Machine

Idag har vi inte traditionsenligt sprungit A-hinder. Efter tre agilityklasstarter igår (jodå, trippeldisk, tackarsomfrågar! 🙂 ) prioriterade jag en promenad med den utökade flocken i deras tassemarker, så Norrie kunde få floppa runt i en underbart tom skog och bara vara. Zumi fick vackert hålla sig i koppel eftersom jag inte är jättesugen på att bada hund titt som tätt och hon verkar helt oförmögen att inte rulla sig i allt hon ser.

Gårdagens starter var kanske inte så mycket att hänga i granen, men det blev åtminstone en positiv, uppåtgående trend. I första starten var jag ganska uppstressad och Norrie hade inte fått landa i miljön alls, så vi var splittrade båda två. Han dammade rakt förbi mig efter första hindret och tog en helt annan väg än jag både tänkte och visade. När jag puttat in honom i slalom istället så insåg han att något hade blivit fel, och ramlade ut och bara såg ut som att han höll på att dö av brustet hjärta. Lilla plutt, orättvisa förutsättningar! Jag ropade in honom och så kramades vi lite innan jag satte ner honom vid slalom igen och vi sprang resten av banan som tänkt. Vet inte om det finns på film?

I andra starten var han lite mer sig själv, även om han inte ville leka och verkade lite obekväm inne i hallen. Där ställde jag till det redan vid hinder tre genom att överskatta en fälla och handla in honom i slalom på ett sätt han absolut inte förstod. Han sprang rakt igenom första porten ilsket skällandes och stannade och tittade på nummerskylten. När jag bett om ursäkt för det tog vi oss till balansen där han glatt hoppade kontaktfältet och vackert fick ta den en gång till. Då blev det betydligt mer rätt! Pipis på det, sa matte, och så sprang vi ut. Norrie blev mycket glad över pipen, vilket lugnade mattenerverna lite mer – det är sjukt stressande när den normalt lekglada hunden inte vill leka.

I sista starten var matte lugn. Var Norrie lugn. Kampade Norrie med minipipen (och därmed min hand) innan start. Skötte matte handlingen på planen ungefär som tänkt – tills vi kom till en fälla med A-hinder och jag både viftar honom mot det OCH tittar på det. Var hamnade hunden? På A-hindret 😀 Men han var sig själv! Och när han faktiskt skulle över A-hindret tog han ett helt godkänt running. Såpass att jag kom av mig och behövde kasta in ett nödblindbyte efter slalom som inte skulle vara där. Men han tog det! Duttihunden! Och leksaken efter loppet likaså!

Jag lyckades hyfsat med att vara analytisk mer än emotionell under dagen, och jag försöker att inte stressa upp mig själv med problemen vi har just nu. Det enda som får Norrie att inte springa är spänningar hos matte – han är inte en dålig hund. Det finns inga dåliga hundar. Han är bara lite känslig med en för känslosam matte.

Rutiner för nästa tävling? Lite mer tid på plats för att låta honom landa och andas, och för att låta matte hitta zonen och fokusera sig. Komma ihåg uppvärmningsrutiner – framför allt happytricksen! Jag har ju lärt in dem för att ta fram dem när det blir pressat för att försätta honom i rätt sinnesstämning.

Every lifeline
leads its own way
to the heavens

One thought on “Machine

  1. Fagersta, då var du alltså här i krokarna 🙂

    Jag är i alla fall jätteimponerad. Jag hade kreverat av tempot och snubblat in i första bästa hinderstöd 😛 och att dessutom komma ihåg en bana på det. Springa, tänka, vifta, ropa.. som upplagt för system overload 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *