Jag vet att jag är petig med mina rubriker. Men efter att ha lagt alldeles ohyggligt mycket tid på att hitta en lämplig rubrik som dessutom kunde börja på my så kapitulerade jag och det här får duga. Den innehåller i alla fall my, och jag fick den att vinkla åt det håll jag ville.

Det är nog rätt allmänt känt att jag av och till (tyvärr oftare till än av) har problem med huvudvärk. Det är definitivt inte någonting dramatiskt eftersom det är en helt vanlig spänningshuvudvärk, och jag drabbas lite väl ofta helt enkelt för att jag är dum nog att spänna mig mycket och ofta. Jag är känslig för sol (spänn), för ljud (spänn), för stress (spänn), för många sinnesintryck (spänn) och så vidare och det resulterar i att nacke och huvud säger upp sig med ojämna mellanrum.

Jaja, lite huvudvärk är väl inte så mycket att orda om, och nej, jag är ju tyvärr van vid att det gör ont. Själva värken är en ganska liten del av huvudvärken, så att säga. Men när värken kommer krypandes så förändras också mina tankemönster, vilket är både obehagligt och opraktiskt. Jag blir pessimistisk, ledsen och väldigt arg på samma gång, och det är den biten som sätter de största käpparna i hjulet på försöken att leva som vanligt med huvudvärk.

För att det här inte ska vara helt ohyggligt gnälligt så kan jag kontra med att jag märker av en förbättring, inte av måendet när jag faktiskt har ont, men på vad jag klarar innan jag får ont. Det går att hålla ett högre tempo längre än tidigare, och ibland klarar jag två aktiva dagar på en helg utan efterverkningar när jag tidigare inte ens klarat en utan att huvudvärken kommer krypandes framåt slutet. Nu på slutet har den tyvärr varit tätare och intensivare än på länge, vilket jag hoppas ger med sig igen. Jag har ju liksom vant mig vid att nästan kunna aktivera mig som en vanlig människa

Så, vad har jag gjort för att förstöra huvudet då? Förra gången var det massage med triggerpunkter, så hoj vad jag fick skylla mig själv. Dum som ett spån tänkte jag att huvudvärken som kom krypande som en reaktion på triggerpunkterna nog skulle gå över av sig självt. Som om det någonsin gått över av sig självt. Ett dygn senare hade jag väl tagit mig samman och insett att den inte gör det Den här helgen har jag sabbat huvudet på bästa möjliga sätt, må jag säga!

Vi började helgen astidigt. När jag valde uppfödare var inte avståndet något jag tog hänsyn till, vilket jag förstås får böta för när det är dags för kennelträff! Det tar fyra timmar ner till Väröbacka och Tanspots, men som tur är går det fort när man har sällskap. Mini och Polly med matte Malin hade ännu lite längre och kom från Norrköping för att dela sträckan

Både jag och Norrie, och även katten bland hermelinerna Zumi, förtjänade oss nog en liten guldstjärna efter dagen. Matte för att hon åt vid rätt tillfällen, höll sig pigg och höll sig vänlig, och Norrie för att han inte betedde sig alltför mycket som ett kräk och för att han så duktigt och tyst sov i bilen trots löptik i buren bredvid. Zumi hängde på som vanligt utan att tjata eller kräva något mer än att få lite godis ibland. Sötast-i-stan-priset vinner Norries bror Perry som man bara dog lite av att se, och god tvåa är allt syster Kita Båda från P-kullen, alltså ett halvår yngre än Norrie.

Vi hann med lite ringträning, freestyleträning, positionsnötande och hälsa på får som Norrie bestämt ansåg var heelermat. Det blev kort snöre för den lilla terroristen och ett mycket vakande öga.

Efter en sådan maratondag brukar man kanske softa dagen efter. Och Zumi var helt med på det spåret, ihop med husse som kommit hem från jobbresa norröver under lördagen Jag försökte efter bästa förmåga efterhärma Norries attityd av ny dag, ny energi och lyckades hjälpligt, så vi drog iväg på en heldagsagilitykurs med fokus på handling. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord:

Min relation till framförbyten är inte den bästa, kan man konstatera. Jag gillar blindbyten och bakombyten helt okej, men framförbytena… Snurr och vift och yr och aldrig är jag där jag ska! Det ser mer ut som något av Galenskaparna än seriös agility, kan man ju säga

Något annat jag vackert fick inse var att vi har tränat ganska lätta saker. Ja, matte-lätta, that is. Nu blev det plötsligt lite avstånd mellan hindren och jag fick spurta som en idiot för att vara på hjälpligt rätt ställe och ta emot den lilla heelern som kom flygandes ur tunnlar och över hinder som en mycket liten pansarmissil. De sista illusionerna jag hade av att en kortbent hund också är en långsam hund, blev ganska obarmhärtigt krossade. Nyttigt var det definitivt, och jag har börjat fundera på hur jag ska handla för att faktiskt ha någon form av enhetlighet i det hela. Det vill säga, peka och vifta med flit

Jag passade i lördags på att köpa en orange expander av Perrys matte, med baktanken att knyta den i olika leksaker. Det visade sig dock att den var alldeles fnitterhysteriskt jätterolig som den var, och den verkar tåla hyfsat mycket stryk för än har den inte gått sönder

En heldag i solen var dock lite mer än min kropp klarade av, och framåt slutet kom också huvudvärken krypandes. Samtliga hundar, Knorr inräknad, var också utslagna och låg som disktrasor i kanten av planen. Jag misstänker att jag lyckades bli solbränd i ögonen, men ansiktet var härligt likblekt när jag kom hem – kanske mer på grund av huvudvärken, än på den faktiska mängden sol. Jag ska dock vara snäll mot mig själv, ge upp min illusion om att se vettig ut, och köpa mig en bra keps. Solglasögon har jag inte riktigt förlikat mig med än

Hold your breath and count to 10
Remember that it’s all in your head