…för jag höll mig på vägen. Det här är ett sentimentalt tackinlägg.

Till min Kallepuff, som utsatt mig för trafik, haft tålamod, guidat mig genom olika situationer, wrestlat ifrån mig telefonen när jag försökte ringa och avboka uppkörningen igår, peppat och berömt.

Till min körlärare Helene, för pedagogisk kompetens och för tålamod och aldrig bristande lugn.

Till trafikinspektören, som pratade glatt med mig under körningen och fick mig att slappna av och koncentrera mig på rätt saker.

Till Frida, som skjutsade mig till teorin och tog hand om Zumi under tiden jag skrev och körde och var nervös.

Till arcolin, för att vi kunde åka på en liten semester i Jönköping där jag fick chansen att köra i nya trafikmiljöer. Den resan stärkte mig otroligt mycket i min körning.

Till de stackars bilar som fått stå ut med min fumliga hantering medan jag tränat.

Till alla jag mött, stoppat upp, kört om och blivit omkörd av – jag har lärt mig mycket av andra trafikanter, och framför allt vilken typ av trafikant jag själv vill och inte vill vara.

Till studenthälsan, som lärt mig övningar för att hantera stress. Jag ifrågasatte min egen nervositet och gjorde korta övningar i medveten närvaro inför provet, och det hjälpte verkligen.

…och till alla som har en del i min väg till körkortet men som jag av någon anledning glömt bort i mitt lite trötta tillstånd.