Jag läser en hel del hundbloggar. Somliga för att reta mig på dem, somliga för att lära mig mer, och somliga för att följa utvecklingen hos ekipage jag känner. Ofta lämnar läsandet en känsla av otillräcklighet hos mig, för att alla ekipage ofrånkomligen har kommit så mycket längre i sin träning, och idag var inget undantag.
Jag vet inte, varför jag känner mig otillräcklig när jag läser om personer som tränar inför start i LK1, när jag själv tycker att tävlingslydnad är ungefär det tråkigaste som finns att försöka träna in. Det är för mycket precision och tar för mycket pill och pet, och då kan jag ju inte gärna motivera Zumi till att älska det. Men ändå – så känns det som att det är det enda som är viktigt, att man kan tävla i lydnad. Som att det automatiskt ger en perfekt hund.
Det har gått så långt, att jag börjar betvivla att jag vill tävla i någonting alls. Bruksgrenarna kräver ju lydnadsmoment, freestyle och agility att hon kan vara lös, och rallylydnad känns som en icke-sport, påhittad för oss som inte klarar av en ”riktig” tävlingsgren. Jag trodde att vi skulle kunna fila ihop ett freestyleprogram och komma någonstans där, så jag kontaktade LHU och frågade om deras freestylekurser men har fortfarande efter över en vecka inte fått något svar. Och då måste hon ju vara lös, och det fungerar ju inte.
Jag känner också en stor stress över att Zumi sällan får träffa andra hundar. Jag har alltid varit petig med vilka hon får leka med, och ännu mer så ju äldre hon blivit eftersom jag vill att hon ska få bra erfarenheter. Hon har ett lite klumpigt språk och är samtidigt väldigt underlägsen och jag vill inte låta henne bli nedtryckt gång på gång på gång på gång för det bygger bara mer osäkerhet hos henne.
Det känns hopplöst idag, och jag förtjänar titeln Bekantskapskretsens sämsta hundägare.
Jag tror problemet ligger i att du hat väldigt höga krav, inget ont i det men ibland tror jag du missar alla bra egenskaper du och Zumi har som ekipage. Som utomstående ser jag ju att ni har en glädje, en grundkontakt och ett samarbete även om du kanske inte själv ser det. Att hon inte skulle kunna vara lös på en freestylekurs eller så är skitsnack, jag tror det skulle gå utmärkt och någon gång måste man våga chansa och på kurs är man änmdå för att lära sig… annars skulle jag inte vågat gå kurs med någon av mina
Instämmer i allt Anna säger. Ni har en jättefin relation med Zumi som jag är avundsjuk på. Jag känner precis som du när jag läser andras bloggar och det lämnar en känsla av otillräcklighet som inte är speciellt rolig. Jag har mer och mer på sistone börjat fokusera mer på det som faktiskt är bra i mitt lite ojämna hundägarskap och jag tror det är när man börjar släppa på kraven att vara perfekt eller något man inte är som man blir lycklig och allt lossnar. Det ger väldigt lite egentligenatt stressa äver vad andra gör och inte gör, men det är säket något du redan vet
Kram på dig och när saker känns jobbigt kan du fokusera på att du har en av världens bästa pusshundar!
Håller med oavstående om att du måste fokusera på det som är bra. Annars orkar man aldrig! Jag har alltid haft höga krav på mig och det jag ska prestrera med mina hundar men om man tittar på resultatet så har vi inte lyckats med något. Egentligen!!! Medans alla andra har tagit LP 1, uppflyttningspoäng i freestyle och plockat pinnar står vi och stampar på samma fläck. Resultatsmässigt. Men, för att vara oss har vi kommit jättelångt detta år och nästa år kanske, kanske, även vi kommer att få några bra resultat. Så kämpa på med det ni älskar och låt allt annat ta den tid det tar!
men hallå jag då? läser om allt kul som du och zumi hittar på och känner att jag och wille borde med…. Tror nog att din hund skulle klara det bättre att vara lös på kurs än min huligan! Och petig med lekkamrater är bra, annars kan det ge problem (fråga mej om skräcken att se sin voff sitta fast i käkarna på en annan hund… )