För närvarande lever jag en dag i taget. Allt som måste göras hålls till ett minimum och det kan ta en timme att komma ur sängen. Det kompakta mörkret ute gör att det liksom inte riktigt finns ork att hålla igång, trots att det händer mycket kul och jag har saker jag vill pyssla med. Imorgon ska jag, tänker jag – bara för att inse att jag är precis lika trött även då, och det är ett helt företag bara att ta sig ut på promenad.
Ide känns ganska lockande för närvarande, får jag erkänna. Men än så länge har jag inte somnat rakt upp och ner på någon föreläsning, så det finns hopp om livet. Imorgon, kanske. Imorgon kanske jag orkar lite mer.
Förstår din känsla… och till råga på allt så spöregnar det hela tiden! Fick dock en uppåtkänsla igår, tog min hund i mörkret och stormen och givetvis regnet och gick en timme och blev blöt. Det var så tyst och lungt här på campus och så mysigt att tänka att snart är det snö och julpyntat överallt. wille hade en dunderdag och vi lekte och hade kul, sen att vi fick sanera oss fullständigt när vi kom in är en annan historia…
Instämmer om att november är HEMSK… Är det inte dags att ta bort den ur almanackan? Totalt har vi fått ca 10 soltimmar än så länge under denna hemska månad. Soltimmarna är ju dessutom under dagtid då man är fast på jobbet…