My body

Innan jag blev sjuk och hade som rehabiliteringsprojekt att dra igång den här bloggen igen, så hade jag kommit igång med min egen fysträning. Efter sjukdomen har det varit lite segare att komma igång igen, men idag hamnade jag, på grund av Åsa, på ett Bodypump-pass. Åhfysatan. Åhfyfan. Och många andra åhfy. Det värsta var inte att det var jobbigt och tungt, det råkar jag ju gilla, men jag var så VEK! Det var som att jag bara inte hade energi nog för passet, för jag var så himla svag i både armar och ben. Det får bli en ny rutin att alltid äta något innan pass- och gymträning så jag inte får såna oanvändbara energidippar…

Vi kan spola tillbaka några veckor och kolla på hur det hela gick till, det här med att jag över huvud taget besöker en sån inrättning. För tro mig, det har suttit långt inne under flera år. Länge har min övertygelse varit att det bara är smala, långa, modelliknande blodiner med perfekt liv som tränar på gym eller går på grupp-pass. Eftersom jag inte stämmer in på en enda av de karaktärsegenskaperna har jag därför mycket bestämt vägrat. Vem vill vara den enda tjocka, korta, rödtotten med ett alldeles lagom knasigt liv? Nja, inte direkt.

Men, så tänkte Åsa börja träna, och jag HAR ju Campushallen inom krypavstånd från jobbet. Hm. Mja. Mjo. OM jag fick sällskap så kanske det skulle gå, och flera vänner hade intygat att det faktiskt var en ganska stor blandning av personer som tränar där. Mja. Mjo. Okej då.

Så. Första veckan tränade jag alla dagar utom de två jag var ute och sprang. Lite hetsigt kanske, men när jag började inse att träningen var tätt sammanlänkad med ett uppehåll i huvudvärk så vågade jag bara inte ta en paus. Känslan att vara huvudvärksfri så länge i ett svep, trots en hel del stress och mycket att göra, var fantastisk. Jag märkte tyvärr också att jag började vikt- och nyttighetshetsa, men att slippa huvudvärk var så mycket värt att jag lite accepterade det.

Sen blev jag sjuk. Förstås. Jag tror inte att det var träningens fel, utan dåligt tajmad influensa helt enkelt. Men det innebar ju förstås att jag tappade greppet om min bräckliga träningsrutin och efter sjukdomen var förstaveckanentusiasmen dödare än min entusiasm över mer snö, så det var väldigt motigt att komma iväg och träna.

Nu tror jag att jag har knäckt koden igen, inte för att det är så SJUKT kul att träna eller för att jag vill bli smal eller för att jag vill bli snygg utan för att jag mår så sjukt dåligt när jag inte gör det. För att jag har fått sova bort en rejäl omgång huvudvärk ikväll som började redan igår kväll. Jag “tappar” hellre lite tid varje-varannan dag på att fysträna än en hel eftermiddag eller till och med en hel DAG på att ha ont i huvudet. Det är så himla otroligt mycket mer konstruktivt att träna än att må dåligt. 🙂

One Reply to “My body”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *