I veckan träffade jag en ny gammal vän – det vill säga en vän jag inte träffat på ett tag men som egentligen är högt placerad bland vännerna. Vi slog våra kloka huvuden ihop angående freestylen och jag blev påmind om att jag nog borde ta upp det förbaskade shejpandet igen. Att jag skriver förbaskade beror inte på att metoden i sig är dålig (tvärtom! shejpingstänket är min favoritmetod!) utan för att jag har haft så himla svårt för att få till en bra teknik. Bara att klicka innan beröm/belöning har jag haft otroligt svårt för, och vi ska inte ens prata om att berömma likadant som utan klickandet. Jag blir lätt en passiv, tyst godismatare och det räcker inte för att motivera min hund. Men nu är vi på gång lite igen. 
Hursom! Vi pratade träning och vi pratade hund, och jag är väl mest ännu mer rasvill nu när jag fått mer input… För tillfället står lancashire heeler på intresselistan, efter att tidigare ha ramlat bort på grund av storlek och avelsläget i rasen (problem med inavel och matadorer). Jag har dock kommit fram till att jag nog får tumma på vissa krav (i det här fallet storlek) för att ha en chans att hitta rätt hundras, och eftersom avelsläget klart har förbättrats de senaste åren så är den ganska intressant. Men så är det ju grejen med en liten hund…
…jag är personligen en småhundsägare. Meeeeeen jag vet att man lättare blir tagen på allvar med en större hund. Å andra sidan känner jag att tryggheten med en liten hund (inte kunna bli omkulldragen, kunna hiva upp hunden i famnen etc) är ganska viktig för mig och jag ska inte tumma på mina egna känslor bara utifrån andras eventuella förutfattade meningar.
Igår hade vi möte med den nybildade freestylegruppen här i Linköping. På initiativ av Elin som har hand om samträningsbloggen så har en bunt ekipage sammanstrålat för att träna freestyle. I framtiden kommer vi att synas under namnet Paws in Motion (PiM!), och gruppen är öppen för alla med freestyleintresse oavsett tränings- och ambitionsnivå.
Jag känner mig, som alltid, lite modfälld efter att ha träffat en grupp där i princip samtliga har hundar ur grupp 1 eller 8, trots att det inte alls är så jag borde känna eftersom alla är trevliga, schyssta människor. Men i det sällskapet kommer jag aldrig att vara på topp utan ett av de i särklass sämsta ekipagen som gör allra minst framsteg, trots att jag är ett av få ekipage som har freestylen som främsta fokus. Det är att jobba i motvind att träna med en urhund, och min enda förhoppning är att det finns förståelse för att mina problem kommer att se annorlunda ut än många andra ekipages.
På tal om min svårmotiverade urhund, så har hon börjat skaka ibland inomhus. Högst ovetenskapligt misstänker vi helt enkelt att hon fryser och har svårt att slappna av, eftersom hon är pigg och glad utomhus och hon inomhus vill vara i närheten av oss (and that’s a first!) och är kall om tassarna när man känner på henne. Idag har hon sovit under täcket i soffan, nöjd med tillvaron 
