Eller viftar hunden på svansen när den är glad?

Detta filosofiska spörsmål dök upp under kursen i evolutionär kognition, och passade väldigt bra i dagens bloggpost. Idag såg jag för första gången att Zumi viftade på svansen när vi tränade.

Men herregud, tänker ni nu – hur hårda metoder tränar hon med egentligen om hunden inte viftar på svansen? Inte alls hårda, är sanningen, men jag har nog varit så upptagen med att locka – muta – tjata att Zumi har följt godiset utan att vara engagerad själv. I rättvisans namn är det också svårare att se om en knorrsvansad hund viftar på svansen, än om en hund med lång, rak svans gör det. Det är svårt att särskilja vad som är svaj från steget och vad som är vift.

Hur som helst – varför i hela friden viftar min hund på svansen nu helt plötsligt? Jo – vi spontantränar. Jag har slutat leda Zumi till beteenden genom att locka med godis, och försöker istället vara med och belöna de beteenden hon bjuder på och som jag vill förstärka. Det gör att hon blir mer engagerad i träningen, mer uppmärksam och mycket, mycket roligare att träna med. Och hon tycker själv att det är roligare

Idag passade Zumi också på att tokglädjerycka mitt i en träningssession. Jag hade precis klickat och kastat iväg en godisbit att hämta (vi tränar backandet), när hon faaaar iväg, hugger godisbiten i farten och sedan drar en överljudsrepa iväg bort på stigen. Jag tittar efter henne, tänker oh shit men slappnar fort av – när hon glädjetokryckar är det bara springa som gäller, hon springer inte långt och hon vill inte fram till någon. Så jag gjorde det mest logiska – tog ett par långa kliv rakt in i skogen från vägen, så jag inte var kvar när hon vänt och kom tillbaka några sekunder senare. Man måste hålla koll på matte, annars rymmer hon! Zumi studsade efter och gjorde sin nosdutt för att få godis.