Jag har alltid haft lätt för att känna, att det som är sant idag alltid har varit på det sättet. T ex tar jag mycket för givet som jag egentligen jobbat för att uppnå, och det är bra att ibland blicka tillbaka litegrann och förstå, att man faktiskt har kommit någonstans.

Idag var jag uppe vid klubblokalen i Tinnerö och passade på att prata lite med Frida, Anita och Git. Bara det är ett steg framåt – jag är inte bara en kursare utan en aktiv person inom föreningen som har ansvar för en hel del. Det är ganska stort.

När rallygruppen som hade kurs tog fikapaus passade jag på att träna lite med Zumi på grusplanen. Jag har stora planer för programmet vi ska visa på shibaträffen i Södertälje och började klicka in ett nytt moment till det idag. Zumi var jätteduktig, även om jag misstänker att hon inte riktigt har fattat vad det är hon får beröm och belöning för… När vi nött momentet lite kopplade jag loss, drog på henne freestylehalsbandet och så körde vi några moment med fokus på tempo (slalom / åtta) och uthållighet (två ben).

Hallå, Linnea, bli lite stolt! Jag tränade med lös hund, med en lös shiba, och det bara fungerade, när hon tappade fokus efter belöning var det bara att säga hennes namn så klickade det och hon kom till mig för att träna mer. Här var jag definitivt inte för ett år sedan. Visst, hon är svår att ha lös ”bara på promenad” för att hon hittar på egna aktiviteter, men fan, det är väl bra nog att kunna träna med lös hund, även om det kräver en del godis.

Jag har lätt för att känna mig som en dålig hundförare, eftersom jag får förlita mig så mycket på godis för att få min hund dit jag vill ha henne. Men jag ska banne mig sluta med det – ändamålen helgar medlen, och om godis gör att vi kan träna och tävla på nivåer som få gör med sina shibor, då är det fan ta mig bra nog för att jag ska känna mig duktig. Basta!