Ja, så får man sammanfatta eftermiddagens freestyleträning, den första seriösare på ungefär ett halvår! Den började med att Zumi fick gå lös till hockeyrinken rakt genom vår del av människoryd med folk ute, och bara det var en bra boost efter gårdagens debacle. Väl där plockade jag fram utrustningen jag hade med mig och slog igång min mp3-spelare med lite blandade barnlåtar för att vänja henne vid att vi har bakgrundsljud när vi tränar.

Jag började sedan med att klicka allt intresse för en orange dammtrasa jag hade med mig, då jag så småningom ska få henne att ta den i munnen och hålla fast den i en kort stund medan hon sätter sig eller lägger sig, och hon fattade fort att det var NÅGONTING med trasan även om hon mer försökte nosdutta och slå den med tassarna. Vi bröt ganska snart då hon visade ett bra intresse och jag inte ville gå för fort fram och höja kraven, för det gör jag jämt för fort.

Efter det tog vi och samlade oss lite och bytte låt, för att känna på takten i min tilltänkta låt, och även om Zumi var lite slö (det var superkvavt, så jag kan inte påstå att jag klandrar henne) så kändes det som att det fungerade bra. Jag har valt ut ganska enkla rörelser till programmet så vi ska reda ut det även i ett krångligt sammanhang.

När vi lyssnat lite på låten så tog jag en lekpaus och hittade på något magiskt vis ett jättebra sätt att trigga Zumi på föremål. Jag hade ett litet gosedjur med ut och kastade iväg det för henne att springa ut till, men hon var inte så pigg på det som jag trodde att hon skulle vara. Jag fick då för mig att springa till gosedjuret, plocka upp det, kasta iväg det igen, springa till det, plocka upp det och helt plötsligt hade jag en hund hack i häl som försökte fånga gosedjuret först och som ville kampa med mig om det. Woho, tyckte jag och så fortsatte vi ett par gånger till. När jag sedan lämnade henne med gosedjuret släppte hon det direkt och kom till mig och frågade vad vi skulle göra härnäst.

Härnäst, ja, härnäst blev ett kort pass till med dammtrasan. Hon kan numera gapa i närheten av trasan när jag håller den i handen. Det fick räcka, tyckte jag, så jag och vovven gick hem – vovven fortfarande lös, genom Ryd.

Hon är en strålande liten stjärna, mattes gullunge.