Don’t Dream It’s Over

Tryck på pausknappen på livet. Jag håller andan och håller tummarna och försöker att inte lyfta på locket till det svarta hålet av oro och rädsla för framtiden.

Liten norrieson har gjort illa ryggen. Först tänkte jag att det började i och med tunnelvurpan för typ två veckor sedan, men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det kanske inte funnits tecken innan. Små, små tecken på att något varit lite knas. Hur länge har det egentligen pågått? Den utlösande faktorn verkar ha varit lite oskyldigt bollkastande i onsdags, för i onsdags kväll hade han ont och skrek till när han försökte hoppa upp och hälsa på husse som vanligt. Han kunde inte hoppa upp i sängen, det gjorde ont om man tog i honom och under natten blev det värre. Jag pratade med Jönköping som rekommenderade att vänta tills Valla öppnade. Vi väntade på att Valla skulle öppna.

På Valla blev han genomklämd och känseln i bakdelen kontrollerades. Ingen större risk för diskbråck konstaterades och han sattes på rimadyl i tio dagar med koppelvila. Första dagen sov han mest och var ganska ynklig och öm. Andra morgonen hade han ont.

Sen inträdde odödlighetsfasen.

Ont? Vaddå ont? Varför får jag inte hoppa upp i sängen? Varför vänder du matte, vi är ju på promenad! Det enda roliga i hans liv för tillfället är ben, aktiveringsleksaker, att skälla på alla som kommer hem och att kissa på varenda grästuva ute. Vår relation frasar som sockerkristyr i kanterna…

För matte kan ändå inte hjälpa att snegla lite på det avgrundssvarta. Tänk om det inte är en muskelskada. Tänk om det inte hjälper med rimadyl och vila och sedan lugn igångsättning. Tänk om… Tänk om. Hjälp, markerar han på ett bakben? Går han inte lite sakta? Hur känns ryggen?

Hey now, hey now
Don’t dream it’s over
Hey now, hey now

Jag kan, krasst, skaffa en hund till om Norrie inte får köra mer agility. Skit samma. Men Norrie kan inte skaffa en ny kropp. Och starships were meant to fly, hands up and touch the sky! Norrie, som älskar att leva livet i 130 knyck kan inte, får inte, kan omöjligtvis tas ifrån sina älskade hinder och sina älskade bollar. Norrie, som hoppar upp i knät från sittandes åt fel håll, som utan ansträngning studshoppar mellan stenar. Den Norrie, den Norrie måste finnas kvar.

There’s a battle ahead, many battles are lost
But you’ll never see the end of the road
While you’re traveling with me

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *