These twists and turns of fate

Norrie gjorde en lite konstig inbromsning på lydnadsträningen i tisdags. Magkänslan sa direkt “åh nej.”. Magkänslan hade rätt. På kvällen blev han försiktig och ämlig och morgonen därpå tryckte jag i honom en rimadyl och sa “Vila. Nu.”. Han vilade duktigt under dagen men framåt kvällen tyckte han att nu har rimadylen verkat och att han mådde bra. Igår hoppade han upp i både soffa och säng under oövervakade sekunder och idag har jag släppt på kontrollen och låter honom göra som han vill. Det är skönt att åtminstone se det i tid, nu fick han aldrig jätteont och om några dagar är han förhoppningsvis medicinfri och fräsch igen.

Men. Men vi kommer aldrig att vara den där berättelsen med lyckligt slut som kan postas på FB. “Titta, han var skadad och vi kom igenom det och nu har vi kvalat till SM”. Vi har ingen superhjältestory. Vi är ett evigt pågående projekt utan något slut där alla kan berömma oss för att vårt arbete gett resultat. För somliga är rehab en period som avslutas, för oss är det helt enkelt en del av vardagen. Det blir inga rubriker på det.

One might fall and the other will stand
And one might give where the other won’t bend
The night is bright as the sun

Vi intalas att det bara handlar om ens attityd. Allt går att fixa om du lägger manken till. Det har varit så svårt att acceptera att det faktiskt inte hjälper att jag tänker positivt och anstränger mig. Jag kan inte laga honom. Norrie kommer alltid ha en problematisk rygg oavsett hur många affirmationer jag säger framför spegeln. Fortfarande känner jag att det ändå lite är mitt fel. Med en bättre attityd, med fler affirmationer eller snärtigare mantran så kanske jag kunde laga honom? Trots att jag vet att en trasig rygg skiter i fina ord. Den vill ha simträning, skritträning, cavaletti och ibland rimadyl. Och det får den.

Our lives are made
In these small hours
These little wonders
These twists and turns of fate

Allt är inte bajs. Den här gången blev jag ledsen när Norrie fick ont, men inte i närheten av så ledsen som jag blev i våras. Till viss del beror det på att jag redan pensionerat tanken på honom som tävlingshund och accepterat att njuta av vardagen med honom, men till viss del beror det också på en liten terroristtuss som flärpar runt och sprider svansvift och tandmärken omkring sig. Det är svårt att vara nere med en ballong, och det är möjligt att känna att det fortfarande finns drömmar och planer för framtiden. Norrie är mitt allt, men han är inte längre mitt enda.

Orbit

Was I drawn into your orbit
Or were you drawn into mine
In any case, you’ve given me
A new reason to shine

Idag firar vi en vecka med Tulsi och tre hundar i flocken. Som jag skrev i förra inlägget så kommer jag ångra mig många gånger, men samtidigt är jag så tacksam att vi åkte och hälsade på och att just Tulsi fanns där. Och att vi vågade! Jag trodde inte på riktigt att vi skulle hämta valp förrän jag satt i bilen med Tulsi i knät, så först i veckan har han fått en sida här på bloggen.

Det tar tid att få ihop flocken och Norrie har blivit rejält arg ett par gånger och #crew har fått stötta mig när jag ylat om att det inte kommer att gå, de kommer aldrig att komma överens. Det är ju inte alltid så lätt att veta vad som är normalt när vår enda tidigare måttstock är Zumi som är en pushover av stora mått, och oerhört sällan säger ifrån. På sätt och vis är det skönt att inte behöva freda båda vuxna hundarna på det sätt jag behövde freda henne från Norrie.

Foto: Karl Mikaelsson

Tulsi påminner mig om Norrie som valp, och samtidigt inte. Det är nog mer terrierdrag i Tulsi med tanke på hur mycket han hänger i kläderna, och han är inte riktigt hundraprocentig på inkallning som Norrie var. Men 90%-ig är ju inte heller dåligt för en nioveckorsplutt – jag minns ju mycket väl att Zumis procent låg en bra bit på minus i samma ålder. 😉 Han är skojig, och hejig, och kavat. Han går i koppel lite hejsan hoppsan men trasslar inte till det fullständigt förrän vi får möte av människa, då blir han alldeles till sig i själen och försöker vifta sig fram med propellersvansen för att hälsa. Vilken fin egenskap! Behåll den, Tulsi. Var glad i din omvärld. Både matte och storebror är cyniska jävlar, lyssna inte på oss.

