World Wide Web

Under måndag och tisdag har jag hängt i Stockholm på den årliga utgåvan av Internetdagarna. Det är en konferens jag besökt i flera år nu och jag gillar hur den utvecklas. Jag gillar ännu mer hur det märks att de ansvariga jobbar med diversitet och för varje år får till en mer och mer spännande och varierad grupp av keynotes. Även på de valbara spåren börjar det märkas att internetutveckling inte bara är vita män i medelåldern vilket gör att perspektiv och idéer breddas.

Det finns en rätt trevlig balans mellan skoj och allvar. Jag byggde en robot och tog en ASCII-selfie och vann en T-shirt. Jag lyssnade på Edward Snowden om att skydda sig från statlig massövervakning och Erica Joy Baker om näthat och fejknyheter och Mikko Hyppönen om hur Internet of Things hotar internet. Det var nog tur att det fanns lite lättsamt att bryta av med, för det märktes tydligt på de flesta talare att internet har problem för närvarande och att det ser mörkt ut framåt innan det blir bättre.

Något som slog mig var hur politiska alla keynotes var. Samtliga nämnde valet i USA och vad det innebär, och också vad som lett fram till det – nämligen internets utveckling från en plats att möta nya människor att lära sig av, till en plats att leta efter likasinnade att stänga in sig med. Alla tog tydligt ställning mot Trump och talade om hur vi måste arbeta med att förändra användningen av internet i den här mörka tiden.

Under första dagens spår lyssnade jag på personer som tyckte att IoT/uppkopplad arbetsplats/sensorer överallt för att samla på data och fatta beslut var jättecoolt men missade att nämna att det finns problem med alltihop. Trevligt att se vad som jobbades med inom områdena, totalt sett, och jag tar med mig det i funderingarna kring vad för områden vi behöver fler filfakstudenter, men inte helt och hållet min kopp te.

Dag två gick jag all in på problem och depp. Det är nog så viktigt att titta på alla sidor av internet och hur vi hamnat där vi är idag. Jag tar fasta i vad Elza Dunkels säger om dagens ungdomar, att de kommer att göra saker bättre igen. Sålänge vi i de äldre generationerna gör ett ärligt försök att uppföra oss och sköta vår källkritik så kommer ljusningen såsmåningom.

Trots allt lämnade jag internetdagarna med en bra känsla. En känsla av att jag har en viktig uppgift i jobbet och att jag gör den bra. Kunskap om internet, kunskap om källkritik och rättigheter och skyldigheter och filterbubblor och annat är oerhört viktigt att alla våra studenter får med sig ut i världen.

Nu jobbar vi för ett framtida internet som Nick Borgen såg det 1997.

Här blåser aldrig vindarna
Här stänger ingen grindarna
Här får du vara den du vill

Broken Arrows

Sedan inlägget om Norries sista skada och min insikt att han inte kommer att få vara den tränings- och tävlingshund vi båda vill har bloggen fått vila. Hur följer en upp ett sådant inlägg? Jag har varit, och är fortfarande, så ledsen över att vi inte fick ett lyckligt slut på den berättelsen. Det kan ju tyckas vara ett ganska lyckligt slut att han varit smärtfri sen i juni och att vi både simmar och tränar lydnad, men oron för honom släpper aldrig och jag sörjer att min fantastiska agilityhund inte “finns” längre.

Innan morgonen kommer
vill jag blöda några droppar mot stenen
Det är tid för några tårar än
Och göra klart för min norra stjärna
att jag aldrig ska ner igen

Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
Jag har trampat upp stigar där gränserna går

2016 har för första gången gett mig en törn i min övertygelse att livet bara blir bättre för varje år. 2014, när han gick sönder, innehöll ändå både framtidshopp och ett bröllop. 2015 var vi nästan tillbaka. Återfallet 2016 kom från klar himmel och det var inte den enda smällen under 2016. Det var inte ens den största, den kom när Amanda gick bort i juni. Något som förtjänar sitt eget inlägg, någon gång när det känns möjligt att orka skriva om.

Jag har haft ett vägskäl framför mig. Valet vad jag ska göra med mitt liv, eller mest med min fritid. Vill jag träna hund eller ville jag träna Norrie? Ska jag hitta något annat intresse? Vad ska jag göra? Vad är nästa steg?

Jag älskar Norrie, så mycket som jag någonsin kan älska en liten skithund. Han är alla mina drömmar, allt mitt hopp, kondenserat till fyra ben och väldigt stora öron. Alla beslut jag fattar är i hans skugga. Och nu har jag fattat ett beslut som jag inte vet om han kommer att älska. Men jag hoppas det.

2016 får en chans att vända trenden nu på slutet. Om allt går väl flyttar arbetsnamn:Tulsi hit i december.

Det har inte varit ett lätt beslut. Redan i somras övervägde jag att skaffa valp då Heffaklumpens hade en valpkull, men i slutänden hade jag inte nog med vilja för att fatta ett sådant beslut trots att kullen i sig kändes lämplig. Jag visste att jag ville ha en lite lugnare lättare heeler som inte riskerar att springa ihjäl sig, och som lätt skulle kunna glida in i flocken. Lite senare fanns det även en lämplig valp hos Ståhlskyttens men inte heller då fanns orken.

Så fick jag en valpannons till SLHK:s hemsida i slutet av oktober och plötsligt kände jag nyfikenhet. Norries uppfödare, Norries pappa och en tik jag kände till från listorna med viltspårande heeler. Frågade uppfödaren hur läget var i kullen, om alla var tingade, och fick till svar att det var de inte, kom och titta på dem.

Vi åkte de tre timmarna för att titta på dem i lördags. Se om den där lugna, lätta heelern fanns i kullen.

En minut efter att vi klivit in i valprummet satt jag med en valpen i famnen och sa till Kalle “Jag vill ha den här“. Var det en lugn och sansad och klok liten hund?

Det där spelade jag in när de andra valparna däckat och sovit i en kvart. Nej, det var nog inte den lugnaste. Men – det var den lyckligaste. På bilderna vi tog är valparna svåra att se skillnad på, för de är väldigt lika allihop, men på filmerna är det lätt: bara titta efter den gladaste svansen.

Jag vet inte om det är rätt beslut. Jag vet inte ens om det är ett klokt beslut. Men det är ett beslut. Det är ett steg i någon form av riktning. Det är en liten antydan till att vilja något, och det var det länge sedan jag gjorde.

Cause it’s not too late
it’s not too late
I
I see the hope in your heart
And sometimes you lose and sometimes you’re shooting
Broken arrows in the dark
But I
I see the hope in your heart