Idag var jag trött och sliten när det var dags för kvällspromenaden. Jag hade inga som helst nobla tankar om träning eller ens sporadisk kontakt med Zumi när jag gick ut, och såg bara till att få med mig nycklar och en bajspåse.

Zumi hade dock helt andra planer. När hon hade bajsat piggnade hon till och började smånafsa mig i knävecken, hennes tecken på att hon vill hitta på något. Jag provade därför att få henne att sitta framför och sedan följa med när jag backade, sitta, rygga själv, gå lite slalom och en passage runt åttan. Och hon ville! Min hopplösa löptik ville träna, trots att jag inte ens hade något godis med mig ut!

Halvvägs igenom åttan blev hon distraherad, och spände upp sig sådär förväntansfullt som hon gör när hon ser en hund hon kan pussa och antasta. Jag tittade bakåt och konstaterade att det var ett terrierekipage jag inte hade några planer på att stifta närmare bekantskap med, och samlade ihop kopplet, sa till Zumi att vi skulle gå, och så gick vi. Och här kommer det riktigt, riktigt stora i vår relation.

Zumi följde med. Jag skuttade, ”nafsade” med handen, lät henne bita lite i armen, kampade lite med kopplet och så sprang vi lite tillsammans. Jag kunde alltså distrahera henne och få henne att välja mig, bara genom att erbjuda lek med mig. När hon vred på huvudet för att stirra på hunden bakom sa jag ett kort ”nej” som hon hör och häpna lyssnade på, och så busade vi och sprang lite till.

Ett litet steg för människan – ett litet steg för vem som helst med en mer lek-och-förarintresserad hund. Men ett stort steg för mig, när min hund valde mig framför en annan hund.