Elliot: He’s like my white whale.
Sean: Yeah…. Mine’s Frank.

Efter att ha läst Jeanettes inlägg om att gå sin egen väg, och kanske allra mest efter att ha lyssnat på låten som fanns i samma inlägg, kände jag ett stort behov att skriva om vita valar.

Good girls are pretty like all the time
I’m just pretty some of the time
Good girls are happy and satisfied
I won’t stop asking until i die

Dessa good girls, har jag hitintills aldrig träffat. Visst ser jag gott om dem på stan, och plågar mig själv med att skämmas över att jag inte är lika perfekt, lika normal eller lika lyckad. Men jag börjar slutligen inse att det inte är för att de är så mycket mer perfekta, normala, lyckade eller något annat, utan för att jag inte känner dem. Därmed kan jag bygga en idealbild av hur jag tror att de är, för att kunna trycka ner mig själv lite – så att jag inte ska tro att jag har någonting att komma med.

Här har jag den vita valen. En jakt efter någonting jag aldrig kommer att uppnå, eftersom det inte finns en lyckad människa på riktigt. Jag minns när jag idealiserade en människa som var min sinnebild av perfektion – vacker, alltid glad, verkade smart, som alla tyckte om, hade ett viktigt förtroendeuppdrag och så vidare. Jag påtalade det för en kompis, ganska avundsjukt, och fick veta att personen hade en kronisk sjukdom och gick på starkt smärtstillande för att ens kunna ta sig ur sängen. Världen slutade, där och då, att vara svartvit. Jag upptäckte gråskalorna.

Det finns så mycket mer hos en människa än den yta man i allmänhet ser. Men eftersom man får stor hjälp av samhället att tro, att den ytan är sanningen, så är det så svårt att inse att alla gör misstag, att alla har dåliga dagar och att alla är missnöjda med någonting i sitt liv. För det syns inte utanpå en bra dag, och det håller liv i myten om den perfekta människan.

Problemet med min vita val är att den är så svår att se förbi. Den här bloggposten vittnar om att jag är väl medveten om att perfekta människor inte finns och att det inte går att jaga ett perfekt liv, men därifrån är steget långt till att lyckas bryta tankebanorna. Under dåliga dagar känns perfekta människor verkliga.