men framåt kvällen tyckte han att nu har rimadylen verkat och att han mådde bra. Igår hoppade han upp i både soffa och säng under oövervakade sekunder och idag har jag släppt på kontrollen och låter honom göra som han vill. Det är skönt att åtminstone se det i tid, nu fick han aldrig jätteont och om några dagar är han förhoppningsvis medicinfri och fräsch igen.

Men. Men vi kommer aldrig att vara den där berättelsen med lyckligt slut som kan postas på FB. “Titta, han var skadad och vi kom igenom det och nu har vi kvalat till SM”. Vi har ingen superhjältestory. Vi är ett evigt pågående projekt utan något slut där alla kan berömma oss för att vårt arbete gett resultat. För somliga är rehab en period som avslutas, för oss är det helt enkelt en del av vardagen. Det blir inga rubriker på det.

One might fall and the other will stand
And one might give where the other won’t bend
The night is bright as the sun

Vi intalas att det bara handlar om ens attityd. Allt går att fixa om du lägger manken till. Det har varit så svårt att acceptera att det faktiskt inte hjälper att jag tänker positivt och anstränger mig. Jag kan inte laga honom. Norrie kommer alltid ha en problematisk rygg oavsett hur många affirmationer jag säger framför spegeln. Fortfarande känner jag att det ändå lite är mitt fel. Med en bättre attityd, med fler affirmationer eller snärtigare mantran så kanske jag kunde laga honom? Trots att jag vet att en trasig rygg skiter i fina ord. Den vill ha simträning, skritträning, cavaletti och ibland rimadyl. Och det får den.

Our lives are made
In these small hours
These little wonders
These twists and turns of fate

Allt är inte bajs. Den här gången blev jag ledsen när Norrie fick ont, men inte i närheten av så ledsen som jag blev i våras. Till viss del beror det på att jag redan pensionerat tanken på honom som tävlingshund och accepterat att njuta av vardagen med honom, men till viss del beror det också på en liten terroristtuss som flärpar runt och sprider svansvift och tandmärken omkring sig. Det är svårt att vara nere med en ballong, och det är möjligt att känna att det fortfarande finns drömmar och planer för framtiden. Norrie är mitt allt, men han är inte längre mitt enda.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *