Det blev plötsligt tyst här. Efter vårt dråpliga träningstillfälle har vi bara haft ännu sämre träningstillfällen, så jag har liksom inte orkat. Vi har gått varandra på nerverna, liksom. I novembermörker är det jobbigt att inse att den perfekta lilla stjärnhunden man har också måste genomgå unghundstiden. Att det inte är något förbehållet urhundar. Att även små föriga heelerpojkar kan bli nog så jobbiga och döva och ohyfsade.

Usch, så jobbigt det är att inse sånt! Och vadskaandratycka och uschsåpinsamtdetärbarajagihelavärldensomharproblem duggar tätt i huvudet när den rara lilla hunden plötsligt drar lovar runt en annan hund på träningspassen. Snälla, snälla säg att även en söt och rar och förig och perfekt liten träningshund kan få knasinfall och hormonpåslag? Och att den söta, rara, föriga och perfekta lilla träningshunden kommer att bli just det igen – och inte vara såhär hela livet?

Ja, jösses. Den här veckan har det därför inte blivit någon veckoplanering. Det kändes strategiskt att inte sätta upp kraven på prestation (från mig, faktiskt) så högt, så vi inte blir osams. Därför är det bara ett träningspass inplanerat, imorgon, då vi ska flamsa runt och leka så mycket vi kan med de roligaste leksakerna vi kan hitta. Och kanske köra några starter, och kanske-kanske en liten smula freestyle om vovven känns på rätt håll, så att säga.

Sen jag beslutade att okej, jag låter skallen vara, så har jag nästan försökt trigga fram dem. Jag har kört långa repetitioner av t ex kretsa som brukar provocera fram skall fort, jag har kört skick runt tre träd på raken. Och Norrie är plötsligt knäpptyst. Vafan? Jag skulle ju härda mig lite här!

Idag har vi tagit en mörkerpromenad med pannlampa. Jag hann jaga upp mig ordentligt över att Norrie inte ville kampa, tills jag insåg att han aldrig har varit i en nermörk skog tidigare, och definitivt inte kampat med någon som samtidigt bländar honom. Så jag testade igen på motionsspåret, och då var det klös i den lilla hunden Vi får helt enkelt träna på att leka i beckmörker med matte med pannlampa, för det är säkert en viktig egenskap! hm.

När vi kom hem blev det vovveplågeri i form av kloklippning och bad. Efter ett totalt nervsammanbrott hos den lilla herren med tillhörande illvrål, insåg han att jag inte höll på att klippa av honom tassen (faktum är att klotången måste vara i kontakt med hunden för att detta ska inträffa…) och sen tog han resten av tassarna med mera lugn. Badet var helt okej, man fick ju godis!

Lilla blötdjuret mitt! Efter badet kampade vi och jagade varandra i lägenheten en stund.