Sen vi blev isängkörda av husse efter att vi bara bråkade under ett träningspass har vi hunnit med fler träningspass. Överlag tycker jag att vi gör framsteg, men det som fattas är… ja, det. En riktigt bra känsla, både innan, under och efter passen. Det är liksom både si och så med den varan. Ofta känns det bra, men inte riktigt helt övertygande, och det är nära till frustration och andra dumheter hos oss båda. Passen vänder fort till att kännas dåliga för småsaker och vi har inte samma vi-känsla just nu.

En del av det tror jag definitivt kan bero på att jag har börjat känna mig stressad av att det trots allt bara är fyra månader kvar tills han är ett år och därmed får tävla officiellt. Det innebär att vi har fyra månader på oss att bli startklara i freestyle-ettan, för varje månad som går innan vi tävlar efter hans ettårsdag är ju en bortslösad månad. Bortslösad hurdå? Vem vet…

Det är väl nu jag ska lyssna på russinen och vara närvarande i nuet och hela den där biten. Men jag misstänker att jag skulle ha större nytta av att någon helt enkelt slog mig i huvudet med ett lämpligt, tungt föremål så jag slutade obsessa så mycket över att allting alltid måste gå perfekt och rätlinjigt med en spökig, hormonig unghund.

Vi avrundar med fem braiga och hoppas att det lyfter stämningen lite.

• Han leker i så gott som alla miljöer och med en stor variation av leksaker. Vi kan också växla mellan leksak och godis utan problem.
• Det finns mycket envishet och vilja i den lilla kroppen, och det känns som att båda delar jobbar åt samma håll som jag.
• Han går att träna lös. Låter kanske oviktigt men är jättestort för mig som jagade shiba i två år innan det lossnade där…
• Han har en hyfsad av-och-på-knapp om jag ger honom rättvisa förutsättningar. Han går därmed att binda upp eller pausa i knät.
• Han är världens sötaste, raraste, finaste lilla knähund som ligger och vilar i mattes knä.