Windblown

My body’s aging fast
My mind ain’t coming back
My sweet dream for tomorrow happened years ago
My scars are made of stone
My talents still aren’t known
I’m windblown

I mars skrev jag på Instagram att jag knappt vågade skriva att Norrie kändes starkare än någonsin. I mars tävlade vi agility, klass 3, och kom snubblande nära certplacering. I april tog det slut. Han började plötsligt, under en agilityträning, röra sig konstigt och under kvällen fick han ont. Igen. Ryggen. Igen. Där och då förstod jag nog att vi blickade framåt på ett annat liv än det vi egentligen vill, det var ett återfall för många. Vi fick remiss för CT på Strömsholm där det syntes en mindre diskpåverkan på två ställen (dock utan ruptur av diskarna, bara förskjutning) som inte då kändes så relevant, och vi påbörjade rehab med tanken att det var en muskelskada. I förra veckan, den här gången utan utlösande faktor, fick han plötsligt ont igen, och vi satte in rimadyl och ringde Valla som hänvisade till Strömsholm och där fick vi en tid i onsdags. Vi satte ut rimadylen och stålsatte oss för ledsen hund med ont, för att veterinären skulle kunna se symptombilden.

Glad hund hade inte alls ont.

Hm. Nå, han har ju vilat med pyttekorta promenader. Vi tog två lite rejälare promenader på förmiddagen innan vi åkte till Strömsholm. Ingen reaktion. Jag tog med honom till gräsplanen utanför huset och kastade boll. Ingen reaktion. Inte heller någon fördröjd reaktion. Helt enkelt inga som helst reaktioner. Höpp?

Vi åkte och pratade med veterinären på Strömsholm som gick igenom honom led för led och muskel för muskel, och som lyssnade på hela vår historik. Hon konstaterade att det sannolikt ändå är den lite större diskprotrusionen i övergången bröst/ländrygg som ibland trycker till på nerverna i ryggen och ger honom ont. I och med att symptomen är lindriga (det vill säga utan större rörelsenedsättning) och svarar fort på rimadyl så är det inte läge att operera honom. Men – målet får bli att han tål aktivt sällskapshundsliv, ibland kanske med en kur rimadyl när disken är dum. Det kan ju gå uppåt ett halvår eller till och med ett år mellan symptomen, och de är kortvariga när de slår till (tre-fyra dagar med rimadyl har räckt).

Norrie är alltså inte längre agilityhund och målet är inte heller längre att han ska bli återställd för agility. Vi kanske i framtiden kan tävla i heelwork eller rally? Kanske till och med apellen i spår? Men framför allt ska han få leva ett vettigt liv, med lite bus och utan enorma begränsningar. Får han ont så får han några rimadyl och lite vila tills disken har skärpt till sig, och sen fortsätter vi. Förstås med rehab i form av trask och sim och skritt och cavaletti och hela skiten, men också med skogspromenader, med lite fnitter och kanske någon gång ibland en rundbana.

Det är skit att den häftigaste agilityheelern jag träffat inte får fortsätta vara det. Men han får leva utan att ha ont, och han får leka med vattenslangen. Det är också värt något.

I’ve got my ticket for the long way ’round
The one with the prettiest of views
It’s got mountains, it’s got rivers
It’s got sights to give you shivers
And it sure is prettier with you

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *