Oavsett om det är att springa fort tillsammans med min hund på en agilityplan, eller att ta en lugn löspromenad i skogen, eller att läsa mer om intresset på nätet och i böcker, eller att följa med en vän till simtiden, eller att visa hund på utställning, så är hundlivet my happy place. Oavsett mängden frustration, oro, sorg och ilska det också för med sig, så kan det aldrig uppväga känslan av att ha hamnat rätt.

Zumi ligger i soffan. Hon drömmer och det rycker lite i en framtass. Hon smaskar lite och en av hörntänderna sticker ut under överläppen. Och allt det jag känner kan inte riktigt förklaras – men har man hund så vet man redan.

Jag har funderat en del över vad hundägandet betyder för mig, efter att jag hört folk säga att det låter jobbigt att jag alltid måste vara glad när jag tränar min hund för att hon annars inte vill. Och grejen är, att jag har hund för att det gör mig glad. Jag tränar hund, för att det gör mig glad. Om träningen gick ut på att vara auktoritär eller rent av tjurig på min hund och vara ute efter henne, så skulle det inte för mig kännas lika bra att träna. Det är ju just glädjen i träningen som gör det så roligt att träna hund. Om nu min hund trivs bäst när jag är glad, så är det något otroligt bra, för då tvingar det mig att må bra och träna på ett sätt som stärker mig själv också.

Om man undrar över den nya namnsättningskonventionen på mina blogginlägg kan man fundera på vilken TV-serie jag tittar på.