Jag har lärt mig ett och annat av att ha en sånhär kavat valp en gång tidigare, en sån som är redo för träning från dag ett. Jag har lärt mig att det förvisso är jätteskojigt att träna med en sådan valp, men att vi inte ska träna allt och vi inte ska träna på det fartiga först. Farten finns redan monterad och kan plockas fram lätt, men stadgan tar mer träning att montera dit. Så istället för Norries freestyleträning får Tulsi träna på stadiga och passiva beteenden mest. Sitta. Stå. Faktum är att träningen redan har gett positiva effekter på Norrie, som behöver träna på att sitta inför lydnadsklasserna vi förhoppningsvis kan tävla i vår och därför får träna på att sitta när Tulsi tränar. Det är perfekt att de behöver träna på samma sak just nu.

Foto: Karl Mikaelsson

Som jag har funderat på hur och vad vi ska träna. En sak jag bestämde redan långt innan Tulsi är att inte börja med agilityn före ett år. När jag säger “inte börja med agilityn” så menar jag inte grunderna för alla grenar, som att kunna sitta kvar, springa till leksak och så vidare, men allt som involverar svängar, hopp och liknande. Alla hundar som börjar tidigt går inte sönder, men jag började tidigt med Norrie och det gnager mig att känna att jag kanske, kanske kunnat avvärja några skador (framför allt patellan) om jag bara väntat lite med den typen av tuff träning. Han såg ju vuxen ut i kroppen tidigt tyckte jag, och då kändes han färdigvuxen, men när jag idag ser bilder på honom som åttamånaders så är han gänglig unghund. Det finns inga garantier; kanske går Tulsi också sönder – men då har jag i alla fall gjort det jag kan.

För mig känns det ganska skönt att veta att agilityn blir lagom till inomhussäsongen. Det innebär nämligen fördelar i mina ögon! Inomhushallhyra innebär att det inte är så stor risk för överträning, och samträning innebär massa bra träning på att jobba i grupp och bra tips och idéer från övriga i gruppen. Varje vinter får sporten jag valt att samträna en stor nytändning för mig för att det är så roligt med samträningar, och jag hoppas att agility med Tulsi kommer att kännas så nästa vinter – och lydnaden för Norrie lika härlig som för oss nu. För det kommer att bli mer lydnadssamträningar för Norrie, och förhoppningsvis med samma härliga gäng.

Men så vad tänker jag träna på tills nästa oktober? Plättlätt. Allt som gör en skojig, hejig och kavat liten valp till en rolig träningskompis. Miljöträning, socialträning, valpkurser, trickträning och en massa passivitet och stadga. Dessutom tänkte jag ställa ut honom ett par gånger för att få ännu mer miljöträning och socialträning. Tokigt många saker ska vi göra under året.

Det känns fint. Zumi tränar slalom, Norrie tränar lydnad, och Tulsi tränar på att bli en hund. 2017 har potential.

And when the stars were all aligned
You pulled me in your orbit as I pulled you into mine

Rockstar

Ibland är det svårt att förstå hur mycket en har saknat något förrän det plötsligt står framför en och går att nå igen. Det är som att få tillbaka en del av sig själv, som att ha trott att det är helt normalt att halta när det i själva verket är helt normalt att kunna dansa, hoppa och springa.

Jag har fått hoppet tillbaka. Drömmarna. Och dubbelt upp.

Norrie kommer kanske inte alltid vara helt fräsch i kroppen. Det går inte att lita på. Men just nu håller han för lydnadsträning och vi har. så. roligt. Norrie får jobba och tänka och känna sig bäst i världen, och jag får lära mig så mycket nytt. Det finns så många saker att träna på, så många detaljer att finslipa, att jag känner att jag fått en liten bit av det jag älskade med agilityn tillbaka. Det må inte vara det bästa, men det är ett väldigt fint andrapris.

Tulsi. Jag frågar mig flera gånger om dagen vad i h-e jag har gett mig in på, speciellt när han hänger i min stortå genom raggsockan när jag har fyra glas i händerna. Och jag vet att jag kommer att ångra mig många gånger på vägen, genom sömnbrist, stök och vassa valptänder. Men jag ser saker i det lilla nioveckorsknytet som gör att jag nästan vågar tro att jag har fått en andra chans att uppleva allt det som jag och Norrie fick till låns ett tag. Bitarna finns där. Jag ska lyckas lägga dem rätt.

And maybe we will never figure it out
I got a feelin’ that’s what life’s all about
I’m learning anything is possible now

Min stora sälek, Norrieson, fortsätter förvåna mig med att vara en klok och tydlig valpuppfostrare. Tulsi har åkt på några, tämligen välförtjänta, smällar, och de har avklarats raskt. Jag har ju varit orolig att han skulle vara för hård eller inte släppa när valpen tagit åt sig men det är såhär långt ingen fara. Älskade duktiga säl.