Efter gårdagen, och insikten att vi faktiskt kommer någonstans med vår träning, har jag fått lite ny inspiration. Under kvällspromenaden lade jag in lite blåbärsfotpositionsträning (puh, vilket ord!) och några freestylemoment, och idag blev det ett aktiveringsspår för att voffsing skulle få jobba lite för sin kvällsmat. Jag fick lite inspiration från när vi lade viltspår på kursen förra hösten, och klev upp på en stubbe, trampade runt, sparkade upp en grästuva och hoppade lite. Zumi körde som vanligt sitt eget race som började med att hon gick till närmaste grästuva och tuggade lite. När jag sa ”men du, nu får du faktiskt jobba lite också” så gick hon faktiskt rakt tillbaka till spåret och tog det Hon struntade helt i stubben och vinglade lite här och var, men fick framåt slutet upp tempot så hon travade vilket jag ser som positivt eftersom hon är en smula seg i det mesta hon företar sig…

När hon hade spårat klart kopplade jag loss henne och hon sprang ett ärevarv på hygget. När jag tyckte att hon nog blev lite väl frimodig kallade jag in, och hon kom utan några större protester, så jag hängde bara på kopplet och busade lite till och tänkte att hon kunde gå med kopplet släpandes tillbaka in.

Ja, goddag, trodde jag det va? Zumi stannade och bara stod och tittade på mig. Jag fortsatte gå. Zumi stod kvar.

När jag var ungefär trettio meter bort stannade jag och lockade på henne.

Hon satte sig ner.

…ja, lång historia kort så fick jag gå tillbaka och hämta henne, och då följde hon glatt med! hon är ju klart speciell, min knashund, och nog hade jag kunnat ha en lättare hund att träna och tävla med. Men å andra sidan ger hon många skratt och är så himla lätthanterlig och anpassningsbar att jag inte kan tänka mig att byta henne mot någon annan, oavsett hur långt jag skulle kunna komma på tävlingsbanorna.