Jag försöker att ta mig upp vid sju på morgonen numera, för att kunna äta frukost och kolla av datorn innan åtta och sedan ta en Zumi-timme mellan åtta och nio. Det går inte så jättebra än så länge eftersom jag inte har börjat komma i säng i tid ordentligt, så idag kom jag upp vid strax efter halv åtta och åt frukost till strax före nio då jag tog ut Zumi (läs: tog på henne kopplet i sängen och övertalade henne att ställa sig upp).

Jag kände mig lite obehaglig till mods idag, lite nervös eller stressad, så jag valde att ta det lugnt och gå upp på kalhygget och låta Zumi nosa av sig lite. Jag irriterade mig på att ljusförhållandena var jobbiga med resultatet hårda kontraster och utfrätta bildpartier.

När hon nosat lite så körde vi lite upp-och-hoppa-på-stenar, en av Zumis favoritsysselsättningar. Jag inbillade mig att det skulle bli lättare att fota lite om hon låg eller satt på en sten, men tji fick jag för det var fortfarande lika jobbigt starkt solljus…

Jag kopplade upp henne när jag fick syn på en katt på hygget, vilket gjorde att jag fick hjärtklappning och såg framför mig hur Zumi försvann i fjärran efter en katt. Tänk om jag kunde vara mindre lättstressad… Vi gick vidare bort mot björkbanan och hon fick gå lös med här längsmed stigen. Hon stannade en gång då jag inte var med, så då gick jag bara tillbaka och hämtade henne (okej, jag fräste till också, men det lyssnade hon ändå inte på eftersom hon nosade, någon gång ska jag lära mig det). En liten bit innan hygget kopplade jag upp igen för det kändes som att Zumi tittade bakåt på något flera gånger och då spände jag mig.

Väl på hygget fick hon gå lite lös igen men jag kopplade upp ganska fort då jag helt enkelt inte riktigt kände mig trygg. Det fick sin förklaring då en man med sin schäfer kom gåendes längs med stigen brevid hygget bara någon minut efter att jag kopplat upp. Det kändes också som en nära-döden-upplevelse, trots att jag ju hade gjort helt rätt och Zumi inte ens var tokintresserad utan tittade och sedan tittade på mig.

Jag bestämde mig då för att ta en skogspromenad och sluta försöka fota för jag blev inte nöjd, så jag hängde kameran på ryggen och tog med Zumi längsmed en massa småstigar lite längre bort i skogen än vi brukar vara. Hon fick gå lite lös även där för att hon verkade tycka att det var lättare. Det var väldigt snårigt så kopplet var ganska mycket ivägen på sina ställen. Dock visste jag att hon började bli bajsnödig, och jag litar inte på henne när hon plötsligt ska leta bajsställe så det fick bli mestadels koppel.

På väg hem gick vi förbi den enda hundlatrinen jag har hittat uppsatt och gick därför ner mellan husen. På ett ställe stod det en människa på sin balkong på övre våningen och skakade matta vilket Zumi tyckte var väldigt obehagligt. Vi gick därför förbi där ett antal varv för att hon skulle inse att det inte skulle äta upp henne, vilket gick rätt bra även om det var svårt att fokusera eftersom det satt en katt på andra sidan vägen också. Jag höll mig dock lugn vilket underlättade för henne.

Många tycker att mina problem med Zumi (överdrivet sällskaplig, ljudkänslig, ibland svår att få igång) är icke-problem eftersom de yttrar sig i en glad och, som det verkar, lätthanterlig hund. För den generiske sällskapshundägaren skulle det heller inte vara ett problem att hon rycker till, sänker ryggen och ser sig oroligt omkring när hon plötsligt hör det snärtande ljudet från en matta som skakas, men för mig med en del ambitioner i mitt hundägarskap är det rätt viktigt att se att hon fungerar trots plötsliga ljud. Likaså hennes ibland totala likgiltighet till att göra någonting alls ställer till problem om jag vill träna målmedvetet, och jag måste hitta något sätt att lösa hennes ”jag ligger hellre i sängen hela dagen, matte”. Mycket bottnar i att hon verkar ta åt sig mycket av min sinnesstämning och jag är rätt trött just nu och vill ju egentligen inte heller så mycket. Jag måste arbeta med att skratta med henne och inte vara rädd/nervös/trött när vi tränar, lita på henne och bara se till det som går bra.