I måndags började jag känna mig lite mer hoppfull igen. Jag kunde inte se några hältor och Norrie var pigg och glad och kändes hyfsat i form. På kvällskanten åkte vi därför ut till LHU för att de skulle få lite lugn freestyleträning och jag skulle berätta lite om hemsidan på styrelsemötet.

Båda vovvarna var pigga och peppa och jag avundades Åsa och Leona som körde hoppteknik Glädjen blev dock kortvarig då jag märkte att Norrie var lite lös i magen när jag rastade honom innan hemfärd, och väl hemma bajsade han igen innan vi gick in. Resten av kvällen och natten behövde Norrie ut minst varannan timme och bajsa vatten, och frampå morgonkanten tänkte jag att det verkade ha lugnat sig och gått över. Han fick därför hänga på Zumi till dagmatte och verkade hyfsat pigg.

Strax efter lunch ringde dagmatte och meddelade att Norrie blivit hängig och helt plötsligt var blockhalt på vänster fram. Mattehjärtat dog. Full fart till dagmatte, utvärdera vovve som definitivt var hängig, hade ont i magen och frambenet och helst inte ville röra sig. Ringa Valla, få tid, hämta husse som moraliskt stöd, in till Valla. Väl där verkade magen tack och lov tom, men han hade ont i armbågen och tydligt ont i magen trots att ingenting sannolikt satt fast. Vi fick med oss dietfoder och canicur och skulle återkomma om han inte blev piggare fort.

Resten av dagen spenderade Norrie i soffan eller på kudden i köket, under en filt och mestadels vilande eller sovande. Han hade dålig styrka i bakkroppen och var hängig och hade ont. Framåt bortänden av kvällskanten började han återhämta sig och fick några kulor av dietfodret som var så gott att han bet matte rejält i fingret Han mosade i sig lite canicur, gick ut på uteplatsen och bajsade lite slem och päls och lite fastare bajs och sen gick vi in och sov. Och sov! Oj vad vi sov

Imorse var jag lite orolig när jag vaknade och gick i duschen och han inte gjorde mer än öppna ögonen och sedan somna om. Men jag hade inte behövt oroa mig, för när jag kom tillbaka efter duschen hoppade han jämfota över Kalle i sängen och talade om att nu var han vaken och det är frukostdags!.

Styrkan i bakkroppen var tillbaka, kan man säga, för han hoppade upp och ner i sängen och på stolarna i köket och matte stod lite tafatt och försökte med eeeh, du ska vila och avlasta armbågen…, vilket Norrie, trots de stora öronen, absolut inte hörde. Jag böjde och kände lite på armbågen och den var mindre öm även om det var lite motigt att böja den, och han haltade lite när jag rastade honom.

Under dagen har han sovit hos dagmatte som rapporterar bättre mage och hyfsad pigghet ute, vilket också märktes när jag hämtade. Jag gick från normalt ren till fullständigt nedlerad på två sekunder blankt. Nåja, i rättvisans namn hjälpte Zumi till Hältan är ytterligare snäppet bättre nu tycker jag och runt armbågen ömmar han nästan inte alls. Hurra! Det blir en vecka i stillhet så ska vi utvärdera den lilla vovvens återhämtning