Imorse åt jag frukost vid vårt nya köksbord som luktar träolja. Känslan av att ha ett nytt fint bord och en bra frukost framdukad gav en bra grund för att orka möta dagen, och mitt humör var förvånansvärt bra när jag kopplade Zumi och gick ut.

Det första jag upptäckte var lukten. Det luktade snö. Strax därefter insåg jag att det då och då faktiskt virvlade runt något litet, litet vitt i luften. Jag var inte riktigt säker på om jag skulle skratta eller gråta över att det kommer snö redan i början av november – å ena sidan blir det ju ljusare av snön och Zumi älskar det, å andra sidan blir det kallt och blött och halt och svårframkomligt.

När jag gått några meter hade min kropp bestämt min reaktion åt mig, och jag upptäckte att jag gick och log. Zumi snappade upp doften av snö och mattes sinnestillstånd och mer studsade än gick bort till skogen. Tvärt emot vad jag brukar göra så släppte jag henne med ett spring direkt när vi kom upp på kalhygget och hon rusade en vända innan hon kom tillbaka och lekte med mig med den lilla fleeceknuten jag hade med mig ut. Sen upptäckte jag en frisbeegolfare på väg över hygget och fick lite fumligt tag i Zumi för att koppla henne.

Vi sprang och hoppade och skuttade på motionsspåret och gick en sväng rakt in i snårskogen för att träna på att lyfta på benen ordentligt och bygga muskler, hälsade och hoppade på en man i motionsspåret (jag förvarnade om att hon inte hälsar fint!), och kom så småningom ner på hygget igen där jag kopplade loss för att träna lite här.

Det går lite sådär att träna med en hund som har springlust som bubblar i benen, kan jag tala om, men det gick ganska hyfsat till en början. Sen kom det en joggare springandes tvärs över hygget…

Nu hör jag halva hundsverige kollektivt dra efter andan och tänka Stackars joggare! Vilken oansvarig hundägare! alternativt Nu kommer Linnea ranta i flera paragrafer om vad hemskt det var och hur dålig hundägare hon är, men jag får göra er alla besvikna – Zumi sprang inte fram till joggaren! Hon frös och stiiiiiiirrade på den, och vände mot mig när jag ropade på henne. Förvisso sprang hon inte till mig utan ungefär trettio meter för långt, vände, sprang lika långt tillbaka, vände, sprang lika långt igen…

Efter ett tag var jag ju tvungen att sluta spänna mig över att hon sprang-sprang-sprang-sprang och jag inte kunde få tag på henne, och när jag slutade spänna mig var jag tvungen att skratta åt min söta lilla knasboll till hund. Glädjen lyste ur ögonen på henne och det syns så tydligt att det är det här hon är gjord för – höga hastigheter och snabba vändningar. Hon hade så roligt!

Zumi upptäckte ganska snart efteråt att matte var glad och rolig igen, och jag fick igång henne att leka med fleeceknuten och hoppa upp och ner från stenar. Vi sprang lite tillsammans och drog i varsin ände av knuten innan jag gjorde lite uppkopplingsövningar (ta tag i halsbandet, ge godis, släpp halsbandet – upprepa tills du tröttnar. Poäng? Att man inte får godiset förrän matte håller i halsbandet.) och slutligen kopplade upp och gick hem.

Såhär, precis såhär, ska det vara att ha hund. Jag släppte all prestige när jag såg joggaren och insåg, att ja, kanske springer hon fram och det blir ju lite pinsamt men det ordnar sig. Nu sprang hon inte fram och det var väldigt skönt för mig – lite ett kvitto på att hon väljer mig eller åtminstone den aktivitet jag initierat. Det jag ska jobba med nu är att bli en resurs även i hennes favoritaktivitet, springandet. Det är ju inte så himla kul om matte bara står stilla och lockar med leksak eller godis – jag måste bli mer aktiv.

Nu ska vi strax ut i snön igen. Min hund kommer att vara galen och jag tänker vara galen tillsammans med henne