Jag menar, visst ser det onekligen bra ut om dagen börjar såhär? En hund som alldeles själv tar del av Kontaktkontraktet! Perfekt, tyckte jag, och släpade upp henne ur sängen för morgonpromenad.

Men det visade sig att det var en såndär dag – en sån dag då man står med ryggen mot hunden som sitter på en sten i en kvart utan minsta kontaktsökande. Tja, utan minsta aktivitet, faktiskt. Hon satt rätt upp och ner på stenen och tittade ut över frisbeegolfbanan och var alldeles nöjd. Efter en kvart började hon dock bli bajsnödig så hon hoppade ner från stenen, och då bestämde jag att det var bra nog som kontaktsökande (nåja) så vi gick äntligen vidare. Jag fick åtminstone tid att fundera över Piagets utvecklingsteorier…

Vi gick vidare i koppel till björkbanan där jag kände att jag skulle strunta i oron i maggropen och ge henne möjligheten att sträcka på benen, och faktiskt så var det rätt gjort. Jag kopplade loss, tog tag i halsbandet, gick hukad med henne ett par meter, viskade peppande och sa sedan spring och släppte. Och det är vid såna tillfällen jag inser vad hon är byggd för.

En shiba ska vara moderat vinklad, inte överdrivet men inte sakna vinklar, eftersom de ska röra sig kortare sträckor i högt tempo, och kunna stanna och byta riktning fort. De är inte gjorda för att trava fyra mil som en schäfer, utan är anpassade för snabb rörelse i snårig terräng. Det är underbart att se en shiba sträcka ut och röra sig sådär fjäderlätt. Det ser ut att gå helt utan ansträngning och det går så fort trots att de inte är så himla stora.

Innan ni börjar fundera över vad jag håller på med så kan jag tala om att Zumi inte springer utom synhåll, jag bara släpper henne där jag rekat av att det är lugnt, och att hon automagiskt söker sig till mig när hon sprungit en vända. Så när hon skuttat runt och blivit ordentligt lerig kopplade jag upp och så gick vi hem.

I övrigt idag har det bara blivit korta kissturer då jag först gjorde en ohemul massa uppdateringar på shibainfo och sedan bestämde mig för att ”baka lite”. Det slutade med dubbel sats ciabatta (nästan inget arbete) och enkel sats havretekakor (för mycket arbete). Det blir en sväng till innan det är dags för sängen, men den får Zumis älskade husse ta

Som kvällsfika blir det kvällen till ära en episk tekaka med vanligt, hederligt earl grey till. Finns det något bättre?