Det finns alltid personer som lever upp genom att tala illa om andra. Det är ett fegt och lågt sätt att framställa sig själv i bättre dager genom att svartmåla motståndet. Beteendet är varken konstruktivt eller sunt, och det går liksom inte att diskutera med folk som lägger sig på den nivån.
Men egentligen är det inte personerna som försöker sänka dig som är din största fiende. Det är du själv, som låter dem.
Om du visste, och kunde lita på, att du egentligen är en rätt bra människa, så skulle de inte komma åt dig alls på samma sätt. Om du kunde lita på att din egen bild av dig själv är den sannaste, skulle de inte påverka din vardag. Om du tog dina egna känslor och tankar på allvar, skulle ingen kunna trassla ihop dem för dig.
Nej, det är inte enkelt. Självkänsla är jättesvårt. Jag misstänker att det har blivit ännu svårare med Internets intåg, för man har tillgång till så många fler personer att jämföra sig med. Alla som presterar bättre än dig själv står att finna, och det är svårt att inte bli ganska sänkt av att se att det alltid finns någon som är bättre. Det verkar som att det är för lätt att vilja jaga perfektion snarare än att acceptera att man är där man är, och istället se möjligheterna till utveckling. Lägg sedan till de människorna som gärna trycker ner och snackar skit, så har du inte direkt världens bästa grogrund för en god självkänsla.
Men något måste man väl kunna göra? Mjodå. Man kan arbeta sakta mot målet att på samma självklara sätt kunna påtala saker man kan, som saker man inte kan. Hur? Genom att börja smått. Genom att erkänna sina brister och tala om sina förtjänster, för sig själv. Och nästa gång du börjar bräka men jag kan ingenting om…, försök att stoppa dig själv och fundera på om det är helt och hållet sant.
Jag är bra på… Så långt kommer jag. Sen börjar jag genast fundera på vad andra ska tycka om de olika alternativen jag kommer på. Det finns garanterat någon som är bättre, bara bland det fåtalet som läser min blogg. Men spelar det någon roll? Man kan vara bra, utan att vara bäst, förihilvette! Men som så ofta slåss jag med tanken om min prestation alls är värd något om någon annan presterar bättre. Sedan i torsdags har jag ältat om det är någon idé att fortsätta med freestylen, då jag fick se hur ett välfungerande ekipage såg ut – och det var ju inte vi kan jag säga.
Det kommer ta tid, det här. Men tillsvidare, kan vi med trygghet sluta oss till att jag är bra på att ställa väldigt höga krav på mig själv.
Jag tror det är jätteviktigt att faktiskt mest se till sina egna prestationer, jag vet att det är skitsvårt! Men hade jag börjar att bara se på alla vad alla andra kan (inklusive du!) så hade jag nog lagt alla mina tävlingsplaner på hyllan konstant, för jag vet att mina hundar och jag på långa vägar inte är så duktiga men samtidigt har vi gjort framsteg för att vara oss som ekipage och på nåt sätt måste endå det få vara det viktigaste.
Att det sen finns folk som roar sig med att trycka ner andra både ”offentligt” och mer diskret och bräka om sin egen storhet det är ett sorgligt kapitel för sig, jag tror att om man hittar en tro på sig själv och sina agnaprestationer så kan man vara stolt över vad man gör utan att det ska höras över hela nejden…. för självklart måste man få vara nöjd över sig själv iband och tillåta sig att ”gotta sig” i det som faktiskt flyter på, man allt går att göra på olika sätt.
Nog om morgontrötta tankar från mig, mot jobbet… Kram!
Tänk vad dum man (jag!) är som hela tiden tänker att andra är så mycket bättre och att ens egna prestationer inte duger lika bra! Det är precis som du skriver att för att vara bra behöver man inte vara bäst! Och tänk då, är det bara en person i hela världen som ska kunna räknas som ”bra” då isåfall? Ska alla andra räknas som dåliga då!?
Jag tror det är jätteviktigt att tycka att man är bra! Jag har lyckats med det på jobbet, och jag strävar efter att tycka det med hunden också… Men det är svårt när det finns så många som är så mycket bättre… Men det SKA gå!
Heja oss!
Kram!