Idag har vi haft ett tämligen katastrofalt träningspass. Jag kände med en gång att jag blev frustrerad för att allting inte bara gick spikrakt och likformigt (eller för att Zumi inte var en apportör), och Zumi svarade som hon brukar på att jag blir frustrerad med att bli mer och mer och mer spänd. Jag gav upp ganska fort och stoppade in Zumi i bilen istället och stod sedan och pratade med Anna en lång stund. Det höjde humöret ganska mycket så jag tänkte att jag inte skulle sluta negativt, utan plockade ut Zumi igen för att köra några enkla moment med stor belöning.

Jag borde ha reagerat på hur hon var när jag tog ut henne, men jag var så fokuserad på att vi skulle träna att jag inte tänkte mig för. När jag kopplade lös var hon som en stålfjäder och ömsom stirrade, ömsom nosade. Ett par moment gick bra men när hon låste på en fotgängare försökte jag bryta henne med en godisbit framför näsan och då fick hon ett ryck. Hon höll sig på grusplanen och sprang inte fram till någon, men sprang heller inte till mig. Efter lite mer nosande satte hon sig för att kissa och då fick jag nog och vrålade i ordentligt att det får hon inte göra, och då blev hon rätt låg istället. Hon kom fram till mig men ville inte ha godis. Jag kopplade bara upp och gick till bilen och åkte hem.

Efter att ha pratat med husse eftersom handbromslampan vägrade slockna (och talat om att jag aldrig kommer kunna ha några tränings- eller tävlingsplaner med ”den här hunden”) plockade jag med Zumi från bilen hemma och gick upp på hygget. Jag tog fram osten, kopplade loss och Zumi sprang.

Och sprang, och sprang, och sprang.

Och sprang.

Fram och tillbaka, runt runt runt på hygget. Nu och då stannade hon för att nosa, och sedan sprang hon igen. Det gav mig tid att gå planlöst över hygget fram och tillbaka i mörkret, och fundera över vad jag egentligen gett min hund för signaler. Hon sprang inte av glädje, utan som en avreaktion, det hade nog vem som helst kunnat se. Nosandet emellanåt stärkte det intrycket. Hon fick godis när hon kom till mig, med lite beröm, men jag försökte att inte tjata på henne. Efter sådär fem minuter började hon komma ner i någon form av normalläge igen och höll sig mest runt mig. Då bad jag henne att hoppa upp på lite stenar, gå en slalompassage, gå lite mellan, göra en snurr och så vidare, och då var hon plötsligt med mig igen.

Vid ett tillfälle när jag belönade gjorde hon en undanmanöver som om hon tänkte dra en ny repa, men jag sa med den lugn-snällaste rösten jag har ”men Zumi, ska du inte komma istället?” och ja, då kom hon ju förstås.

Jag börjar inse varför just min shiba är satans svår att träna med. Det är en spännande kombination av enorm signalkänslighet och reaktionen på den – avståndstagandet och springandet. Frågan är bara hur i hilvette jag ska arbeta med det…